Nu kritiseras Reinfeldt för dålig, för att inte säga usel krishantering.1) Somliga menar att det hade varit bättre att Littorin hade berättat sanningen, nämligen den om att Aftonbladet ställt en obehaglig fråga till honom, istället för att gömma sig bakom sina barn. Reinfeldt anses också ha agerat huvudlöst när han så utan vidare avpolletterar Littorin och inte tar honom i försvar eller berättar sanningen, vilket är en dålig krishantering enligt all expertis. Nu är ju Littorin oskyldig och Reinfeldt bekänner sig, om än ganska halvhjärtat, till Littorins version, så vad var det som var dåligt i hans agerande? Det ska jag inte diskutera här dock.

Låt oss istället, bara som ett tankeexperiment, vända på steken och fråga oss i vilket scenario som Reinfeldts och Littorins agerande hade varit rationellt, ja det enda möjliga.  Vi talar då om två fiktiva figurer, statsminister X och arbetsmarknadsminister Y:

Anta således att statsminister X vet, kanske sedan länge, kanske för att hans minister Y  på kvällen (före en sådan presskonferens som den Littorin höll innan han gick upp i rök,) berättat för honom, att det hela handlar om en betydigt större affär än en som den Aftonbladet senare avslöjade. När nu de båda talar med varandra den här kvällen vet de inte exakt vilka data tidningen har om saken. De vet inte om den har allt eller bara delar av sanningen och i det senare fall vilka delar har tidningen i så fall? Hur skulle de  utifrån denna situation agera för att minimera skadan som tidningen kunde åstadkomma?

Om minister Y nu berättar hela sanningen på sin presskonferens, som alla krishanterare säger är det enda förnuftiga, och om historien är mycket vidlyftigare än tidningen har kunskap om så skulle minister Y göra ont mycket värre än vad tidningen kunnat åstadkomma genom att publicera vad den har.

Om tidningen nu bara vet en del, vad exakt ska minister Y då berätta? Han riskerar ju ändå att berätta mer än han skulle behöva berätta och det skulle, som sagt, göra skandalen större. Om han väljer att bara berättar en del, vilken del dessutom ska han då berätta när han inte vet vad tidningen har i bakfickan?

Vad han än gör i den här situationen riskerar han att göra ont värre. Berättar han för mycket blir skadan värre av det skälet. Berättar han för lite och tidningen sedan kan avslöja att han förteg delar av historien så kommer han att anklagas för att ljuga i alla fall och eländet blir större av det skälet.

Om denna situation hade förelegat, vilket givetvis inte är fallet här dock då Littorin är helt oskyldig, kanske det bara hade funnits ett handlingsalternativ, att öppna falluckan under minister Y och låta honom uppslukas av jorden och se tiden an, för att så småningom få klarhet i vad tidningen hade att komma med och försöka ta itu med problemet på ett förnuftigt sätt vartefter det utecklade sig. I det läget hade de båda tänkta ministrarna inga alternativ helt enkelt och då agerade de troligen helt förnuftigt och inte alls så huvudlöst som exempelvis vår riktiga statsminister nu har reagerat och agerat, enligt all krishanteringsexpertis.

Tänk så olika saker och ting kan förefalla beroende på från vilket perspektiv man ser dem.

/Kerstin

Tillägg 14/7 kl 18.15

Om vi nu fortsätter att fundera kring våra fiktiva ministrar X och Y så kan vi konstatera att i det fall samma sak hade hänt dem som händer med våra verkliga ministrar nu, att när det kommit fram att det inte finns allvarligare bevis än en kvinnas ord, då kan man dra igång stora dementiapparaten och dessutom vända saken till egen fördel genom att anklaga tidningen för att föra fram obelagda rykten och påståenden – och bli trodd av varenda sympatisör. 3)

Ministrarna X och Y hade i det fallet agerat inte bara väldigt rationellt utan också lyckats ta över initiativet och gå till motattack. Säg sedan att dessa ministrar uppvisar dålig krishantering. Möjligen skulle X agerande förefallit aningen konstigt, men det glöms lätt bort när motattacken kommer.

Precis så här ska man hantera en sådan här affär alltså. Mycket god krishantering måste man ju säga.

Fast vår egen högst verkliga statsminister har förstås, precis som krishanteringsexpertisen hävdar, betett sig alldeles galet. Hela teatern kring Littorins avgång var ju alldeles onödig då Littorin var totalt oskyldig. Statsministern hade ju kunnat stötta honom helhjärtat, precis som han gjorde med Ulrika Schenström – ja tills situationen var helt klar och hon visade sig vara skyldig förstås, men det var ju en helt annan händelse det.

/DS

Länkar:
1) Reinfeldt mörkade om Littorin, DN
1) Regeringen har förvärrat krisen, Paul Ronge, AB
- Sex, lögner och Littorin, Jan Helins blogg, AB
- Littorin är ensam. Hela partiet vänder honom ryggen, AB
- ”Littorin gick ut i DN för att rädda fifflarregeringen Reindfeldt”, DN
- Littorin: Snudd på outhärdligt, DN
3) Aftonbladet kunde ha avstått från publicering, SR
3) Kan bli börda för budbäraren, SR
3) Littorin och media, Studie Ett, SR
– Lite till om misstankarna mot Littorin – trots allt, Motvallsbloggen 13/7
- Det kröp fram förstås, vem hade trott annat? Motvallsbloggen 10/7
- Littorin, Sahlin, Smutskalendern och de påstådda mosningskampanjerna, Motvallsbloggen 9/7
- Gråtfärdig Littorin avgår, Motvallsbloggen 7/7