När jag läser tidningar och lyssnar på radio har jag slagits av hur ofta informationen blir obegriplig på grund av att journalisterna inte vet vad olika begrepp innebär när det handlar om invandrings- och invandrarpolitik. (Invandringspolitik är alltså hur man försöker styra hur många och vilka som ska få invandra till landet, invandrarpolitiken, även kallad integrationspolitiken, handlar om åtgärder för dem som redan befinner sig i landet. En distinktion som somliga missar.)

Här ska jag försöka förklara några centrala begrepp. Jag hoppas att åtminstone någon kommer att säga att det där var elementärt, det visste jag redan. Men jag kan försäkra att en stor del av den svenska journalistkåren skulle behöva den här informationen.

I Sverige har vi något som kallas flyktingmottagande. Detta gäller personer som fått uppehållstillstånd som flyktingar eller av flyktingliknande skäl och deras närmaste anhöriga. Ansvaret för dessa är uppdelat på tre instanser: Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och kommunerna. Introduktionen eller “etableringen” i det svenska samhället ska, i enlighet med en lag som infördes av alliansregeringen för några år sedan, skötas av arbetsförmedlingen. Kommunerna ska ordna med bostad för flyktingarna, skolgång och barnomsorg för deras barn och den hjälp som de i övrigt kan behöva, enligt samma regler som gäller för kommunens “gamla” invånare. Kommunernas kostnader för flyktingmottagandet ersätts enligt regler som staten förhandlat fram med Sveriges Kommuner och Landsting.

Kostnaderna som samhället har för flyktingmottagandet bör betraktas som en investering på ungefär samma sätt som de kostnader som samhället har för till exempel barnomsorg och utbildning för de “gamla” invånarna eller för de invandrare som inte kommit via flyktingmottagandet.

Asylsökande, som ibland också kallas flyktingar, är en helt annan kategori. Det är personer som i juridisk mening inte bor i Sverige. Vi kan säga att de “uppehåller sig” här i väntan på beslut i deras asylärende. Om beslutet blir negativt förväntas de lämna landet omgående. De behöver inte utvisas, eftersom de aldrig har invandrat. Däremot kan de avvisas, vilket kan ske med hjälp av polis om de försöker stanna utan tillstånd.

Medan de asylsökande uppehåller sig i landet behöver de skydd mot väder och vind. En del asylsökande hittar sovplatser hos släktingar och vänner. För dem som inte får plats där ordnar Migrationsverket asylboenden. Tills för några år sedan fungerade dessa så att Migrationsverket hyrde lägenheter av kommunala bostadsbolag, inredde dessa med fyra sängar per rum och lät “asylanterna” bo där med självhushåll. Nu är det brist på lägenheter och då tvingas man att vända sig till privata entreprenörer som ordnar “tillfälliga anläggningsboenden”. Det kan vara gamla sjukhem eller pensionat där entreprenören svarar för sängplatser, mathållning och fastighetsservice.

Invandrarverket upphandlar dessa asylförläggningar enligt EU:s regler för offentlig upphandling. Det betyder att det inte är verket utan den privata entreprenören som bestämmer var de asylsökande hamnar. Kommunen som förläggningen (anläggningsboendet) ligger i har ingen skyldighet att ge någon hjälp till de boende. Med ett undantag. Enligt FN:s barnkonvention har alla barn rätt att gå i skola, och därför måste kommunen ordna någon sorts skolundervisning för de barn i skolåldern som bor på förläggningen.

Här kan det bli problem. Migrationsverket kan inte säga i förväg vilka entreprenörer som kommer att “vinna” upphandlingen och så snart en upphandling är klar behöver de fylla anläggningen med nyanlända asylsökande. Kommunen vill naturligtvis inte att barnen ska vara utan skola i flera månader och måste snabbt skaffa fram lokaler och lärare. Kommuner är inte organiserade för sådana “snabba ryck” och därför kan det upplevas som jobbigt på många håll. Kostnaderna borde inte vara något problem, kommunen får ersättning för alla utgifter för de asylsökandes barn.

Vi kan alltså konstatera att när Sveriges Radio skapade intrycket att Norbergs kommun måste “ta emot” 760 “nya svenskar” på två dagar så är det dålig journalistik. Det var inga “nya svenskar” som skulle bosätta sig på orten, även om journalisten tycks tro det. Det var asylsökande som antingen kommer att avvisas eller mottas i någon kommun enligt avtal med denna. De asylsökandes välfärd under väntetiden är det anläggningsboendenas entreprenörer och i sista hand Migrationsverket som har ansvar för. Att sedan dessa parter ofta sköter den uppgiften på ett dåligt sätt är ett annat problem.

Kostnaderna för systemet med att söka asyl, med dess asylutredningar, asylboenden och dagpenning för asylsökande är inte en del av kostnaderna för invandrarna. De asylsökande har inte invandrat till Sverige, invandrare blir de ju först om och när de får uppehållstillstånd. Kostnaden för asylsökande måste betraktas som en kostnad för att upprätthålla systemet med reglerad invandring. Alternativet helt fri invandring skulle bli dyrare för samhället.

Avslutningsvis kan jag berätta att jag har jobbat med flyktingar, asylsökande och integration i ungefär 40 år. Regelsystemet kring asylsökande och flyktingar lärde jag mig grundligt när jag jobbade som förläggningshandläggare 1992-1994. Sedan dess har man ändrat en del, ofta till det sämre. Det jag har skrivit här är naturligtvis bara en liten del av det man bör veta innan man försöker sig på att skriva om invandring, om flyktingar eller om asylsökande. Frågor och synpunkter är välkomna.

/Dan Gmark

Länkar:
– Norberg: Fungerar integrationspolitiken? Sveriges Radio Studio Ett 19/2 2015