Det var ju onekligen ett nytt grepp att lägga samhällsekonomiska aspekter på våldet mot kvinnorna (sedan kostar förstås mäns våld mot män också pengar), som man gjorde i Agenda i söndags. Men numer är jag luttrad nog att inte riktigt tro på föreställningen att politiker tar ekonomiska kostnader på allvar och att ekonomiska argument biter bäst.

Mina erfarenheter, sedan jag var kommunalt anställd lärare och under den tiden då man lade om politiken i nyliberal riktning och började införa målstyrning, lärde mig att politik handlar om helt andra saker än att få ut så mycket som möjligt för de skattepengar kommunen fick in. Att påvisa möjligheter att spara pengar, både direkt och för framtiden, bet inte alls när politikerna bestämde sig för otroligt oövertänkta åtgärder och vägrade organisera undervisningen ifråga på ett mer rationellt sätt. Det handlade istället om allt från svågerpolitik över okunskap och nonchalans till vanligt enkelt räv- och maktspel och intrigerande.

När vi fick för oss att försöka påvisa vad det kostade, att organisera undervisningen illa, kämpade vi förgäves. Det var mycket mer lönsamt, i nuet, ansåg man, att missköta undervisningen för de statsbidrag som kommunerna fick för undervisningen på den tiden kunde ju användas till annat än att förbättra undervisningen och framtida kostnader för försummelserna var ingenting som de ansvariga politikerna kunde föreställa sig, och kunde de det så struntade de i dem.

Så att insikten, att våldet mot kvinnor kostar väldigt mycket, skulle sätta eld i byxorna på ansvariga politiker hyser jag dessvärre inga förhoppningar om.