Vad vann Socialdemoraterna valet på 1994? Vad förlorade de på 2006?
När Socialdemokraterna kom tillbaka till regeringsmakten 1982 gjorde man det på den traditionella socialdemokratiska politiken, som Palme alltså redogör för i videosekvenserna som kan ses i förra inlägget.
Vad som sedan hände var att 1985 avreglerades kreditmarknaden, vilket innebar att bankerna inte längre var förhindrade att låna ut så mycket som de önskade. Alltså exploderade lånemarknaden med krascherna omkring 1990 som följd. När dessa slog till passade Kjell-Olof Feldt på att avgå. Han ville uppenbarligen inte ta ansvar för de åtgärder han hade kuppat igenom och som drabbade stora delar av svenska folket hårt. Den ekonomiska eliten betalade honom naturligtvis bra för de tjänster han gjort dem, precis som de betalar Göran Persson för vad han gjort för förmerandet av deras rikedomar.
Var det krisen som ledde till valförlusten för S 1991? Jag tror inte den var det viktigaste skälet. Istället var det sannolikt två andra faktorer som var mer avgörande. För det första väckte skatteomläggningen, som innebar att man nästan helt avskaffade den progressiva beskattningen, en mycket stark ilska hos många, inte minst inom S och fackföreningarna. De rika behövde därefter inte betala lika mycket skatt medan de som hade betydligt snävare ekonomier fick betala mer i skatt. Socialdemokraterna övergav därmed principen ”från var och en efter förmåga till var och en efter behov”, som förvisso aldrig hade genomförts fullt ut (de rika kom undan med skatt även förr) men ändå bidragit till en viss ekonomisk utjämning (det som borgerligheten kallar ”alltför sammanpressad lönestruktur) mellan människorna i Sverige. Skatteomläggningen förargade alltså mängder av sociademokrater, som sedan var svåra att få ut att valarbeta inför valet 1991. Man kände sig föga inspirerad att försvara en politik som i första hand gynnade de rikaste.
För det andra hade man under slutet av 80-talet haft diverse skandaler inom fack och partiet som irriterat folk. Fackföreningspampar hade utpekats som fifflare och sexklubbsbesökare, som Rosengren TCO:s ordförande, som kvinnofientliga, som fallet var med Stig Malm, LO:s ordförande. och Kent Pettersson, Handels ordförande som var oförvitlig och inte gick att skandalisera, sparkades snett uppåt. Alla tvingades bort alltså. Den ekonomiska krisen, som kom på toppen av dessa skandaler gynnade inte S inför valet, alltså förlorade man valet till borgerligheten 1991, och till Ny Demokrati, som tog c:a 6% av rösterna.
Därefter kom regeringen Bildt att förvärra och fördjupa krisen med sitt huvudlösa kronförsvar. Resultatet blev en hemmagjord depression av ett slag Sverige inte hade sett sedan 30-talet. Mellan 60-90 000 företag tvingades slå igen, somliga för att de inte fick lån i de knäande banker som skattebetalarna tvingades rädda, som nu inte vågade låna ut alls. Andra för att köpkraften rasade. Omkring en halv miljon människor förlorade sina jobb. Alltså bestämde sig en majoritet av väljarna för att Socialdemokraterna trots allt var att föredra varför S kom tillbaka igen vid valet 1994.
Det var nu Socialdemokraterna, de s.k. förnyarna som tydligen hade tagit över rodret i partiet sedan mitten av 80-talet, hade beslutat sig för att S måste bli ett parti för den välbärgade medelklassen. Göran Persson förvärrade således krisen genom att försöka spara oss ur den, vilket gjorde krisen både djupare och långvarigare än den behövt bli. Den ekonomiska politiken handlade nu om att förhindra inflation i första hand och hålla arbetslösheten uppe.
Nu, trodde Göran Persson, att om de rikaste bara fick ännu lägre skatter och ännu mer pengar så skulle de investera i Sverige och skapa sysselsättning, för så sade den nyliberala teorin. Alltså sänkte Göran Persson skatten för de rikaste ännu mer och för företagen som redan hade låga skatter. Det hjälpte inte. Arbetslösheten som skapats under 90-talskrisen och på grund av nedskärningspolitiken, där man sparkade mängder av människor i den offentliga sektorn, sjönk ändå inte tillräckligt snabbt. Så småningom, och under sitt sista år avskaffade Socialdemokraterna dessutom arvs-och gåvoskatten, i tron att detta skulle leda till ökade investeringar i Sverige och mer arbetstillfällen. Före valet mumlade man också om att avskaffa förmögenhetsskatten, som sedan Alliansen avskaffade istället och Mona Sahlin uttryckte gillande av pigavdrag.
Vad förlorade S valet på 2006?
Inför valet 2006 hade de borgerliga pratat ihop sig och kommit på att de skulle luras om den politik de ville föra (amerikanska spindoctors hade lärt dem hur det fungerar i USA). Man skulle lägga in nya betydelser i gamla begrepp, man skulle låtsas vara för fackföreningarna och man skulle lova skattesänkningar (mest för de rika, men det betonade man inte).
Nu hade det gått 10 år sedan svenska folket insett att de borgerliga inte var så bra och därmed hade det tillkommit 10 nya väljarårgångar för vilka Alliansens och nylliberalismens slagord om ”frihet” för alla föreföll lockande. Dessutom hade Socialdemokraterna, som sagt, inte lyckats få ner arbetslösheten till de nivåer som förelåg före 1990. Man hade inte bara tagit över nyliberalernas ekonomiska politik, som kräver en tämligen hög arbetslöshet, utan också de grundläggande delarna av borgerlighetens människosyn. Där socialdemokraterna av tradition hade betrakta alla människor som lika mycket värda och arbete och inkomst som en rättighet hävdade de styrande nu att folk var fuskare och arbetsovilliga. Människor hade övergett, sade man, den gamla fina socialdemokratiska arbetsmoralen för att de hade haft det för bra. Unga människor hade med andra ord en helt annan bild av socialdemokraterna än vi som är äldre, som inte riktigt har velat inse hur illa S har chanserat politiskt. För dem var S nedskärarpartiet, partiet som ville klämma åt barn och ungdomar, sjuka och arbetslösa, partiet som i huvudsak gynnade de rikaste.
Sen svartmålade media S ganska effektivt inför det här valet. (1) Framför allt framställdes Göran Persson som en verklig buffel, vilket förstås också bidrog.
Så vann alltså Alliansen valet 2006 och påbörjade den slutgiltiga nerrivningen av den svenska modellen och den allmänna välfärden, allt under ivriga försäkringar om att man gjorde motsatsen. Man säger sig värna om ”välfärdens kärna”. Detta innebär att visst, folk ska inte svältas ihjäl om de blir arbetslösa eller sjuka, men bra nära. En glidning som många svenskar inte förstod och som många fortfarande verkar vara okunniga om. Det var ju inte ”den allmänna välfärden” som Socialdemokraterna hade byggt upp alltsedan 1945, och värnat om, som skulle räddas, utan ”kärnan” i den, alltså en liten liten bit av den bara. Resten skulle bort och 1800-talspiskan skulle svingas igen, allt utifrån de konservativas traditionella åsikt att arbetslösa och sjuka bara är lata och därför måste piskas till arbete. Facket skulle också knäckas, vilket man gjort i stort sett och under ivriga försäkringar om att man är sååååå mycket för att värna om facken.
På valresultat 2006, samt det senaste valet 2010, då SD kom in i riksdagen dessutom, reagerar Socialdemokraterna med att anse att de måste bli mer borgerliga, med att tro att de aldrig mer kan vinna ett val på allmän välfärd utan att de måste föra en politik för den välbärgade medelklassen för att kunna komma tillbaka. Man tycks anta att de fattiga alltid kommer att rösta på S i förvissningen om att de borgerliga är sämre. Men, i och med att vi har fått SD idag, ett populistiskt missnöjesparti, så kommer en sådan politik istället att gynna SD. Endera bryr man sig från Scocialdemokraternas sida inte om den saken, eller också förstår man inte konsekvenserna av sin ”förnyade” politik.
I och med detta är S inte längre ett idéparti utan ett parti som konkurrerar om makten rätt och slätt, och som sen vill använda makten för att få sitta kvar vid den, inte för att man vill åstadkomma något speciellt med samhället. Framför allt vill man inte längre verka för allmän välfärd då sådan anses förlegad och totalt omöjlig – för det har ju de nyliberala ekonomerna sagt.
Timbropropagandan har med andra ord fungerat perfekt – för de allra rikaste som bara blir rikare ju fattigare alla andra blir. 2009 ägde 10% av svenskarna 71% av Sveriges tillgångar. De där 10 procenten är inte nöjda. De anser att de är värda en ännu större andel av dessa tillgångar.
I Monopol vinner endast en. När vinnaren sitter där och äger de flesta gatorna på spelbrädet är spelet slut eftersom ingen längre har råd att betala för att stå på vinnarens gator. Spelet konstruerades efter kraschen 1929. Det är genialt pedagogiskt i all sin enkelhet.
/Kerstin
Länkar:
1) Skandalkalender 2006, Motvallsbloggen 2006
Rekommenderad läsning:
- Ingenting att skratta åt, Ett Hjärta Rött
08/03 21:32 at 21:32
S gjorde ett katastrofval 1991, det sämsta sen 1928
S o M valresultat 1911 – 2010
Ärligt talat tror jag inte det var så mycket avskaffandet av progressiviteten som att konsumtionsskatterna sk breddades och chockhöjdes. Bensin och olja gick upp rekord mycket med både höjda punktskatter och som lök på laxen en kraftigt höjd moms som beräknas ovanpå punktskatterna. Folk hade av Feldt blivit lovade att det skulle vara neutralt, men det var ju en omläggning som kraftigt sparkade neråt och lismade uppåt. Det kändes förstås in på bara skinnet för breda lager med chockhöjning av regressiva skatter.
Dessa chockhöjda konsumtionsskatter kom precis när det blev dags för lågkonjunktur och ny kris. Det var förmodligen en inte oväsentlig variabel för att krisen blev så förödande för just oss. Men det pratar man inte gärna om när krisen av och till ”analyseras”. Grassman förutsåg förstås det vansinniga med en sådan chockhöjning och vilka effekter det skulle få på konsumtionen och arbetslösheten. Om det ändå skulle reformeras hade det varit ekonomiskt vettigare om endast marginalskatterna sänkts och låtit bli chockhöjning av konsumtionsskatter. Men då hade man förstsås inte fått sparka neråt på det otacksamma folket och det hade förstås inte varit lika roligt.
Som den gamle chefsekonomen på Handelsbanken Rudolf Jalakas sa efteråt, ”en asocial beskattning”, dvs att sänka så kraftigt på inkomster och kapital höja så mycket för folk där nere. Folk gjorde förstås då rätt som straffade S för denna horribla attack mot folkflertalet. Igen kunde förmodligen förutse att den borgerliga regimen skulle ledas av rena vettvillingar som Bildt och inte minst Wibble. Det märkliga var att M gjorde ett bättre val 1994 än 1991, de som fick betala det politiska priset var Ny Demokrati som trots alla sina fel inte på minsta sätt var ansvariga för den förda politiken. S kunde komma tillbaks i stor stil med ett rekordresultat i nivå med 1982 som i stort är i nivå med det gängse under rekordtiden sen 30-talet fram t.o.m. Erlander. Men folk blev inte alls nöjda med Persson (de kunde nog inte i sin vildaste fantasi föreställa sig en S ledare som skulle bete sig lika förryckt som Bildt och Wibble) som relativt sett attackerade folket ännu hårdare än borgarna som trots allt hade en besvärlig kris (självförvållad) att brottas med. Trots rekordutveckling för den älskade exportindustrin fortsatte (naturligtvis) arbetslösheten att stiga när hemmaekonomin stramades åt på ett sätt som vi nog aldrig sett dess like sen Görtsens dagar på finansen och nådde sin toppnotering 1997 (åtskilliga år efter den egentliga krisen). Det blev förstås katastrofresultat för S 1998 och det blev t.o.m. sämre än 1991 och tangerade 1921 ås nivå. S räddades kvar med ett nödrop av att V fick 12%, vilket jag tror V snarare kan tacka Persson för än Schyman. Folk hade det borgerliga vansinnet i färskt minne och med en ny galning vid rodret fanns det inte så många alternativ.
08/03 22:01 at 22:01
Så hade NyD imploderat av egen kraft, vilket förstås också gav fler röster att fördela på de andra partierna.
Men jo, jag tror att Gudrun Schyman betydde ganska mycket. Hon var påläst, bra talare, kunde förklara bra. Skulle tom vilja säga att under mitt liv har det varit Palme och hon som lyst klarast inför väljarna som politiker (alldeles bortsett från vad de gjorde eller åstadkom inom politiken).
09/03 00:05 at 00:05
Det måste erkännas att hon var mycket bra när hon var partiledare för V, snabb i tanken och tillräckligt kunnig för att med kompetens ge sig in i de flesta ämnen med intelligenta repliker. Få kunde slå hennes rörliga intellekt. Lysande talare som kunde leverera ett tal helt utan direkt förberedelse, då förstås utan att bortse från att det förstås ligger mycket arbete i att komma dit hän.
Jag förväntade mig mycket när Fi presenterades med Gudrun som partiledare. Men den när de presenterade laguppställningen med en radda akademiska elitfeminister och började prata om queer insåg jag att det var döfött. De flesta svenskar hade förmodligen inte en aning vad queer var för något eller bara en vag föreställning.
09/03 00:15 at 00:15
lasse:
Sen startade de Fi vid fel val. Media var inte intresserade av dem så de hamnade ju i total medieskugga, framför allt vid det senaste valet.
Sen måste jag ju erkänna att för varje nytt parti som startas ökar chansen för Allianzen att sitta kvar. Så jag var inte direkt glad åt Fi. Däremot var jag ledsen när hon avgick som partiledare för V.
09/03 09:55 at 09:55
Gällande Sahlins tobleroneaffärer så var väl det 1995, alltså efter valet 1991, så det var nog knappast hennes fel (inte då i alla fall) att S förlorade det valet.
09/03 13:17 at 13:17
Joakim;
Tack för påpekandet, du har rätt, slarvigt av mig. Har korrigerat detta nu.
23/10 14:25 at 14:25
När ja nu, flera år senare läser igenom vad jag skrev här så ser jag att jag inte berör de skandaler som kom för S del på 90-talet, som faktiskt var S-initiderade – för att S ville göra sig av med dugliga och traditionella politiska ledare, både inom partiet och inom fackföreningarna.
Detta tyder ju på att S mycket medvetet gick in för att ändra ideologisk plattform och den praktiska politiken. Detta syntes dock inte just då, i varje fall inte så tydligt som idag när S gjort heltom och blivit ett liberalt parti som alla de andra.