Är det någon mer än jag som äcklas av de otroligt skitiga korgar man har i våra större livsmedelsbutiker. I en matvaruaffär tycker man att hygienen borde vara prioriterad. Men det är klart, slänger man köttfärs på golvet, innan man förpackar den, så tycker man förstås inte att lort i varuhuskorgarna är något att bry sig om.

Eftersom jag inte haft tid att göra något nytt påskkort i år repriserar jag förra årets. Klicka på ägget och ha ljudet på :-).

Under sextiotalets strukturrationaliseringar började många svenskar bli irriterade på de invandrare som hade rekryterats till industrierna från slutet av femtiotalet och framåt. Då hördes åter obehagligt främlingsfientiga åsikter i samhället. Svaret den gången, från etablissemangets sida, dit jag räknar massmedia, var att starta en intensiv kampanj mot främlingsfientligheten. Man slutade att skriva ut kriminella personers nationalitet i tidningarna och man började, i alla massmedia, tala om för oss ”ursvenskar” hur viktiga invandrarna var för oss och för vår välfärd. Denna kampanj fick effekt. Främlingsskepticismen avtog, enligt de attitydundersökningar som gjordes, och den fortsatte att avta ända fram till 1987. Några år därefter vände attityderna igen. Det var i samma veva som massmedia bestämde sig för att ”lyfta på locket”, som journalisterna kallade det. Man började åter skriva ut nationlitet på kriminella personer (ja inte om de var svenskar förstås). Man började beskriva dem som ett stort problem och man började släppa fram nynazister i radio och TV.

Det var förstås bättre när massmedia drev kampanjen i andra riktningen, då under 60-och 70-talen, men man använde sig den gången flitigt av ett speciellt och i grunden frånstötande argument. Man hamrade formligen in i oss argumentet att ”de tog de jobb vi svenskar inte ville ha”. Vi skulle alltså vara tacksamma mot dem för att de kom hit och nöjde sig med att befinna sig längst ner i samhällshierarkin, att de arbetade inom de värsta låglönesektorerna och ofta tog det hårda slitet i samhället. Det var ju inte ett speciellt trevligt argument även om det var alldeles sant.

Invandrarna ska fortfarande fylla samma funktionen i samhället, den att utgöra bottenskiktet i samhället. Det är bara det att denna funktion ser annorlunda ut idag. Med dagens nyliberala antiiflationspolitik ska vi ha ett visst antal arbetslösa i samhället eftersom det anses pressa ner lönerna och hålla inflationen nere. Minsta lilla arbetslösheten sjunker under en viss nivå, som betraktas som ”den naturliga arbetslöshetsnivån”, ser den numer från allt socialt ansvar befriade Riksbanken till att höja räntan så att investeringarna sjunker och arbetslösheten hålls uppe. Vad är mer passande i detta läge alltså, än att se till att invandrare och flyktingar, som kommer hit, får fylla den för Sverige nya och ”viktiga” funktionen att utgöra arbetslöshetskadern, att vara utgruppen, avskräckningsgruppen.

Det går ju inte dock, att i politisk retorik framställa de arbetslösa som människor som oförskyllt drabbas av den förda politiken som hederliga och arbetssamma människor. Därför måste de arbetslösa invandrarna istället demoniseras, förtalas, förnedras, till skillnad mot vad som var fallet på 60-och 70-talen. Det gäller ju att få majoritetens acceptans för att de utgör just bottenskiktet, det avskräckande skiktet i samhället. Denna acceptans får man inte om de arbetslösa beskrivs som arbetsamma, flitiga och oförskyllt drabbade.

Varje regim som skinnar sin befolkning, vilket är vad dagens ekonomiska politik handlar om, är i behov av en fiendegrupp/en utgrupp, en som den kan rikta människors missnöje mot. Behändigt nog finns muslimerna och andra flyktingar där, att fylla denna funktion, på precis samma sätt som sydeuropéer fick fylla funktionen av lågstatusarbetare tidigare. Att härska genom att söndra är en urgammal överhetsprincip i tider då man pressar människor allt hårdare.

Idag har, det ska man inte förneka förstås, även vissa grupper ”ursvenskar”, nämligen de sjuka och de äldre, kommit att skyfflas in i denna underdoggrupp, den grupp som alla ska lära sig att förakta, att se ner på och lägga skulden för samhälleliga tillkortakommanden på. Vi ska alla lära oss att se de arbetslösa, oavsett varför de inte arbetar, som de där misslyckade individerna som enbart har sig själva att skylla för sina samhälleliga belägenheter.

Det är inte de arbetslösa, det är inte invandrarna eller de sjukas fel att de inte arbetar
För ett samhälle en politik där arbetslösheten ska hållas uppe kommer alltid en grupp människor att förbli arbetslösa, alldeles oavsett om de är friska eller sjuka. Då handlar det endera om ren otur om man drabbas av arbetslöshet, eller om en medveten politik för att göra vissa specifika grupper arbetslösa. Man kan då inte klandra dem som är arbetslösa. Detta är en sanning av samma slag som att alla inte kan vinna på lotterier. Lika lite som man kan hävda att det är de som tar nitlotterna som är skyldiga till att de inte vinner, kan man klandra dem som förlorar sina arbeten för att de inte har något sådant.

För man dessutom, som är högsta mode i företagen, liksom inom offentlig sektor, just nu, en politik som handlar om ”management by fear and stress”, då kan man inte klandra dem som blir sjuka, för det blir oundvikligen en stor mängd människor om de stressas och pressas för hårt.

Länk igen:
– Majoritetssamhället vill inte ge invandrade svenskar en chans att smälta in i samhället, Alliansfritt Sverige, Olle Kjellin

Konstaterar att man numer inte kan kommentera på Blogger-bloggarna med mindre än man registrerar sig på Google eller har ett bloggerkonto. Jag gjorde ett försök att registrera ett sådant där Google-konto får något år sedan men fick det inte att fungera. Så då får det vara för min del. Lite ledsamt är det dock, men på den här bloggen kan man fortfarande kommentera utan registrering eller andra krångligheter, liksom på de flesta Word Press-bloggarna, om nu någon trott något annat, ja om man inte gjort sig omöjlig förstås men det gäller bara några få personer.

Här har jag kikat in på Milton Frihetssons blogg regelbundet och bara mötts av en bild på Margret Thatcher och Pinochet (nå med en bra text till men det mesta känns ju lite nattståndet efter att man läst det 35 gånger), och givit upp hoppet, varit övertygad om att den dyre Milton F slutat skriva. Så går jag in idag igen, det var ett bra tag sedan jag gav upp, och milda makter, det var rena ketchupeffekten – massor med inlägg sedan Thatcher och Pinochet. Nu har jag att läsa hela natten.

Undrar vad min dator (läsare) har sysslat med hela tiden sedan mars i år? Är den kanske i maskopi med alliansen?

Jag ska inte ta total bloggpaus men det blir nog lite glesare mellan inläggen en period, för just nu ramlar jobb och andra uppgifter över mig. Det är så i livet ibland.

Under flera år har jag med mycket stor behållning läst Klas Sandbergs inlägg på Lennart Franzells blogg Det Progressiva USA. Nu ser jag till min glädje att han har startat en egen blogg, under namnet Vindskupan. Naturligtvis har jag genast lagt in en länk till denna i min länkrulle. Jag rekommenderar alla som är intresserade av politik att titta in där. Jag kommer givetvis att läsa hans blogg regelbundet.

Har haft några dagars bloggpaus, som kanske några har noterat. Vi blev nämligen med bokhyllor pga arv och om det var något vi behövde så var det fler, och framför allt nya bokhyllor. De lagerhyllor vi hade hade dubbla rader av böcker och dessutom var de klumpiga och höll på att upplösas i atomer efter nedmonteringar, ombyggnader och uppmonteringar.
Så nu var det dags att montera ihop arvegodset och ställa i ordning böckerna. Men förstås, hyllorna passade inte riktigt, så vissa ombyggnationer av dem blev nödvändiga, liksom hopsnickrandet av en hylla till. Detta har tagit all min tid de senaste dagarna. Nu börjar det bli klart men ännu återstår att sortera böckerna lite mer noggrant, än är de bara grovsorterade. Det ska bli härligt att kunna hitta bland böckerna igen.

Jag har skrivit om det tidigare på bloggen och misstänker att de flesta yngre människor som läst vad jag skrivit inte har trott på mig, eller föreställt sig att jag överdriver grovt, men det är ett faktum att överklassen för inte så länge sedan betraktade vanligt folk mer som djur än som människor – på fullt allvar.

Den som lyssnade på programmet Greven, i P1 idag, en intervju från 1993 med greve Magnus Stenbock, som dog för lite sedan, kunde höra en ”blåblodig” person uttala en åsikt av just det slaget. (Programmet sändes klockan 11.03 med repris klockan 20.03.)

Dystert nog finns programmet inte utlagt på nätet (kan bara hoppas att det kommer så småningom) så jag har inte möjlighet att varken citera exakt eller belägga mitt referat av hans uttalande, men den som tvivlar har alltid möjligheten att ringa eller mejla SR och kontrollera saken.

Ninni Hasselberg, som intervjuade, frågade greven om han någon gång hade önskat att han vore någon annan. Fritt återgivet ur minnet således:

Jo det hade hänt, ibland när han hade haft ont och fysiska besvär, att han önskat att han hade varit en vanlig bonde (möjligen sade han bondpojke eller dräng alternativt bonddräng), som ju inte kände smärta på samma sätt och som hade annat för sig än att fundera över kroppsliga plågor/åkommor.

Tydligare kan det inte uttryckas. Det här är precis den uppfattning man haft om djur ända tills för bara några årtionden sedan, att de är så lågt stående varelser att de inte känner smärta eller kan lida av psykiska eller nervösa besvär. För greve Magnus Stenbock var vanliga människor helt självklart en slags lägre stående varelser vars känsloliv mer liknade hundens eller oxens än hans eget överlägsna och förädlade dito.

Inte konstigt att högern var helt emot hela demokrati- och välfärdsprojektet.

Mycket tyder på att överklassen, även den yngre delen av denna, är av samma uppfattning ännu idag och demokratin står fortfarande inte högt i kurs i överklasskretsar.

Tillägg 27/6:
Tack Kurt, som kommenterat nedan, för länken till programmet. Har alltså avlyssnat det igen och återger här lite mer av vad greven sade. På journalistens fråga om det fanns skillnader mellan adel och inte adel, svarar han bl.a. så här:

….kan jag säga med en aforims som jag har med i min bok. Där står det så här: ”Demokraten kräver mycket av andra, aristokraten kräver mycket av sig själv, dvs pliktkänsla och uppoffring för landet. Det var adliga dygder och naturligtvis ståndaktighet, hederlighet och anständighet och dessutnom ledarförmåga hörde till sådana egenskaper som tillhört adliga familjer”

Dessa egenskaper skiljer alltså, enligt greven, vanligt folk från adeln. På annat sätt kan man inte förstå hans svar.
På frågan om han inte någon gång hade velat vara bonde, eller ha ett praktiskt arbete, förklarar greven att se det låg inte för honom. Däremot hade han som ung velat bli vetenskapsman men sedan var det konsten, måleriet som fängslade honom.

Därmed till ett återgivande av vad exakt greven sade, och som jag refererade ur minnet ovan, Journalisten frågade alltså: ”Har greven någonsin längtat efter att vara någon annan än en greve?” varvid greven svarade:

Ja det måste jag säga att ibland när man har haft olika sjukdomslidanden så har man tyckt att om man vore en riktig sån där bonddräng som inte fäster sig vid om han har ont här eller där och inte oroar sig för om han har ont här eller där, minns jag att jag tyckte då.

Detta är detsamma som att säga att ”bonddrängen” inte hade förstånd nog att ha ont eller oroa sig om han var sjuk.

Tänk, det syns mig som om det som adeln tyckte om vanligt folks sjukdomar då, och ansåg vara självklart och genetiskt betingat, det ser dagens borgerlighet (och dessvärre också ledande socialdemokrater) fortfarande som ett ideal, men numer uttrycker man det som en norm, snarare än att tro på det som genetiskt nedärvd underlägsenhet: ”Du som inte är rik ska inte bry dig om om du är sjuk och mår uselt, du ska slita och jobba på i alla fall!”

Länk:
Intervju med en greve, SR dokumentär (kl. 11.03)