Funderar vidare på frågan om yttrandefriheten och undrar om man inte måste skilja mellan yttrandefrihet och tryckfrihet (publiceringsfriheten= rätten att skriva vad man vill i media som nås av en större läsekrets eller av alla)?

När J S Mill menade att man skulle ha en absolut yttrandefrihet talade han om en annan situation, om en tid när endast mycket få personer hade en möjlighet att ”yttra sig” i skrift, i tidningar eller böcker, i stort sett bara borgar- och överklassen och han förutsatte en viss kultur hos dem som publicerade sig. Ända fram till 1990-talet har det förhållit sig på det sättet. ”Vanligt folk” har i bästa fall kunnat publicera en och annan insändare i tidningarna. Där har det alltid suttit ”dörrvakter” och gallrat och ”censurerat” vad som gått i tryck. Dels har dörrvakterna plockat bort allt som inte ansetts lämpligt (enligt en viss kulturs normer) eller som är olagligt att trycka, dels har de redigerat de insändare som faktiskt har gått i tryck, snyggat till språket.

Journalister och publicister har dessutom suttit med i, eller samverkat med Styrelsen för psykologiskt försvar, som bland annat sysslat med frågor om vad man får och inte får publicera under olika omständigheter som har med rikets säkerhet att göra (mer om detta här). Tryckfrihet/publiceringsfrihet har alltså aldrig varit något som alla haft rätt till – i praktiken, bara de välbeställda. Däremot har man i stort sett haft rätt att yttra vad man vill.

Med IT-tekniken har detta förändrats radikalt. Nu kan vem som helst som har tillgång till en dator och oavsett syfte och målsättning, oavsett om han eller hon kan skriva eller inte, har omdöme i sitt skrivande eller inte, publicera sig på nätet. På nätet har det inte funnits någon censur i Västvärlden – hittills (i Kina finns en utvecklad sådan), men det torde bara vara en tidsfråga innan det kommer en mer utarbetad och systematisk sådan även hos oss, eventuellt har den börjat nu. När detta skulle inträffa har i huvudsak bestämts av dem som publicerar sig på nätet. Visst missbruk försöker man redan förhindra, spridande av barnpornografi ex. och spridandet av data som kan skada rikets säkerhet stoppas med all sannolikhet redan.

Via nätet ägnar sig idag diverse individer även åt andra former av stötande och vidriga verksamheter, som att förtala människor, att lägga ut naken- och porrbilder, ibland falska sådana, på människor etc. Nätet öppnar med andra ord för en ren kloak av smutsiga aktioner, åsiktsyttringar och förföljelse av enskilda människor och grupper, läsbara direkt och för hela världen, något vi inte sett tidigare i historien och det här är något som J S Mill inte ens kunde föreställa sig då han skrev ner sina vackra tankar om yttrandefrihet. De nya möjligheterna att publicera sig har inneburit en stor frihet för somliga, medan det oomtvistligt resulterar i individuella tragedier för andra och helt oskyldiga människor. IT-tekniken och nätet har alltså förvandlat tryckfriheten (publiceringsfriheten) från en historia för de ”ansvarsfulla” besuttna, till vad som nu utvecklas till ett allmänproblem. Att blunda för detta är inte fruktbart. Det här är ett problem som borde diskuteras och lösas på ett så bra som sätt som möjligt istället för att, som man gör nu, sticka huvudet i sanden genom att endast försvara en abstrakt frihet som inte kan existera och som aldrig har förelegat.

De aktuella rasistiska grupperna, slutligen, har inte fått sin ”yttrandefrihet” begränsad, däremot har de fått sin ”tryckfrihet” eller ”publiceringsfrihet” begränsad. Det var deras egen omdömeslöshet som skapade situationen, en mycket allvarlig sådan, och de har därmed troligen också skapat ett prejudikat som alla riskerar att får lida för eller tvingas underordna sig. Att publicera och uppmuntra till rasism och främlingsfientlighet är missbruk av nätet och det skadar många människor, inte bara sårar dem. Det leder även till att människor skadas rent fysiskt, tvingas leva i skräck etc. Sådant leder inte till ett bättre och friare samhälle för alla.