Inför förra valet önskade jag mer än innerligt att de borgerliga skulle förlora valet. Det gjorde de inte och det blev precis så förfärligt som jag anade att det skulle bli: ett snabbt, energiskt och målmedvetet nerrivande av vad som fanns kvar av jämlikhet, den allmänna välfärden och ett framadministrerande av det gamla klassamhället.

Nu står vi snart inför ett nytt val igen men den här gången känner jag ingenting för att försöka verka för någondera sidan eftersom jag inte ser någon skillnad mellan blocken och vet sedan tidigare, att när socialdemokraterna har kommit tillbaka till makten igen efter en period med borgerligt styre så har de bara fortsatta i tagentens riktning, den riktning som de borgerliga utstakade. 

När nu Mona Sahlin förklarar att den viktigaste gruppen att nå är den s.k. “medelklassen” och man förstår att med det menar hon egentligen den övre medelklass som bor i Stockholms innerstad, då känns det inte speciellt inspirerande att tala för hennes parti eller för den rödgröna allians som hon numer företräder.

Eftersom det dessutom inte finns något annat alternativ, då både MP och V gått i personalunion med S och Lissabonavtalet dessutom börjar gälla från första december, med i grundlag inskriven nyliberal ekonomisk politik, en politik som omöjliggör traditionell socialdemokratisk jämlikhetspolitik och en stor offentlig, utjämnande sektor, så vad gör man? Hur ställer man sig?

Jag vet inte, men för första gången i mitt numer ändå rätt långa liv syns mig alternativet att inte rösta alls som det närmast till hands liggande. Tanken att jag inte skulle rösta har aldrig tidigare slagit mig. Men jag ser ingen demokrati så långt ögat når längre och jag betraktar Mona Sahlin som en av dem som sålde ut Sverige, demokratin, jämlikheten och välfärden och har av det skälet svårt att tåla henne. För, som Mikael Nyberg skriver om saken:

På samma sätt med det demokratiska underskottet: det är ingen defekt, det är vitsen med bygget. Med EU:s hjälp frigör sig samhällets överdel ur den nationella demokratin och ett århundrade av eftergifter för folkliga krav. (Stoppa stormaktsbygget)

Eller som han skriver om hur staterna försöker ta “oss” ur den nuvarande ekonomiska krisen:

Tvärtom, det borgerliga samhällets styresmän fortsatte att med offentliga medel stötta de största kapitalen, och de förenade sina avregleringar och privatiseringar med en strävan att frigöra statsmakten ur demokratiska och rättsstatliga restriktioner. (Det kommer ingen skänk från ovan )

Kort sagt, det finns inte mycket som påminner om demokrati och rättsstat längre. Och man har tagit detta ifrån oss medelst lurendrejeri. Men visst, dagens greker saknar inte de skogar som de gamla grekerna förödde. De har aldrig sett annat än det land de lever i nu, så för framtida generationer kanske det hela blir acceptabelt. Det man inte vet något om det saknar man ju inte. Jag vet emellertid vad vi förlorat, bit för bit och nu definitivt. 

Så ett sista citat från Mikael Nyberg, angående de återkommande kraven på försämrad anställningstrygghet och ännu mer makt åt de ekonomiska eliterna, (som gäller även för den politik som EU ska föra enligt sin nya grundlag):

Nationalekonomens omtanke om ”marginalgrupperna” är av samma slag som regeringens bekymmer över ”utanförskapet”. Det handlar om att spela ut olika delar av arbetarklassen mot varandra. Till A-laget säger kapitalets företrädare: hjälp oss att klämma åt alla dessa svartjobbare och bidragstagare som inte gör rätt för sig. Till B-laget säger de: låt oss tillsammans beröva de privilegierade deras feta löner och fasta anställningar.

De högsta företrädarna för arbetarrörelsen, den så kallade, spelar med i spelet. Hur man enar arbetarkollektivet i kamp för gemensamma intressen har de för länge sedan glömt. (”Tänk på de arbetslösa – låt oss lättare få sparken)

/ Kerstin

Länk:

- Mona Sahlin – sosse  ända upp i pannbenet. Ända in i kaklet, Kilden & Åsman