Tillsatser gör barn hyperaktiva
Tillsatser gör barn hyperaktiva läser jag i DN. Fantastiskt – hjulet uppfinns gång på gång. Det här sade en amerikansk läkare och forskare, som hette Ben F Feingold, år 1973. Jag läste om saken redan då.
Hans förslag ansågs förstås farligt för barnen (läs: industrin och framför allt biokemiföretagen/läkemedelsföretagen) så han kritiserades naturligtvis av andra forskare. Redan på den tiden hade man i USA börjat att utfordra hyperaktiva barn med narkotiska preparat (amfetamin). Det här var på den tiden då biologismen var helt out of date och innan nybiologismen hade gjort sitt segertåg över Västvärlden, som den började göra under 1980-talet så sjukdomarna ADHD/DAMP var ännu inte uppfunna och jag tror inte att man på den tiden kunde tvingas medicinera sina s.k överaktiva barn, som, vad jag förstår, är fallet i USA idag.
Länk:
– Tillsatser i godis ökar risk för hyperaktiva barn, DN
– Feingold Association of United States
– The Feingold Diet Dubious Benefits, Subtle Risks
– Fler barn får amfetamin, DN 7/6 2003
08/09 10:15 at 10:15
Jag har också kommenterat detta med hur barn påverkas av tillsatserna i livsmedel. Fascinerande att det ska behöva ta så lång tid att ”ta reda på” något som så många vetat så länge. Men det finns säkert ekonomiska intressen med i bilden.
När det gäller medicinering av barn med svåra beteendestörningar så håller jag inte med Dig. De barn som medicineras är inte normalt högaktiva barn utan barn som verkligen lider av sin hyperaktivitet och sin oförmåga att själva styra det egna beteendet. De är i händerna på sina impulser. Impulser som kan komma utifrån men också inifrån. Som lärare så har jag kunnat följa de här barnens slit mot de egna dåliga oddsen. Hur mycket de kämpar mot sina egna impulser, som hela tiden förstör och förrycker deras sociala liv och deras möjligheter att delta i undervisning. För de kämpar verkligen för att behärska sig och inte fara iväg rent fysiskt och även verbalt. Om de fixar det nio gånger av tio så går det inte den tionde gången och då är det klippt. En god vän blir sårad igen och / eller ett försök att slutföra ett skolarbete går om intet. Medicineringen är inte till i första hand för omgivningen utan för barnet självt, så att det får en möjlighet att bygga upp sociala relationer, få vänner, komma in i en känslomässig utveckling istället för att stanna upp på en låg nivå, slippa sitta utanför klassrummet och undervisas av en personlig assistent, osv osv. Jag har jobbat länge med barn som har olika typer av svårigheter och är nu klasslärare. Jag klarar av att ha de här barnen i grupp så länge de själva orkar eftersom jag vet hur jag ska göra; strukturera, tydliggöra och så. Men de orkar inte själva med och framför allt så saboterar de hela tiden sina vänskapsrelationer med andra barn (och vuxna). Ingen orkar med det här farandet och det ständigt oberäkneliga. Medicineringen görs med väldigt små doser och den utgör för många barn en dramatisk förändring i deras liv, en möjlighet till att leva ett drägligt liv under sin uppväxt och att tycka om sitt liv. Det finns säkert biverkningar här också som vid allt medicinerande men alternativen finns egentigen inte och barnen har det själva förfärligt utan medicinen.
08/09 13:07 at 13:07
Livsmedelstillsatser är av ondo. Man blir mörkrädd över vad som framkommer beträffande ett antal diagnoser, och undrar verkligen över sambandet?
Några bloggar som jag tycker är intressanta i sammanhanget är: Sök på dessa namn i google!
Dr Annika Dahlqvist
Fettskrämd
Toxiska epistlar