När det fanns massor med torsk
Apropå inlägget på Lasses blogg idag men också apropå gårdagens citat:
När jag var 7 -8 år bodde vi ett par år i Lysekil. Akvarellen nedan är från Gallbergsudde, som ligger mitt emot Gamla Stan och Norra hamnen därstädes. Vi bodde ungefär en halv km från den här udden. (Vyn på akvarellen vetter ut mot Västerhavet)
Vid de här klipperna badade vi och solade. Under den varmare årstiden gick mamma och jag ofta ut dit med varsin dörj och drog upp ett par torskar till middagen. Jag minns inte att vi någon enda gång gick hem utan att ha fått tillräckligt på kroken.
Vid Södra hamnen, som idag är en gigantisk småbåtshamn där lyxseglarna ligger tätt som sardiner i en sardinburk, hade pappa en roddbåt med utombordare. På sensommaren, när makrillen gick till i stora stim i Gullmarsfjorden, åkte vi ut med båten och dörjade. Jag minns en gång då vi åkte hem med hela båtbottnen full av fisk, makrill, vittling och t.o.m. en och annan plattfisk. Det var inte så smart faktiskt, men när det nappade redan innan man hunnit famna ut reven mer än några meter, blev man så gripen att det var svårt att sluta. Vi lärde oss dock snabbt att inte ta upp mer i båten än vi kunde äta upp själva. Det fanns ju inte frysboxar på den tiden.
Den här gången, som jag minns speciellt, kom vi emellertid hem med hinkvis med fisk som vi försökte ge bort till grannarna. De slog ifrån sig med både händer och fötter för de hade själva sådana mängder av fisk att de inte kunde äta upp den. Efter den gången drog vi bara upp fisk som vi hann äta upp själva.
Idag, säger man mig, är sportfisket totalt borta från Västkusten eftersom man inte får någon fisk längre.
Jag kom tillbaka till Lysekil för andra gången sedan vi flyttade därifrån 1955, för sju år sedan. Det var mycket som hade ändrats. Dels hade staden förstås vuxit ut på alla ledder och bredder men framför allt blev jag besviken över hur havet såg ut. Då, när jag var barn, var vattnet i det närmaste kristallklart. Vet inte hur många meter ner man såg bottnen, men det var djupt. Nu var havet en slags gråbrun sörja. Men föroreningarna av havet hade vi ju sett, maken och jag, redan i början av 70-talet, när vi seglade på Västkusten och ofta landade eller övernattade på någon holme. Då lärde vi oss att se var vi satte fötterna för att inte kliva i alla klumpar av tjockolja som låg uppspolade på klipporna. Sådana fanns inte när jag var barn.
Det är inte riktigt roligt att ha varit med så länge att man kunnat se hur förstörd miljön har hunnit bli på dryga 50 år. De som är unga idag anar nog inte ens hur mycket renare havet och kusterna var på den tiden och hur mycket fisk det fanns. Det goda med den saken, för dem, är förstås att de inte heller saknar det som gått förlorat men samtidigt inser de nog inte vad vi ställer till med och hur förödande vårt moderna levnadssätt är för naturen – en natur som vi ändå är helt beroende av för vår överlevnad – som art.
15/01 10:12 at 10:12
Det känns tråkigt att läsa en sådan post, men man är inte förvånad heller. Räntan hit och dit och det andra ut. En tanke slog mig, vi maler ner alla katter och hundar på burk och matar fiskarna med dem. Å andra sidan så sägs det ju att det nuförtiden odlas mer fisk än någonsin, så räntan klarar nog sig. Åkte med på båten Lilly i Landskrona försommaren 07 och där bevittnade jag till en hel del torsk som drogs upp på däck samt en och annan makrill också. Fast det var långt ifrån mot vad man såg i slutet på åttiotalet.
15/01 18:07 at 18:07
Jag bodde några år i början av 60-talet vid kanten av Brofjorden utanför Lysekil. Jag ägnade mig åt dykning. Vi lånade ibland en båt av en kompis i norrhamnen och tog oss ex v ut till Brandskären och stoppade man då huvudet i vattnet kunde man se botten på på 15 meters djup. Där simmade vid bergkanterna torskar i alla möjliga storlekar. Vi gjorde ofta som du. Ibland handlade vi inte utan tog båten och helt enkelt hämtade middagsmaten ur havet. Både fisk, musslor och en och annan ål. Plattfisk tog vi med gaffel under fridykning. Och en och annan krabba och hummer, men dem tog man för hand. Rätt ofta dök vi och matade fiskar. Vi hade en ”tam” långa som alltid kom och ville ha mat när vi dök på ett visst ställe. Ah, det var tider det!
16/01 04:02 at 04:02
Jo, och det är ju tur att dagens ungdomar inte vet vad de förlorar. Men å andra sidan har de ju nätet, med massor av annat intressant och viktigt, porr och spel och sånt exempelvis, som vi aldrig fick uppleva :-). Så ingen kan ju säga att det var bättre förr.