Det skrivs just nu mycket om boken ”Så dödar vi en människa” av Stefan Gurt. Boken recenseras i ett antal tidningar. Jag har inte läst boken och tänker inte heller läsa den eftersom jag redan har levt boken själv, åtminstone den delen som handlar om äldrevården, och inte orkar uppleva det en gång till.

Eftersom jag redan har skrivit ner en del av vad som hände min mamma och lagt ut det på nätet, så tänker jag här bara ta upp ett av de påståenden som jag ofta hör upprepas vad gäller gamla på äldreboenden: ”De vill inte leva längre, säger man, för de slutar äta/självsvälter sig till döds.” Detta skylls dock ibland på allt möjligt annat, ibland på att maten inte smakar bra, ibland på att måtiderna inte är trevliga nog men man talar nästan aldrig om det som ofta torde vara det verkliga skälet till denna ”självsvält”, nämligen sväljproblem.

Det är så att många av de lugnande och dövande drogerna som man stoppar i de gamla, bensopreparat (Sobril ex. men även sömnmedel, som är liknande preparat), de modernare SSRI-preparaten (s.k. lyckopiller) eller psykofarmaka (som Risperdal ex.) har sväljproblem som känd biverkan. De gamla tål de här preparaten sämre dessutom än yngre människor beroende på att deras matsmältning inte fungerar likadant längre varför de drabbas av fler och värre biverkningar än yngre människor.

Jag noterade, redan medan mamma bodde i ett servicehus och innan hon kom in på demensboendet, att hon hade stora svårigheter att få ner de tabletter man kom till henne med och ville att hon skulle ta (sömntabletten). Jag förstod inte vid det tillfället vad som hände med henne, inte ens vad för slags piller man gav henne. Det förstod jag så småningom dock. När mamma började ramla och blev alltmer förvirrad inom en mycket kort tid och man flyttade henne (dvs jag fick flytta henne) till ett boende för dementa, föll hon närmast ihop inom en vecka. I samband med denna flytt började jag ana ugglor i mossen, begärde fram patientjournalen och fick då veta vilka preparat man gav henne. Det resulterade i att jag tog reda på allt jag kunde om de här s.k. medicinerna och förfärades. Bl.a. kunde jag konstatera just detta, att de ofta ger sväljproblem, vid sidan av alla andra otrevliga och ibland dödande biverkningar de har, dimsyn och yrsel bl.a.

Första gången jag kom upp till mamma på hennes nya boende efter att inte ha träffat henne på några dagar, och fick se hur hon hade fövandlats under den vecka hon bott där, kom tårarna. Hon kunde inte gå utan stöd. Hon kunde inte prata ordentligt utan sluddrade. Hennes ögon var så simmiga att man knappt såg var iris slutade och ögonvitan tog vid dessutom hängde de undre ögonlocken ner och, visade det sig senare, hon kunde inte svälja ordentligt.

– Hur känner du dig mamma, frågade jag, förtvivlad, när jag hade torkat bort tårarna.
– Jag känner mig stupfull, klagade hon, och fortsatte: Det värsta är att jag håller på att bli blind.

Hon kunde alltså inte svälja alls nu utan valde att ta ut tuggorna ur munnen (jag antar att personalen tjatade på henne att äta) och stoppade undan dem var hon kunde, under tallriken, i blomkrukorna b.l.a.

Nu vidtog ett krig mellan mig och mammas läkare på boendet, där jag krävde att man satte ut de lugnande medel man stoppade i henne och de sömntabletter hon också fick. Hon behövde de här medicinerna för att må bra hävdade läkaren. Hon mådde otroligt dåligt av dem, ansåg jag. Till slut lyckades jag få läkaren att inse att det kunde vara en god idé, om man ville grunda behandlingen på vetenskap och erfarenhet, att ta bort medicinerna för att se var mamma stod ” i sig själv” och om hon behövde mediciner, att sätta in ett preparat i taget och utvärdera effekten, så att man visste vad man gjorde med hennes nervsystem och hur de olika preparaten verkade på henne.

Effekten av utsättandet av ”medicinerna” blev dramatisk. Hon slutade ramla, hennes ögon blev normala och hon klagade inte längre på att hon såg så dåligt, hennes tal blev normalt, hon började äta normalt och sov utan problem. Istället för att läggas klockan åtta, satt hon nu vid TV:en på kvällarna, ensam eftersom de andra gamlingarna redan hade skjutsas i säng, och vid tiotiden gick hon själv in i sitt rum och lade sig att sova. Kort sagt, hon både mådde mycket bättre och blev mindre vårdkrävande.

Mamma led av Alzheimers och det är en sjukdom som bara går i en riktning, de drabbade blir successivt sämre tills de dör. Mammas dramatiska ”tillfrisknande” (hon blev mycket bättre), under halvåret efter att man slutade stoppa i henne de lugnande drogerna, berodde helt säkert på utsättandet av de här ”medicinerna” alltså. Dessa ger, och det erkänner man, dessutom muntorrhet, som bara det försvårar sväljandet.

Sväljandet är en neurologiskt komplicerad process och när de här nerdrogande preparaten kan fungera så att de ger yrsel, sämre förmåga att gå, tala mm vore det ju konstigt om de inte också kunde påverka sväljmekanismen så att den fungerar dåligt, så att sväljproblem uppstår alltså.

Om läkarkåren kunde erkänna, att åtminstone en del kanske tom en stor del av de gamla inte tar livet av sig medvetet genom att sluta äta utan att de gamla fråntas förmågan att äta när de hamnar i äldrevårdens klor och drogas ner, så skulle mycket vara vunnet för de gamlas livskvalitet under de sista åren i livet. Det skulle dessutom förenkla vården för personalen på äldreboenden.

Men visst, den stora nackdelen vore förstås att det medicindustriella komplexet skulle förlora på kuppen.

/Kerstin

Länkar:
- Vår tids ättestupa, Anne Brügge, Arbetarbladet 22/3 2012
- Mamma och äldrevården. Eller: Hur man förvandlade mamma till ett hjälplöst vårdpaket med hjälp av lugnande medel, Kerstin Berminges hemsida 2002- 2007
- Sjuka blir sjukare av läkemedel, Lars-Erik Holm,SvD 12/9 2008 (det händer inte mycket inte, och inte snabbt!)
- Många blir sjuka av läkemedel. Åsa Moberg, Kilen ändrad 10/9 2007
- Sjuka av sina mediciner, Kaliber, SR, 20/11 2011
Slår man på ”sjuka av mediciner” på Google får man c:a 3,5 miljoner träffar, bara att sätta igång och läsa. Märkligt att så lite görs åt ett så välkänt problem.