Liberal individualism kontra ”socialistisk kollektivism”.
Det är vanligt idag att ställa kollektivism mot individualism och hävda att socialdemokraterna, ja vänstern i allmänhet, är kollektivistisk medan de borgerligare partierna är individualistiska. Med kollektivism avses då en politik som står för gemensamma lösningar på samhällsproblem, som sjukvård, stöd vid arbetslöshet, gemensamt finansierad infrastruktur, skolor, åldringsvård etc. Det socialdemokratiska kollektivistiska samhället, säger nyliberaler och konservativa, har med de allmänna socialförsäkringssystemen, tagit ifrån människor det personliga ansvaret för sina egna liv, med resultatet att människor bara kräver av samhället. Mot det ofria kollektivistiska samhället, där överheten sägs bestämma allt åt oss, ställs nyliberalismens/extremliberalismens individualistiska lösningar. Det liberala samhället lägger sig inte enskildas privatliv. Det påstås istället lägga ansvaret på individerna själva och ge större frihet för var och en att själv bestämma över det egna livet.
Det här är förstås dumheter.
Grundläggande för förståelsen av vilka samhällen som ger största möjliga individuella frihet, är insikten att det inte finns några människor som är helt fria att göra precis som de vill och utan hänsynstagande till andra. Ett sådant mänskligt samhälle har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Alla är vi beroende av många andra människor, somliga mer andra mindre visserligen. Dessutom är vi olika mycket beroende under olika perioder av våra liv. Utan andra människors hjälp och stöd skulle de flesta av oss inte bli gamla, närmare bestämt inte äldre än något eller några dygn. Att tro något annat är lika infantilt som att tro att det finns troll och älvor.
Nu finns det olika sätt att lösa problemet med vårt beroende av andra, om man anser det vara ett problem. Man kan endera göra såsom Reinfeldt och andra konservativliberaler föreslår, låta familjerna klara av stödet, (återupprätta familjen brukar det kallas). Det vill säga se till att det inte finns något allmänt och gemensamt finansierat socialt trygghets- och skyddssystem varvid alla människor blir totalt beroende av släktingar, föräldrar, syskon eller främmande människors personliga välvilja istället. Detta sätt att lösa ”problemet” med vårt beroende av andra var det vanliga fram till medeltiden och det är fortfarande det vanliga i exempelvis Mellersta Östern. Där är det klanen som ställer upp, samtidigt som klanen ställer motkrav, att medlemmarna underordnar sig klanens gemensamma värden, normer och intressen. Det förhåller sig inte så, inte någonstans i världen, att människor är totalt fria och gör precis som de vill. Man får inte mer valfrihet i samhällen som bygger på klansystem (familjen/släkten som styrande enhet). Enskilda individer kan förstås försöka fly ut ur klanen men då hamnar individen garanterat och ganska snabbt under andra gruppers kontroll, inte sällan i kriminella sådana, för ingen människa kan klara sig helt ensam.
Under medeltiden började människorna i Sverige (även i andra länder gissar jag) att sluta sig samman inom skråna, och skapa sig försäkringskassor. De förband sig gemensamt ansvar för varandra inom en yrkeskår. (Det finns fortfarande försäkringskassor kvar och i verksamhet sedan den tiden.) Det fanns då ingen profit inbakad i systemet utan det handlade renodlat om att stödja skråbröder och deras släktingar om dessa råkade illa ut. Man kom alltså på att man kunde försäkra varandra om ett visst mått av trygghet även utanför familjen eller släkten. Detta blev grunden till våra moderna försäkringar, privata såväl som samhälligt, kollektiva sådana.
För att göra en lång histora kort, i och med industrialiseringen slogs familjebanden/klanerna om vi vill, sönder definitivt. Kvar blev bara kärnfamiljerna. Människor tvingades flytta till industriorterna och dessutom blev tillgångarna mycket ojämlikt fördelade varför somliga inte hade något ekonomiskt stöd att få från sina familjer eller släktingar. Då uppstod behovet från många människor, att sluta sig samman i organisationer för att tillförsäkra sig denna trygghet på annat sätt och för att se till att samhället erbjöd tillräcklig trygghet även för dem som inte var stora kapitalägare – de socialistiska rörelserna, fackföreningarna etc. föddes. De började kämpa kollektivt, och kampen handlade förstås om största möjliga frihet för alla i kollektivet ingående individerna. Ett kollektiv är som bekant alltid uppbyggt av individer.
Och här kommer min poäng: De socialistiska rörelserna var och är i grunden mycket mer individualistiska och mycket mer kritiska till det täta beroendet av föräldrar, syskon etc. Friheten blev så mycket större för var och en om ingen behövde underordna sig föräldrar eller släktingars regimer, utan om det fanns ett övergripande, opersonligt försäkringssystem som stod för tryggheten.
Jag menar alltså att den socialdemokratiska regimen gjorde oss alla mycket friare och mycket mindre beroende av godtycke och av enskilda människors, framför allt av släktingars, välvilja än klansystemet, eller vilket annat trygghetssystem som helst. Det är mycket dystrare att behöva underordna sig närståendes krav för att få hjälp än att kunna gå till en opersonlig och väl reglerad institution för att få den hjälp man behöver, en som man har betalat in till under den tid i livet då man inte behövt den. I detta system har man dessutom haft möjligheten att överklaga om man blivit felaktigt behandlad, vilket var tänkt att minska risken för godtycklig behandling.
De socialdemokratiska regeringarna (medan partiet fortfarande förde traditionell socialdemokratisk politik) har också avskaffat släktens möjligheter att sätta press på och ställa krav på barn och andra arvingar, genom att lagstifta om arvsrätt. En fader kan därmed inte tvinga sina barn till det ena eller det andra genom att hota med arvlöshet Även de kollektiva försäkringssystemen bidrar till den frihet det innebär att mamma och pappa, eller andra släktingar, inte kan bestämma över våra livsöden. Sedan har förstås även dessa system sina begränsningar, som kan diskuteras vad gäller detaljerna, men begränsningar är oundvikliga just på grund av att ingen människa är en ö.
Så länge socialdemokraterna hade den fulla sysselsättningen som målsättning (fram till början av 90-talet) och det fanns jobb i överflöd, var de flesta mycket friare än de är idag. Det är kanske svårt för unga människor att förstå att den största friheten för de allra flesta ligger i att kunna lämna en arbetsplats man vantrivs på och veta att man får ett annat jobb (som man kan leva drägligt på) direkt, men så är det och så gott var det i min ungdom. Vi, alla som inte är miljonärer, var mycket friare och hade mycket större valfrihet under det i den borgerliga propagandan så förtalade 70-talet än vi har idag och kommer att få med den nya högerregeringen.
En källa:
Per Anders Forstorp & Brian Palmer, Georg W. Reinfeldt. Konsten att göra en politisk extreme makeover, 2006 ex. Där Reinfeldts politiska program och politiska retorik granskas.
05/01 20:11 at 20:11
Himla bra skrivet, Kerstin!!!
Har just plöjt igenom en massa DD. Göran Greider skrev i en ledare 21 dec. att ”Ingen äger barnen” apropå något som jag måste ha missat på nyheterna (ser ogärna på nyheter nuförtiden för att slippa se dessa våra nuvarande ministrar och också vissa reportrar, som K-G Bergström idag som menade att när folk om en månad inser fakta: hur mycket de kommer att ha kvar i plånboken även om a-kassan blir dyrare och trafikförsäkringar osv. blir dyrare. Jag blir så förbannad!! Som en liten parantes i detta inlägg! Jag ger fan i om jag får några hundringar mer. Jo, jag jobbar heltid!! Men hur många trivs på jobbet idag?? De kan ta sina skattesänkarpengar och stoppa upp dem nånstans!!! Tror de ska kunna köpa en annan med dem?? Tro de folk är dumma i huvudet, att alla är det?).
För att återgå till Greiders ledare: det hade uppdagats nu att en 15-årig flicka som dog i våras hade misshandlats i åratal i sin familj!!! Och socialtjänstens handfallenhet i detta (jag vet inga detaljer, men antagligen hade de lång tid känt till hur det varit, men hoppats på det bästa?).
Vill man läsa denna ledare i dess helhet kanske man kan hitta den på Dalademokratens hem sida.
Apropå det hycklande om att återupprätta familjen!!
I denna ledare nämner faktiskt Greider Maciej Zaremba!!!
Greider skriver: ”Men från och med åttiotalet ägde en konservativ revolt rum, där det började talas alltmer om Familjens och föräldrarnas rättigheter [vadå, BARNENS rättigheter, min parentes!!] gentemot en klåfingrig stat, som ständigt ville ’lägga livet tillrätta’. Exempelvis hörde den konservative skribenten Maciej Zaremba till dem som hårdast kritiserade statens vilja att lägga sig i familjens angelägenheter.”
Greider skriver att det påståtts att barn omhändertagits för lätt i det här landet, men han hävdar att så inte alls varit fallet, kanske snarare tvärtom mot vissa andra länder! Dagen därpå fick han svar från författaren Aino Trosell (i Vansbro?), som en kort tid jobbat som socialarbetare bland vilka arbetsuppgifter tvångsomhändertagande av barn var det värsta som hon minns, för hur skulle man göra. Hon skriver bl.a. i slutet av ett citerat brev på ledarsidan: ”När jag ser dessa indignationsreportage [som bl.a. tvångsomhändertagandet av barnen till de två förståndshandikappade föräldrarna för ett tag sedan, där Janne Josefsson indignerat gjorde ett reportage för att återupprätta föräldrarna? Där det senare uppdagades hur barnet verkligen hade det hemma. Kan inga detaljer i detta] frågar jag mig alltid: vad hade socialarbetarna att vinna på detta? Svaret blir alltid att de ingenting har att vinna på att tvångsomhänderta ett barn. Däremot utsätter de sig. Det vore enklare att låta bli.”
För man visste att om man omhändertog ett barn så skulle man bli utsatt för en kanonad av protester, kanske hotelser. ”Låg man däremot lågt hände däremot ingenting. Mer än att ett barn kanske gick under. Men om det inte skedde alltför brutalt skulle det kanske inte märkas eftersom ingen, säg ingen, förde detta barns talan.”
Apropå den heliga familjen!!
Jag har tänkt i samma banor som du, med neddragningar i äldreomsorgen också, därför att det blivit aktuellt för mig själv med gamla föräldrar!!! Ja, hur är det för äldre som kanske är utlämnade till sina barn också? Och för relationen mellan föräldrar-barn, när man liksom tvingas ihop? Eller om man som barn (nu vuxet) blir sjukt och kanske beroende av sina nära anhörigas välvilja även om relationerna är milt sagt frostiga… (nu är det väl inte direkt så i mitt fall, men jag kan livligt föreställa mig det hela). Ja, det kan handla om att direkt måsta UNDERORDNA sig!!! I alla fall för de som inte har ekonomiska medel att fixa omvårdnad på annat håll (och vilka har det, framförallt inte i det långa loppet).
De som argumenterar för denna berömda frihet måtte tro att de aldrig kommer att bli gamla eller att ungdom inte är någon garanti heller!! Deras fantasi måste vara noll och inte minst deras inlevelseförmåga!?
Så vadå, ”frihet”??? Att vi någonsin skulle bli det helt och hållet fria är bara en illusion!
Och, ja, när saker är offentligt organiserade är det lättare att klaga???
Jag tror Jinge har rätt när han skriver att alliansen har fullt sjå med att genomföra så mycket att det kommer att bli ytterst svårt att återställa saker och ting!!! Och Eija, jag blir också så oerhört arg när jag hör såna där uttalanden om att alla barn säger sig ha det så fantastiskt!!! Men det finns också bra böcker om etik och godhet, som faktiskt handlar om just vad omsorg och godhet är och innebär. Om integritet, om att våga stå upp, även om det inte är politiskt korrekt eller opportunt. Men jag är också skeptisk (och blir det alltmer) till alla dessa självhjälpsböcker med Quick fixes!!! Och visst kan man undra över varför vissa ämnen plötsligt kommer upp! Det finns säkert också ganska tvivelaktiga böcker om etik, där syftet är ganska tvivelaktigt!? (fick vi inte lära oss en gång i skolan att tänka kritiskt?? Men jag tror inte det pratats om det i skolan idag, och jag jobbar ändå i skolan sen snart 30 år).
Åter, Kerstin, kanonbra skrivet!!!
05/01 21:13 at 21:13
Mycket bra skrivet av dig Kerstin. Även av dig Marie.
05/01 21:47 at 21:47
Marie;
Du kompletterar väl det jag säger. Och nej, dagens ungdomar lär sig inte kritiskt tänkande. Hur skulle de kunna det i en tid när det enda som skiljer högerblocket från vänsterblocket är åsikten om med vilken hastighet de nyliberala idéerna ska förverkligas?
Hur skulle de kunna tänka kritiskt när de vuxit upp med nyliberal propaganda och med ett skolsystem som via de relativa betygen talat om för dem att det gäller att vara egoistisk och osolidarisk med bänkkamraten, så inte denne snodde åt sig den femma man själv ville ha?
De är dessutom så okunniga att de tror att det de tyckt illa om i gårdagens (fram till valet alltså) politik var socialdemokratisk sådan, och inte har en aning om att med högern får de mycket mer av samma vara och mycket snabbare!
Skulden till detta vilar dessvärre tung över socialdemokraterna.
05/01 22:20 at 22:20
Gruv.arb:
Drabbas de flesta illa, men de rika inte alls, tvärtom – menar du väl?
06/01 02:43 at 02:43
Uhu?
06/01 10:17 at 10:17
Ja, mycket bra skrivet, Kerstin. Det där med friheten är faktiskt en intressant aspekt av tillvaron, eftersom ingen av oss är fri, vad vi än inbillar oss, och kommer aldrig att bli fri och helt och fullt oberoende av andra.
06/01 13:33 at 13:33
hej Kerstin, mina kommentarer hos dig har försvännit en tid men jag ska nu göra ett nytt försök.
Viist, den som är otrygg är inte fri och det är just otrygghet som nu håller på att skapas i vårt land. Jättebra skrivet!
06/01 14:53 at 14:53
Björn:
Dystert, har även mitt spamfilter blivit för effektivt? Jag har i varje fall inte sett någon kommentar från dig.
13/01 15:33 at 15:33
”Med kollektivism avses då en politik som står för gemensamma lösningar på samhällsproblem, som sjukvård, stöd vid arbetslöshet, gemensamt finansierad infrastruktur, skolor, åldringsvård etc”
Nej, det gör det inte. När man säger detta avser man med kollektivism att man ger kollektiv rättigheter, eller beskyller kollektiv för fel, istället för att ge rättigheterna till individer och beskylla individerna för fel.
Exempel på kollektivism är när man ger fackförbund rättigheter istället för fackmedlemmar. Andra (värre) exempel är när Israel besvarar Palestinska attacker med attacker på Palestina.
DET är kollektivism. Att ha ett socialt skyddsnät är inte kollektivism.
Hela din artikel utgår alltså från en missuppfattning, och är därför nästan helt och hållet felaktig.