Mina akvareller och om skillnaden mellan konst och hantverk
Låt mig säga det direkt, mina akvareller nedan, hundporträtten, men även naturmålningar som jag har gjort, är inte konst i den meningen som konstkritiker använder begreppet. De är avbildningar målade med akvarellfärger och möjligen acceptabelt bra hantverk. Jag betraktar mig alltså inte som konstnär och har aldrig aspirerat på att bli en sådan eller att betraktas som en sådan. Istället ser jag mig som hantverkare.
Konst, eller stor konst, är sådant som Picasso och Chagall målade ex. Jag ska inte säga att det alltid är så, men akvarellfärgerna lämpar sig inte så bra att måla abstrakt eller göra underfundiga motivexperiment med, även om det finns akvarellister i Sverige som lyckas med den saken och även om det finns sådana akvareller även från Picassos och Chagalls händer. De flesta som målar akvarell, och jag tror att det är vanligare i England ex., även i USA, än i Sverige att göra det, målar mer eller mindre naturalistiskt.
Jag har visat de här akvarellerna (se tidigare inlägg) även på Face Book och där har många varit snälla och välvilliga och dessutom menat att jag borde ställa ut mina ”tavlor”, vilket förstås gör mig glad. Men eftersom jag inte ser mig som konstnär och inte tycker att mina akvareller är något mer ambitiöst än just naturalistiska avbildningar, så har jag inte varit så intresserad av att ställa ut dem. Dessutom är det väldigt dyrt att ställa ut akvareller eftersom inglasning och inramning kostar mycket pengar. Ovanpå detta ska en person, som vill betrakta sig som konstnär, utveckla en personlig stil och tavlor på en utställning ska inte se ut som om de vore målade av en person med allvarlig personlighetsklyvning, alltså med många olika stilar. Jag har aldrig utvecklat någon sådan egen och enhetlig stil och inte heller haft lust att göra det. Det kan bero på att jag inte målat så intensivt och kontinuerligt. Jag har alltid målat och kladdat för mitt eget nöjes skull och velat måla som det faller mig in för dagen, vackert ibland, fult ibland, petigt och exakt ibland, snabbt hopkomna färgskisser ibland. Det blir inte en bra utställning av så disparata målningar.
Om vi går tillbaka flera hundra år i tiden var målningarna oftast just avbildningar. Eftersom man inte hade kameror anlitades konstnärer/målare för att föreviga rika människor och för att dekorera de rikas hem, och offentliga byggnader, med vackra tavlor. Sedan kom kamerorna, i slutet av 1800-talet, och målandet utvecklades då i en mer abstrakt riktning. Visserligen hade de franska impressionisterna redan börjat frigöra sig från motiven och att experimentera med andra metoder för att få fram ljusskiftningar i deras målningar, redan innan kamerorna kom, men de målade ändå fortfarande mestadels naturalistiskt. När kamerorna kom behövdes målarna inte längre för att göra exakta avbildningar och i början av1900-talet utvecklades den abstrakta, ibland absurda konsten, av bl.a. Picasso som var en föregångare här. Idag är situationen alltså en annan än för några hundra år sedan. Även om alla är imponerade av Mona Lisa, och hennes leende, och anser att hon representerar stor konst så skulle sannolikt en konstnär som målade på det sättet idag göras ner totalt av våra dagars konstkritiker, eller man skulle bara förbigå målaren med vad man skulle anse vara en välvillig tystnad.
Ganska snart började fotografer ställa ut sina bilder som konst. De försökte då fotografera sina objekt på sådant sätt att bilderna blev mer av konstverk än enkla avbildningar. De experimenterar med ljussättning, de maskar bilderna i kopieringen, de experimenterar med exponeringar och med att mörka eller ljusa sina foton i mörkrummet etc. Ett enkelt avbildande foto, så nära originalmotivet som möjligt, anses inte vara fotokonst. Sådant kan varenda människa åstadkomma sedan kameran började bli var mans egendom. Fotografer arbetar visserligen på andra villkor än målare, men de som vill åstadkomma fotokonst har också försökt att frigöra sig från originalet och skapa något eget av sina foton. Konst och enkla avbildningar är alltså inte samma sak, varken för målaren eller för konstfotografen.
Med detta vill jag säga att mina akvareller inte ska bedömas som om de gjorde anspråk på att vara konst. De ska bedömas utifrån om de liknar originalmotiven, och märkvärdigare än så är de inte. Så för att sluta som jag började här, jag är hantverkare kort och gott, inte konstnär.
/Kerstin
14/04 15:12 at 15:12
O.K. dårå…! Men en väldigt duktig hantverkare är Du allt, för dina alster förmedlar både känsla, inspiration och gör det till en njutning att titta på!
14/04 15:52 at 15:52
Hej
Vad som är konst eller inte har kan diskuteras i evighet. Ernst Billgren anser att om utövaren anser sig syssla med konst så är det konst. Han menar att kvaliteten på verket inte har med saken att göra utan bara avsikten med det. Det kanske är att göra det lätt för sig men då behöver man inte diskutera kvaliteten på verken. Jag anser att bra konst överlever tidens tand och det är många verk som blev hyllade på 1800-talet som är glömda idag. Men ordet konst kommer av ordet kunna och när jag såg Goyautställningen på Nationalmuséet för ett antal år sedan så fick ordet konst en högre valör. Jag var med inköpsgruppen för en konstförening tidigare och gick på rundor hos stans gallerier med jämna mellanrum. Ibland häpnade jag över en del verk och vilka priser man ville ha för rent skräp. Jag brukar numera säga att jag är ointresserad av konst men intresserad av bilder. Och bra bilder för mig är bilder som påverkar mig känslomässigt på något sätt. Dina hundporträtt är bra men jag är inte särskilt intresserad av hundar så att de berör mig inte. Men annars målas det mycket djur, speciellt fåglar med akvarellfärg i Sverige. De kan ofta fungera bra, t o m bättre än foton för att lära sig hur en art ser ut. De bästa fågelböckerna är gjorda med målade artbilder. Men att hålla på med bildskapande har ett stort egenvärde då man blir mer observant på sin omgivning och i ditt fall har det kanske bidragit till att du kan se igenom de försåtliga och förfalskade budskap, både skriftliga och bildliga, som vi överöses med från våra media. Att vara en bra hantverkare är inte att förakta.
14/04 17:19 at 17:19
Ann Lotta:
Jag är glad och nöjd med andras reaktioner om de tycker om mina akvareller, konst eller hantverk. Lite som Lars Jansson säger också det ligger i hög grad i betraktarens öga.
Lars J och Ann-Lotta: Överhuvudtaget står inte akvarellen högt i kurs i just Sverige. Tror den uppskattas mer både i England och i USA.
Jag har hört ”riktiga” konstnärer uttrycka sig förklenande om Lars Lerins akvareller exempelvis och han är en av våra skickligaste akvarellmålare, som jag beundrar kolossalt. Det finns några fler som är mycket bra men inte så många. Men de blir varken omtalade, omskrivna eller berdömda vad det verkar.
Såg en uställning med Lerins akvareller i Borås för några år sedan. Den var bara fantastisk. Mannen är så skicklig att man bara hisnar när man ser på hans akvareller. Trots att hans motiv inte varit av det där publikfriande slaget, ofta dystra och fula sådana, så är hans akvareller otroligt vackra. Att kunna måla en upplyst modern bensinmack så att bilden blir vacker, det är verkligen otroligt.
14/04 20:07 at 20:07
Det finns en intressant bok om det här, Pierre Bourdieu: Konstens regler. Han hävdade att begreppet ”Konst” utvecklades av en grupp teoretiker i Frankrike i mitten av 1800-talet, ledda av Charles Baudelaire och Gustave Flaubert. Deras tes var att konst kännetecknades av kvalitet, och var helt parallellställt till business som kännetecknades av vinst och staten som kännetecknades av makt.
Ironiskt nog dröjde det inte länge förrän konstnärlig kvalitet började bedömas just utifrån makt och vinst. Det är väl, skulle jag tro, Vilks’ definition (även om han nog aldrig skulle medge det offentligt). Medan en såpass sen skribent som Orwell inte hade någon bättre definition på konstnärlig kvalitet än att det är vad som håller mer än för ögonblicket. Då var alltså Baudelaires och Flauberts definition alltså helt levande, om än under belägring.
14/04 23:42 at 23:42
Jan Wiklund:
Intressanta synpunkter.
Sen är det väl med konst som med vetenskap, det är inte möjligt att dra någon skarp gräns mellan konst och icke-konst, och inte heller att exakt avskilja kvalitetsmålningar (skulpturer etc.) från sådana med dålig kvalitet. Men ser man det hela som ett kontinuum så kan man i alla fall ofta urskilja ytterligheterna. Vackra zigenskor, gråtande barn och firskargubbar med sydväst och pipa i munnen, är definitivt inte god konst (inget ont om zigenskor, gråtande barn eller fiskare dock), medan Chagalls och Picassos tavlor är god konst.
15/04 08:39 at 08:39
Enligt Orwell kan man inte veta sånt förrän efteråt. Det som överlever är god konst, det som glöms är dålig.
På 1700-talet betraktades Bellman som en bondkomiker som man kunde skratta åt medan den verkliga ”konsten” utövades av hovpoeter som skrev på latin. Dom är bortglömda idag, det är Bellman som lever. Alltså var det bättre konst, vilket ingen av dom som hörde honom anade.
Och dom var inte nödvändigtvis ointelligenta. Men ibland är det lika svårt att känna igen konstnärlig kvalitet som att veta vilken datorskärm som håller längst.