Man upphör aldrig att förundras. Ineffektiviteten och inkompetensen i samhället tycks bara bli djupare och djupare.

Här beställer vi snabbare bredband från Telia. Vad händer? Jo jag får ett brev från Telia som talar om för mig att jag dessvärre inte kan få bredband. För att få ett sådant måste man bo inom 9 km från en station, skriver Telia. Vi bor 2 km från en sådan och har redan bredband, fast det långsammaste och stationen ifråga kan leverera dubblet så snabba bredband i alla fall. Så då blir det till att avsätta en arbetsdag till att försöka komma förbi drakarna som vaktar Telias telefoner (förmodligen för att minst hälften av alla som ringer ska ge upp). Det brukar som bekant kräva både tid och tålamod.

Unga människor tror säkert att det alltid har varit så här och att det är socialdemokraternas (socialismens) fel att Sverige fungerar uselt. Men en gång i tiden, för sådär en 20 år sedan, behövde man sällan vänta länge för att komma fram till myndigheter eller till statliga företag som till ex. dåvarade helstatliga Televerket. Detta väntelände började när nyliberalismen gjorde sitt intåg i Sverige och då statliga organ och företag endera privatiserades eller började tillämpa moderna företagsprinciper, ”lean produktion”, ”management by stress”, besparningar och sparkande av folk, för att spara pengar och/eller för att höja aktiekurserna – med ty åtfäljande höjningar av direktörernas bonusar.

Det enda man lägger ner mer arbete på idag är utskick av räkningar, som inte bara är obegripliga utan regnar ner i brevlådan som den värsta åskskur. Förr betalade man elen tre gånger/år, med en enda räkning var gång, idag hinner man knappt betala en räkning förrän nästa ramlar ner i brevlådan, i varje fall verkar det så, och dessutom får man betala till flera instanser varje gång. De enda som tjänar på detta elände är som sagt direktörerna – som måste vara de mest inkompetenta personer som det här landet har att erbjuda. De verkar bara kunna två ting, lura upp beslutande politiker och få upp aktiekurserna genom avskedanden och varsel om sådana.

Det är vi medborgare som betalar kalaset – med vår tid och med mer av våra pengar.