Mer om psykiatrikers underliga tankevärld
Psykiatriker brukar anse att psyket i grunden handlar om fysiologiska processer. Ja de flesta vetenskapsmän anser nog att allt mänskligt i grunden handlar om biokemiska processer i kroppen eller i hjärna och nervsystem. Av det skälet har den medicinska vetenskapen sökt och sökt efter de biokemiska medel som ska förändra eller påverka psyket i önskad riktning.
Alltså stoppar de i deprimerade patienter ett biokemiskt preparat (SSRI ex) som de antar fungerar si eller så i hjärnan, påverkar hjärnans och nervsystemets sätt att fungera så att patienterna slutar att känna sig deprimerade ex. Så långt resonerar de ju konsekvent (även om de oftast inte alls vet hur de preparat de stoppar i folk faktiskt fungerar). Känner sig patienterna gladare/nöjdare, så bra, då fungerar medlen.
Ibland resulterar de praktiska försöken med sådana här preparat i att forskarna/psykiatrikerna föreslår en tänkbar orsak till att preparaten fungerar som tänkt. Ibland utgår de från en hypotes om saken, skapar ett biokemiskt preparat som de tänker sig ska fungera bra mot depression och börjar testa det. Ibland har läkemedelsjättarna redan ett preparat som inte fungerar för vad det var tänkt emot och som de börjar experimentera med mot andra åkommor, verkliga eller inbillade. Ibland uppfinner de en sjukdom att använda deras preparat mot. De moderna antidepressiva medlen antas påverka serotoninhalten i hjärnan så att patienterna blir mer harmoniska, mår bättre. Fortfarande resonerar de konsekvent även om de inte alltid har rätt.
Nu visar det sig att en del människor inte alls reagerar som teorin säger att de ska reagera på preparaten de börjar äta. Då börjar läkare och psykiatriker ofta experimentera vilt, genom att skriva ut mer av preparatet som patienten blev sämre av, genom att byta till ett annat eller lägga till ett eller flera andra preparat också, i värsta fall rekommenderar de till slut ECT (elchocker). Därmed vet de inte alls vad som händer med patientens biokemiska system. I det stadiet klampar de omkring i människors nervsystem som elefanter i en porslinsbutik. Nu sysslar de med ren Trial and Error. Spelar Gud med patienterna som intressanta spelbrickor.
Ibland blir patienterna vanvettigt dåliga när de försöker sluta äta preparaten, eller efter ECT-behandlingar. Både i det fallet, och när patienter klagar över påfrestande biverkningar av medlen de får, börjar inte så få psykiatriker och läkare att tala om att patienterna ”bara upplever” det ena eller det andra, ”bara inbillar” sig det (ex. Håkan Odeberg, se förra inlägget). Här övergår de till att betrakta psykiska känslor och/eller upplevelser som något andligt, substanslöst som något som ”inte är verkligt”. De här ”inbillningarna/upplevelserna” beror absolut inte på de medel patienterna äter alltså finns de inte.
Inbillning verkar i psykiatrikernas och läkarnas föreställningsvärld plötsligt vara något icke-fysiologiskt, något man inte behöver ta på allvar. Men, varför är i så fall inte också den ursprungliga depressionen bara ett ”andligt icke-fysiologisk fenomen”, en ”ren inbillning”? Varför är patienters ”upplevelser”, ”känslor” eller ”inbillningar” något man inte har anledning att bry sig om, något som kan bortförklaras som något som inte har med hjärnans och nervsystemets biokemi att göra, när de förskrivna preparaten inte fungerar eller fungerar på ett helt annat sätt än de ska göra enligt teorin? Hur kan psykiatriker undgå att fundera över vad sådana här upplevelser beror på, istället för att bara förklara bort dem som icke-intressanta, icke-adekvata, icke existerande fenomen, till skillnad från känslan av att vara deprimerad?
Alldeles givet är alla känslor och upplevelser grundade i biokemiska processer i kroppen så det borde vara omöjligt för psykiatriker och läkare att bortförklara somliga upplevelser som varande något annat, något irrelevant. De borde, om de vore någotsånär konsekventa, ta de biverkningar som patienter berättar om, som lika verkliga och fysiologiskt betingade som den ”depression och nedstämdhet” de tror sig lindra eller bota.
Men – om man kan diagnosticera en person som schizofren, på grund av dennes upplevelser, inbillningar eller hallucinationer, då finns det preparat att sätta in. Somliga läkare tar också till dessa preparat när patienterna klagar på allvarliga biverkningar av SSRI-preparat, som då betraktas som närmast hallucinatoriska. Somliga psykiatriker är konsekvent korkade alltså, andra är korkat inkonsekventa.
/Kerstin
PS: När man endast hade bensodiazepiner att sätta in som lugnande, som var gravt beroendeskapande, då kallades patienterna läkemedelsbehövande ända tills de behövde så stora doser att läkarna inte kunde skriva ut så mycket som de behövde. Därför skaffade sig många recept från flera olika läkare. När detta hände betecknade man istället patienterna som ”läkemedelsmissbrukare”. Felet var inte läkarnas eller läkemedelsindustrins, det var patienternas. Psykiatriker i allmänhet har alltid betraktat sig som gudomligt felfria.
Länkar:
Fick ECT – mot sin egen vilja, Uppdrag granskning, svt 1
Uppdrag granskning, del 13 av 16, svt-play
Snärjd av vetenskap och beprövad erfarenhet, Ove Carlsson
Sjuka pengar – En svensk insider skakar läkemedelsindustrin, Peter Rost
Piller och Profiter, John Virapen
26/11 03:15 at 03:15
Jag håller helt och hållet med! En mycket KONSEKVENT och skarp analys av dagens psykiatri, Kerstin.
Jag skulle också vilja kommentera lite om det här med SSRI och hur oseriös forskningen och tolkningen av forskningen runt dessa läkemedel varit och fortfarande är.
En intressant studie jag blev tipsad om:
http://www.doktor-lohmann.de/uploads/3/3/6/1/336136/antidepressiva_versus_placebo.pdf
Den har sammanställt många kliniska studier med SSRI och visar att SSRI inte har någon signifikant bättre effekt än placebo i grupperna ”lätt depression” och ”svår depression”. Endast bland de allra svårast deprimerade har SSRI en lite större effekt än placebo, men det verkar bero mest på att själva placeboeffekten minskar hos mycket svårt deprimerade patienter, och inte att SSRI-effekten är bättre.
Alltså: Alla deprimerade kunde lika gärna få sockerpiller och slippa alla allvarliga biverkningar! Tack för den!
Det är väl vad jag misstänkt hela tiden. Både lätta och svåra depressioner självläker om man bara ger det tid, och därför kan man knappast tillskriva dessa antidepressiva preparat den enorma effekt man gör. Dessa läkemedel ges ju under långa tider, flera år ibland, och därmed är det rimligt att anta att depressionen ändå skulle självläkt under samma tid utan medicinering.
En annan artikel pekar på att studier där man visat att SSRI har samma eller sämre effekt än placebo systematiskt ignoreras, får svårt att bli publicerade osv. Alltså finns det en underrepresentation av studier som visat på SSRI:s brist på effekt. Trots denna underrepresentation så kan man ändå lätt se i forskningen att resultaten av SSRI är mycket blandade. Det är långt ifrån bevisat att SSRI har någon effekt överhuvudtaget som det ser ut idag. T.o.m. det vackra påståendet att självmordsfrekvensen påverkats mycket, till det bättre av SSRI, har inga som helst vetenskapliga belägg! Det går alltså bra att blåljuga med vetenskapliga förtecken! Och det finns mycket pengar att tjäna på en folksjukdom som depression, och det är vad jag tror är anledningen till att läkemedelsverken sålt in dessa preparat så hårt.
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC558707/?tool=pubmed
Kolla även in den här intressanta studien där man inte nöjt sig med att använda sockerpiller som placebo, utan använt s.k. ”aktiv placebo”, dvs. placebo med biverkningar som liknar läkemedlet som utprovas. Att använda sockerpiller som placebo är riskfyllt eftersom det inte blir en sann dubbel-blindstudie, då välinformerade patienter kan räkna ut om man fått placebo eller inte. De flesta vet ju vid det här laget att antidepressiva har kraftiga biverkningar. Den här studien gäller de ”gamla” tricykliska antidepressiva och inte SSRI, men man kan verkligen dra slutsatsen att själva undersökningsmetodiken i den här typen av studier bör förbättras. Jämfört med aktivt placebo har tricykliska antidepressiva inte heller någon effekt.
http://psychrights.org/research/Digest/CriticalThinkRxCites/Moncrief2004.pdf
26/11 04:07 at 04:07
Anja:
Tack för länkarna. Jag har också läst om de resultat du skriver om (ska läsa sidorna du länkar till strax). Det är gräsligt det man utsätter människor för, och psykiatrikerkåren (givetvis med några men få undantag) är ruskig, och har fått vara det hela 1900-talet och framåt utan att man satt P för deras framfart. Dess historia är i grunden fasansfull.
När man idag, med indignation, talar om sterliseringarna och ger politiker skulden, talar man ganska tyst om att det framför allt var läkarkåren som ville ha sådana (för att rädda mänskligheten från degeneration!!), de grundade sig ju på vetenskapen (och det under flera årtionden innan de lyckades få politikerna att ge dem tillstånd i lag), och att det sedan var den som satt och närmast enväldigt bestämde vilka som skulle sterliseras, bara man lyckats få politikerna att tillåta sådant. Men ingen skugga faller på läkarkåren eller vetenskapen här inte.
Sak samma med lobotomeringarna. Det var läkare och psykiatriker som sysslade med sådant och dels dödade de somliga dels förstörde de livet totalt för många, många andra. Och lobotomins ”uppfinnare” fick dessutom Nobelpriset, som delas ut av en grupp läkare!
Sedan kom den biokemiska lobotomeringen istället, och den har likaledes ställt till eländen för mängder av människor. Jag har exempel i min omgiving som är rent fasansfulla eftersom deras liv har blivit totalförstörda av benso och senare också med tillägg av SSRI. Jag blir helt enkelt rosenrasande när jag tänker på de här personernas öden, och deras anhörigas slit.
Somliga läkare och psykiatriker kanske agerar i god tro, men väldigt många är bara maktgalna och dessutom äregiriga och penninghungriga, oempatiska, ja rent psykopatiska, och experimenterar med människor som vore de leksaker och därför att de tycker det är ”intressant” och också i förhoppningen att kunna komma med något nytt och bli berömda.
Visst, det finns kanske människor som behövt de här medlen, det kan jag ju inte motbevisa, och för dem är det ju bra då. Det jag vänder mig emot är dels slarvig förskrivning och brist på adekvat uppföljning och sunt agerande när preparaten inte fungerar, dels läkarnas/psykiatrikernas sätt att bortförklara sådant som inte stämmer med den teori de TROR på, och som untantagslöst saknar övertygande belägg.
Och som sagt, vore SSRI så fantastiska som påstås, då skulle de ju aldrig anse sig ”behöva” ge människor elchocker, då skulle användningen av sådana inte öka så dramatiskt. I själva verket ser vi ju här ett slags erkännande av att SSRI inte var det undermedel som det introducerades som, ett omtänkande inom läkarkåren måhända. Men den kommer förstås inte att erkänna detta på bra länge.
27/11 04:37 at 04:37
Jag har en kompis som är lite kalenderbitare när det gäller forskning kring psykisk ohälsa, så det är honom jag får alla länkar av. Du skriver att det kanske finns människor som behövt dom här medlen osv… Och ja, det är sant. DET kan forskningen visa. Han har berättat för mig om en studie (men inte skickat länken, jag får be om den, hoppas han har det kvar) som visar att människor med psykisk ohälsa blir hjälpta av det man själv tror på. Alltså, tror man på SSRI blir man hjälpt av att ta SSRI, tror man på KBT, blir man hjälpt av det, och, som i mitt fall, tror man på mer traditionell psykoterapi, så blir man hjälpt av det! Alltså är det oehört viktigt att patienten är MED i behandlingen och att all behandling sker i enlighet med patientens vilja. Annars är det slöseri med skattemedel, även om SSRI är mycket billigare än psykoanalys! Det kanske t.o.m. är så att patienten är den som är bäst lämpad att avgöra vad som ligger till grund för den enskilda depressionen eller vad det nu är, och det ger också en fingervisning om vad som skulle kunna hjälpa bäst. I mitt fall är jag övertygad om att jag lever med sviterna av en omänsklig barndom, och det verkar helt absurt att det skulle finnas ett piller som skulle kunna göra allting bra. Självklart sånt inte hjälper på mig! Jag har turen att ha tillräckliga ekonomiska resurser för att själv kunna styra min situation och mitt tillfrisknande. Psykiatrin ser inte sin roll i klassamhället. Underklassen/arbetarklassen har en stark överrepresentation bland patienter i psykiatrin, och det tror jag inte beror på att man mår sämre egentligen, utan att psykiatrin är det enda som står till buds. Ingen som kan välja vänder sig frivilligt till psykiatrin. Bara det borde få en hel del klockor att ringa – det borde vara uppenbart att något måste förändras, man kan inte ha en vård som skrämmer bort patienterna! Tänk ett sånt scenario för cancer- eller hjärtpatienter!
En annan studie min vän ofta refererar till, men som jag heller inte fått länken till, är en studie där man jämfört ECT med placebo – nämligen att båda grupperna sövts ner, men bara den ena gruppen fick riktig ECT och den andra fick ingen behandling under narkosen. Och vad tror du blev reslutatet? Jo, ECT hade ingen effekt jämfört med placebo! Så kanske är det helt enkelt själva narkosen som ger den antidepressiva effekten? Men jag vill inte ge psykiatrin några idéer, för då börjar dom väl bara söva ner alla sina patienter, så blir dom lagom lätta att ha och göra med också!
Suck.
03/11 02:54 at 02:54
[…] – Mer om äldrevård och “medicineringen” (eg. nerdrogningen) Motvallsbloggen 12/9 2008 – Mer om psykiatrikers underliga tankevärld, 24/11 2009 – Psykiatriker med underlig föreställning om “vetenskap och beprövad erfarenhet”, 24/11 […]