Nu ger jag nog upp om framtiden
Inför förra valet önskade jag mer än innerligt att de borgerliga skulle förlora valet. Det gjorde de inte och det blev precis så förfärligt som jag anade att det skulle bli: ett snabbt, energiskt och målmedvetet nerrivande av vad som fanns kvar av jämlikhet, den allmänna välfärden och ett framadministrerande av det gamla klassamhället.
Nu står vi snart inför ett nytt val igen men den här gången känner jag ingenting för att försöka verka för någondera sidan eftersom jag inte ser någon skillnad mellan blocken och vet sedan tidigare, att när socialdemokraterna har kommit tillbaka till makten igen efter en period med borgerligt styre så har de bara fortsatta i tagentens riktning, den riktning som de borgerliga utstakade.
När nu Mona Sahlin förklarar att den viktigaste gruppen att nå är den s.k. “medelklassen” och man förstår att med det menar hon egentligen den övre medelklass som bor i Stockholms innerstad, då känns det inte speciellt inspirerande att tala för hennes parti eller för den rödgröna allians som hon numer företräder.
Eftersom det dessutom inte finns något annat alternativ, då både MP och V gått i personalunion med S och Lissabonavtalet dessutom börjar gälla från första december, med i grundlag inskriven nyliberal ekonomisk politik, en politik som omöjliggör traditionell socialdemokratisk jämlikhetspolitik och en stor offentlig, utjämnande sektor, så vad gör man? Hur ställer man sig?
Jag vet inte, men för första gången i mitt numer ändå rätt långa liv syns mig alternativet att inte rösta alls som det närmast till hands liggande. Tanken att jag inte skulle rösta har aldrig tidigare slagit mig. Men jag ser ingen demokrati så långt ögat når längre och jag betraktar Mona Sahlin som en av dem som sålde ut Sverige, demokratin, jämlikheten och välfärden och har av det skälet svårt att tåla henne. För, som Mikael Nyberg skriver om saken:
På samma sätt med det demokratiska underskottet: det är ingen defekt, det är vitsen med bygget. Med EU:s hjälp frigör sig samhällets överdel ur den nationella demokratin och ett århundrade av eftergifter för folkliga krav. (Stoppa stormaktsbygget)
Eller som han skriver om hur staterna försöker ta “oss” ur den nuvarande ekonomiska krisen:
Tvärtom, det borgerliga samhällets styresmän fortsatte att med offentliga medel stötta de största kapitalen, och de förenade sina avregleringar och privatiseringar med en strävan att frigöra statsmakten ur demokratiska och rättsstatliga restriktioner. (Det kommer ingen skänk från ovan )
Kort sagt, det finns inte mycket som påminner om demokrati och rättsstat längre. Och man har tagit detta ifrån oss medelst lurendrejeri. Men visst, dagens greker saknar inte de skogar som de gamla grekerna förödde. De har aldrig sett annat än det land de lever i nu, så för framtida generationer kanske det hela blir acceptabelt. Det man inte vet något om det saknar man ju inte. Jag vet emellertid vad vi förlorat, bit för bit och nu definitivt.
Så ett sista citat från Mikael Nyberg, angående de återkommande kraven på försämrad anställningstrygghet och ännu mer makt åt de ekonomiska eliterna, (som gäller även för den politik som EU ska föra enligt sin nya grundlag):
Nationalekonomens omtanke om ”marginalgrupperna” är av samma slag som regeringens bekymmer över ”utanförskapet”. Det handlar om att spela ut olika delar av arbetarklassen mot varandra. Till A-laget säger kapitalets företrädare: hjälp oss att klämma åt alla dessa svartjobbare och bidragstagare som inte gör rätt för sig. Till B-laget säger de: låt oss tillsammans beröva de privilegierade deras feta löner och fasta anställningar.
De högsta företrädarna för arbetarrörelsen, den så kallade, spelar med i spelet. Hur man enar arbetarkollektivet i kamp för gemensamma intressen har de för länge sedan glömt. (”Tänk på de arbetslösa – låt oss lättare få sparken)
/ Kerstin
Länk:
- Mona Sahlin – sosse ända upp i pannbenet. Ända in i kaklet, Kilden & Åsman
26/11 11:16 at 11:16
Tänker i liknande banor som du Kerstin. Att inte rösta är för mig ett dåligt alternativ. Jag lutar mycket starkt åt att lägga min röst på F!. Det lär komma ett inlägg i ämnet vad det lider.
26/11 12:06 at 12:06
Vilken deprimerande bloggpost. Det är nästan så man behöver litet antideprimerande piller.
Fast jag tycker att man alltid ska fråga sig vad alternativet är?
Det finns alltid fler alternativ, till och med inom varje block.
26/11 14:46 at 14:46
LeoH:
Det värsta är att en röst på något av de där småpartierna, FI eller Piratpartiet (som väl dessutom är borgerligt) nog blir detsamma som en blank röst, och därmed en röst på de borgerliga.
Lasse:
För allt i världen, ta inget sådant piller. Bättre med en uppfriskande promenad.
Jag kommer nog att rösta i slutänden fast lusten inte finns alls, men jag röstar då inte för något för jag anser inte att det finns något att rösta för längre. Däremot bör man kanske rösta emot alliansen och försöka motverka att SD kommer in i riksdagen. Så en liten skillnad kan vi kanske göra trots allt. I synnerhet om vi lyckas med det senare.
26/11 15:31 at 15:31
Alternativet är inte något annat parti. Alternativet är, som det nu är ställt, att bygga upp den folkrörelse som kanske i en framtid kan vara bas för ett annat parti.
Om jag ska rekommendera något för dig med dina prioriteringar är det väl Gemensam Välfärd, Kerstin!
26/11 16:43 at 16:43
Kerstin. är du säker på att SD är så stor fråga att det är viktigt om partiet är utanför Riksdagen eller inte? Jag har inget bra svar på den frågan, men kan i alla fall lägga fram en hypotes att mycket väsen om SD kan dölja andra frågor som är viktigare. Vill man isolera de inkrökta och främlingsfientliga behövs en brett förankrad vänsterpolitik. Alltså är det kanske snarare V som skall bombarderas, för det partiet har väl i stort sett gjort sig av med allt som verkar vänster. Lite flaggviftande och Internationalen på Första maj är det som finns kvar, och det kommer man inte långt med.
26/11 20:25 at 20:25
Jan Wiklund:
Jo, det är klart, ett nytt anständigt, på folkrörelsebas och demokratiskt uppbyggt välfärdsparti skulle men ju önska sig. Men ser du några som helst grunder för förhoppningar om att ett sådant skulle fungera. Var är folk numer? De röstar efter sina plånböcker eller är nerdrogade till likgiltighet alternativt fullt sysselsatta med sina utseenden (s.k. grooming beauties).
Björn Nilsson:
Nu tror jag ju att om SD kommer in så sitter alliansen kvar,om den inte samtidigt förlorar något eller några av sina småpartier. Hur det går nästa gång är ju annars egentligen omöjligt att sia om, som du ju också antyder. Det beror på media och det beror på hur det ekonomiska läget ser ut för många människor framöver men framför allt på media. De tycks ju vilja hjälpa fram SD just nu, på samma sätt som de en gång skapade och hjälpte fram NyD. Media tycker ju alltid det är så kul med oanständiga partier.
26/11 23:28 at 23:28
Trött är jag också på högervridningen i SAP. För min del ser jag att ungdomarna i SSU är väldigt vakna och påminner starkt om vi alla som var engagerade i SSU på 60 och 70 talet.
Jag är obotlig optimist och tror det finns hopp. Men det krävs ett hårt arbete inom folkbildning och att vi lyckas nominera de som fortfarande har den socialdemokratiska ideologi som främsta rättesnöre. Finns rätt många såna.
Att satsa på medelklassen är löjligt. Vi som tillhör medelklassen och är vänster behöver inte vinnas. Ska rödgröna vara säkra på att vinna valet krävs att man presenterar en politik för alla. Så att också de fattiga och utsatta i förorterna går till valurnorna.
27/11 01:29 at 01:29
Britta Sethson:
Jag kan bara hoppas att du har rätt, vad gäller ungdomarna i SSU. De har ju faktiskt aldrig sett verklig socialdemokrati.
Och jo, det tycks som om Sahlinskan inte inser att stora delar av medelklassen egentligen har sina rötter i arbetarklassen och av det skälet ger ett starkt stöd för traditionell socialdemokratisk politik, jämställdhet goda möjligheter för alla etc. Men med det nyliberala samhället man skapat åt oss idag, så tvingar man ju in dem i privatiseringskarusellen, trots att de inte skulle vilja det.
Och som sagt, förra valet förlorade de pga att de negligerade arbetslösheten (samt förstås pga medias stöd åt Alliansen,) som ju i grunden aldrig återhämtade sig efter 90-talskrisens nedskärningar, det vanvettiga sparandet inom offentlig sektor. Nu kommer de inte att vinna på att direkt eller indirekt lova att fortsätta på det som pågår nu. Det var inte det Alliansen vann valet på.
Sedan är jag ledsen, men Mona Sahlin har nog i det närmaste inget förtroende alls från oss som är lite äldre. Vi minns hennes agerande i början av 90-talet, och hur vanvettigt hon argumenterade och agerade då. Ovanpå detta kommer hon att bli ett mycket tacksamt objekt för smutskastning när det börjar hetta till i valkampanjen. Så det var otroligt oklokt att välja henne till partiordförande, tror jag i alla fall.
Och slutligen, vad kan S med svans göra, med EU-reglementet som kommer att tvinga dem till icke-socialdemokratisk politik (alltså traditionell sådan).
27/11 12:27 at 12:27
Jag delar i stort din pessimism angående framtiden för den parlamentariska demokratin. Däremot ser jag stora möjligheter till direktdemokratisk facklig organisering i t.ex SAC men även i stridbara lokala socialdemokratiska fackförbund. Det är i produktionen vår makt ligger och det är där det alltid måste börja. Problemet idag verkar vara att vänstern nästan helt gett upp sitt anspråk på reell maktutövning, för att istället luras in i den liberalidealistiska fällan bestående av en massa snack och fina idéer utan någon koppling till ”basen” i ekonomin.
27/11 13:48 at 13:48
Kerstin: Redan arbetarrörelsens pionjärer gnällde över folks ointresse och grottande i det privata. Men de lyckades ganska bra trots detta motstånd. För det krävs inte att alla engagerar sig. Om bara en procent gör det något så när samlat når man väldigt långt.
Säg att det finns 100.000 människor med tillräckligt samhällsintresse för att i princip engagera sig i ett politiskt projekt om det dyker upp. Nå, då handlar det bara om att få ett sådant politiskt projekt att se tillräckligt attraktivt ut.
Och för att göra detta behövs ännu färre.
Däremot behövs en förskräcklig massa arbete.
27/11 17:00 at 17:00
kristoffer:
Så dystert verkar det ju.
Jan Wiklund:
Trots min nuvarande pessimism så är det roligt med folk som fortfarande har hoppet kvar.
30/11 13:05 at 13:05
Hej Jan Wiklund!
Jag är inte riktigt så pessimistisk som Kerstin. Jag menar, som du, att det finns vissa möjligheter för en folkrörelse att påverka politiken, åtminstone på marginalen. 1970-talets miljörörelse lyckades inte stoppa kärnkraftutbyggnaden, men den fick igenom viktiga förändringar i skogsbruket och skogsindustrin.
Är det Nätverket Gemensam Välfärd du syftar på med ”ett politiskt projekt som dyker upp”? OK, jag är beredd att arbeta för ett sådant projekt. Tala om vad jag kan hjälpa till med. Svara som en kommentar på denna tråd eller skriv till min mejladress danborje(snabela)yahoo.se.
Dan Gmark
02/12 13:38 at 13:38
Men Kerstin, vad lessamt att läsa att du tappat sugen. Jag menar att den sortens svartsyn inte hjälper alls. Istället för att skjuta vilt åt alla håll, gör en seriös utvärdering av alternativen! Sossarna är högervridna på de flesta håll, men det finns bra s-föreningar här och var fortfarande. Tyvärr kommer de nog att förbli marginaliserade så länge Sahlin, som jag delar dina minnen från 90-talet av, sitter kvar.
Miljöpartiet har väl tappat stilen rätt rejält under den nuvarande ledarduon, och har alltid varit ett liberalt mittenparti i ekonomiska frågor. Jag har inte mycket hopp om det partiet.
Vänsterpartiet begriper jag faktiskt inte att ni har en så dyster bild av. Jag är också lite fundersam över exakt hur mycket vänstern kommer att tvingas kompromissa i samarbetet med s och mp, men varför överdriva det dåliga, som exempelvis Björn Nilsson gör när han skriver att v ”gjort sig av med i stort sett allt som är vänster”?
Den sortens argumentering är bara destruktiv, den identifierar inte några sakfrågor som kan diskuteras och kritiseras utan sprider bara en allmän dysterhet och en känsla av att ”alla har svikit”. Istället för att sitta och drömma rosiga drömmar om nya partier och foplkrörelser får vi ta hand om och vårda de vi har. De kanske är lite medfarna och stötta i kanterna efter 30 års nyliberal politisk hegemoni, men det finns fortfarande många engagerade människor med en vettig grundsyn på samhället som du och jag där.
Att spekulera i om det kanske inte gör något om SD kommer in i riksdagen ser jag som politisk nihilism av den värsta sorten. Då har man helt tappat perspektivet att politik faktiskt är viktigt och har en direkt påverkan på många människors liv. Det kanske inte gör Björn Nilsson något, men det får desto större inverkan på våra svenska invandrare, för att inte tala om framtida asylsökande.
02/12 14:23 at 14:23
Staffan:
Visst, man får aldrig ge upp, men nu har jag gjort det. I och med Lissabonfördraget dessutom finns det, såvitt jag ser, ingenting att hoppas på framöver. Nu är det mer nyliberalism, mer privatiseringar, mer omfördelning av samhällets resurser från dem som har lite till dem som redan har mängder, som gäller.
En sådan politik kommer dessutom garanterat att innebära att ett visst otrevligt parti tillväxer rejält. Jag ser inget annat framtidsscenario. Önskar innerligt att jag gjorde det.
Före förra valet talade jag intensivt mot att vi skulle få en alliansregering, men nu ser jag ingenting att tala för inför nästa års val. Visst, man kan tala för det minst dåliga, men speciellt inspirerande är detta ju inte.
03/12 01:03 at 01:03
Jag är ändå rätt optimistisk. Tror inte att det är en naturlag att utvecklingen måste gå från dåligt till värre. Folk i allmänhet tenderar att vara på rätt sida av historien, oftast. Det ankommer på oss som har förmånen att vara politiskt klarsynta att fortsätta peka på hur saker och ting verkligen ligger till.
Det stora problemet idag är som jag ser det att folk bombarderas med fördummande och ytlig information från media. I ett sånt klimat får varje parti och rörelse som inte har egna kanaler för kommunikation streta i motvind. Där kan ju vi internetaktivister ändå dra ett litet strå till stacken. Du gör ju ett alldeles förträffligt jobb där!
Men att så många här är så negativa till det rödgröna samarbetet är ändå intressant, det tyder på att partierna misslyckats med att förankra samarbetet i någon slags folklig rörelse. Det borde vara högsta prioritet att få samarbetet att växa fram underifrån, inte genom politiska påbud från partiledningarna. Men kanske högersossarna och miljöpartisterna är rädda för att släppa fram vanligt folks synpunkter för mycket.