Via bloggen Anders spontana utrop hittade jag en artikel i Huffington post, där Nancy Kanwisher, Johannes Haushofer och Anat Biletzki visar, efter ett studium av problemet, att det var Israel som bröt vapenvilan, det brott som ledde fram till dagens bombningar i Gaza. Men ännu viktigare är att de dessutom visar att det finns ett mönster vad gäller brytande av vapenvilor i området. De skriver:

this analysis shows that it is overwhelmingly Israel that kills first after a pause in the conflict: 79% of all conflict pauses were interrupted when Israel killed a Palestinian, while only 8% were interrupted by Palestinian attacks (the remaining 13% were interrupted by both sides on the same day). In addition, we found that this pattern — in which Israel is more likely than Palestine to kill first after a conflict pause — becomes more pronounced for longer conflict pauses. Indeed, of the 25 periods of nonviolence lasting longer than a week, Israel unilaterally interrupted 24, or 96%, and it unilaterally interrupted 100% of the 14 periods of nonviolence lasting longer than 9 days.

De slutar med att konstatera att om Israel vill ha fred så ska de bevara freden när den inträffar, inte vara de första att börja döda igen. Artikeln, som också innehåller diagram, är värd att läsas.

Yonathan Shapira vädjar
Om det som händer nu har en f.d. kapten i israeliska flygvapnet en del att säga:

(Länk till filmen på YouTube)

Om ett TV-program
Det var förresten ett väldigt intressant program på TV igår kväll (8/1), om Camp David-diskussionerna mellan Clinton, Barak och Arafat, där Clinton, Albright, Barak och en medhjälpare till Arafat, m.fl. intervjuades om överläggningarna. Det tycktes, mellan raderna, som om både Barak och Arafat upplevde sig ha religiöst fundamentalistiska knivar i ryggen.

Länkar:
-Anders spontana utrop
– Reigniting Violence: How Do Ceasefires End?, Huffingon Post
– How Israel brought Gaza to the brink of humanitarian catastrophe, Avi Shlaim, prof. i internationella relationer i Oxford, guardian.co.uk

Tillägg 13/1
Klas Sandberg har, på sin blogg Vindskupan en mycket bra genomgång av skéendet som ledde fram till Israels massmördande i Gaza. Även hans föregående inlägg om situationen rekommenderas.

Länkar till mer och informativ läsning om Israels bombningar i Gaza:

– “väggarna pressas inåt”, Vindskupan
– Ingen humanitär kris i Gaza med 400 döda och 2000 sårade, Motbilder
– ”Detta är det värsta jag sett”, norsk läkare i Gaza, AB
– Israeliske ministern: Krisen är Hamas fel, AB

Det har varit skönt att koppla av både nätet, TV- och radionyheter en dryg vecka. Ett tag kändes det som om jag inte ville återuppta bloggandet igen, som om jag hade sagt mitt i bloggvärlden och att jag borde ägna det som återstår av mitt liv åt annat, åt något som kanske vore trevligare än att på en blogg utgjuta sin ilska, irritation eller förtvivlan över vad som händer i världen.

Men det blev inte så. Nu är jag igång igen. Det har förvisso hänt saker i världen de senaste dagarna, som många andra skrivit utmärkta och viktiga bloggposter om. Jag ska därför inte skriva vad många andra redan skrivit om utan bara göra ett litet påpekande, nämligen att Israels illdåd den här gången var en exakt kopia av det som hände Irak och irakierna. Strategin, eller taktiken, vilket som nu kan tänkas vara det rätta militära begreppet här, är solklar:

1: Utsätt först en befolkning för blockad och brist på mediciner och många andra livsnödvändiga varor. Pressa befolkningen så mycket som det går, genom ständiga överflygningar (gärna med ljudbangar som förstärkning), med återkommande och skrämmande bombningar och, om möjligt, trakassera den dessutom.

2: När befolkningen går på knäna, deras motståndskraft och ork är i botten, hitta på ett bra ursäktande (propagandistiskt) skäl (ta till lögner om så krävs, tal om terrorism är effektivt) och slå till, plötsligt och utav bara tusan och ockupera de områden befolkningen lever inom. Säg att du gör det för att skapa fred, alternativt demokrati, eller bådadera.

Och här en inspelning live från 1966, med en ballad/visa som är lika aktuell idag och vars inledning också kunde gälla ett annat land och försök till utrotning av ett annat folk, With God on our side:

Så har vi ju alla fått lära oss att det inte längre finns något sådant som försvar mot Västerländsk nykolonialism, förtryck och ekonomisk utsugning, utan att sådant självförsvar alltid ska betecknas som terrorism numer.

Kan så bara konstatera att vår ryggradslösa regering inte säger något förnuftigt eller hedervärt just nu, och att den fascistunion vi numer är en del av (för man kan inte med bästa vilja i världen kalla EU demokratiskt), inte heller säger något som hedrar den.

Måhända hade flatheten inför Israel och dess sionistiska styrande skikt från början att göra med Europas och USA:s dåliga samvete, för den antisemitism som hela Västvärlden utsatt judar för under århundraden, inklusive den totala avsaknaden av vilja att hjälpa dem undan Hitler. Men att Västvärlden (Europa och USA) har betett sig vidrigt gentemot judar under århundranden ursäktar inte, och gör inte Israels etniska rensning av Palestina (det område som numer kallas Israel) från palestinier, det folk som bebott Palestina under flera årtusenden, mer acceptabel. Inte ens Västvärldens nuvarande önskan att kontrollera MÖ:s oljetillgångar med hjälp av Israel ursäktar det som sker nu, och som skett kontinuerligt i Israel alltsedan 1948, eller det som skett och sker i Irak.

2009 är alltså redan ett skammens år och jag spår att det kommer mer som gör det här året förtjänt av detta epitet.

Läs också ex. vad bloggen ”Motbilder” skriver om det som sker, liksom ”Jinges” bloggposter om saken och också ”Vindskupans” inlägg om politiken i MÖ. Även bloggen ”Anders spontana utrop” har intressanta inlägg, liksom bra länkar till andra som som skriver om eländet, Pasteys och Ulf Bjerelds blogginlägg inte att förglömma.
Länkar till dessa bloggar finns i bloggrullen till höger här.

Klas Sandbergs senaste blogginlägg, om vem Barack Obama är och vad han kan tänkas göra i framtiden är, som alla hans inlägg, läsvärd.

Sedan kan jag bara hoppas att han spår fel, för han är inte speciellt optimistisk om Obamas verkliga vilja, förmåga eller möjlighet, till den förändring både USA och resten av världen, med få men viktiga undantag, helst vill se. Ja han menar tom att Obama, som alla andra amerikanska presidenter, redan är köpt för icke-förändring, i varje fall vad gäller utrikespolitiken.

Läs Sandbergs inlägg och bedöm själv.

Låt oss hoppas att han klarar det, han som tycks förstå vad både det ena och det andra handlar om.

Länk:
– Open Thread for Night Owls, Early Birds & Expats, Daily Kos

Peter Schiff hade rätt men blev utskrattad för sina förutsägelser för några år sedan, av dem som, liksom våra mer kända svenska betalda propagandister för den ekonomiska nyliberlismen och USA-kramare, var övertygade om att USA:s ekonomi var sund. De senare ansåg och anser tydligen fortfarande att USA:s ekonomiska väg är värd efterapning här hemma i Sverige.

Varför inte lyssna på en annorlunda berättelse om USA:s utrikespolitik än den vi brukar serveras i våra svenska massmedia, om hur USA ”sprider demokrati över världen”:

Collapse of Western Economy. (part 5.) Economic Hitmen.

Tack Alliansupproret för tipset.

Klas Sandberg har gjort det igen, skrivit ett lysande blogginlägg, en kort men klargörande exposé över USA:s militärhistoria och dess beroende av det militärindustriella komplexet, men som gästskribent den här gången.

Läs den på bloggen Det progressiva USA, Gästinlägg: Klas Sandberg skriver om militärsvärmeriet och patriotismen i USA.

Det är ingen uppmuntrande läsning och om det ligger något i vad Klas Sandberg skriver, vilket jag är övertygad om att det gör, så kan vi nog utgå ifrån att USA håller på att rusta ihjäl sig. Ingen nation kan fortleva i oändlighet bara på att rusta upp och kriga ”lite smått” här och där, i synnerhet inte om hemmabefolkningens behov, och framför allt infrastrukturen, åsidosätts årtionde efter årtionde, som fallet är och har varit i USA under flera decennier nu.

Det verkligt dystra i sammanhanget är att när en sådan nation, som den USA har blivit, börjar falla samman, då har den en tendens att dra många andra länder med sig i fallet. I värsta fall rasar den ihop i alla tiders största storkrig, ett storkrig som är dess sista vanvettiga försök att inte falla samman och förlora kontrollen över det imperium den byggt upp. Ett sådant storkrig vill de allra flesta av oss inte ens tänka på som en möjlighet, ändå är ett sådant inget omöjligt framstidsscenario.

Jeff Huber, amerikansk pensionerad ”commander” som skriver bloggen ”Pen and Sword”, tycks inte överdrivet optimistisk vad gäller Obamas kommande utrikespolitik, trots att han röstade på Obama.

Han påpekar också att Bush har flera månader på sig att ställa till satyg för näste president och regering.

Bara att hålla tummarna för att Bush inte ställer till något verkligt elände under den tiden alltså, samt att Obama verkligen blir förnuftigare än Bush, vilket jag inte tror på förrän jag har sett det.

Och för alla som beundrar USA över allt på jorden: Peter Rost om företagens brott, en fantastisk sammanfattning.

Rekommenderas till läsning:
Klas Sandbergs mycket tänkvärda öppna brev till Sten Tolgfors.

Hans inlägg om Källkritik i Dagens Nyheter är också mycket läsvärt liksom hans inlägg om Liberty “…att mörda hela besättningen”.