Kan vi lita på läkemedel och Läkemedelsverket?
Den 2:a och den 3:e april kunde vi i Aftonbladet läsa om hur ett antal små barn drabbats av allvarliga och för dem mycket skrämmande biverkningar av en hostmedicin, Mollipect (hittar dessvärre inte artikeln på nätet). De fick allvarliga hallucinationer, såg odjur överallt och skrek när föräldrarna ville sätta ner dem på golvet.
När min tvåårige son åt Mollipect blev han som besatt av ett ont väsen, slog sparkade och skrek på dem som kom i hans väg, kastade blomkrukor, leksaker, ja allt som fanns nära till hands, skriver Viktoria.
Reine Tärnkvist i Ytterby säger:
– Alla småbarnsföräldrar som jag känner har berättat om olika biverkningar i samband med Mollipect. Det är väldigt vanligt.
Professor Björn Beerman på Läkemedelsverket rekommenderar i Aftonbladet att man anmäler sådana här biverkningar. Många rapporter om sådana kan leda till att man omvärderar somliga preparat, säger han.
Jaha, säger jag då och undrar om Beerman är ärlig här. Vad hjälper det när det bara är läkarna som får rapportera in biverkningar till Läkemedelsverket och läkare för det mesta vägrar erkänna att de biverkningar som patienter rapporterar till dem, faktiskt är biverkningar. En mamma vars 2-åriga dotter också hade drabbats av samma hemska hallucinationer pga hostmedicinen Mollipect skriver i Aftonbladet att de kontaktade sjukvårdsupplysningen men de hävdade att det var omöjligt att det berodde på medicinen.
Jag tror henne, för jag känner igen den där läkarreaktionen. Inte ens biverkningar som står i FASS vill många läkare tro på, när patienterna berättar om dem. Sedan jag började gräva i de här frågorna för 6 år sedan, har jag hört många berätta samma sak. Min mammas läkare vägrade också envist att erkänna de biverkningar som min mamma drabbades av – trots att biverkningarna var klara och tydliga och just stod uppräknade i FASS, nästan varenda en av dem. Läkare med den inställningen, och de är alldeles för många, torde inte rapportera in några biverkningar. Jag är ganska säker, numer, på att de allra flesta inte rapporterar in de biverkningar som patienter klagar över. Det torde i sin tur innebära att svåra biverkningar av många mediciner är mycket vanligare än Läkemedelsverket, som är den myndighet som godkänner mediciner för användning i Sverige, vet om (eller vill veta om) och än läkemedelsföretagen erkänner.
Vem bekostar Läkemedelsverkets verksamhet idag? På Läkemedelsverkets hemsida informeras vi om att:
Läkemedelsverket är en av de ledande myndigheterna inom EU och arbetar tillsammans med övriga EU-myndigheter för att driva och utveckla den europeiska produktkontrollen. Läkemedelsverket är en myndighet under Socialdepartementet och vår verksamhet är i huvudsak avgiftsfinansierad (min kursivering). Hos oss arbetar ungefär 450 personer, främst farmaceuter och läkare.
Och vilka betalar avgifter tro, naturligtvis läkemedelsföretagen, för att få sina preparat prövade och godkända. Hur mycket kan man lita på en sådan myndighet?
Det finns verksamheter som staten ska vara ensam finansiär av och som absolut inte ska vara beroende av privata företag och deras avgifter.
En myndighet som försörjs av dem den ska granska är närmast ett skämt.
– Peter Breggins hemsida, läsning om SSRI bl.a.
05/04 13:55 at 13:55
Observera att föräldern kontaktade sjukvårdsupplysningen. Det är inte samma sak som Läkemedelsverket. Upplysningen är det vagaste man kan ringa till. De verkar ha betalt för att övertyga folk om att de inte bör söka vård.
Och personal inom vård är ofta chockerande ointresserade av sin egen verksamhet. Jag som lekman vet ju att Mollipect har en uppiggande effekt, helt klart centralstimulerande och har inte gett sådan medicin till mina barn före 10-12 års ålder. Men många läkare vägrar tänka i någon annan bana än vad ”vetenskapliga studier” visat. Studierna har oftast gränsvärden som inte motsvarar normal användning av medicinen. Och studierna är, som du säger, ibland finansierade av vinstdrivande företag. Tyvärr räcker det inte att staten är ensam finansiär ens. Då måste man i så fall kunna lite på att staten följer strikta löneregler etc och inte, som man gjort om och om igen de senaste åren, börjar leka ”marknadsaktör” med allt vad det innebär av förlust av objektivitet hos personal etc.
05/04 15:56 at 15:56
Galaxa:
1: Nej visst, Sjukvårdsupplysningen är inte detsamma som Läkemedelsverket, men man avslöjar ju just det jag säger och som du också påpekar här, att det ingalunda finns något intresse från sjukvårdshåll att rapportera in biverkningar vaför Beermans uppmaning klingar mycket falskt.
2: Nej, att staten har hand om något är ingen garanti, men att man gör den myndighet som ska granska och godkänna företags produkter ekonomiskt oberoende av dessa samma företag, ger man ju i alla fall myndigheten en liten bättre sits vad gäller att våga säg ifrån eller att kunna vara obekvämgentemot företagen. Lever myndigheten däremot på bidrag från samma företag, ja då kan man ju på goda grunder misstänka att den inte vill bita den hand som föder den.
Sedan måste man ju erkänna att staten alltid har suttit i knät på storföretagen. Naturvårdsverket på sin tid kämpade med näbbar och klor mot miljögrupperna och för företagens rätt att förgifta naturen exempelvis, vilket mitt tidigare inlägg handlade om bl.a.
Istället för att kräva bättring från företagen skuldbelägger man oss medborgare (förlåt ”kunder” i företaget Sverige) och kräver att vi ska vidta en massa åtgärder, köra försiktigare genom att inte bromsa utan vara släppa på gasen etc. (alltmedan långtradartransporterna ökar närmast exponentiellt) för att företagen ska kunna fortsätta att förgifta och förgifta ännu mer, både folk och miljö.
05/04 16:57 at 16:57
Jag håller med dig om att det finns ett motstånd mot att erkänna biverkningar fån läkarhåll. kan tänka mig att det beror till viss del på att de på något sätt6 blir ”medskyldiga” eftersom de är ansvariga och skrivit ut preparatet.
Men sen ser jag inget problem i att läkemedelsföretaget betalar en avgift för att få sitt läkemedel kontrollerat. Givetvis ska det inte vara någon sorts allmän finansiering, utan just en avgift. Jag vet inte hur intresserad jag är av att skattefinansiera kontrollen av 27 olika (läs lika) konkurrerande företags läkemedel mot samma åkomma. Jämför bilprovningen eller uppkörningsavgiften för körkort. Det är däremot viktigt att företagen inte är inne och finansierar eller sponsrar på annat sätt som de själva väljer att göra eller inte, vilket skulle bli ett påtryckningsmedel.
Sen mär det gäller Mollipect så tycker jag saken blir ganska tydlig när man läser att medlet är stöldbegärligt och återfinns hos missbrukare.
06/04 03:05 at 03:05
Här på http://www.bedremedicin.dk kan man läsa ”på danska” visserligen, om hostmediciner och risker. De flesta känner vi igen i Sverige också och flera köper vi ju receptfritt, inte annat jag vet.
06/04 03:14 at 03:14
Ja kompletterar med en bättre länk:
http://www.bedremedicin.dk/hostemedicin.html
09/04 10:32 at 10:32
Fantastiska Läkemedelsverket engagerar sig stort i en fruktjuice, som ger sig ut för att bota det mesta i sjukdomsväg! http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=1299884
Å ena sidan skulle man ju givetvis kunna påstå att det säljande juiceföretaget går ut med vilseledande marknadsföring, å andra sidan kan man ju undra över Läkemedelsverkets engagemang i fruktjuicer, då en mängd s k läkemedel snarare borde granskas, vad gäller risk kontra nytta! På den inköpslistan finns mycket att granska.
09/04 12:53 at 12:53
Jag har precis som Du, Kerstin, hört många historier om människor som blivit ignorerade när de berättat för doktorn om sina biverkningar.
En väninna drabbades av stroke och då följde som ett brev på posten medicinering med allehanda preparat bl.a. en kolesterolsänkare.
Hon märkte att hon bl.a. fick problem med kramper i benen och dessutom att hennes minne påverkades, och att det inte hade med stroken att göra, utan hade börjat efter denna behandling.
Hon läste på och kom fram till att hon inte ville utsätta sig för den här medicineringen. Detta meddelade hon doktorn. Då fick hon höra att hon skulle hamna i rullstol och ev. dö.
Men min väninna stod fast vid sitt beslut och sa dessutom – jag vill att Du rapporterar till Läkemedelverket att jag har märkt att mitt minne påverkats.
Hans reaktion – varför skulle han göra det? Ingen annan hade bett honom om det tidigare osv. Dessutom hade han mage att säga till henne – inte en patient till som Dig idag!
Hon slutade med kolesterolsänkaren och slapp benkramperna och kände en klar förbättring när det gällde minnet.
Människor måste förstå att det som står i Fass skrivs av Läkemedelsindustrin själva, att det rapporteras väldigt få biverkningar från sjukvården och att man därför skall ta allt med en nypa salt. Står det t.ex. sällsynta biverkningar så skall man i stället tänka relativt vanliga osv.
Det finns dessutom litet oberoende läkemedelsinformation och många inom vården är direkt hjärntvättade av läkemedelsindustrin genom den utbildning de fått.
Nyare läkemedel är inte lika med bättre per automatik. Definitivt dyrare och mindre utprovade – osäkrare.
En konsumentorganisation i USA rekommenderar alla sina medlemmar – tag aldrig ett läkemedel som inte har funnits minst 7 år på marknaden eftersom biverkningarna inte har kommit fram.
I Peter Rosts bok – Sjuka pengar – har prof. Arne Melander skrivit ett bra förord. Där står bl.a. att:
”Många läkare samverkar dessutom med industrin på olämpliga sätt. Delaktiga är även de journalister som kritiklöst haussar förmenta mirakelmediciner, och flera patientföreningar har också en kritiklös hållning till industrin. Även landstingen får ta på sig ett ansvar eftersom de inte bidrar till att deras anställda får en tillfredställande producentoberoende utbildning rörande läkemedel och läkemedels korrekta användning. Sist men inte minst bör statsmakterna få en släng av sleven i det att man ser läkemedelsföretag som inkomstbringande skatteobjekt vilka bör behandlas med silkesvantar”.
09/04 14:10 at 14:10
Påläst gräsrot:
Ja, att det ser ut på det här sättet blir man snabbt varse när man går ut på nätet, dels för att läsa om olika medel, inte minst om lugnande och antidepressiva, och när man själv börjar skriva om problemet.
29/06 10:36 at 10:36
Jag har genom åren som jag ätit antidepressiva medel utvecklat en överkänslighet mot dessa medel. Har hoppat mellan olika SSRI preparat och det ena var värre än det andra men då fick jag bara höra av min läkare att jag läste mig till biverkningarna. Då kan man ju undra varför jag läste mig till olika biverkningar beroende på vilket preparat jag åt, tex åt jag Fontex så fick jag en hemsk känsla av att vara i en bubbla medans när jag åt Aurorix så blev jag illamående å irriterad men likt förbannat trodde läkaren inte på mig. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att tro på att det är en biverkan och inte ens tankar som det är fel på. Ja menar det är ju inte sockerpiller, det påverkar ju Serotoninet som påverkar viktiga kroppsfunktioner. Idag sitter jag här hemma i mitt hem, skallskadad efter 11 års bruk av olika antidepressiva och känner mig som Jack Nicolson i Gökboet, helt apatisk, känner inte livet, ingen tidsuppfattning, hjärnan registrerar inte det den ser, lobotomerad, känns som jag aldrig är vaken, bryr mig inte om något längre osv,jag vill ha tillbaka min hjärna som jag hade innan dessa skitpiller!!!! Några vitrockar tänker jag aldrig lita på mer, får panikattacker bara jag ser en.