Sverige och invandrarna från 50-talet och framåt. Del I
Inledning
’Med anledning av programmet konflikt, som idag handlar om flyktingarnas situation i dagens Sverige, och om den allvarliga främlingsfientlighet som många svenskar men kanske främst ungdomar och somliga pensionärer, ger öppet uttryck för, ska jag skriva några inlägg om invandringen i Sverige från slutet av 50-talet och framåt, som jag minns saken, och hur invandrare har tagits emot här tidigare jämfört med idag.
Det råder ingen tvekan om att invandrarfientligheten i Sverige har ökat lavinartat de senaste åren. Det har då blivit populärt, från intellektuellt håll, att förklara denna fientlighet med att det ligger i människans natur att vara rädd för och/alternativt driva bort främlingar. Detta är struntprat och det är vad några inlägg kommer att handla om.
Arbetskraftsinvandrarna under 60-talet
I slutet av 50 talet kom många arbetskraftsinvandrare hit till Sverige, framför allt från Finland, Grekland och Jugoslavien, men även från Italien. Finländarna kom hit på eget bevåg tror jag, här fanns gott om arbete till skillnad från i Finland, de stora företagen skrek efter sådan. De stora företagen började därför resa ner till Grekland, Jugoslavien och även till Italien för att värva arbeskraft. Där plockade de ut skickliga yrkesarbetare och importerade dem till Sverige. Till Södertälje, där jag då bodde, kom omkring 1958 den första busslasten till Scania Vabis (som företaget hette då), c:a 20 grekiska unga män.
Jag var tonåring på den tiden och det uppstod förestås diverse kulturkrockar. De grekiska killarna var inte vana vid våra svenska friare umgängesformer och misstolkade från och till oss svenska flickor. Ibland uppstod slagsmål mellan de här grabbarna och svenska grabbar, om de svenska flickorna, i samband med danstillställningar och andra nöjesevenemang.
Så kom det fler, och fler, och fler. Vi hade fri arbetskraftsinvandring på den tiden. Industrierna var närmast omättliga vad gällde behovet av arbetskraft. De första problemen, som även jag drabbades av, gick snabbt över. De inflyttade unga männen lärde sig ganska snart att förstå att ett svar på tilltal från en svensk flicka inte betydde att de hade blivit inbjudna till hennes säng och förklarade senare för sina landsmän, som kom efter, vad som gällde på det området.
Alltfler blir irriterade på invandrarna
Men det uppstod andra irritationsmoment. Ett av dem var grekernas beteenden på våra svenska barserveringar. De träffades gärna på sådana på fritiden, som de varit vana vid hemifrån, och även om många svenskar, redan då, gärna åkte söderöver på semestern och ansåg att sydländska barer var väldigt charmiga med det myller och glada liv de såg där, så ville de inte ha grekiska eller jugoslaviska barer i Sverige. På hemmaplan ville de ha det tyst på barerna, att alla skulle tala halvviskande för att inte störa folk vid de andra borden. Här ville de inte ha högljudda och vildsint skrattande greker eller jugoslaver när de skulle äta sin mat eller dricka sitt kaffe. Här ville de inte uppleva hur folk ropade till varandra från olika bord i motsatta hörn av lokalen – och på obegripliga tungomål dessutom.
Snart hände ytterligare en sak som bidrog till att skapa motsättningar mellan svenskar och invandrare. Somliga av grekerna och jugoslaverna startade egna verksamheter, pizzerior, affärsrörelser, och alltfler av dem började arbeta inom branscher med skiftjobb (som inte var så vanligt inom industrin på den tiden), som diskare på restauranger på kvällstid, som städare etc, vilket gjorde att många av dem var lediga på dagtid. Då träffades de förstås – visst, på baren. Det födde snabbt misstankar bland svenskarna om att de överhuvudtaget inte arbetade utan att de bara kom hit och levde på socialbidrag. Människor som gjort det har alltid skapat irritation. Före invandrarna var det svenska socialbidragstagare som var illa sedda. Framför allt blev de som inte själva hade det för fett på sina heltidslöner arga och irriterade, ”utan de där latmaskarna kunde de ju betala mindre skatt och klara sig bättre”. En visa som sjungs idag igen.
Ett annat, och ännu allvarligare irritationsmoment uppstod på fabriksgolven. De här unga grekerna och jugoslaverna hade tänkt sig att komma hit, till de välbetalda jobben, bo och arbeta här några år och spara ihop till startpengar för ett eget företag i hemlandet (sedan blev förstås en stor del av dem kvar, men det är en annan historia). På den tiden var ackord den vanligaste löneformen i industrierna, följaktligen arbetade de som små blå vid sina band och spräckte därmed ackorden på löpande band vilket ledde till tidsstudier och sänkta ackord. Givetvis blev de svenska arbetarna ursinniga på invandrarna, som inte förstod vad de gjorde, och inte kunde svenska bra nog för att man skulle kunna förklara det för dem. De svenska arbetarna hade ju, till skillnad från grekerna och jugoslaverna, tänkt sig arbeta kvar i sina industrijobb till pensionen (tills de var 67 år) och de insåg att de inte kunde slita ut sig i förtid. Många av dem var dessutom äldre och orkade helt enkelt inte hålla samma arbetstempo som unga män i sina bästa år.
Nu började det mullra på allvar i arbetarleden och bland svenskarna. Invandrarfientligheten började bli problematisk. Det började cirkulera vandringshistorier om invandrarna: De bröt upp parkettgolven och odlade potatis i vardagsrummen, de slog upp stora hål i väggarna mellan lägenheter för att kunna dela på en telefon et.c, ja så levde de ju på socialbidrag också.
Samlad kampanj för invandrarna och mot invandrarfientligheten
Den intellektuella eliten, massmediafolket, såväl som politikerna, började oroa sig för utvecklingen. Andra världskriget och antisemitismens konsekvenser låg fortfarande så nära i tiden att de flesta i ansvariga positioner hade egen erfarenhet av hur fiendskaper mellan grupper av människor kan utvecklas. För att undvika att invandrarfientligheten tilltog, kom man, såvitt jag förstod, mer eller mindre överens om att vidta åtgärder.
För det första slutade man att skriva ut nationalitet på alla kriminella. För det andra började man att i alla våra massmedia, betona hur viktiga invandrarna var för Sverige och för oss alla. För att svenskarna skulle fås att acceptera invandrarna förklarade man också att dessa ju tog de arbeten som svenskarna själva inte ville ha, varför vi skulle vara tacksamma mot dem. Man startade alltså en ren propagandakampanj för invandrarna och mot invandrarfientlighet. Den fungerade. Inom bara några år kunde man i opinionsmätningar mäta hur skepticismen gentemot invandrarna avtog och acceptansen för dem tilltog.
Det var denna mer eller mindre regisserade kampanj som senare generationers journalister, i slutet av 80-talet och början av 90-taket skulle komma att tala om som ”den tystnad som skapat problemen med invandrarna”, problemen påstod de, bestod just i att man inte fick tala om dessa problem. Men dit har jag inte kommit än, och fortsättningen, som ska handla om vad som hände under 70-och 80-talen, kommer jag till i mitt nästa inlägg om den har saken, i del II.
– Del I
– Del II
– Del III
– Del IV
Länk:
– Flykten från Irak, Konflikt P1
– Maskerade män angrep antirasister, DN
26/08 08:05 at 08:05
Kerstin skriver/
Inga, du kommenterade Rorthsteininlägget här. Jag tog mig friheten att flytta kommentaren till inlägget om Rothstein, nedan. Det innebär förstås att tidsangivelsen inte är helt riktig, hoppas att du inte har något att invända mot den saken. Jag svarar där.
26/08 10:57 at 10:57
Jag följer detta med stort intresse!
Tack för att du tar dig tiden att skriva!
26/08 21:38 at 21:38
En sann liten ”anekdot” i sammanhanget. Jag är mycket god vän med en man som kom till Sverige från gamla Jug. på 60-talet, en av de första som kom till Nrkpg. Han har berättat om den storstilade värvningskampanjen – där det talades om höga löner, fina bostäder m.m. MEN – inte ett ord om skatterna… Han tog för givet att de var lika låga som i Jug. och fick sitt livs chock när han väl hade kommit hit och fick sin första lön. Inga av räkneexemplen de hade fått av värvaran stämde. Men de kunde ju inte åka hem igen och erkänna att de blivit lurade… Vad skulle familjen säga? De var ju emot flytten.
Han är kvar än.
27/08 00:57 at 00:57
Bloggblad:
Jo, jag vet, invandrare från öststaterna, som inte hade våra tydliga skatter, brukade bli chockade av dem, och väldigt arga först :-). Tills jag förklarade för dem att de hade betalat skatt hemma i sina länder också, men att de aldrig fick se skatten där, inte visste hur mycket de betalade i skatt. Här, där vi har privata företag är det bra att vi ser vad vi betalar i skatt och att vi får deklarera, för det betyder att arbetsgivare inte kan stjäla den delen av vår inkomst som vårt bidrag till samhället, som garanterar oss försäkringar mm.
De flesta brukade acceptera den förklaringen och tycka att det nog är ett bra system i alla fall. För de insåg ju också att de inte hade haft en aning om hur mycket de bidrog till samhället med i sina hemländer och att privata arbetsgivare måste kontrolleras.
27/08 17:27 at 17:27
Du skriver: ”Det har då blivit populärt, från intellektuellt håll, att förklara denna fientlighet med att det ligger i människans natur att vara rädd för och/alternativt driva bort främlingar. Detta är struntprat och det är vad några inlägg kommer att handla om.”
Menar du att du inte tror att det finns nån nedärvd rädsla för det främmande? Det borde ju annars ha varit en klok strategi under mänsklighetens utveckling att vara försiktig vid kontakter med okända. Inte fientlig – men försiktig.
Det ska bli intressant att se hur du utvecklar tanken i kommande inlägg. Det vore ju onekligen positivt om vi vore mer lika bonoboaporna än schimpanserna
27/08 18:07 at 18:07
Ulla Marianne:
Jodå, det finns en biologisk grund för rädsla och aggression, men de här känslolägena beror lika mycket på omgivningen. Gener gör ingenting i sig själva, de talar bara tillsammans med milön.
Rädsla och aggression framkallas oftast när människor känner sig otrygga och exempelvis, om de tror att de främmande är orsak till vad de upplever som egen olycka. Rädsla för andra människor, från andra kulturer är inte typiskt för människan. Vore så fallet skulle inte så många människor resa till andra delar av världen och de skulle inte tala om hur välbemötta de blir där.
Vi kan alltså skapa ett samhälle med mindre aggressioner och mindre främlingsfientlighet eller ett med mer av sådant. Hjälpsamhet, benägenheten att vara social och samarbeta med andra är nämligen en minst lika typisk mänsklig egenskap,troligen ännu mer utmärkande för vår art än motsatsen. Det är denna senare egenskapen som gett oss den utvecklning vi sett.
27/08 21:47 at 21:47
Det här är kanske en alldeles för stor utvikning från ditt ämne, men jag tycker att det är fascinerande (och du väljer ju om du vill ta med det).
Bonoboapornas (s.k. dvärgschimpanser) beteende har varit ganska okänt för oss, men studier har visat att de har ett mycket speciellt sätt att lösa konflikter. När de möter en främmande flock så börjar hanarna spela upp och verka tuffa. De går inte till angrepp, men de ”spänner musklerna”. Honorna å sin sida agerar helt annorlunda. De två gruppernas honor slår sig samman och sätter sig och tittar på hanarna och de kan börja göra annat efter ett tag – leta mat, putsa varandra. Bonoboer dödar inte främlingar eller avvikande medlemmar som schimpanserna gör.
Och nu kommer jag till min poäng – vi är väldigt lika genetiskt både schimpanser och bonoboer, men vår genuppsättning är allra mest lik bonoboernas.
Jag har förstått att du är intresserad av djur och jag kom osökt att tänka på det här när frågan om nedärvt beteende kom upp. Jag tycker att det är lite hoppfullt att vi är mer lika ”kärleksaporna” än de aggressiva schimpanserna – fast vårt beteende tyvärr ofta tycks motsäga det.
Som sagt, det här blev en rejäl utvikning från ämnet.
28/08 00:10 at 00:10
Ulla Marianne:
Var har du hittat uppgiften om att vi står genetiskt närmare bonobon än den vanliga chimpansen? Det har jag nämligen inte hört, bara att vi inte kan säga vilken av dessa två arter som vi ”skulle likna mest”.
Sedan tror jag inte att påståendet att ”chimpanser dödar individer från främmande flockar” är korrekt rätt och slätt. Läser man Jane Goodalls första böcker om chimpanserna i Tanzania, så var de mycket fredliga av sig när hon anlände. Men med tiden, och under vilken de utsattes för alltmer stress, bl.a. genom bananutfodringen av dem, som drog dit inte bara många fler chimpanser, utan också andra apor, babianer ex. och genom att människorna trängde undan dem alltmer, kom de förstås att bli alltmer stressade. Den saken berör hon inte som något som kunde påverka deras beteenden, men däremot beskriver hon alla dessa stressmoment samt hur de förändrade sina beteenden, blev mycket mer aggressiva. Så tjugo år senare, när andra börjar studera de här chimpanserna, beter de sig helt annorlunda, är plötsligt väldigt aggressiva. Jag är alltså inte beredd att tro bara på den senaste beskrivningen utan att de också kan ha ändrat sina beteenden sedan 60-talet. Vi vet nämligen att både djur och människor lättare blir aggressiva under stressande förhållanden.
Jag skriver en hel del om det här i min nätbok. Är du intresserad kan du läsa vad jag skriver om Jane Goodalls studier här och här men läs hela boken vet jag :-).
Vad gäller hurdana vi är, så vill jag inte på några villkor räkna mig till samma grupp som de som startar krig. De krigar dessutom aldrig själva, tvingar bara andra att göra det, och ser vi till hur de allra flesta av oss beter oss, så är vi normalt både sociala och vänliga mot varandra – såvida vi inte får lära oss att inte vara det, på ena eller andra sättet, direkt eller indirekt.
28/08 02:48 at 02:48
Det här är vad jag hittade i all hast.
Prof Frans de Waal som kanske är den som forskat mest kring bonobon har sagt:
Man har upptäckt att en del av dna som har att göra med “bonding” finns hos människan och bonobon, men inte hos schimpansen. Vi delar en viss gen eller dna-del med bonobon som schimpansen saknar.
Här är en länk till en recension av en av hans böcker http://www.svd.se/dynamiskt/rec_litteratur/did_11621296.asp
29/08 00:13 at 00:13
Tack för hänvisningen till din nätbok. Jag har läst de kapitel du länkat till.
Jag har läst Jane Goodalls första bok men inte de senare. Jag har bara sett filmerna som skildrar senare tider.
Schimpanserna blev mer aggressiva när deras livsbetingelser blev sämre och framtiden får utvisa om bonoboerna går samma öde till mötes.
I övrigt har jag ungefär samma inställning som du när det gäller arv och miljö. Arvet är möjligheterna och miljön är förverkligandet eller förstörandet av dessa möjligheter.
Om man anser att miljön är avgörande för hur aggressivt/slutet eller hur omhändertagande/öppet ett samhälle är kan man knappast vara kulturrelativist. Hur ställer du dig i den frågan?
29/08 01:18 at 01:18
Ulla Marianne frågar:
Om man anser att miljön är avgörande för hur aggressivt/slutet eller hur omhändertagande/öppet ett samhälle är kan man knappast vara kulturrelativist. Hur ställer du dig i den frågan?
Det beror på vad man menar med att vara ”kulturrelativism”. Du får nog precisera din fråga så att jag förstår vad du menar :-).
29/08 12:26 at 12:26
Kulturrelativist i den meningen att man anser att alla kulturer och samhällsformer är likvärdiga.
Personligen känner jag mig lycklig över att jag lever i den här nordliga varianten av den västerländska kulturen.
29/08 14:17 at 14:17
Ulla Marianne:
Nu råkar jag också ha varit glad för att jag fått leva i Sverige. Men uppenbarligen är många glada för att leva i andra kulturer, och vem är jag att döma?
För att bedöma något måste man ha en ”måttstock”, och då kan somligt vara bättre än annat för att åstadkomma höga värden med denna ”måttstock”.
Om man med likvärdiga menar kulturer som kan nå samma mål (ex. kan bygga atombomber eller skapa IT-utveckling), så är ju inte alla kulturer likvärdiga.
Om man med likvärdiga menar förmågan att skapa levnadsförhållanden som människorna i kulturen ifråga trivs och mår bra med, då torde det finnas flera sådana som är likvärdiga.
Nu bor just vi i Europa och USA i en kultur som har haft en ofantlig teknologisk utveckling, vi är vana vid den och därför kan vi inte tänka oss att leva utan den. Vad man vill leva med beror i hög grad på vad man uppfostrats att leva med och vilken kultur man vuxit upp i.
I detta senare avséendet kan jag ju inte hävda att vår kultur är den för alla bästa.
20/01 14:21 at 14:21
Hur vet du allt detta från 50-talet? vart har du hittat källorna eller är det bara något du helt enkelt vet? Jag och en klasskamrat skriver en lokalhistorisk vetenskaplig rapport om hur jugoslaver blev mottagna på arbetsmarknaden 90-talet kontra 50 och 60-talet. Du har skrivit väldigt bra och förklarat väldigt bra men vi kan tyvärr inte använda din text eftersom det inte är primärt material.
20/01 14:45 at 14:45
Haddy:
Vilka är ”VI”. Och frågan bör bara ”Var” har du hittat…” ”Vart” anger riktning: ”Vart är du på väg”.
Men bortsett från detta, jag vet för att jag varit intresserad av invandrarfrågor under hela mitt vuxna liv. Det är bara att gå tillbaka till tidningsläggen från den tiden så hittar man belägg för vad jag skriver här.
Sen, källor, är det när alla skriver av vad någon annan har skrivit, som skriver av vad någon annan har skrivit i en oändlig räcka av avskrivningar tills man kommer tillbaka till det man läste först.
Jag är nog en av experterna i landet på det här område. Få har följt området så intensivt som jag gjort under c:a 50 år idag, så det går bra att lita på mina påståenden, men som sagt, man kan forska fram andra som visar samma sak om man inte tror på mig. Man kan också intevjua en massa människor som kom till Sverige i från slutet av 50-talet och se vad de säger. Alla andra är naturligtvis säkrare källor än jag.
Slutligen: Sedan jag skrev det här har forskare inom statsvetenskapen visat att invandrarfientligheten har minskat igen de senaste åren och det är ju glädjande. Tror att Marie Denkert gjort det bl.a.