Jag brukar inte skriva om utrikespolitik, eller om internationell politik (trots att jag följer med ganska väl även vad gäller detta område och just nu vad gäller händelseutvecklingen i Mellersta Östern ex.). Jag ska inte göra det nu heller, men vill, för alla dem som är intresserade av området, rekommendera läsning av Jeff Hubers blogg, ”Pen and Sword” som är mycket intressant, i synnerhet som Jeff Huber är en från amerikanska försvaret pensionerad officer.

Länk till hans blogg finns dessutom till höger i länklistan.

Svt:s arkiv, där jag hittade intervjun med Marian Radetzki, är verkligen fantastiskt. Där kan man hitta riktiga guldkorn. När jag letade vidare i arkivet hittade jag, och ganska enkelt, en diskussion mellan Olof Plame och den amerikanska skådespelerskan Shirley MacLaine som utspann sig i TV-programmet Kvällsöppet 1977.

Diskussionen börjar som en intervju med MacLaine, som väl är ganska ointressant, men ungefär 1/4 in på bandet vill hon inte prata om sig själv längre utan begär att få börja prata med Olof Palme istället. Han sitter bredvid henne och nu kommer diskussionen, som utspinner sig dem emellan, istället att handla om politik. Dels är nästan allt som sägs av de båda högst aktuellt ännu idag, dels får vi här se en imponerande politiskt kunnig Shirley MacLaine och sist men inte minst får vi den bild av Olof Palme som man nästan aldrig visar fram idag.

Palme förtalades ju å det skändligaste åren innan han mördades, inte minst av ungmoderaterna. Efter mordet blev det tyst om honom några år. Nu, tjugo år senare har förtalskampanjen tagit fart igen och högern ägnar sig återigen åt att svartmåla honom och framställa honom som de värsta av demagoger.

Det är emellertid så här många av oss minns Palme. Diskussionen i programmet speglar dessutom mycket väl det som stod på den politiska agendan vid den tiden, och framför allt känner jag igen mig själv och många av mina egna tankar i resonemangen. Den är nästan en sammanfattning av min politiska ungdom (fast jag var kärnkraftsmotståndare). Filmen ger helt enkelt en mycket god bild av vad Palme och socialdemokratin, samt vad de radikala i USA stod för vid den här tiden. Tristast i filmen är att Palmes avslutande optimism, vad gäller framtiden, har kommit helt på skam – så här långt.

Se diskussionen mellan Palme och Shirley MacLaine, Svt

Så har FN alltså beslutat om sanktioner mot Iran, ja redan i december förra året, och historien upprepar sig. Nu ska Iran först försvagas så att man får svårare att försvara sig den dagen USA attackerar, precis som fallet var med Irak. Där fick ju sanktionerna verka 10 år innan man slog till, den tiden har nu inte Bush, så vi får bereda oss på en aktion ganska snart tydligen. Lögnpropagandan är redan i full gång.

Det går inte längre att blunda, USA styrs idag av en man som inte bara blir alltmer lik Hitler, han beter sig numer exakt som Hitler gjorde när kriget var förlorat och han envist vägrade att lyssna på sina generaler. Karln måste ju vara komplett galen.

Och hela Västvärlden, inklusive Sverige, agerar medlöpare – igen!

En som är av samma åsikt om Bush är Jeff Huber, en pensionerad amerikansk officer, som skriver om USA:s krig på sin blogg.

Länk:
Jeff Hubers blogg

Det slog mig häromdagen, då jag såg det franska TV-programmet om propaganda under krig, att vi har en hel generation som aldrig sett riktiga krigsrapporter, som nästan bara har matats med föreställningar om västerländska angrepp som kliniskt rena krig. I den mån barbari förekommer i massmedias rapportering är det nästan alltid icke-västerlänningar och/eller icke-kristna som står för barbariet.

I programmet jämförde man rapporteringen från Vietnamkriget med rapporteringen från de båda Irakkrigen, och det visades hur makten idag vet att förhindra att rapporteringen blir oönskad, ex. med hjälp av inbäddade journalister som bara rapporterar vad de ”ska rapportera”, välregisserade rapporter som inte är ägnade att informera utan att vilseleda.

TV har, som vi alla vet, en otrolig genomslagskraft och har man vuxit upp med ständig rapportering om amerikanska krigsinsatser som nästan aldrig drabbar civila mål, alltid är ägnade att försvara demokratin och där kriget i rapporteringarna mer liknar datoranimerade krigsspel än verkligheten, då är det inte så konstigt att stora delar av den yngre generationen (varmed jag menar dem som är omkring eller under 40 år gamla) lever i en helt annan föreställningsvärld än vi som var med och som var vuxna redan under Vietnamkrigets dagar.

TV- och radiorapporteringen målar upp en slags virtuell verklighetsbild för oss, och har allt mindre att säga oss om den faktiskt existerande verklighet det handlar om. Denna verklighetsförvanskning är medvetet producerad, medvetet styrd och den lurar och förleder de allra flesta exakt såsom det är tänkt. De allra flesta är inte införstådda med den beténdeforskning som möjliggör förledandet av stora mängder människor med hjälp av propaganda och blir därför lätta offer för sådan.

Den sköna nya Västvärld vi ser idag är inte vacker – under ytan. Den är ett bländverk av samma kaliber som Hitlers och Stalins propagandistiska och lögnaktiga världsbilder (även om verkligheten inte är exakt densamma) och den produceras med hjälp av samma sorts noga kontrollerad propaganda.

Det enda som skiljer dagens propagandamästare från Hitlers och Stalins är att moderna västerländska makteliter har insett att de inte behöver tysta alla kritiska röster. De vet att om de bara dominerar de flesta massmedierna, och vad som sägs där, så är det de bilder som ges där som de flesta kommer att se, ta till sig och tro på.

Eftersom människor dessutom tenderar att tro mer på det som ”de flesta” säger än på enstaka kritiska och avvikande röster, så är de kritiska rösterna totalt ofarliga. Dagens makthavare inser alltså att de inte, som Hitler och Stalin trodde, behöver tysta kritiker och sanningssägare med våld, eller med lag. De vet att kritikerna tjänar makten bättre när de får föra fram sina kritiska synpunkter (bara dessa inte ges för stort utrymme i massmedia), då de därmed utgör ”tydliga bevis” för att ordet är fritt och för den västerländska demokratins överlägsenhet.

Likväl, det är inte längre mycket bevänt med de fina fraserna i Västvärldens fria demokratier.

Jag köpte ett antal böcker på bokmässan i höstas, och lovade komma tillbaka till dem. Det tog lite tid, men här kommer lite om en av dem som gjorde starkt intryck på mig, nämligen Susan Nathans bok Ett annat Israel. Min resa över den judisk-arabiska gränsen, som kom ut på Ordfronts förlag 2006.

Susan Nathan tillhör den grupp av människor som begåvats med den sällsynta förmågan att sätta sig in i komplex problematik och att tänka om, låta verkligheten tala istället för den blinda tron. Hon är judinna, barn till ett par som hade sina rötter i den litauiska judiska befolkningen. Farfarsfar flydde från pogromer i Litauen (också en verklighet som vi sällan informeras om) till Sydafrika och så småningom kom hennes egna föräldrar att hamna i England. Som barn besökte hon Sydafrika regelbundet.

Susan Nathan berättar hur hon blev medveten om sitt judiska arv som liten flicka, boende i London, och om sitt folks historia, om vilka föreställningar hon bibringades under sin uppväxt, om sin judiska bakgrund, om staten Israels tillkomst och politik.

För icke-judar kan det vara svårt att förstå vilket enormt intryck som Israels tillkomst gjorde på oss. (sid 52)

Som femtioåring bestämde hon sig för att flytta från London till Israel och hon skriver:

När jag 1999 kom mig för att begära israeliskt medborgarskap hade jag därför ännu huvudet fullt av romantiska föreställningar om sionismen och den judiska staten. Judarna hade ju återvunnit ett folktomt, ofruktbart land – ”ett land utan folk för ett folk utan land”. Vi hade fått öknen att blomma, vi hade fyllt en obefolkad del av Mellanöstern med kibbutzer, de kollektivjordbruk som var statens ryggrad under pionjäråren. Den gången föresvävade mig inte tanken att landet var fullt av främlingar, människor som mina landsmän och jag levde vid sidan av men skilda från. (s.53)

Hon fortsätter med att berätta hur hon, under de första åren i Israel, levde i ett slags lyckorus över att befinna sig i ett land där hon tillhörde en majoritet och fick sina tidigare föreställningar bekräftade. Så en dag för henne vissa händelser till ett av de arabiska områdena i Israel, där arabiska israeliska medborgare bor, staden Tamra. Hon beskriver hur det var som att komma in i ett annat land, ett som hon inte hade vetat fanns inom Israels gränser. Hon fortsätter:

Det stod omedelbart klart att Tamra led av kronisk överbefolkning. Skillnaden i kommunala resurser och investeringar var också uppenbar och över staden hängde en skugga av förtvivlan………….
……och jag skakades i grunden av det.En oroande tanke slog mig, en som vägrade ge vika till och med sedan jag kört tillbaka till Tel Aviv.Tamra verkade alltför bekant.Jag undrade var jag hade sett detta förr. Jo, jag kände igen mönstret av diskriminering från mina upplevelser av apartheid i Sydafrika, som jag hade besökt regelbundet under min barndom. Jag förnam samma doft av förtryck i Tamra som jag hade funnit i svarta kåkstäder. (s. 59)

Hon berättar så om hur arabiska israeler inte får byggnadstillstånd ens på marker som tillhört deras förfäder under århundraden, hur de trakasseras, uppenbarligen som försök att driva dem från deras marker och hus och hem, hur dessa människor när som helst kan råka ut för att statens grävskopor raserar deras hem, hur de aldrig kan vara säkra på att ha sina hem kvar när de återvänder dit efter en dags bortovaro. Hon berättar hur arabiska israeler betalar årliga avgifter till staten, i form av böter, för att avvärja rivning av bostäderna. De kan tvingas betala upp till 24.000/år i det syftet.
Det har blivit rutin i deras liv att betala staten för att hindra förstörelse allt som de har kärt.

Efter ett samtal med en arabisk intellektuell drabbas Susan Nathan av insikt:

Jag förstod att mina privilegier som judisk invandrare hade erhållits på bekostnad av hans folk.
Som vanligt när det gäller mig kunde jag inte leva länge i okunnighet. Därför inledde jag det långa och svåra försöket att informera mig. Jag läste och tog till mig allt jag kunde hitta om israelarabernas ställning och ifrågasatte den officiella versionen. (s.61)

Hon började fråga sina judiska vänner i Tel Aviv om de kände några araber, och jo det gjorde de ju. De hade goda kontakter med bilmekanikern som var arab och som lagade deras bilar, med butiksägaren på hörnet, som var arab. Men arabiska vänner, nej det hade de inga insåg hon.

Uppenbarelsen att jag hade stött på samma typ av relation mellan herre och tjänare som finns i Sydafrika var jag föga beredd på. I en veckas tid hölls jag på sträckbänken av huvud- och magsmärtor. Det var som jag renade mig från alla lögner som jag hade uppfötts med. (s.62)

Susan Nathan bestämmer sig för att flytta till Tamra, för att visa att det går att leva fredligt tillsammans, och hur hon därmed förlorade sina judiska vänner. ”Det finns” skriver hon, ”en inställning av att antingen är man med oss eller mot oss”.

Resten av boken är en blandning av uppgörelse med myterna om Israel och dess tillblivelse och en berättelse om under vilka villkor de arabiska israelerna lever inom Israels gränser. Kanske jag får anledning att återkomma till den här boken. Var och en som vill skaffa sig en mer allsidig bild av staten Israel borde läsa den. Man kan under inga omständigheter hävda att den är skriven av en antisemit.

Slutligen kommer jag att tänka på ett samtal jag hade med en palestinier för mer än 35 år sedan, på den tiden jag befann mig i samma lögnaktiga föreställningsvärld som den Susan Nathan var uppfödd med och tvingades överge när hon flyttade till Israel, och hur jag den gången både frenetiskt och nyanslöst försvarade Israels politik. Samtalet blev inte så långt och jag minns än idag det uppgivna uttrycket i den palestinska unge mannens ansikte. Det skulle ta ytterligare något år innan jag fick min bild av Israel förändrad och förlorade den vanföreställning jag var uppfödd med och som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Minnet av den här palestinska mannens ansiktsuttryck kommer troligen att vara med mig så länge jag är vid mina sinnens fulla bruk. Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag inte visste bättre.

Länk:
Tidigare inlägg, om den Israelbild som jag fostrades in i

Så har man alltså, snabbt och effektivt, avrättat Saddam – mycket behändigt för USA och somliga andra Västmakter, så slapp man rättegångar mot honom som kunde avslöja Västvärldens fula ageranden och samspel med honom tidigare. Han kunde ju ha visat upp kvitton på gas- och vapenleveranser och andra obehagliga dokument kanske.

Proggruppen Blå Tåget (kallade sig initialt ”Gunder Hägg”) skrev och spelade en gång in låten Det kalla kriget (länk till texten). Dags att skriva till så där en 10 – 20 verser i denna musikaliska historielektion, som slutar vid Vietnamkriget.

Såg den danska dokumentärfilmen på TV 1 i kväll, Danmarks hemliga krig, om vilken man på SvT:s hemsida kan läsa att:

När danska elitstyrkor åkte till Afghanistan för att hjälpa USA i kriget mot terrorismen hyllades de som hjältar. Men vilka order hade de? Och vad gjorde de egentligen? Den prisbelönte filmaren Christoffer Guldbrandsen ger en helt ny bild av den danska insatsen.
Även i SVT1 16/12

Jag visste att danskarna i Irak varit aktiva med att tortera fångar, och här kom det mer information, som bland annat avslöjar hur den danska statsministern ljuger danska folket och folketinget rakt i ansiktet. Lögner, små och stora, verkar vara något våra politiker proppar oss fulla med dagligen, år ut och år in.

Vi som varit med några år blir inte direkt förvånade. Vi har upplevt det här en gång tidigare, den gången då vi förlorade vår politiska oskuld, nämligen när det började avslöjas hur Vietnamkriget bedrevs, vad det handlade om och hur amerikanerna betedde sig där. Nu när den ena vidrigheten efter den andra avslöjas från krigen i Irak och i Afghanistan, liksom vad gäller Israels krig mot sina grannar, känner åtminstone jag mig tillbakaflyttad 40 år i tiden.

Så finns det de som säger att historien inte upprepar sig.

Att bli uppsatt på FN:s terroristlista är i själva verket en ren dödsdom, utan rannsakan och utan rättsliga förfaranden, om det fungerar enligt bokstaven. Personen som blir uppsatt får inte försörja sig, får inte använda sparade pengar, ingen får skänka honom (för det handlar ju mest om män) pengar. Alltså måste tanken vara att personen ifråga ska svälta och/eller frysa ihjäl.

Detta är så oerhört att man saknar ord för förfarandet. Demokratin kräver försvar mot terrorism, säger de styrande, men demokrati kräver också rättssäkerhet, rätten att få reda på vad man anklagas för, få reda på vilka bevis samhället har för anklagelsen samt möjligheten att försvara sig i en normal rättegång. Misstag begås nämligen – som vi vet!

Hade någon, för 15 år sedan, sagt till mig att Sverige skulle bete sig på det här sättet, en bit in på 2.000-talet, hade jag inte trott på det. Jag hade till och med ansett att personen ifråga var fullkomligt galen.

Vi lever inte längre i ett demokratiskt system. Det är bara att konstatera detta.

Apropå att TV 2 tydligen sände en helafton om Castro och Cuba ikväll (som vi inte kunde se eftersom vi inte har skaffat någon digitalbox) så tog jag fram lite statisik om några olika länder.

Statistik över medellivslängd och barnadödlighet brukar ju säga en del om levnadsstandarden, framför allt om hälsovården.
Läs och begrunda:

Data framtagna via CIA:s World Factbook
Faktaboken uppdaterad 30 november 2006

Anm: Vad gäller Ryssland, så har medellivslängden sjunkit katastrofalt sedan Sovjet föll samman.

Borgerliga massmedia har tydligen förargat sig ordentligt över de här programmen om Castro och Cuba redan i förväg. Det beror troligen på att borgerligheten inte gillar fakta utan föredrar att leva i sin idealvärld och antagligen fruktar den att det i programmen skulle komma fram fakta som inte passar in i deras idealistiska världsbild, fakta om Batistas Cuba exempelvis.

Det är ju också lustigt att de liberaler som envist, och faktiskt fullständigt korrekt, hävdar att frihandel gynnar välfärden, så ofta vägrar att låtsas om att både Sovjet och Cuba stängdes ute från frihandeln, eftersom båda nationerna var konsekvent utsatta för handelsblockader. Att detta skulle kunna vara en del av orsaken, i deras fall, till något sämre tillväxt och sämre levnadsvillkor , vill högern däremot inte alls kännas vid. Borgerlig logik är alltid fullkomligt ologisk med andra ord.

Trots de konsekventa handelsblockaderna har Cuba alltså lyckats ganska bra, åtminstone vad gäller att öka medellivslängden och att minska barnadödligheten.

Länk:
DN, Medellivslängden sjunker trots global ekonomisk tillväxt

Hör på Vetandets värld i P1, att Iran gjort enorma framsteg inom många områden sedan shahens tid och att landet idag kan jämföras med Italien på 60-talet, vad gäller människors ekonomiska och sociala villkor. Dödligheten bland barn har minskat från 30% före skolåldern på 60-talet till 3% idag, nativiteten har gått ner från 7 barn/kvinna på 60-talet till drygt 2 barn/kvinna idag, iranska forskare stod år 2005 för 4.000 artiklar i internationella vetenskapliga artiklar. Man har gått igenom en ren utbildningsexplosion med andra ord.
Detta är bara enkla fakta, enligt dem som medverkade i programmet, och har ingenting att göra med vad man i övrigt anser om den iranska regimen.

Tänk, jag hade inte en aning om att Iran var en demokratisk och nyliberal nation – för det måste man väl vara om folk får det bättre socialt och materiellt? Det är ju bara sådana stater som förmår öka människors ekonomiska och sociala välfärd enligt alla dessa högröstade och tvärsäkra nyliberaler. Eller menar dessa med ”välfärd” kanske bara rätten för vanligt folk att få bli eller förbli fattigt men få säga vad man vill – fast ingen bryr sig om vad man säger?

Det är minsann inte enkelt det här, snarare obehagligt komplicerat.

Länk:
Vetandets värld, P1, 6/11

Protestera mot förändringarna av A-kassan – klicka och skriv på