Forts från del IV

Hur kunde det som hände i Tyskland hända?
Jag växte upp med föräldrar som var starkt antinazistiska och med en far som var mycket intresserad av krigshistoria, ett intresse som jag därmed ärvde. Under hela min uppväxttid frågade jag mig hur det som hände i Tyskland kunde hända. Idag vet jag hur de kunde hända, och det skrämmer slaget på mig, i synnerhet som jag ser samma processer i verksamhet idag, fast det inte längre är judarna som förhånas och skuldbeläggs utan invandrare i allmänhet men muslimer i synnerhet. Det handlade då som nu om propaganda, en enveten och ihärdig sådan. Den gången fick människor lära sig att det var judarnas fel att man hade det dåligt i Tyskland och att judarna ingick i en världsomspännande konspiration, som dessutom var kommunistisk, för att ta över världen.

En otäck AHA-upplevelse
När massmedia hade hetsat mot flyktingar och invandrare något år hände något som fick mig att förstå hur det som hände i Tyskland kunde hända. Svaret gavs mig i blixtbelysning och som en momentan och mycket obehaglig aha-upplevelse.

Jag arbetade vid den tiden som lärare i svenska för invandrare (sfi). Det hade jag gjort i två perioder mellan åren 1974 och 1992, sammanlagt 12 år. Under alla år, före 1990, hade människor alltid blivit positivt intresserade när mitt yrke kommit på tal: ”Det måste ju vara intressant att få träffa människor från olika världsdelar och kulturer – det måste vara stimulerande att arbeta med människor med så olika erfarenheter”, etc. Det var det, svenska för invandrare är nog det roligaste och tacksammaste (men också det mest arbetssamma och påfrestande) arbete jag haft (om man bortser från kommunala chefer och deras ibland stora inskränkthet). Så jag kunde berätta lite om mitt spännande arbete.

Men nu, omkring 1991, hände något och det hände ganska plötsligt. När jag vistades i sammanhang där människor inte visste vilket yrke jag hade, och blev tillfrågad om den saken, började reaktionerna bli helt annorlunda. Man började ganska omgående tala om annat. Det kunde bli en pinsam tystnad. Några få kunde fälla småironiska kommentarer som: ”Jaha, du är en av dem vi betalar onödiga löner till”, mm av liknande slag. Denna reaktion hade jag aldrig någonsin mött tidigare.

Det dröjde inte länge förrän jag började känna rent obehag inför frågan om vad jag arbetade med. Då hade ändå ingen varit riktigt ordentligt otrevlig mot mig pga av mitt arbete, människor hade bara signalerat ett visst ogillande, ibland på ganska subtila sätt ibland tydligare, och jag upplevde plötsligt inga positiv reaktioner längre.

En dag hände det, jag begick judasförräderiet. På frågan om vad jag jobbade med svarade jag inte ”svenska för invandrare”, som jag alltid sagt tidigare, utan ”jag är lärare i svenska”.

Pang! Insikten slog ner i mig som en blixt.
Jag hade inte mer än uttalat de här orden så insåg jag vad som hade hänt. Jag hade låtit mig påverkas, låtit mig tystas, jag kröp fegt undan risken för att skapa en lite obehaglig stämning. Insikten blev total, påtaglig och den kröp in under skinnet på mig: Människor i Tyskland hade tystnat långt innan det blev farligt att försvara judar eller säga emot när andra spred sina fördomar omkring sig. De icke-fördomsfulla tystnade helt enkelt för att undvika lite socialt obehag. Det var en mycket otrevlig upplevelse. Så lite behövs det för att tysta kritiska röster i tider av drev. Vi har sett en del av detta i bloggvärlden ex. där några massmedia bara behöver skriva lite negativt om någon, så drar även bloggdrevet igång och det utbryter ren och offentlig mobbing av enskilda, utpekade människor.

I detta sanningens ögonblick bestämde jag mig för att aldrig tiga mer, inte bry mig om det eventuellt socialt obehagliga bemötandet, strunta i om jag förstörde stämningen. Jag skulle säga ifrån så fort rasismen stack upp sitt fula tryne. Det har jag gjort sedan dess, och det har kostat mig en del. Ett antal av dem jag tyckt om, som jag umgåtts med under många år, är inte längre mina vänner. Jag är rädd att jag är ganska opsykologisk men jag ska i alla fall dö utan att ha spelat med, utan att ha tillhört dem som teg, eller som försåtligt och verserat spred fördomar om människor från andra delar av världen, eller med andra religioner än vi är vana vid. Jag ska dö utan att ha tillhört dem som möjliggör något liknande det som skedde den gången.

Nå, allt var inte nattsvart. Där jag minst hade anat det träffade jag på en förstucken rasism, där jag inte hade förväntat mig det träffade jag på människor som hade resning nog att stå emot propagandan och att också säga ifrån, stötta mig när jag sade ifrån bland annat. En omvärdering av ett antal av mina bekanta resulterade min hållning i, i vissa fall till en sämre bild av vederbörande, i andra fall till en bättre.

Alla påverkas av massmedia, några mindre, de flesta mer
Vi är så lättpåverkade att det inte behövs mycket propaganda för att de flesta av oss ska låta oss ledas som dumma får. Det gäller oss alla, även om somliga är lite mer medvetna och därför inte faller i varje propagandafälla.

Varje gång jag skriver om hur mycket vi påverkas av massmedia brukar jag få en del sura kommentarer om att jag uttrycker folkförakt och att människor visst kan tänka själva. Visst, människor kan tänka. Problemet är vad man ger dem att tänka om och på, och hur man leder människors tankar i vissa men inte i andra riktningar. Desinformeras vi ständigt, och det är dessvärre fallet vad gäller våra massmedia, så tänker vi förstås fel. Ingen av oss vet hur det faktiskt ser ut på områden vi har dålig kännedom om. Det vi vet, eller tror oss veta, om sådana områden har vi oftast fått från massmedia, direkt eller indirekt.

Vad värre, många ser inte ens att det de faktiskt vet stämmer illa med vad massmedia skriver. De börjar till slut att tro vad massmedia skriver även om deras egna erfarenheter talar emot det som sägs i dessa. Så gjorde exempelvis Expressen en undersökning om svenskarnas attityder gentemot invandrare 1993. Det visade sig då att de allra flesta sade sig känna någon eller några invandrare, som de tyckte bra om och som de ansåg vara fina människor, samtidigt som de ansåg att invandrare i allmänhet var ett problem. Det vill säga undantagen känner man själv, den generella bilden av invandrare och flyktingar får man sig serverad i massmedia. Det är dock ett faktum att de allra flesta av våra invandrare och flyktingar är precis lika laglydiga, trevliga och mänskliga som vi svenskar är genomsnittligt, som de där vi känner själva alltså. Men detta kommer bort i rapporterna om de få problematiska invandrarna.
Ingen svensk kommer på idén att döma ut alla oss svenskar utifrån Hagamannen eller utifrån Malexandermördarna. Men om en invandrare begår ett liknande brott, då generaliserar vi gärna och anser att ”sån’a är de allihop”, trots att alla vi känner inte alls är sådana.

Idag får människor lära sig, från massmedia, att muslimerna är ett allvarligt hot mot oss, att de ingår i en världsomspännande konspiration, kallad Al Qaida, som hotar att ta över världen, och eftersom invandrade muslimer får så många barn dessutom, kommer de snart att ta över våra länder i kraft av att de utgör en majoritet. Överallt i världen där människor har fått god utbildning har de nedbringat barnafödandet ex. så den sista farhågan är förstås ren och skär dumhet. Dessutom har utbildning tenderat att sekularisera människor. De flesta blir allt mindre religiösa ju bättre utbildning de får. Men vill man skapa motsättningar, då ska man förstås förhåna muslimer, för då sluter de sig samman, blir ännu mer religiösa och dessutom börjar de att slå tillbaka. Unga invandrare har väl redan börjat göra det i viss utsträckning.


Men glöm aldrig att det var svenskar som började!

Länkar:
– Del I
– Del II
– Del III
– Del IV