Miljö ingenting som politiker brytt sig om
När vi, jag och många med mig, för trettio år sedan engagerade oss intensivt i miljörörelsen, trodde vi att det skulle gå att påverka politiker och samhällsutvecklingen. Vi trodde på förnuftet och att det skulle vara möjligt att få ansvariga att satsa på förnyelsebara energikällor exempelvis. Ack vad vi bedrog oss. Istället för att satsa på vind- och solkraft och på energisnålare produktionsprocesser (och på kollektivtrafik), satsade man på kärnkraften (och bilismen).
Så kom Harrisburgolyckan 1979, ett skrämmande tillbud i ett kärnkraftverk i USA, och plötsligt blev kärnkraften en så het potatis att man ordnade en folkomrösning om den i Sverige, där vi hade världens mest ambitiösa kärnkraftsprogram/innevånare (man hade planerat in ett pärlband av kärnkraftverk utmed Sveriges alla kuster). De styrande satsade allt på ett ”ja”, eller åtminstone ett jaså (socialdemokraterna) inför omröstningen. För att riktigt förvirra medborgarna ordnade man alltså med tre svarsalternativ, ett rent ”ja” – mer kärnkraft, ett ”avveckla men med förnuft” (dvs om 25 år eller så, så behöver vi inte göra något nu, det jag alltid kallat linje ”jaså”) och ett rent ”nej”. Sedan lade man ihop rösterna för linjerna ”ja” och ”jaså” och fick, kan man tänka sig, en majoritet för att köra på i ullstrumporna.
Med denna omröstning gick luften ur miljörörelsen. Vad kunde miljökämparna sedan säga? Folket hade ju sagt ”ja- med förnuft”, och ville man vara demokratisk kunde man näppeligen fortsätta att kämpa mot kärnkraften. Annars är det naturligtvis helt klart att man inte ska ha sådan. Det är farligt att bryta uran, det är farligt att driva kraftverken, ofantliga skador kan de förorsaka om det går riktigt illa, det är omöjligt att garantera säker förvaring av restprodukterna, som man måste skydda människor från under många tusen år, kärnkraften uppmuntrar vidare till utvecklandet och spridning av kärnvapen och dessutom används energin för att producera en massa miljöförstörande ämnen och material.
Senare fick vi Tjernobyl, som var en fullständig härsmälta med konsekvenser ända in i Sverige pga radioaktivt nedfall. Men denna olycka resulterade inte i några allvarliga protester mot kärnkraften i Sverige. Vi hade ju så säkra kraftverk i jämförelse med Sovjet, så här var de ju ingen fara – förrän i somras, men det hörde vi nästan inte ens talas om då. Jo lite i marginalen, men man skulle kunna och veta en del för att förstå vad som skrevs om saken då, nämligen att det varit mycket nära en härdsmälta i Forsmark och att en sådan kunde, om vindförhållandena varit ogynnsamma för oss, förstört stora delar av Sverige och gjort samtliga jordbruksområden olämpliga för odling av människoföda. Om de varit gynnsamma för oss i Sverige, hade eländet istället drabbat Finland och/eller Baltikum.
Idag, tjugofem år efter kärnkraftsomröstningen får vi, i min generation, då och då höra från en del yngre människor, att vi inte brytt oss om miljön, trots att vi var betydligt mer engagerade mot miljöförstörelsen än senare generationer har varit. För trots allt, linjerna ”jaså” och ”nej” hade majoritet, och båda talade om avveckling av kärnkraften, den ena gruppen för direkt påbörjande av avvecklingen, den andra om att avveckla men lite senare, vilket väl just nu omprövas till förmån för ”kör på med kärnkraften bara”, på samma sätt som neturaliteten omprövas till ”låt oss tappert ställa upp tillsammans med med de andra och kriga vi också”.
Ibland blir jag så trött på livet.
05/02 21:37 at 21:37
Den dagen, och den kommer förr eller senare, det sker en olycka med kärnkraften i Sverige kommer du att få höra att det är dags att lägga ner den. Dock inte innan dess.
05/02 23:54 at 23:54
Lasse:
Jo, så är det nog, fast det vete 17 om ens det skulle förändra saken. Jag hoppas jag slipper uppleva en härdsmälta i alla fall men det är klart att den kommer.
Man kan misstänka, dessutom, att det ligger nerskärning och allt större press på personalen i Forsmark bakom det som den där rapporten om slappare säkerhet talar om. Det handlar väl där, som överallt i övrigt i landet, om att pengarna inte ska hamna hos vanliga löntagare utan i VD:arnas styrelseledamöternas fickor.
06/02 11:46 at 11:46
Som Kerstin påpekar, är det – som så mycket annat – en penningfråga. Det handlar om kortsiktig politik eftersom man beträffande kärnkraftets vara eller icke vara avstår från att kalkylera med olycksriskerna. Det handlar om hybris. Det händer inte mig. Det händer inte oss, vi är så bra, vi är så duktiga, men som ni i ovan inlägg påpekar, är sannolikheten väldigt stor att förr eller senare händer det – i alla fall. Och sedan då?
Jag minns miljörörelsen i början på 70-talet. Och jag håller med dig, Kerstin, om att ibland blir man less på ”livet”. Men man lyckades inte då vid den första miljövågen att vädja till förnuftet och väcka människorna till att i större omfattning anamma och ge luft åt miljömedvetna åsikter. Och det kommer knappast att lyckas nu heller. Det som eventuellt ”positivt” kan bidra till saken är faktiskt Gudrun, Per och alla andra kommande hot. (Helt hemskt och horribelt att säga så, men …).
Det är när vi åter lär oss att ”leva oss in i” hur något kan kännas – inte bara för oss själva utan även för andra – det är bara när det svider i vårt eget skinn, som vi kan förstå konsekvenserna i vårt hjärta, med vårt hjärta. Det är först då vi förstår att det som drabbar andra av orättvisor och olyckor, kan också drabba oss själva, och det är först då som vi börjar förstå något med förnuftet!
07/02 03:24 at 03:24
Frustrerande. Intressant. Det finns så mycket intressant i detta. Det är mer en startpunkt än en slutpunkt så att säga.
– Varför tror, som du skriver, yngre människor, att ingen var intresserad av miljö tidigare? För att MP inte fanns? Eller är det en ren överskattning av den egna betydelsen?
– Vad är det som får oss att orka? Till en början? Vad behöver vi sedan? Jag är säker på att våra generationer inte är de första som ställer de här frågorna (men kanske var det färre som kunde ställa dem innan?).
Sen undrar jag om Tjernobyl inte var en ganska ”snäll” härdsmälta? Var det inte omkring 1% av det klyvbara materialet som läckte ut. Tänk om det blivit 10%, eller …
07/02 03:38 at 03:38
Jag minns att första gången jag hörde en yngre person klaga över att min generation inte brytt sig om miljön, var i slutet av 80-talet, och i samband med säldöden i Östersjön (tror jag det var, den var väl då, eller var den tidigare?). Under alla omständigheter fanns redan miljöpartiet när de här anklagelserna kom (det bildades 1981), men dessvärre så har partiet varit litet och haft svårt att komma ut med sin agenda. Dessutom har det väl också blivit lite utslätat, för så fort man ska vara med och regera och ”ta ansvar”, så blir man nog lite mindre radikal.
Jag var emot att man startade ett miljöparti, menade på den tiden jag var aktiv i miljörörelsen, att miljöarbetet borde bedrivas av oss i miljörörelsen inom alla partier, och att själva miljörörelsen borde vara partipolitiskt obunden. Vet inte om det varit bättre, men det var min ståndpunkt då.
Som det blev tystnade i alla fall den aktiva miljörörelsen efter kärnkraftsomröstningen, som jag också var emot att miljörörelsen krävde. Jag såg nämligen att risken för ett ”ja” till kärnkraften, pga förespråkarnas enorma resurser, var överhängande, och insåg att om det blev ”ja”, så skulle det bli mycket svårt att kämpa vidare därefter. Det blev en omröstning, mina protester, mot att miljörörelsen krävde en sådan, betydde ju inte så mycket, och det gick precis som jag fruktade den gången.
08/02 14:42 at 14:42
Jag röstade på miljöpartiet i flera val ända tills det blev tydligt att de ingick i den röda blocket. Då tappade de i mina ögon sin trovärdighet. Det kanske var en vinnarstrategi då – de har varit med och påverkat i många år. De gjorde miljön till en vänsterfråga. Och nu blåser högervind…
Nu behövs ett miljöparti för dessa frågors skull, men mp är belastat av sitt politiska samarbete. Om alliansen tar sig samman och för en vass miljöpolitik får mp det svårt tror jag.