Såg ett program på TV i kväll, om en hjärnskadad ung man som var otrolig att spela piano. Han klarar inte av att klä sig, klarar inte de enklaste saker och kan varken läsa eller skriva, men så han spelade. En helt otrolig kille i det avséendet.
Så här skriver SvT om honom i presentationen till programmet:

Musikgeniet
Derek Paravicini är blind och autistisk sedan födseln, kan inte räkna till tio eller skilja höger från vänster men är en av världens största musikaliska talanger. Han har absolut gehör och spelar vilken låt som helst efter en enda lyssning.

Det här får mig att tänka på de vetenskapliga modetrenderna, vad gäller människans natur och frågan om gener och miljö. Nå, i den här killens fall handlade det om en skada efter födelsen, inte om gener, men det spelar inte så stor roll. För 75 år sedan hade han satts undan på någon institution och sannolikt inte kunnat prata ens och hade han fötts i Tyskland på tjugotalet hade han förmodligen blivit avlivad under Hitlerepoken, av de hjälpsamma läkare och psykiatriker som ville skona det tyska folket från degeneration. Många sådana såg Hitlereran som deras chans att förverkliga eugeniska program, som för dem måste ha varit av rent ”drömlik” karaktär.

Förutsättningen för att människor i Dereks situation alls ska få utveckla någon förmåga är förstås tron att de kan utvecklas – i något avséende. Förutsättningen för att de ska få göra det är föreställningen att alla människor har något värt att ta vara på och utveckla, att miljön är viktig och anpasssas till människornas förutsättningar alltså. Så länge man trodde att alla betéenden var medfödda och att somliga bara rätt och slätt var begåvade från början, medan andra var ohjälpliga, försökte man förstås inte ens utveckla dem som man stämplade som ”mindervärdiga” eller ointelligenta. Ingen försöker ju något som han/hon är övertygad om omöjligheten av.

Går vi tillbaka till början av 1900-talet så trodde experterna, läkare, psykiatriker och biologer, ofta att den stora majoriteten av mänskligheten inte kunde klara av en skolgång utöver folkskolan och att endast de allra intelligentaste, dvs de rikas barn, kunde klara av att ta studenten. Så fort behaviorismen kom på modet, vilket egentligen inte hände förrän efter andra världskriget, började man organisera allt högre och bättre utbildning för allt fler och se, det var mycket riktigt många fler som klarade sådan. Efter 1950-talet har man upptäckt att även barn med Downs syndrom kan utvecklas långt bortom vad man ens kunde föreställa sig tidigare.

Själv är jag bara så otroligt tacksam att jag föddes under den epoken under 1900-talet då behaviorismen dominerande betéendevetares tänkande och innan biologismen hade gjort come back, som den gjorde under 1980-talet. Jag ansågs nämligen vara ett hyperaktivt barn och hade jag varit liten idag har jag med stor sannolikhet blivit diagnosticerad som ett ADH/DAMP-fall. Som det nu var ansågs jag bara besvärlig i skolan eftersom jag hade så otroligt svårt att sitta stilla och lyssna, och på den tiden var det ju vad man skulle göra från första klassen. Kunde man läsa, fattade man snabbt, ja då blev skolan en plåga från första dagen och då var det svårt att sitta som en zombie i bänken hela dagarna medan man lyssnade till de där stackarna som fröken tragglade bokstäver med timme ut och timme in.

Men mest synd var det om mina föräldrar som aldrig fick sova.

Kommer också att tänka på programmet om professor Gillberg, som gick i TV för några år sedan, och då en av hans medarbetare, minns dessvärre inte hans namn, förklarade att det i stort sett bara var barn från socialgrupp III som drabbades av ADHD/DAMP. Fan tro’t.

Länk:
Se/hör Derek Paravicini spela på en video