Det slog mig häromdagen, då jag såg det franska TV-programmet om propaganda under krig, att vi har en hel generation som aldrig sett riktiga krigsrapporter, som nästan bara har matats med föreställningar om västerländska angrepp som kliniskt rena krig. I den mån barbari förekommer i massmedias rapportering är det nästan alltid icke-västerlänningar och/eller icke-kristna som står för barbariet.

I programmet jämförde man rapporteringen från Vietnamkriget med rapporteringen från de båda Irakkrigen, och det visades hur makten idag vet att förhindra att rapporteringen blir oönskad, ex. med hjälp av inbäddade journalister som bara rapporterar vad de ”ska rapportera”, välregisserade rapporter som inte är ägnade att informera utan att vilseleda.

TV har, som vi alla vet, en otrolig genomslagskraft och har man vuxit upp med ständig rapportering om amerikanska krigsinsatser som nästan aldrig drabbar civila mål, alltid är ägnade att försvara demokratin och där kriget i rapporteringarna mer liknar datoranimerade krigsspel än verkligheten, då är det inte så konstigt att stora delar av den yngre generationen (varmed jag menar dem som är omkring eller under 40 år gamla) lever i en helt annan föreställningsvärld än vi som var med och som var vuxna redan under Vietnamkrigets dagar.

TV- och radiorapporteringen målar upp en slags virtuell verklighetsbild för oss, och har allt mindre att säga oss om den faktiskt existerande verklighet det handlar om. Denna verklighetsförvanskning är medvetet producerad, medvetet styrd och den lurar och förleder de allra flesta exakt såsom det är tänkt. De allra flesta är inte införstådda med den beténdeforskning som möjliggör förledandet av stora mängder människor med hjälp av propaganda och blir därför lätta offer för sådan.

Den sköna nya Västvärld vi ser idag är inte vacker – under ytan. Den är ett bländverk av samma kaliber som Hitlers och Stalins propagandistiska och lögnaktiga världsbilder (även om verkligheten inte är exakt densamma) och den produceras med hjälp av samma sorts noga kontrollerad propaganda.

Det enda som skiljer dagens propagandamästare från Hitlers och Stalins är att moderna västerländska makteliter har insett att de inte behöver tysta alla kritiska röster. De vet att om de bara dominerar de flesta massmedierna, och vad som sägs där, så är det de bilder som ges där som de flesta kommer att se, ta till sig och tro på.

Eftersom människor dessutom tenderar att tro mer på det som ”de flesta” säger än på enstaka kritiska och avvikande röster, så är de kritiska rösterna totalt ofarliga. Dagens makthavare inser alltså att de inte, som Hitler och Stalin trodde, behöver tysta kritiker och sanningssägare med våld, eller med lag. De vet att kritikerna tjänar makten bättre när de får föra fram sina kritiska synpunkter (bara dessa inte ges för stort utrymme i massmedia), då de därmed utgör ”tydliga bevis” för att ordet är fritt och för den västerländska demokratins överlägsenhet.

Likväl, det är inte längre mycket bevänt med de fina fraserna i Västvärldens fria demokratier.