Om journalisters extraknäck – så lurades jag i alla fall att läsa AB
Idag får vi det jag skrev, i min lilla recension av delar av Peter Rosts bok häromdagen, besannat även för Sveriges del. Våra svenska kändisjournalister säljer sina tjänster till allt möjligt och till alla möjliga PR-uppdrag och gör sig stora pengar på att ställa upp för storföretagen.
Hur trovärdiga är de egentligen?
En gång i tiden tyckte jag att exempelvis Lennart Ekdal var en ganska bra ekonomijournalist. Sedan ett antal år gör jag inte det. Här är kanske förklaringen. Själv anser han att han har förmåga att sitta på två stolar samtidigt, utan att det påverkar hans omdöme eller objektivitet.
Jodå, för någon eller några miljoner om året skulle jag kanske också (försöka) anse det om mig själv. Sedan kanske inte heller jag skulle kunna övertyga andra (mer kritiskt tänkande människor) om samma sak.
Aftonbladets eget lilla frågeinstitut visar att en ganska stor majoritet av dem som svarat inte alls litar på TV-journalister. Gissa vad jag kryssade i. Det är nu helt uppenbart att även den svenska demokratin, precis som den amerikanska, köpts upp av storföretagen.
Länk:
TV-stjärnor – till salu, AB
30/09 18:26 at 18:26
Tur att man varken har TV eller köper Aftonbladet!
30/09 21:47 at 21:47
Kerstin, du har missat hela grejen, nämligen att tänk bara på dig själv och skit i alla andra!
Fast det var kul att se filmen om Peter Bratt på TV för en stund sedan. Man kunde manipulera massmedierna redan då. Men hur många kunde avslöja det då?
01/10 00:44 at 00:44
Lasse:
Har jag verkligen missat det :-).
Sedan har jag numer ingen TV, så vad fick man veta i filmen om Peter Bratt?
01/10 09:30 at 09:30
Jag har inte heller sett filmen, men numera kan man ju se det mesta på webben.
http://www.tinyurl.se/64fbc
01/10 10:30 at 10:30
Kerstin:
Man fick veta att makten ljuger för att skydda sig själva. Fast det är väl egentligen ingen nyhet!
Fast egentligen var det inget nytt som presenterades om man hängde med på den tiden det begav sig. I IB- och prostitutionsskandalen visste ju de som ville veta vad som var sant.
Men det är rätt skickligt, måste man säga, att få en stor dagstidning att ta avstånd från sin egen nyhet, trots att nyheten var sann.
Att få DN att skänka 50 000 till ett stipendium för undersökande journalistik som en ursäkt för att de presenterat en korrekt nyhet är duktigt. Eller ett bevis på vilken makt de som verkligen HAR makten kan visa upp när net verkligen gäller.
Att Palme ljög som en borstbindare när affärerna var aktuella kanske inte så många insåg då, nu vet dom, frågan är om de inser att samma förhållanden råder nu.
Sedan ställer jag mig frågan:
Hur många frågade sig varför inte Lennart Gjeijer stämde tidningen om det nu var fel det de skrev? Hur många tänkte på att svaret är mycket enkelt, nämligen att i så fall kan tidningen och dess reporter kalla vittnen. Hur skulle det sett ut med ett antal prostituerade tjejer som vittnade FÖR journalisten? Alltså avstod man från att stämma DN. Bara den saken borde få folk att inse maktens arrogans och ljugande.
01/10 13:15 at 13:15
Det ”stinker” om världen idag – i fler än en betydelse!