Vi rusar med snälltagsfart hundratals år tillbaka i tiden, som jag redan påpekat. Även påståenden om att trygghet är fördärvligt är ett eko av förra sekelskiftet. Under 1700-talet ansåg överklassen att ett lands största rikedom var en stor och fattig befolkning, en idé som, tillsammans med massor av andra idéer från de tidigare århundradena, fått en renässans på senare tid.

De flesta som uttalar ”sanningen”, att trygghet är fördärvligt, är själva väldigt trygga även om många av dem lever i en bedräglig trygghet. De har oftast fast anställning, goda inkomster, är friska och föreställer sig inte att de skulle kunna hamna i situationen att de blir beroende av andra, blir allvarligt sjuka, förlorar allt de äger, att de en dag står utan både inkomster och bostäder, att de skulle behöva tigga för sin överlevnad, hos socialen eller på gatorna, eller övergå till kriminell verksamhet för att få mat i magen varje dag.

Som vanligt handlar det om lite lagom av varorna trygghet/otrygghet. Att våga innebär alltid ett risktagande, men det finns risktagande och risktagande. De allra flesta vågar inte chansa – på nytt jobb, på att starta eget, på att förändra sina liv radikalt, om risken är att de förlorar hela sin framtid även om många är beredda att ta risken att förlora en del. De flesta är inte kreativa om all deras energi går åt till att klara sig för dagen, för att ha mat i magen varje dag och tak över huvudet när det är busväder, eller lider av så allvarliga sjukdomar eller fysiska plågor att all deras energi går åt till att överleva, minut för minut.

På total oförutsägbarhet, alltså på total otrygghet, tenderar de allra flesta att reagera med oföretagsamhet eller med ren apati. Detta vet man, djur reagerar likadant nämligen. Både människor och djur förlorar initiativförmågan under sådana omständigheter, de blir ängsliga och rädda och människor som befinner sig i detta sinnestillstånd gör inga kreativa insatser. Somliga, men en liten minoritet av oss, gör emellertid något, inte sällan börjar de med kriminell verksamhet, som är det enda alternativ man har om man saknar alla resurser.

Att otryggheten inte var så kul kunde ett antal tidigare unga, framgångsrika och självcentrerade IT-människor konstatera för inte så länge sedan, varvid fackföreningen fick en tillströmning av sådana. Plötsligt, i motgångens tid, kändes tydligen det kollektiva ansvarstagandet viktigt för dem.

Hur i all världen har min generation föräldrar lyckats föda upp en hel generation där superegoisterna förefaller dominera, med folk som anser att i medgång har de ingen anledning att bry sig om andra, mindre lyckligt lottade medmänniskor, i motgång däremot vill de gärna ha dessa andra människors stöd och hjälp. Vad var det som gick fel i välfärdssamhället? Något var det, men det var inte för mycket trygghet, det var inte för lite ”hårdare tag”, det var attityderna som förändrades. Varför gjorde de det?

Jodå, jag har egna tankar om saken, somliga har jag redan, direkt och indirekt, berört på bloggen, andra tankar om saken kanske jag återkommer till.