Det finns, i stort sett, två helt motsatta sätt att organisera ett samhälle. Endera får var och en ta vara på sig själv, själv betala för vad han/hon behöver av utbildning, sjukvård, äldrevård etc. eller så har man en gemensam välfärdstat där alla, via skatterna, är med och betalar till dem som behöver utbildning, sjukvård, pensioner eller annat ekonomiskt stöd.

I det egenfinansierade samhället blir alla människor beroende av att endera tjäna väldigt mycket pengar själva, vilket av naturliga skäl endast en mycket liten del av befolkningen kan göra, eller beroende av medmänniskorna i omgivningen, i första hand av släkten, i andra hand av grannar och vänner. I princip innebär detta ett klansamhälle, vilket är vad vi ser i det vi kallar U-länder.

Där man inte har en statlig/samhällelig garanti för den ekonomiska tryggheten och sjukvård om man behöver sådan, blir de flesta människorna beroende av släkten, klanen.  Att vara ekonomiskt beroende av släkten innebär ofta underkastelse under släktingarnas krav. Man måste hålla sig väl med pappa eller mamma, så att de är villiga att ställa upp när man behöver deras stöd och ekonomisk hjälp. Man måste hålla sig väl med moster Agda, som är den i släkten, familjen, som har pengar etc.  Vidare måste man vara beredd att ställa upp med pengar för andra i släkten eller familjen som behöver stöd, vilket kan bli väldigt dyrt. För de allra flesta innebär detta en betydligt mindre individuell frihet än den statliga välfärdsmodellen som vi nu håller på att lägga bakom oss.

De allra flesta behöver någon gång ekonomiskt stöd, för de flesta av oss blir sjuka någon gång i  livet, somliga allvarligt sjuka. I det senare fallet räcker aldrig en vanlig lön för att betala för den vård som krävs. I det helt egenfinansierade samhället blir därför många människor utan vård, även om de är i starkt behov av sådan och även om släkten kan bidra till en del av kostnaderna så kan en vårdkrävande sjukdom kosta så mycket att de flesta inte klarar av att få fram pengar till den. Istället dör de kort och gott, medan endast de rikaste kan köpa sig den vård de behöver.

Den statliga välfärdsmodellen, som Socialdemokraterna, i strid mot de borgerliga partiernas önskemål, byggde upp mellan åren 1945 och 1976 var, trots vad många unga människor tror idag, det verkligt och utpräglade indvidualismens och den individuella frihetens samhälle.

Genom de offentliga försäkringarna, som alla betalade till via skatten och som handlade om självkostnadslösningar, blev varenda person så småningom oberoende av sina familjer, och till en relativt sett låg kostnad.

Ingen kunde pressa en annan till något med hot om utebliven ekonomisk hjälp i fall av behov. Hjälpen till den behövande garanterades av en opersonlig byråkrati som inte brydde sig ett dugg om om man gifte sig med en person som släkten ogillade, om man utbildade sig till något som pappa och mamma inte gillade, om man levde ett liv som släkten fördömde. Uppfyllde man lagens krav för erhållande av ekonomiskt stöd, ofrivillig arbetslöshet, sjukdom etc. då fick man ett sådant. Friare, som individ, än så, kan ingen människa bli som inte är multimiljardär och det blir, som sagt, aldrig mer än en mycket liten del av en befolkning.

De som tror att det nya och i allt högre utsträckning egenfinansierade samhälle man bygger åt oss idag, är friare och mer individualistiskt än det gamla välfärdssamhället har inte förstått vad det handlar om och har inte förstått hur mycket friare människor kan vara och känna sig när de inte måste leva som släkten kräver. De inser inte heller att de privata lösningar alltid blir dyrare än de gemensamma, offentliga och kollektiva lösningarna.

De privata sjukförsäkringarna, för att ta ett exempel, ger för det första inte samma trygghet som våra gamla gemensamt betalda allmänna försäkringar gjort. Eftersom privata försäkringsbolag bedrivs för profiten, så betalar man mer till sådana än till de offentliga försäkringar vi hade tills för några år sedan. Dessutom vägrar de flesta privata försäkringsbolag att försäkra människor med högre riskprofil, dem som har människor i släkten med sjukdomar som betraktas som ärftliga exempelvis. Ovanpå detta betalar de ofta inte ut mer än en viss summa, där vi genom våra kollektiva försäkringar har fått den vård vi har behövt, oavsett kostnaderna.

Egoismens och egenfinansieringens samhälle, som man bygger upp åt oss idag är alltså ett ofriare samhälle, ett otryggare samhälle och ett samhälle som i grunden erbjuder mindre individuell frihet för majoriteten av befolkningen, än det socialdemokratiska välfärdsamhälle vi lämnar bakom oss.

Sorgligt att vi inte längre har något reellt socialdemokratiskt parti som vill kämpa för att vi alla får behålla dessa individuella friheter, ja att vi har ett socialdemokratiskt parti som inte ens förstår vad deras företrädare skapade och vilken rent otrolig frihet det gav de flesta av oss.

/Kerstin

Tillägg 12/1:
Anne-Marie Lindgren tar idag upp andra aspekter på hur friheten för de flesta av oss ökar när vi bekostar nyttigheter gemensamt. Hon gör det i Arbetarrörelsens Tankesmedja under rubriken Allmänningens tragedi.

Rekommenderad läsning:
- Socialistiska läkare (en blogg jag lägger in min bloggrulle)
- Borg och Reinfeldt – välfärdskramare? Ett Hjärta Rött
- Bankerna vann, skattebetalarna förlorade, Marios blogg
- Egoism är att lura sig själv, Lasses blogg
- Landsfadern som går hand i hand med folket, vars förtroende han bär, har alldeles rätt! Tankesmedjan Det sovande folket
- Moral, politik och samhälle, Ingemars nya blogg