Under de första 2/3-delarna av 1900-talet (nåja, nästan i alla fall) försökte lagstiftare och samhälsplanerare agera rationellt och förutse effekterna av de åtgärder som vidtogs. Man gjorde ordentliga utredningar, skickade ut lagförslag på remiss till berörda instanser, samlade in remissvaren och kunde sedan, om det kom in relevant kritik mot förslagen eller förnuftiga förändringsförslag, ändra lagförslagen innan de lades fram för riksdagen för beslut.
Det här utredningsväsendet kritiserades inte sällan. Det ansågs för långsamt, det ansågs byråkratiskt och det kom så småningom att förhånas under beteckningen ”Den sociala ingenjörskonsten”. Detta var dödförklaringen av det som kommit att kallas för ”Det moderna projektet”, alltså tron att man kunde organisera fram en positiv utveckling och det goda samhället.

Systemet med noggranna utredningar, och ett ingående remissförfarande, hade sina svagheter, det var långsamt, men det hade också klara fördelar. Man undvek på det sättet att göra allvarliga misstag vars negativa konsekvenser kunde förutses.

Mot mitten av 1900-talet kom så den vetenskapsteoretiska kritiken mot positivismen (tron att man kunde producera eviga vetenskapliga sanningar). Den här kritiken, som ursprungligen kom från vänstern, resulterade så småningom i en vetenskapsteoretisk och social relativism vars innebörd var att allting flöt och ingenting var begripligt.
Mot slutet av 1900-talet hade den här relativismen urartat i ren idealism och förvandlats till högerns förnämligaste försvar; ”Det finns inga sanningar alls, allting är bara berättelser, var och en lever i sin egen subjektiva värld, vad som är sant för den ena är inte sant för den andre. Därför är det meningslöst att hävda att någonting är sant. Verkligheten finns ju inte, i varje fall inte som ett av människors förståelse oberoende fenomen. Kunskap blir därmed något meningslöst. Man kan ju inte ha kunskap om något som inte finns och därmed kan man inte heller förutse något.

Alltså kunde Per Unckel, under sin tid som utbildningsminister, i början av 90-talet, och i den regering som påstod sig vara Sveriges mest kompetenta regering genom tiderna, hävda att det inte var någon mening med det gamla utredningsväsendet eftersom ingenting ändå kunde förutses, så nu skulle man istället regera utifrån en annan princip. Man beslutade först och utan alltför mycket diskuterande och sedan fick man i efterhand korrigera det som blev fel. (Skrivet i ett brev ställt till OECD, om jag inte missminner mig, som distribuerades till oss som satt som ansvariga på universitetsinstitutioner vid den tiden.)

Det blev ganska mycket fel, och fel som inte var svåra att förutse dessutom. Det finns, trots att framför alltför många inte tror det idag, i synnerhet högerpolitiker och högersympatisörer, en verklighet som sparkar och en verklighet som man kan förutsäga ganska mycket om – om man har kunskap och om man tillskriver kunskap något värde. Sanna idealister anser emellertid alltid att teorin är riktigare, eller viktigare, än verkligheten. Stämmer teorin inte med verkligheten kommer den emellertid på skam, förr eller senare.

Nu blev ”handlingskraft” det politiska modeordet för dagen, och är så fortfarande. Det gäller att rusa till beslut, direkt och målmedvetet och utan att snegla på den verklighet man förnekar existensen av, istället för att först fundera igenom vilka beslut som är förnuftiga och rationella.

På den vägen har det varit, inte bara i Sverige, sedan mitten av 80-talet, fast ingen i Sverige har uttalat dessa teser så klart som Per Unckel gjorde i början av 90-talet.

Med detta har jag förhoppningsvis gett den vetenskapsteoretiska och politisk filosofiska bakgrunden till kommande inlägg om kompetensskräcken.

PS: Jag vill slutligen och ödmjukast tacka för dedikationen på dagens inlägg på Thomas Lindströms blogg Krigskrönikan. Kunde dessvärre inte tacka på Kringskrönikan då länken till kommentarfilen inte fungerade för mig.

Introduktion / Kompetensskräcken i Sverige

På bloggen Det progressiva USA (en blogg som jag rekommenderar till läsning), råkade jag kasta ur mig påståendet att Sveriges problem inte är brist på kompetens utan en utbredd kompetensskräck, varvid Lennart, nämnda bloggs författare och innehavare, undrade om jag inte ville förtydliga mig.

Nu är ju dessvärre bloggen inte bästa tänkbara forum för diskussioner om mer komplexa samband eller skeenden, eller för längre utläggningar, eftersom inläggen inte får vara för långa (om de ska bli lästa) och dessutom inte får vara alltför djuplodande, så jag funderade lite på Lennarts fråga, och kom fram till att eftersom jag har ganska mycket att säga om den här frågan så varför inte lägga upp det som en följetong på Motvallsbloggen, med ett inlägg, ett avsnitt i veckan exempelvis? Efter ytterligare lite funderande kom jag fram till att det var precis vad jag skulle göra.

Alltså: Jag kommer att starta en följetong på den här bloggen, om hur man i allt högre utsträckning sätter kompetens på undantag, ge något exempel i varje inlägg och inläggen kommer att rubriceras som Kompetensskräcken del I, del II, del III etc.

Nu kommer förstås vän av ordning att invända att en del av det jag skriver om inte handlar om ren ”skräck för kompetens”, därför jag vill redan här klargöra att under samlingsrubriken ”kompetensskräck”, inordnar jag också sådant som skulle kunna kallas ”skepsis mot kompetens, rädsla för kompetens, kompetensförakt, kunskapsförakt, inkompetenssamhället, antiintellektualism, irrationalism, idealism” och troligen kan andra hitta på fler benämningar på det jag skriver om. Gemensamt för avsnitten är emellertid nedvärdering, nedmontering, eller avvecklande av kompetens, oavsett om det handlar om okunnighet vid avvecklandet av kompetensen eller om en medveten strategi för att undanröja kompetens, båda företeelserna förekommer.

Kunde Alexander Dumas så kan väl jag