Vilken verklighetsuppfattning bibringas yngre människor?
Det slog mig häromdagen, då jag såg det franska TV-programmet om propaganda under krig, att vi har en hel generation som aldrig sett riktiga krigsrapporter, som nästan bara har matats med föreställningar om västerländska angrepp som kliniskt rena krig. I den mån barbari förekommer i massmedias rapportering är det nästan alltid icke-västerlänningar och/eller icke-kristna som står för barbariet.
I programmet jämförde man rapporteringen från Vietnamkriget med rapporteringen från de båda Irakkrigen, och det visades hur makten idag vet att förhindra att rapporteringen blir oönskad, ex. med hjälp av inbäddade journalister som bara rapporterar vad de ”ska rapportera”, välregisserade rapporter som inte är ägnade att informera utan att vilseleda.
TV har, som vi alla vet, en otrolig genomslagskraft och har man vuxit upp med ständig rapportering om amerikanska krigsinsatser som nästan aldrig drabbar civila mål, alltid är ägnade att försvara demokratin och där kriget i rapporteringarna mer liknar datoranimerade krigsspel än verkligheten, då är det inte så konstigt att stora delar av den yngre generationen (varmed jag menar dem som är omkring eller under 40 år gamla) lever i en helt annan föreställningsvärld än vi som var med och som var vuxna redan under Vietnamkrigets dagar.
TV- och radiorapporteringen målar upp en slags virtuell verklighetsbild för oss, och har allt mindre att säga oss om den faktiskt existerande verklighet det handlar om. Denna verklighetsförvanskning är medvetet producerad, medvetet styrd och den lurar och förleder de allra flesta exakt såsom det är tänkt. De allra flesta är inte införstådda med den beténdeforskning som möjliggör förledandet av stora mängder människor med hjälp av propaganda och blir därför lätta offer för sådan.
Den sköna nya Västvärld vi ser idag är inte vacker – under ytan. Den är ett bländverk av samma kaliber som Hitlers och Stalins propagandistiska och lögnaktiga världsbilder (även om verkligheten inte är exakt densamma) och den produceras med hjälp av samma sorts noga kontrollerad propaganda.
Det enda som skiljer dagens propagandamästare från Hitlers och Stalins är att moderna västerländska makteliter har insett att de inte behöver tysta alla kritiska röster. De vet att om de bara dominerar de flesta massmedierna, och vad som sägs där, så är det de bilder som ges där som de flesta kommer att se, ta till sig och tro på.
Eftersom människor dessutom tenderar att tro mer på det som ”de flesta” säger än på enstaka kritiska och avvikande röster, så är de kritiska rösterna totalt ofarliga. Dagens makthavare inser alltså att de inte, som Hitler och Stalin trodde, behöver tysta kritiker och sanningssägare med våld, eller med lag. De vet att kritikerna tjänar makten bättre när de får föra fram sina kritiska synpunkter (bara dessa inte ges för stort utrymme i massmedia), då de därmed utgör ”tydliga bevis” för att ordet är fritt och för den västerländska demokratins överlägsenhet.
Likväl, det är inte längre mycket bevänt med de fina fraserna i Västvärldens fria demokratier.
06/01 19:51 at 19:51
Det ligger mycket sanning i det du skriver.
07/01 11:21 at 11:21
Det här ingår i något större?? Fast det slog mig att Jane Fonda skriver om detta i sina memoarer, hon var ju engagerad i Vietnamrörelsen redan. Hur krigsveteraner reagerade starkt på att makten ville förtiga hur faktiskt hemskt ett krig är för dem som är soldater i det… Hur illa många mår efteråt (och tydligen ÄNNU mer illa än som trots allt nått yttervärlden?).
Allting har individualiserats… Och det är ju himla smart!! Spelar ju makten i händerna!! Snällt går alla in i maktens ledband, solidariska med den istället för med sina egna.
Om jag minns rätt skriver BÅDE Owe Wikström och Lars H. Gustafsson om att godhet, snällhet och altruism hos en människa möts med skepsis och ja, rent av litet förakt?? Och jag har reagerat på hur debattörer efterfrågar: var har du läst det? Kan du hänvisa till klara, rena fakta! Vadå, känslor?? (rent parentetiskt får jag en känsla av att dessa, ofta unga män tror jag, på något sätt liksom får sina ställföreträdande fadersfigurer ifrågasatta och detta klarar de inte riktigt av… Ursäkta ironin… De kan gå i döden för dessa ”pappors” idéer??? Ingen får ifrågasätta dem och att de inte skulle ha rätt eller inte vilja deras/vårt bästa?) Nej, de är inte tillförlitliga? Dvs. att BARA KÄNNA att detta är fel och orättfärdigt!!??? Att bara reagera med magen? (fast psykologerna verkar också vara inne på detta: tänker på Anders Carlgren på Fryshuset som tagit avstånd från sin 68-talism! Och det tror jag han gjorde efter att gått i terapi p.g.a. någon rejäl kris. DE har också stimulerat egoism och inte alltid en sund, de följer också med i samhällsklimatet och det som är opportunt? Och parallellt har andra sounda, andliga rörelser växt fram. För de saknar verkliga medel att hjälpa de flesta, men det är en annan diskussion!?).
Wikström skriver om de senaste decenniernas individualism och sköt-dig-själv-mentalitet!! Han funderar BÅDE på ett samhälleligt och på ett humanistiskt plan.
Jo, en tro att det är de starkaste som överlever. De som inte hänger med i deras race har inget värde eller existensberättigande. Här gäller det att ta för sig. Alla möjligheter ligger öppna: varsågod! Det är upp till dig!
Nu här på morgonen läste jag på Aftonbladets hemsida om en 21-årig pojke som tagit livet av sig för att han spelat bort alla sina pengar (och kanske andras också?) på nätpoker. Jag har träffat förvirrade unga på nära håll (även killar), som läser ganska tvivelaktig psykologisk litteratur (fast det kanske är normalt i denna ålder att vara sökande, men jag känner olust. Det de läser verkar så manipulativt: om jag gör så då får jag den reaktionen i en annan. Funderar hur det kan bli när DET korthuset rasar, men det var en bireflektion? De som verkligen vill ha hjälp att ta ansvar för sig själv får inte riktigt den alltför ofta, ens av professionella hjälpare, tyvärr, så undra på förvirringen!?).
Återigen, jag tror Anja har rätt, att i denna snedvridenhet så innebär det att visa att man tillhör de starka att inte visa känslor på omvärlden. Känslor har per definition blivit suspekt och sjukt. Nej, så är det konstigt att man behöver medicin mot känslor – utan urskiljning? Och den medicinen är kanske inte heller bara i form av läkemedel (som läkare skriver ut för att det är den lättaste metoden att komma tillrätta med saker och för att de i sin tur är så belastade).
Wikström skriver: ”Talet om – eller för att tala nusvenska ’diskursen’ kring – ömhet, medmänsklighet och ett självuppoffrande liv, ansvaret för andra, har om inte försvunnit så åtminstone tonats ned. Det har osynliggjorts i en kultur där personlig moralisk resning har blivit en bristvara. Ansvaret för de svaga och för dem som inte orkar tala för sig själva ignorerats till stor del /…/ samtidigt har ett annat ideal vuxit sig desto starkare; den fria individen främst intresserad av egen framgång [sedan lärarna fick individuell lön har andan blivit oerhört dålig på många håll, arbetsglädjen försvunnit, men troligen lönerna fåtts upp, men kanske inte till samma nivåer som generationen före mig]. Ansvaret för sitt eget privata självförverkligande – att lyckas och att syna [!!!! Fan vad trött jag blir på det!] ligger i centrum /…/ Långsamt har nya koder smugit sig in, särskilt i populärkulturen. De är självklara och sällan ifrågasatta: ’Jag först’ och ’Allt genast; en ogenerad individualism och lust att så fort som möjligt uppleva så mycket som möjligt och gärna bli (framgångs-)rik /…/ den bredare samhällsforskningen är relativt samst5ämmig. Rörelsen är tydlig från kollektiv till individ, från gemensamma värden till den enskildes upplevelser, från gemenskap till ensamhet. Det finns en skepsis mot att bidra till långsiktiga samhällsbyggen, en tveksamhet mot såväl politiker som ideologiska program. Kanske riskerar man ett demokratiskt underskott när individen ignorerar det gemensamma bästa.”
Wikström skriver vidare: ”Många berättar om att de nästan får ångest av att de inte hinner förverkliga livets alla möjligheter: ’Allt finns – det är bara att ta för dig!’ Det innebär att ansvarsupplevelsen är påtaglig. Men ansvaret gäller inte andra, utan mig själv. Sannolikt börjar upplevelsen bli plågsamt stor i de otaliga valsituationernas och livsstilsalternativens epok.”
Wikström skriver om självcentrering, självupptagenhet, godhetsunderskott, om snabb lycka och framgång, enkla lösningar, att det finns alltför gott om färdiga recept… (fick låna en bok av min chef över jul: Kay Pollacks ”Att välja glädje”. Jag sa inte vad jag ärligt tycker om sådana böcker… Vissa människor har nog ytterst lätt för att hålla sig för skratt idag!? Men samtidigt: vad ska enskilda göra? Man får försöka hålla nästippen ovanför vattenytan så gott det går!?).
Jo, så här skriver Wikström också: ”Samtidigt, hur kommer det sig att personer som vill försöka vara självuppoffrande och ignorera sin egen framgång inte sällan uppfattas som romantiska eller naiva världsförbättrare?”
Och Lars H. Gustafsson skriver: ”Och den som åberopar sina yrkesetiska regler kan uppfattas som principryttare, teoretiker eller ’samvetsöm’, där begreppet då används som beteckning på en moraliskt känslig person utan kontakt med praktiska realiteter.”
Teologen och etikforskaren Ann Heberlein skrev visst en artikel i SvD ang. de apatiska barnens situation: hur främmande kan inte Epiktetos tankegångar kännas i ett stressat, postmodernt samhälle som vårt, där ett accepterande av livets och våra egna begränsningar närmast upplevs som en provokation. Hon menar att vår ständiga framgångssträvan, vår stress och vårt behov av att spränga alla gränser lätt leder till förlust av vår empatiska förmåga.
Många blir provocerade av dem som inte rycker upp sig, tar sig i kragen, som är misslyckade???
Och, ja, någonstans på nätet finns en hemsida med krigsveteraner (i USA) och vad de gör för att sprida kunskap om hur ett krig VERKLIGEN är. Inte minst för deras egen skull; att få bearbeta det de varit med om tillsammans, tala om sanningen för de som vill höra, återupprätta sin värdighet och inte låtsas som det är något heroiskt, ärorikt bakom.
Och slutligen undrar jag vad allt detta är ett uttryck för (är det en sund egoism vi bevittnar?)…
Hmmm, ytterligare ett långt inlägg, men jag undrar verkligen över vad det är vi bevittnar idag…
Men jag tror fortfarande att det sundaste samhället är ett där enskilda ”jag” respekteras, men där ”vi” också är starkt!! Ensam är INTE stark! (fast det tro jag många tror? Eller så tror de att de har överjordiska krafter, alltså rentav är ganska narcissistiska? Och varför är så många det? Men inte alla kanske?).
07/01 11:54 at 11:54
PS. Och undra på om unga, förvirrade (av olika grader) går på ”starka” ledare, som kräver hårdare tag och bandage och är ganska auktoritära, ja, i värsta fall t.o.m. fascistiska…
Ja, går på dessa nyauktoritära tendenser, som jag tycker är ganska skrämmande…
Många av de unga är också frukten av de senaste 15 årens nedskärningar i skola, inom socialtjänst, i psykiatrin?? Med vuxna (även bland de professionella) som har så fullt upp själva, att de inte orkat finnas till…
Personalomsättningen i skolan… OCH att det är fult idag att i skolan prata om kritiskt tänkande på allvar eller att ifrågasätta reklamen (som vi OCKSÅ fick lära oss i skolan en gång i tiden. JAG gick i den fmegradiga skolan, har aldrig fått bokstavsbetyg, utom i min yrkesutbildning på sent 70-tal och 80-talen).
Och vilka är det som har gått på knäna (i skolan, i omsorgen osv.)? Jo, de mer empatiska (och de som tagit stort ansvar, det största ansvaret och varit de duktigaste och mest kompetenta och lämpliga och framåtsträvande på ett positivt sätt?)? Och vilka har blivit kvar i skolan?
Vilka förebilder är och har vi varit?
07/01 22:03 at 22:03
Om man nu smälter samman något av vad Kerstin skrev i sitt inlägg, dvs. de ungas (vrickade och förskönade) bild av krig, och vad Marie skriver i sitt inlägg av mer allmän karaktär, (men ack så träffande om dagens ”psykiska samhällsklimat”), kan man kanske lite krasst säga att vi idag ”lever den moderna bilden av survival of the fittest-kriget”, dvs. var och en för sin individuella kamp för framgång. De ”vapen” man har (eller saknar) är kontakter och kontanter, och de strategier man använder sig av kanske kan kallas egoistiskt-nyliberala (?). Det gäller det att ”postitionera” sig i det nya ”kriget”, dvs. det gäller att skapa kontakter och marknadsföra sig slugt nog för att blända. Ett exempel: På frågan om sin ålder svarade Ebba von Sydow: ”Jag är en dag äldre än Paris Hilton”. Journalisten som skrev artikeln om denna idag framgångsrika unga kvinna inom modebranschen, prisade Ebbas förmåga att positionera sig. Och alla vi ”vanliga” människor, ja, vi kanske förväntas jobba med hushållsnära tjänster som snart blir avdragsgilla …. eller ?
13/01 23:26 at 23:26
Å andra siden agerar propagandamaskineriet för fullt i de s.k. Hezbollytwood och Pallywood-skandalerna:
Fejkade foton från Hezbollahs krig mot Israel – i Sverige ibland kallat ”Israels krig mot[sic] Libanon” – och den s.k. massakern i Jennin som inte var någon massaker. Det har tom gett upphov till uttrycket, ”göra en Jennin”, dvs tro på och föra obelagt som fakt.
Det har blivit nu så att man inte tror på någonting som förs ut. Står TT för nyheten ser jag absolut till att kolla många andra källor. Och det är verkligt synd att man inte kan ha tillit till sitt egets land nyhetsbyrå.
14/01 01:57 at 01:57
A-K Roth:
Nej, jag litar i princip inte heller på våra radio- och TV-nyheter, men likafullt sväljer jag en del av dem i alla fall – mot mitt bättre vetande :-).