När vi, jag och många med mig, för trettio år sedan engagerade oss intensivt i miljörörelsen, trodde vi att det skulle gå att påverka politiker och samhällsutvecklingen. Vi trodde på förnuftet och att det skulle vara möjligt att få ansvariga att satsa på förnyelsebara energikällor exempelvis. Ack vad vi bedrog oss. Istället för att satsa på vind- och solkraft och på energisnålare produktionsprocesser (och på kollektivtrafik), satsade man på kärnkraften (och bilismen).

Så kom Harrisburgolyckan 1979, ett skrämmande tillbud i ett kärnkraftverk i USA, och plötsligt blev kärnkraften en så het potatis att man ordnade en folkomrösning om den i Sverige, där vi hade världens mest ambitiösa kärnkraftsprogram/innevånare (man hade planerat in ett pärlband av kärnkraftverk utmed Sveriges alla kuster). De styrande satsade allt på ett ”ja”, eller åtminstone ett jaså (socialdemokraterna) inför omröstningen. För att riktigt förvirra medborgarna ordnade man alltså med tre svarsalternativ, ett rent ”ja” – mer kärnkraft, ett ”avveckla men med förnuft” (dvs om 25 år eller så, så behöver vi inte göra något nu, det jag alltid kallat linje ”jaså”) och ett rent ”nej”. Sedan lade man ihop rösterna för linjerna ”ja” och ”jaså” och fick, kan man tänka sig, en majoritet för att köra på i ullstrumporna.

Med denna omröstning gick luften ur miljörörelsen. Vad kunde miljökämparna sedan säga? Folket hade ju sagt ”ja- med förnuft”, och ville man vara demokratisk kunde man näppeligen fortsätta att kämpa mot kärnkraften. Annars är det naturligtvis helt klart att man inte ska ha sådan. Det är farligt att bryta uran, det är farligt att driva kraftverken, ofantliga skador kan de förorsaka om det går riktigt illa, det är omöjligt att garantera säker förvaring av restprodukterna, som man måste skydda människor från under många tusen år, kärnkraften uppmuntrar vidare till utvecklandet och spridning av kärnvapen och dessutom används energin för att producera en massa miljöförstörande ämnen och material.

Senare fick vi Tjernobyl, som var en fullständig härsmälta med konsekvenser ända in i Sverige pga radioaktivt nedfall. Men denna olycka resulterade inte i några allvarliga protester mot kärnkraften i Sverige. Vi hade ju så säkra kraftverk i jämförelse med Sovjet, så här var de ju ingen fara – förrän i somras, men det hörde vi nästan inte ens talas om då. Jo lite i marginalen, men man skulle kunna och veta en del för att förstå vad som skrevs om saken då, nämligen att det varit mycket nära en härdsmälta i Forsmark och att en sådan kunde, om vindförhållandena varit ogynnsamma för oss, förstört stora delar av Sverige och gjort samtliga jordbruksområden olämpliga för odling av människoföda. Om de varit gynnsamma för oss i Sverige, hade eländet istället drabbat Finland och/eller Baltikum.

Idag, tjugofem år efter kärnkraftsomröstningen får vi, i min generation, då och då höra från en del yngre människor, att vi inte brytt oss om miljön, trots att vi var betydligt mer engagerade mot miljöförstörelsen än senare generationer har varit. För trots allt, linjerna ”jaså” och ”nej” hade majoritet, och båda talade om avveckling av kärnkraften, den ena gruppen för direkt påbörjande av avvecklingen, den andra om att avveckla men lite senare, vilket väl just nu omprövas till förmån för ”kör på med kärnkraften bara”, på samma sätt som neturaliteten omprövas till ”låt oss tappert ställa upp tillsammans med med de andra och kriga vi också”.

Ibland blir jag så trött på livet.