Apropå inlägget på Lasses blogg idag men också apropå gårdagens citat:

När jag var 7 -8 år bodde vi ett par år i Lysekil. Akvarellen nedan är från Gallbergsudde, som ligger mitt emot Gamla Stan och Norra hamnen därstädes. Vi bodde ungefär en halv km från den här udden. (Vyn på akvarellen vetter ut mot Västerhavet)

sŠdesŠrla

Vid de här klipperna badade vi och solade. Under den varmare årstiden gick mamma och jag ofta ut dit med varsin dörj och drog upp ett par torskar till middagen. Jag minns inte att vi någon enda gång gick hem utan att ha fått tillräckligt på kroken.

Vid Södra hamnen, som idag är en gigantisk småbåtshamn där lyxseglarna ligger tätt som sardiner i en sardinburk, hade pappa en roddbåt med utombordare. På sensommaren, när makrillen gick till i stora stim i Gullmarsfjorden, åkte vi ut med båten och dörjade. Jag minns en gång då vi åkte hem med hela båtbottnen full av fisk, makrill, vittling och t.o.m. en och annan plattfisk. Det var inte så smart faktiskt, men när det nappade redan innan man hunnit famna ut reven mer än några meter, blev man så gripen att det var svårt att sluta. Vi lärde oss dock snabbt att inte ta upp mer i båten än vi kunde äta upp själva. Det fanns ju inte frysboxar på den tiden.
Den här gången, som jag minns speciellt, kom vi emellertid hem med hinkvis med fisk som vi försökte ge bort till grannarna. De slog ifrån sig med både händer och fötter för de hade själva sådana mängder av fisk att de inte kunde äta upp den. Efter den gången drog vi bara upp fisk som vi hann äta upp själva.

Idag, säger man mig, är sportfisket totalt borta från Västkusten eftersom man inte får någon fisk längre.

Jag kom tillbaka till Lysekil för andra gången sedan vi flyttade därifrån 1955, för sju år sedan. Det var mycket som hade ändrats. Dels hade staden förstås vuxit ut på alla ledder och bredder men framför allt blev jag besviken över hur havet såg ut. Då, när jag var barn, var vattnet i det närmaste kristallklart. Vet inte hur många meter ner man såg bottnen, men det var djupt. Nu var havet en slags gråbrun sörja. Men föroreningarna av havet hade vi ju sett, maken och jag, redan i början av 70-talet, när vi seglade på Västkusten och ofta landade eller övernattade på någon holme. Då lärde vi oss att se var vi satte fötterna för att inte kliva i alla klumpar av tjockolja som låg uppspolade på klipporna. Sådana fanns inte när jag var barn.

Det är inte riktigt roligt att ha varit med så länge att man kunnat se hur förstörd miljön har hunnit bli på dryga 50 år. De som är unga idag anar nog inte ens hur mycket renare havet och kusterna var på den tiden och hur mycket fisk det fanns. Det goda med den saken, för dem, är förstås att de inte heller saknar det som gått förlorat men samtidigt inser de nog inte vad vi ställer till med och hur förödande vårt moderna levnadssätt är för naturen – en natur som vi ändå är helt beroende av för vår överlevnad – som art.