Året var 1970. Jag läste statskunskap som stasvetenskap hette på den tiden, kurser med inriktning på internationell politik.

En av kursböckerna var den lilla boken Krig utan seger (1968), en antologi om det kalla kriget och dess uppkomst.

Jag ramlade in i boken som övertygad liberal och folkpartist (på den tiden var Folkpartiet ett socialliberalt parti, dvs stod något till vänster om dagens Socialdemokrati). Läsningen var omtumlande och skulle innebära mina första steg mot en total omvärdering, både av mina egna politiska värderingar och av min uppfattning om de politiska skeenden som följt på andra världskriget. Det som jag läste i den här boken stämde knappast med en bokstav med vad jag hade fått lära mig dittills och vad människor i allmänhet ansåg eller trodde om det kalla kriget, om dess orsaker och om hur och varför Tyskland förblev en delad stat. Jag kände mig snart grundlurad av media och av den skola som hade lurat i mig en helt falsk bild av vad som verkligen hände, där i Tyskland efter kriget.

Det gick inte, konstaterade jag, när jag läste den här boken, att komma ifrån att alla mått och steg som ledde fram till att delningen kom att bli ”permanent”, som vi trodde då, hade tagits av Västmakterna med svar från Sovjet, efter att man från den sidan framfört fruktlösa protester då åtgärderna stred mot Potsdamöverenskommelsen.

Här ett mycket kort sammandrag  av vad jag fick läsa i Göran Byttners bidrag i boken, Den stora krishärden. Vid bidraget antecknade jag efter genomläsningen: ”Jag bedömer denna essä som så objektiv man kan vara, vilket inte utesluter en viss subjektivitet”. Jag gör nog samma sak nu, när jag läser om essän.

17 juli8 1945, konferensen i Potsdam: Segrarmakterna träffas. Ett protokoll utfärdas, enligt vilket Tyskland delades in i fyra zoner som skulle styras av de segrande makterna. Tyskland skulle, trots delningen och så långt möjligt, styras som en ekonomisk och politisk enhet och styrelserna skulle kontrolleras av ett kontrollråd, där USA, England, Frankrike och Sovjet var företrädda genom sina militära överbefälhavare i Tyskland. Tyskland skulle dessutom demilitariseras totalt. All krigsviktig industri skulle förstöras. Samma överenskommelse gjordes om Österrike.

Vidare kom man överens om en del gränsdragningar samt att tyskar i Polen, Tjeckoslovakien och Ungern skulle överföras till Tyskland. (Det innebar en fördrivning av mer än 6,5 miljoner människor.)

30 juni 1945: Kontrollrådet spärrar gränsen mellan Östzonen och Västzonerna för att förhindra att allför många människor strömmade över til Väst.

20 mars 1948: Kontrollrådet bryter samman: Sammanbrottet var ett faktum då Sokolovskij lämnade kontrollrådets sammanträdesrum i protest mot att de tre västmakterna i London hade kommit överens om att slå samman de tre västliga zonerna. Sovjet såg detta som ett brott mot Potsdamöverenskommelsen.

Därmed inleddes blockaden mot Berlin, som varade till 12 maj 1949.

Byttner skriver om detta:

I kontrollrådet var det i första hand Sovjetunionen som i Potsdamöverenskommelsens namn fasthöll vid den tyska enheten. 

………

Först sedan Västtyskland upptagits i Atlantpakten övergav Sovjetunionen enhetstanken (sid 54)

Några sidor längre fram läste jag att:

I tiden- rent kalendariskt betraktat – var det västsidan som som fullbordat den tyska delningen. Det började med det så kallade bizonien – det vill säga sammanslagningen av de brittiska och amerikanska ockupationssektorerna och fortsatte med inrättandet av det ekonomiska rådet i Frankfurt och de politiska sammanslagningarna av de tre västliga ockupationszonerna. 

………

Utvecklingen i den sovjetiska ockupationszonen hade inte stått stilla, men åtgärderna  där var hela tiden svar på åtgärder i väst. Bizonien – en ekonomisk kommission i öst. Sammanslagningen av de tre västliga zonerna – en folkkongress i öst. Det svåraste slaget mot enheten var emellertid den valutareform, som 1948 genomfördes i västzonen. (sid 58)

Valutareformen i västzonerna, 1948, resulterade i att Sovjet genomförde en liknande reform och införde en egen östvaluta.

1949 utropas förbundsrepubliken Tyskland i väst Sovjet svarar med att utropa den tyska demokratiska republiken.

Så hoppar jag till 1952. Om det året skriver, Byttner:

… vände sig Sovjetunionen de 10 mars 1952 till de tre västmakterna med ett överraskande utspel, där man föreslog ett tyskt enande inom de gränser, som man dragit upp i Potsdam, tillbakadragande av ockupationstrupperna, alliansfrihet för det återförenade Tyskland, fria val och så vidare I stort sett ett statsfördrag som liknade det, som man 1955 skulle enas om för Österrike (min anm: som ju delades i zoner på samma sätt direkt efter krigsslutet). (sid 60)

USA var, skriver Byttner, inte intresserat av en återförening vid den tiden.

5 maj 1955 gavs Västtyskland fullständig suveränitet  och togs då också upp i NATO, som hade bildats 1949. 

11-14 maj 1955 svarade Sovjet med att skapa Warzawapakten.

Det ska också sägas att Västmakterna ganska snart genomförde handelsblockader mot öst och upprättade listor med varor som inte fick säljas till Sovjet eller randstaterna. 

Sommaren 1961 påbörjades byggandet av muren.  Vi som var med minns några dramatiska dagar då vi fruktade att ett nytt världskrig skulle utbryta, vilket lyckligtvis inte blev fallet. På den tiden var nog alla dessutom övertygade om att nästa krig skulle bli ett atomkrig.

Och för 20 år sedan raserades muren av protesterande östtyskar. Den blev inte permanent. Stora ting kan hända i politiken, undrens tid är inte förbi. En sovjetledare bestämde att man inte skulle rulla in med tanks och krossa folken i de dittillsvarande Öststaterna.

Craig Murray, som jag har länk till i min länkrulle, har haft återkommande problem med sin blogg. Just nu ligger bloggen nere. Craig Murray utnämndes till diplomat i Uzbekistan. På den här sidan berättar han vad han fann när han kom dit. Han rapportade om tortyren därstädes, vilket ledde till att han avskedades och hans karriär tog ett abrupt slut. Läs berättelsen. Den är hårresande.

Den man som var premiärminister i England när detta hände heter Tony Blair. Det är mannen som just nu är ett hett namn vad gäller utnämning till EU:s preminärminister president så fort Lissabonavtalet är underskrivet av samtliga medlemsstater. 

Visst är det härliga prickar vi styrs av. Tony Blair var, som vi vet, Göran Perssons idol.

Som i alla diktaturer, dessutom, har vi EU-medborgare ingenting att säga till om vad gäller tillsättandet av EU-president.

Läs för övrigt Erik Bergs lysande analys av socialdemokratins tillkortakommanden och monumentala svek mot de egna idealen.

Länk:

Om Uzbekistan och om USA:s och Storbritanniens syn på tortyren där, source

Apropå att Åsa Linderborg har skrivit ett inlägg i AB, om Yahoda Hiss och hans organstölder, så hänvisar jag till vad jag skrev på Motvallsbloggen den 25:e och 26:e augusti i år:

- Mer om organstölder i Israel – misstanken var inte grundlös 

- SvD:s ledarblogg om Boströms artikel – kan skribenten varken svenska eller engelska?. 

Länk:

- Nu faller domarna i den israeliska organhärvan, Å Linderborg, AB

- Yahoda Hiss, Wikipedia

Så har Klas Sandberg, på Vindskupan, skrivit ett utmärkt och mycket intressant inlägg igen, om det moderna gerillakrigets födelse i Indokina. Året var 1947. Rekommenderas förstås till läsning.

Sammandrag och kontentan av ett inslag på Ekot kl 13.00:

Al Qaida har nog aldrig funnits – men nu är de krossade.

Eget tillägg:
Men det gör förstås ingenting att man tidigare krigade mot och segrade över en fantom, för nu har man ju Talibanerna att kriga mot.

Länk:
– Bananas in Bananastan, Jeff Huber

Man måste väl hävda att den här artikeln i Haaretz är allvarligt antisemitisk. Den måste förstås anspela på de tidigare kända och helt falska anklagelserna om att judar förgiftar brunnar för palestinier, och artikeln måste förstås vara helt grundlös för så här gör ju inte ”alla judar”. I varje fall har ingen av de judar jag känner någonsin gjort något liknande och då måste anklagelsen i artikeln förstås vara falsk.

Länk:
– tips om artikeln på Jinges blogg, kommentar från alandalus (nr 4)

Ibland måste man glädja sig åt livet också, trots alla världens eländen. Jag ska alltså inte skriva om Israels politik eller om palestiniernas situation idag. Kan inte låta bli att nämna dock, att jag såg filmen på TV ikväll, dramatiseringen om de engelska, totalt oskyldiga pojkarna som såldes till amerikanerna som Al Qaida-anhängare och vad de råkade ut för, före och efter att de hamnat i Guantanamo. Det var ingen vacker bild man fick av amerikanska soldater och förhörsledare, för att uttrycka det mycket milt, ja inte av de engelska heller. Jag ska alltså inte tala om eller tänka på att ”våra” modiga svenska soldater numer samarbetar med folk av det där slaget i Afghanistan, och hjälper dem att ta fångar. Tänker jag på den saken blir jag så rasande att jag varken kan äta eller sova. Men vi ska förstås luras i att våra svenska soldater är mycket bättre och gulligare, det försöker man få invånarna i alla länder att tro om de egna soldater som skickas ut i de moderna kolonialkrigen. Ofta lyckas man lura en stor del av dem. Jag är ledsen, men jag gör mig inga illusioner om den saken.

Det fanns en tid när man hade anledning att vara stolt över att man var svensk, som när svenskar inte krigade, i Vietnam och den svenska regeringen, liksom de flesta svenska partierna, ställde sig kritiska till Amerikas angreppskrig i Sydostasien.

I det stora finns det inte mycket man kan glädja sig åt i världen alltså, men i det lilla finns det små ljuspunkter. Så, idag försöker jag glädja mig över att jag har fantastiska tagetes i min trädgård. Jag fick plantorna av mina trevliga grannar i våras, och fick veta att det var två sorter, en låg och en högre sort. De högre utvecklade sig till tagetes av en kaliber jag aldrig har skådat. De är omkring 75-80 cm höga och blommorna är stora som rejäla dalior. Så här ser de ut just nu, de små och de stora, och det är fullt av knoppar på plantorna också:

Såna här små solar i trädgården ger en lite livsglädje – trots allt.

När de stora svenska tidningarna går i spinn, vilket de gör då och då, och nu senast ifråga om Boströms artikel om förmodade organstölder i Israel, då skapar de en rent surralistisk värld, som vida överträffar de mest halsbrytande fantasy-historier.

Skribenten, Johan Wennström , på Svenska Dagbladets ledarblogg, hävdar idag att nu har Jerusalem Post bevisat att Boström och Aftonbladet inte har så mycket på fötterna vad gäller artikeln om förmodade organstölder:

I en intervju som publicerades på Jerusalem Posts hemsida sent igår kväll säger familjen till Bilal Ahmed Ghanem – den palestinska pojke som sköts och fördes bort av israelisk militär, och som står i centrum för Boströms artikel – att de aldrig med säkerhet har påstått att organen stals. Ghanems mor förnekar till och med att hon vid tiden för händelsen förde fram sådana anklagelser.

Nu hävdar inte Boström att de palestinier, som han talade med, hade bevis för misstankar om att militären stal kroppsorgan från döda palestinier. Han skriver inte ens att det var de anhöriga till Bilal, den pojke han själv såg, som uttalade misstankar om israelisk organstöld. Så här skriver han om saken, efter att han berättat om hur Bilal blev skjuten och bortförd av israelisk militär:

Fem dygn senare kom han tillbaka i mörkret, död och inlindad i gröna sjukhustyger. När militärkolonnen som hämtat Bilal från obduktionscentrat Abu Kabir utanför Tel Aviv stannar vid platsen för Bilals sista vila kände någon igen den israeliske militära ledaren för gruppen som kapten Yahya. ”Den svåraste av dem alla” viskade personen i mörkret i mitt öra. När kapten Yahyas mannar lastat av kroppen och bytt det gröna tyget mot ett ljust bomullstyg, valdes några manliga släktingar för att utföra jobbet – att gräva jord och blanda cement.
Tillsammans med de skarpa ljuden från spadarna hördes enstaka skratt från soldaterna som i väntan på att få åka hem drog några vitsar för varandra. När Bilal läggs ner i graven blottades hans bröst och plötsligt stod det klart för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för. Bilal var långt ifrån den förste som begravdes uppskuren från buken upp till hakan och spekulationerna om avsikten hade tagit fart.

Det här var, förstår man av artikeln, inte någon engångshändelse utan sådant här hände tydligen då och då. Så fortsätter Boström:

De drabbade palestinska familjerna på Västbanken och Gaza var säkra på vad som hänt deras söner. Våra söner används som ofrivilliga organdonatorer, sa släktingar till Khaled från Nablus till mig, liksom mamman till Raed från Jenin och morbröderna till Machmod och Nafes från Gaza, som samtliga varit försvunna ett antal dygn och kommit tillbaka nattetid, döda och obducerade.
– Varför kvarhåller de annars kropparna upp till fem dygn innan vi får begrava dem? Vad hände med kropparna under tiden? Och varför blir de obducerade när dödsorsaken är uppenbar, och i samtliga fall mot vår vilja? Och varför kommer kropparna tillbaka nattetid? Och varför med militäreskort? Och varför stängs områdena av under begravningen? Och varför bryts elektriciteten? Frågorna var många och upprörda från Nafes morbror.
De anhöriga till de dödade palestinska männen hyste inte längre några tvivel om saken.

Men nu har alltså Johan Wennström, skribent på SvD.s ledarblogg, läst en aktuell artikel i Jerusalem Post, som idag har en intervju med föräldrarna till Bilal, pojken som Boström såg återbördas och ”begravas”. Han menar så att eftersom mamman till Bilal där säger att hon inte kan erinra sig att hon sagt till någon journalist att sonens organ var stulna så har Boström ingen eller svag grund för sin artikel och Aftonbladet står därmed på skakig grund.

När man så läser artikeln i Jerusalem Post undrar man om SvD:s skribent inte förstått mer än rubriken som lyder: ”Palestinian family: We didn’t say organs taken”. Eller om han har läst artikeln men kan inte tillräckligt bra engelska för att förstå vad som står där? (Jag föredrar att förutsätta att han inte ljuger rätt upp och ner om innehållet i artikeln i förvissning om att ingen av hans läsare kommer att kontrollera saken.)
I artikeln i Jerusalem Post läser jag alltså:

His mother, Sadeeka, said he was shot by an IDF sniper as he walked out of his home. ”The bullets hit him directly in the heart,” she said.
Ghanem’s younger brother, Jalal, said he could not confirm the allegations made by the Swedish newspaper that his brother’s organs had been stolen.
”I don’t know if this is true,” he said. ”We don’t have any evidence to support this.”

Översättning till svenska:
Hans mamma, Sadeeka, sade att han sköts av en IDF prickskytt när han gick ut ur sitt hem. ”Kulorna träffade honom direkt i hjärtat”, sade hon.
Ghanems yngre bror, Jalal sade att han kunde inte vidimera påståendena gjorda av den svenska tidningen, att hans brors organ hade stulits.
”Jag vet inte om detta är sant”, sade han. ”Vi har inga bevis för den saken”.

Modern säger också att hon inte kan minnas att hon talade med någon utländsk journalist, men brodern säger:

”Obviously, they performed some kind of an autopsy on the body,” the brother said. ”When the army handed us the body, we were ordered to bury him quickly and in the middle of the night.”
Jalal said that he and other villagers recall that a Swedish photographer was in the village during the funeral and that he managed to take a number of pictures of the body before the funeral. ”That was the only time we saw this photographer,” he recounted.
Ibrahim Ghanem, a relative of Bilal, said that the family never told the Swedish photographer that Israel had stolen organs from the dead man’s body.
”Maybe the journalist reached that conclusion on the basis of the stitches he saw on the body,” he said. ”But as far as the family is concerned, we don’t know if organs were removed from the body because we never performed our own autopsy. All we know is that Bilal’s teeth were missing.”
Jalal and other members of the family said that ”rumors” about Israel killing Palestinians to steal their organs have been circulating for a long time.

Översättning till svenska:
Tydligen hade de genomfört någon slags obduktion av kroppen”, sade brodern. ”När armén överlämnade kroppen till oss, berordrades vi att begrava honom snabbt och mitt i natten”.
Jalal sade att han och andra bybor minns att en svensk fotograf var i byn under begravningen och att han lyckades ta ett antal fotografier av kroppen före begravningen. ”Det var enda gången vi såg fotografen”, berättade han.
Ibrahim Ghanem, en släkting till Bilal, sade att familjen aldrig sade till den svenske fotografen att Israel hade stulit organ från den dödes kropp.
”Kanske journalisten drog den slutsatsen på grund av stygnen han såg på kroppen”, sade han. ”Men vad gäller familjen, så vet vi inte om organ hade tagits ut ur kroppen för vi genomförde aldrig någon egen obduktion. Allt vi vet är att Bilals tänder saknades”.
Jalal och de andra medlemmarna av familjen sade att ”rykten” om att Israel dödade palestinier för att stjäla deras organ hade cirkulerat under lång tid.

Alltså, just Bilals familj har inte sagt till Boström att de misstänkte organstöld, menar de nu och det kan ju vara alldeles sant. Observera dock att det hävdade heller inte Boström i sin artikel. Det fanns, enligt hans berättelse, fler människor i närheten vid tillfället och dessutom talade han med människor inom flera områden om sådana här händelser.

I artikeln i Jerusalem Post berättar Bilals anhöriga dock att de ”känner till rykten” om den saken. Det enda de själva vet är att Bilals tänder var borta. Frågan är om inte denna sista anmärkning måste förstås som ett sätt att signalera något de inte vågar säga i klartext, nämligen vilka misstankar även de har hyst, och även om de aldrig nämnde dem för Boström. För att inte tala om uttalandet om att ”vi inte gjorde någon egen obduktion”, som i sammanhanget måste förstås som en slags ironisk anmärkning. Hur skulle de ha kunnat göra en sådan när de just tvingades gräva ner Bilal direkt och under bevakning, och somligt (Boströms skrivelse om att några i familjen tvingades blanda cement) tyder på att de också fick hälla cement över kroppen, vilket hindrar uppgrävning för senare kontroller.

Slutsatsen måste snarare bli den rakt motsatta mot den som SvD:s ledarskribent hävdar, nämligen att artikeln i Jerusalem Post stödjer Boströms påståenden. Först vidimerar artikeln att han var där vid ”begravningen” och såg det han berättar om, och den talar också om att fotot på den hopsydda pojken högst sannolikt är riktigt. Dessutom talar den om att Bilals tänder var borta (vart hade de tagit vägen?), och slutligen vidimerar artikeln att det går just sådana rykten som det som Boström berättar om, och också för fram som misstankar, inte som bevisade påståenden.

Men Svenska Dagbladets ledarbloggskribent föredrar att i sin text bara betona, genom citat, det faktum att Boström inte hade kontakt med Bilals familj efter den här begravningen, ett förfarande som lätt kan få den som inte kontrollerar hans text, kanske inte kan engelska, att dra slutsatsen att Boström mest fablar: ”Boström såg en begravning en natt, sedan var det inte mycket mer, inte mycket att koka en soppa på”.

Med tanke på vad som senare kom fram om professor Yahoda Hiss och hans organstölder (se förra inlägget nedan), så förefaller nu misstankarna inte alltför otroliga och Boström hävdar, som sagt, inte att han vet att det är sant att organstölder av det här slaget förekom, utan istället anser han att den saken bör utredas, i ljuset av övrigt som han tar fram i sin artikel, en högst rimlig begäran.

Länkar:
– Palestinska familjen: Vi har inga bevis. Ledarredaktionens blogg, SvD
– Palestinian family: We didn’t say organs taken. Jerusalem Post
– ”Våra söner plundras på sina organ”, D Boström, AB
– Donald Boströms artikel handlar inte om judar, Svenssons blogg
– Israelartikel ratas av kulturchefer, Sv.D

PS kl. 15.55: Fler synpunkter på saken i föregående inlägg på Motvallsbloggen

Tillagd 10/6 2013:
- The Body of the Enemy, Nancy Scheper-Hughes Professor
University of California, Berkeley & Donald Boström International Journalist

Nu har mängder av journalister och media hävdat, med Lieberman, Israels extermistiske utrikesminister, att palestiniernas misstankar om organstölder är helt ogrundade. Det var de inte och att utan vidare undersökningar hävda detta är inget annat än usel journalistik. Det är helt klart att en israelisk rättsmedicinare, Yahoda Hiss, professor och chefspatolog vid Abu Kabir, ett rättsmedicinskt institut, ägnade sig åt att stjäla kroppsorgan från människor som han obducerade. Detta var tydligen en skandal i Israel då det uppdagades, för omkring fem-sju år sedan, så det är rent erhört att Israels regering reagerar som den gör.

Här vill jag således citera lite om saken ur israeliska media:

Så här var det:

Allegations made against Hiss in some cases include his taking organs without consent, placing the cardboard center of toilet paper rolls and metallic rods in their place to fill the voids in the body and hide the theft of the organs.
A court-ordered search of the institute revealed large supplies of stored organs taken illegally from bodies. Over the past years, heads of the institute appear to have given thousands of organs for research without permission, while maintaining a ”storehouse” of organs at Abu Kabir.
Organs belonging to soldiers killed in various circumstances were found in the institute during a surprise search this week. After consulting with Chief Chaplain Brig. Gen. Rabbi Yisrael Weiss, it was decided that in concert with the bereaved families, graves would be opened and the organs buried along with the remains of each soldier involved. ( Abu Kabir Operating Organ Warehouse, Israel National News.com/ israelfaxx.com, jan. 2002 /scrolla neråt för att hitta artikeln)

Denne professor Yahoda Hiss har haft mycket skumraskaffärer för sig, här är en av dem och fler kan man läsa om på sidan som länken under citatet leder till, bl.a. tycks han ha försökt att dölja vilka skador Yizchak Rabin dog av vid dödskjutningen.

Hiss åtalades, ett antal israeliska anhöriga vittnade mot honom, och han erkände att han tagit organ från 125 israeliska soldater, vars anhöriga, i och med undersökningen av hans förehavanden, fick tillbaka de saknade organen för att grävas ner tillsammans med de begravda kropparna. Några palestinier lär inte ha vittnat vid rättegången mot Hiss. När det nu handlade om tusentals organ från institutet som Hiss förestod, varifrån kom alla de övriga kroppsorganen? Det är inte så långsökt att föreställa sig att de kom från palestinier och inte heller konstigt att palestinier misstänkte, som Donald Boström berättar i sin artikel, att israelisk militär stal organ från döda och dödade palestinier. Militärer tog med sig de dödade unga männen, kom tillbaka med dem fem dagar senare, uppsprättade och hopsydda, och tvingade de anhöriga palestinierna att begrava dem omedelbart, mitt i natten och under deras överinseende. Helt grundlösa kan man därmed definitivt inte kalla palestiniernas misstankar. Det kan man inte kalla dem ens om de skulle vara felaktiga.

Vi får också veta att:

Hiss was fired from his position as Director of the institute shortly after the courts became involved in allegations against him, but has remained the Chief Pathologist at the Institute.

This is not the first time that Hiss has escaped legal consequences for his actions. Former Attorney-General Elyakim Rubenstein aroused objections from several directions when he ruled that Hiss should not be charged with criminal behavior, even though he provided ”expert testimony” about autopsies at which he had not been present and used tissues and organs after autopsies without permission from the families of the deceased.
( Infamous Chief Pathologist to Once Again Evade Punishment, Israel National News, 26/9 2005 )

Jag kan alltså inte finna annat än att Donald Boströms förslag om att det är dags” att bringa klarhet i denna makabra verksamhet om vad som försiggår och vad som försiggått på de av Israel ockuperade områdena sedan intifadan startade” är helt rimligt.

Hampus Eckerman på bloggen Motbilder har redan skrivit mer utförligt om saken (länk nedan). Han visar att det fanns grund för palestiniernas anklagelser/misstankar mot Israel om att man stal döda palestiniers kroppsorgan men Sveriges Radio har under dagen kört den ena sändningen efter den andra på temat: Här har vi ett flagrant övertramp från Aftonbladets sida där Israel anklagas för organstöld och organhandel, helt utan grund.

Varför gör nu Avigdor Lieberman en sådan affär av detta?
Israel borde rimligen tjäna på att bara förbigå saken med tystnad då mycket tyder på att man inte har (eller i varje fall inte hade) helt rent mjöl i den här påsen. Kan det förhålla sig så att han vill försvaga Carl Bildt, som ska (skulle?) besöka Israel 10:e september i egenskap av representant för EU och där han förväntas komma med kritiska synpunkter från EU, eller vill Israel helt stoppa hans besök för att inte ge EU tillfälle att framföra någon kritik mot Israel?

Fler länkar:
– ”Våra söner plundras på sina organ”, D Boström, AB
– Israel – centrum för organhandel, Motbilder
– Physicians For Human Rights – Israel
– Maor Calls For Hiss? Suspension, Israel National News jan. 2002
– Mediekonflikten mellan Israel och Sverige: bakgrund, DN
– Publicering och UD-kommentar utreds, Sv.D
– ”De israeliska myndigheterna bör svara på frågorna istället”, Sv.D

Tillagd 10/6 2013:
- The Body of the Enemy, Nancy Scheper-Hughes Professor
University of California, Berkeley & Donald Boström International Journalist

Det faktum att Israels regering reagerar så häftigt och tar till sådant aggressivt språk, vad gäller den indirekta anklagelsen i Donald Boströms artikel i Aftonbladet (1) om att man stjäl organ från dödade palestinier, gör att man blir misstänksam. Varje demokratiskt sinnad och framför allt oskyldig regering skulle ha reagerat på ett helt annat sätt, nämligen med, att visserligen hävda sin misstro men också med att försäkra att saken naturligtvis måste utredas – och om dylikt har förekommit så ska det givetvis stoppas omedelbart. Men så reagerar alltså inte Israels regering. Tvärtom tänker man inte utreda frågan, inte undersöka om det ligger något i de misstankar som väcks av palestiniernas påståenden och av åsynen av, och bilder på, hopsydda lik.

När jag så läser om saken på andra bloggar, finner jag bland kommentarerna påpekanden om att man inte kan använda sönderskjutna organ för transplantationer. Därför, menar de som påpekar detta, är ”beskyllningen” eller misstanken om stöld av organ givetvis lögnaktig.(2) Det fall som tas upp i artikeln handlar nämligen om en pojke som sköts både i bröstet och i magen. Dessa kommentarer får mig att inse att jag i mitt förra inlägg glömde en möjlig orsak till organstöld (och rätta mig om jag har fel här) nämligen att kroppsorgan också kan användas som substrat i viss fysiologi- och medicinforskning. All organhandel handlar alltså inte om organ för transplantationer. Den som blir intresserad av omskärelse exempelvis, kan hitta information på nätet om att tom förhudar från omskurna pojkbabies (i USA) säljs och handlas med – för miljardbelopp.(3)

Israels regering reagerar alltså så kraftigt att man har anledning att misstänka att den vet precis att just det pågår som antyds i Boströms artikel i Aftonbladet. Det kan vara fel att tolka den israeliska regeringens reaktioner så, men i så fall har Israels regering bäddat för att misstanken intensifieras. Om misstanken är helt grundlös, eller om Israels regering tror att den är det, borde den ha reagerat på ett helt annat och förnuftigare sätt.

Det är nog så, dessutom, att den tiden börjar vara förbi då Israels regering kan ursäkta alla illdåd man företar sig mot palestinierna med hänvisning till Nazitysklands judeurotning. Allt fler människor börjar få svårt att acceptera att illdåd begångna av tyskar för 60-70 år sedan ursäktar illdåd som begås av Israel mot en helt annan och totalt oskyldig grupp männisikor idag, 60-7o år senare. Ingen enda rättsstat dömer en spanjor till döden idag för det mord som begicks av en polack för 70 år sedan.

Länkar:
1) ”Våra söner plundras på sina organ”, D. Boström, AB
2) ”Sant att unga palestinier obducerats vårdslöst men det finns inget stöd för organstöld”, Anna Veeder, Newsmill
3) The Case Against Circumcision, Paul M. Fleiss, MD

Tillagd 10/6 2013:
- The Body of the Enemy, Nancy Scheper-Hughes Professor
University of California, Berkeley & Donald Boström International Journalist