Urban Beckström förde fram moderaternas verkliga program i radions Lördagsintervju, det där programmet som moderaterna inte låtsas om inför väljarna. Det var inget lustigt program. Det handlade om sänkta ersättningsnivåer för alla dem som är arbetslösa eller sjuka. Det handlade om avskaffande av anställningsskydden, om avskaffandet av rätten att sympatistrejka. Det handlade om avskaffandet av förmögenhetsskatten och sänkning av arbetsgivaravgiften och det handlade om önskvärdheten av ökade löneklyftor.

Det handlade kort sagt om att göra de rika ofantligt mycket rikare och de sämre ställda mycket sämre ställda.

Jag anar en strategi här. Moderaterna ska spela de mjuka, de snälla, medan företagarnas propagandaorganisation ska ställa de obehagliga kraven. På så sätt kommer moderaterna att framstå som synnerligen humanitära och mer intresserade av småfolkets väl och ve än av storföretagens önskemål, ja som om moderaterna är i ren opposition mot storföretagen och deras agenda.

Vi kommer att få se en del av Bäckströms önskelista realiserad var sig vi får en socialdemokratisk regering eller en borgerlig, men med en borgerlig får vi troligen alla de eländen som Bäckström efterlyser och förespråkar – och lite till.

Journalisten frågar så Bäckström vad han anser om att VD:ar under 70-talet tjänade en omkring 6 gånger så mycket som en arbetare, medan han idag tjänar 31 gånger så mycket. Bäckström valde att inte svara på frågan och att istället prata om något helt annat, nämligen om hur viktigt det är att få folk i sysselsättning. Det ska ju löna sig att arbeta, det som egentligen betyder: ”Folk bör piskas att arbeta för mycket lägre löner”.

Om man inte visste att storföretagen brukar få sin vilja igenom i slutänden (även socialdemokraterna har alltid ansett att vad som är bra för storföretagen är bra för Sverige), skulle man skratta åt Bäckströms absurda och djupt människofientliga visioner. Nu har man istället all anledning att frukta dem.
Jag mådde rent illa när jag lyssande på intervjun.