Forts från del II

Den här genomgången är förstås en mycket övergripande sådan, utvecklingen på området i stora drag.

Massmeida börjar svartmåla invandrare och flyktingar
I slutet av 80-talet öppnade massmedia fördämningarna och fram vällde en svart stinkande sörja av journalistfördomar mot invandrare och flyktingar. De människor, flyktingarna, som för bara ett decennium sedan var värda vårt stöd och vår hjälp, de där som flytt från tortyr, krig och eländen, förvandlades med svindlande hastighet, i massmedia, till lögnaktiga, tjuvaktiga, arbetsskygga och lata männskor som just bara kom hit för att utnyttja det svenska trygghetssystemet. Birgit Friggebo trädde så småningom, efter den borgerliga regeringens tillträde 1991, fram och menade att det nog ”fanns något i kosovoalbanernas kultur som gjorde dem mer benägna att stjäla”.

Sven-Olle Olsson från Sjöbo, mannen som 10 år tidigare hade begabbats för sin rasism, framträdde nu i Kanalen, radioprogrammet som föregick dagens Studio Ett, och fick allt deltagande man kunde tänka sig från radiojournalisten: ”Det kunde ju inte ha varit roligt att bli kallad rasist, hur hade det känts?” ”Inte bra alls och nu förstod alla att han hade rätt hela tiden”, kunde han svara, utan att någon protesterade.

Vad man fick höra i radion, se på TV och läsa i de större dagstidningarna trotsar alla beskrivningar. Plötsligt blev det helt acceptabelt att släppa fram nynazister och rasister att vädra sina fördomar, både i radio och i TV. Journalisterna bemötte den mycket sparsamma kritik de fick för sin halvrasistiska propaganda (lustigt nog kritiserades de mest från ungliberalerna, från vilka man numer hör helt andra tongångar) med att de ”bara beskrev hur det var, så här tyckte folk”. Föreställningen att journalister också hade uppgiften att påvisa felaktigheter i det som folk trodde på det här området, tycktes inte förespegla dem. De verkade alla vara övertygade om att verkligheten var vad folk trodde om densamma. Några fakta fanns inte att rapportera, helt i enlighet med den slappa postmodernism som utgår ifrån att världen bara är våra berättelser och att ingen kan hävda att han/hon har en sannare eller bättre berättelse än någon annan.
Sade fördomsfulla människor att flyktingarna åkte omkring i dyra bilar och hade massor med pengar, samtidigt som de fick fina bostäder och massor med pengar av oss svenska skattebetalare, så var det deras berättelse – och sant för dem. En verklig verklighet, där detta var rena fördomarna och vandringshistorier, som det var, och där flyktingarna fick allt sämre villkor i Sverige, som faktiskt var fallet, mindre hjälp, mindre pengar att röra sig med, den existerade inte.

Flyktingar och invandrare attackeras, mördas och misshandlas
Under tiden började Lasermannen skjuta invandrare och nynazister och skinheads att misshandla och utsätta invandrare för attacker av olika slag. Somliga mördades. Nynazzarna och skinheadsen kände att nu blåste vinden deras väg, bara att sätta seglen. Snart skulle alla förstå vad de själva redan hade förstått, att invandrarna var allvarliga hot mot Sverige och svenskarna, var det inte det som massmedia visade helt klart just nu – och äntligen.

Inte nog med det, samhället slösade, enligt massmedia, enorma pengar på flyktingarna och invandrarna. Flyktingarna ”bodde på hotell”, påstods det i massmedia. De kom hit i charterbussar, från kriget i fd. Jugoslavien, hävdade man – alltihop rena lögner. Visst, man ordnade inkvartering i hotell, men att ”bo på hotell” innebär något annat än att inkvarteras i byggnader som tidigare, eller vid andra tider på året, fungerar som hotell. Flyktingarna fick ingen rumspassning. De bodde ofta ganska många i samma rum. De fick städa själva och levde ingalunda några lyxliv.

Kort sagt, efter 1987, den sista undersökningen i vilken invandrarfientligheten minskade, ökade främlingsfientligheten/invandrarfientligheten alltså. Detta utan att något annat hade hänt än att massmedia började beskriva invandrarpolitiken och flyktingpolitiken som ett enormt problem, ett som kostade svenska skattebetalare enorma summor och så småningom börjat tala om invandrarna och flyktingarna som brottsliga, som kriminella, som lata och slöa och som människor man måste ställa krav på och sluta dalta med.

I ett opublicerat manus (undrar någon varför det förblev opublicerat?) från nyåret 1991-92 skrev jag att det här bara var början och att de attityder som man nu upparbetade gentemot invandrarna och flyktingarna snart skulle komma att användas även mot infödda svenskar – vilket också blev fallet inom inte så många år. Så här skrev jag då:

Med anledning av hur det sett ut hittills i massmedia på det här området‚ och hur man flyttat fram positionerna successivt och bedrivit en allt värre hetskampanj mot invandrare och flyktingar och mot vår flyktingpolitik‚ förefaller nästa steg‚ och det naturliga steget‚ vara att man börjar förorda att flyktingarna lämnas åt sina öden och får klara sig bäst de kan i vårt land‚ om det så ska leda till att de tvingas tigga på gatorna. I Oktober 93 antydde Maciej Zaremba‚ i ett intervjuprogram i radion med anledning av att en sådan politik‚ som han i likhet med Rojas förordade‚ kommer att leda till fattigdom och allvarlig utslagning av framför allt invandrare‚ att vi i Sverige borde vänja oss vid att se tiggare på gatorna och han tycktes anse vår ovilja att ha det så i Sverige var något löjligt och provinsiellt.

Sverige är i raskt takt på väg in i inhumanitetens samhälle‚ dolt i ett orddis om valfrihet och eget ansvar. Det är USA och England som är modellen för Sverige idag – och hur det ser ut där vet åtminstone de som inte är förblindande av ord som ”frihet” och ”eget ansvar” utan som inser vart dagens politik leder och vad man använder dessa vackra ord för att dölja.

Den stora krisen – kronförsvaret
Slutligen drabbades Sverige av den stora krisen – kronförsvaret, som kom 1992, med dess utslagning av 60.000 företag och med ännu mer besparingar i offentlig sektor, med ty åtföljande gigantiska arbetslöshet, den värsta vi sett sedan 30-talet. Detta kom med den borgerliga regeringen Bild som tillträdde 1991, med stöd av det fascistiska partiet ny demokrati i riksdagen (som fick omkring c:a 6% av rösterna vid det valet). Detta parti har i efterhand fått klä skott för propagandan mot invandrarna i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Men sanningen är att det var massmedia, med de stora drakarna i spetsen, som gick före och att ny demokrati bara hakade på och kunde utnyttja en trend som massmedia redan skapat och värva röster på den tilltagande främlingsfientligheten. Det ska också sägas att socialdemokraterna stödde den borgerliga regeringen vad gällde kronförsvaret, där den enda som kritiserade detta faktiskt var Ian Wachtmeister, ny demokratis ene ledare, som ansåg att man skulle ha låtit kronan flyta mycket tidigare, och som hade rätt här, det enda vettiga jag hörde honom hävda.

När den borgerliga regeringen så hade beslutat att asylsökande skulle få tillstånd att arbeta under väntetiden, som massmedia hade börjat kräva redan flera år tidigare, var denna åtgärd ett rent slag i luften. Nu fanns det inga jobb, varken för svenskar eller invandrare och flyktingar. Asylsökande fick också, genom den borgerliga regeringens försorg, rätt att bosätta sig var de ville under väntetiden. Dessa båda beslut lade grunden till uppkomsten av de invandrarghetton vi nu har, med mängder av isolerade arbetslösa invandrare. Precis det som Rojas hade förespråkat som något gott alltså, fast han hade tänkt sig att invandrarna skulle skapa sig egna samhällen med invandrarägda affärer och verksamheter som gjorde invandrarområdena mer eller mindre självförsörjande och självgående, ungefär som Chinatowns i USA, som han tydlligen ansåg mycket lyckade.

Forsättning följer i del IV.

– Del I
– Del II
– Del III
– Del IV