Såna här dagar bloggar man inte, och det skulle inte heller jag ha gjort om jag inte hört på Ekot att myndigheterna nu ska börja samarbeta för att ta fast fuskare (antar att det betyder samkörning av dataregister, i varje fall blir konsekvensen ungefär densamma). I nästa Ekonyhet jag lyssnar på får jag höra Beatrice Ask förklara att hon vill att utländsk polis ska få verka inom Sverige.

Det är inte utan att man förundras över hur droppen urholkar stenen, hur propaganda kan förändra människors inställning till samhället. Hade politiker lagt fram dessa förslag under 70-talet hade folk samlats ute på gatorna i stora demonstrationer mot detta inkräktande på vår personliga integritet och mot de polisstatsmetoder man nu lagstiftar om. Idag säger ytterst få människor pip ens.

Det beror troligen på tre ting:

1: Skrämselpropagandan om den farlig terrorismen (polis och militär måste ju få utökade befogenheter för att skydda oss!!).

2: Propagandan om att så många fuskar så förtvivlat med bidragen (något som är en grov överdrift visar det sig när man undersöker saken), och

3: På det faktum att den yngre generationen egentligen aldrig kommit i kontakt med fascism, ingen har några minnen av kriget, ingen har några minnen av Franco, av Salazar, av den grekiska militärjuntan och därför lider de flesta idag av ett allvarligt och totalt ogrundat förtroendesyndrom. De litar fullt och fast på staten, litar fullt och fast på att de själva aldrig kan komma att drabbas av dessa nya integritetskränkande lagar eftersom de har lärt sig att det ju bara var kommunismen och nazismen som var farliga, och bådadera, som ju egentligen var samma sak i deras föreställningsvärld, är ju totalt döda idag.

Vi som är lite äldre vet att sådana här kontrollsystem alltid drabbar även oskyldiga, vi vet att det många gånger inte hjälper ett dugg att man har rent mjöl i påsen. Jag avundas alltså inte de unga människor som kommer att framleva nästan hela sina vuxna liv i den framtida polis- och militärfederation som man bygger upp i Europa idag.