Vilken effekt ger egentligen ökad lönespridning?
Lönespridningen måste bli större, hör vi med jämna mellanrum, framför allt från dem som ligger ofantligt mycket högre, vad gäller lön, än de flesta i vårt land. För, förklarar man, om de som arbetar bra och anstränger sig mer får högre lön kommer alla anställda att anstränga sig mer. Det tjänar företagen på och därmed hela landet.
Det är ju möjligt att somliga arbetar mer om de får högre lön än kollegerna, men man får samtidigt räkna med den motsatta effekten bland alla dem som inte får lika hög lön: Den som ser arbetskamrater dra ifrån lönemässigt, den som tycker att han/hon inte belönas efter förtjänst börjar att arbeta mindre energiskt och anstränger sig allt mindre, gör det han/hon måste men inte ett dugg mer. I praktiken förlorar man alltså säkerligen mer än man vinner med att belöna några men inte andra.
Att detta senare blir konsekvensen av stora löneskillnader mellan människor med samma arbetsuppgifter, är desto mer sannolikt som det ofta inte alls är de som är duktigast, arbetar bäst och anstränger sig mest som får de högsta lönerna, utan de som råkar ligga bra till hos chefen, vilket ibland beror på frånvaro av effektivitet, på brist på skicklighet (så att chefen inte känner sig hotad), på att de har samma fritidsintressen som chefen, är menlösa ja-sägare eller på att de var skolkamrater till chefen en gång.
Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern
08/04 09:24 at 09:24
Det är ju en intressant frågadu tar upp. Jag är nämligen alldeles säker på att den mekanism du beskriver är högst verklig, och ändy mycket sällan omtalad i den liberala diskursen.
Inte desto mindre tycker jag att man kan se att det trots detta finns en koppling mellan principen ”lön efter prestation” och den typ av tillväxt alla från höger till vänster så högt eftersträvar – även om man käftar en del om hur den ska fördelas.
I länder och tider när adels- eller skråprivilegier, eller vänsterideologier, har upphävt ”lön efter prestationsprincipen” har det sällan blivit mycket tillväxt att hurra för. (Ett intressant undantag finns i krigstid när ett planekonomiskt tillstånd ofta rått, men ändå kombinerats med hög produktivitet, men då dessvärre för ett destruktivt syfte vilket lett till att nettot ändå blivit negativt.)
Jag skulle alltså säga att de typer av inkomstskillnader vi ser i Sverige idag, mellan å ena sidan arbetslösa – löntagare, och å andra sidan löntagare – parti- och näringslivstoppar är att betrakta som givna av skråliknande inskränkningar i lön efter prestationsprincipen. Det är helt enkelt inte rimligt att en direktör anses värd lika mycket som flera hundra av sina underställda eller att arbetslösa ska förhindras att komma in och visa vad de kan prestera och få betalt därefter. Dessa inskränkningar är alltså dumma och ska motverkas.
Ändå propagerar jag för ett större inslag av ”lön efter (verklig) prestation” än vi har idag – även om detta tänkande alltid måste kombineras med stor respekt för att alla människor inte kan prestera hela tiden.
08/04 12:57 at 12:57
Simon:
Nu förspråkar jag inte att alla ska ha samma lön alldeles oavsett vad de gör, om nu någon läsare skulle tro det. Men däremot är exempelvis stora löneskillnader för samma type av arbete, inom samma arbetsplats, mer till skada än till nytta.
Jag tänker exempelvis på läraryrket. Man försöker sig helt enkelt på tulipanaros här (och inom många andra områden) när man säger att ”nu ska ni arbeta i lag och den som jobbar bäst får mest lön”.
Om man ska konkurrera i alla sammanhang, egoismens princip ska gälla överallt, gäller det ju att se till att inte andra drar fördel av de insatser man själv gör och vill inhösta lönen för. Lagarbete blir definitivt lidande på sådant, det kan säkert ett antal lärare vidimera. Hela konceptet är så motstridigt att det är löjligt.
Jag skulle också anse att principen ”lön efter prestation” vore bra om man 1) hade några objektiva sätt att mäta värdet på olika insatser i samhället och 2) om det verkligen blev de människor som gjorde extra värdefulla insatser som belönades och inte i första hand de som kryper för chefen och 3) om människor vore helgon.
08/04 13:22 at 13:22
Jag håller med dig om de två första punkterna. Den sista punkten är nämligen en förutsättning för båda de huvudlösningar som människor brukar förespråka, så den kan man räkna bort ur ekvationen
09/04 11:44 at 11:44
// Kerstin
1) ”Om man ska konkurrera i alla sammanhang, egoismens princip ska gälla överallt”
Hur stort problem är lön efter prestation egentligen?
Jag skulle gissa att de flesta människor inte har någon sorts prestationsbaserad komponent i lönen, annat än i yrken där man kan/försöker att mäta prestationen på ett objektivt sätt.
—
2) ”I praktiken förlorar man alltså säkerligen mer än man vinner med att belöna några men inte andra.”
Ett problem med denna TEORI är att den implicerar att alla människor reagerar likadant. Vissa människor kan sporras av prestationslöner, medan andra kan bli avundsjuka för att andra får mer än dem. Effekten av prestationslöner kan då bli beroende på gruppens sammansättning av individuella preferenser. Beroende då på hur mycket som vinns och förloras kan man nog inte
dra sådana slutsatser som du gör. Dessutom tvivlar jag på att människor som blir avundsjuka på andras prestionslöner ens söker sig till dessa yrken till att börja med.
—
3) ”Jag tänker exempelvis på läraryrket. Man försöker sig helt enkelt på tulipanaros här”
Har man prestationslöner inom läraryrket?
Var då i så fall och vad baseras prestationen på?
09/04 13:52 at 13:52
Adam:
Lärarlöner kallas inte ”prestationslön” utan lärare har numer individuell lön, där det sägs att de som är duktigare ska ha högre lön.
Tidigare placerades de in i s.k. ”lönegrader” som i princip avgjordes av antal tjänsteår och den funktion de fyllde i skolan, rektor, studierektor, bara undervisning, på vilken nivå de undervisade etc. ett s.k. reglerat lönesystem.
09/04 21:31 at 21:31
Jag tycker att detta är en intressant fråga, men problemen med pretationslöner är än så länge bara teoretiska. En av orsakerna till att så få har prestationsbaserade komponenter i sin lön är att det är svårt att på ett objektivt sätt avgöra vad som är själva prestationen. Men detta är även ett problem om man har ”fasta” löner, då ”prestationen” sannolikt varierar över tiden.
En på öret korrekt lön är en omöjlighet, men så länge en individ fritt kan komma överrens om en lön med sin arbetsgivare så blir detta det bästa alternativet.