Det finns inget fritt ord eftersom journalister självcensurerar hela tiden, skrev jag igår, och det var förstås att vränga till det, eller i varje fall att se det hela ur en ovanlig och möjligen ojuste synvinkel. Journalister, eller tidningsägare har ju faktiskt varit fria att, inom vissa men trots allt ganska vida gränser, censurera efter egna huvuden i alla fall, liksom bloggare! Frågan är om man är det idag och i framtiden?
Men:
För det första:
Här talas idag, och upprört, om att regeringen har stängt ner en rasistisk hemsida med hjälp av SÄPO och en tjänsteman på UD. Regeringen hävdar att den inte alls gjort detta utan att de som driver servern bara har informerats om konsekvenserna av att ha sidan liggande ute.
Nu kan det ju, trots att saken verkar ganska klar, ändå förhålla sig på något annat sätt än vi vanliga dödliga tror. Mycket är något helt annat än vi vanligen tror eller förleds att tro. Jag funderar exempelvis på vilka som kan vara allvarligt oroade av demonstrationerna i den muslimska världen och av eventuella bojkotter av svenska varor där. Men det är bara en tanke. Om detta väntar jag med att ha en bestämd åsikt tills det kryper fram hur det faktiskt gick till (om jag lever då), vilket det ofta gör förr eller senare.
För det andra:
Om regeringen nu faktiskt har gett en direkt eller hotfull indirekt order om nedstängning av den omtalade sidan, så är det onekligen dystert ur yttrandefrihetssynpunkt, lika dystert som att man i USA inte får fotografera och publicera hemforslade kistor draperade med amerikanska flaggan bland annat.
Men, samtidigt pekar det som nu händer på svagheten i idén om en absolut och total yttrandefrihet. I vissa situationer kan det handla om liv och död för många människor, och det här är ett sådant fall. Liberaler, som ivrigast försvarar yttrandefriheten och den individuella friheten, brukar också poängtera att friheten förstås inte får gå ut över andra människor, så frågan blir nu vilken av två principer som är överordnad den andra, principen om en frihet som inte får skada andra och principen om absolut yttrandefrihet?
Nu har vi förstås aldrig haft någon total yttrandefrihet. Man får inte förtala eller förolämpa enskilda människor hur som helst och man får inte publicera material som riskerar rikets säkerhet ex. (se trycksfrihetsförordningen). Så exakt vad ska yttrandefriheten omfatta och exakt vilka yttranden ska man i ”yttrandefrihetens namn” vara beredd att offra livet för, kanske framför allt andras liv? Hör smädanden och hånande av vissa religiösa eller etniska grupper i samhället till denna rätt och är den så angelägen att man ska riskera vad som helst för den?
Ja, säger liberaler ofta (och definitivt de som nu ropar på stöd för den stängda hemsidan), sådant riktar sig inte mot enskilda och i den liberala världen finns det bara enskilda individer, inga grupper. I sådana här fall går alltså yttrandefriheten före allt annat.
Men – ute i verkligheten finns det många människor som anser att det finns ”grupper” och drar alla inom de grupper de anser sig se, över en kam och, inte att förglömma, det finns de som ger sig på enskilda individer inom de grupper de urskiljer, misshandlar, sparkar eller skjuter ihjäl dem och som känner sig uppmanade eller uppmuntrade att göra detta genom vad de läser, i tidningar och på nätet. Det är den verkligheten man måste ta hänsyn till. Den kan inte tänkas bort.
För det tredje:
Den andra verkligheten, som man aldrig har behövt räkna med i Västvärlden tidigare, är att människor, i de delar av världen som Väst har dominerat och förtryckt direkt eller indirekt under minst 100 år, idag vidtar motåtgärder genom att terrorbomba inne i Västvärldens egna hemterritorier och de kan till och med genomföra handelsbojkotter mot Västvärldens multinationella företag. Detta gör att mycket av våra gamla invanda föreställningar ställs på ända och inte är riktigt tillämpbara längre.
Vi har förlorat, säger man, om vi ger efter för hot från extrema muslimer runtom i världen. Ja det har vi, men vi har redan förlorat mycket mer (i och med alla de integritetskränkande lagar våra regeringar inför idag), och det kanske är så att vi idag inte har annat att göra än att acceptera att världen har förändrats – om vi inte vill offra mängder av människoliv för att få stanna kvar i den situation där vi i Väst aldrig behövde frukta något från dem vi var med och förtryckte, direkt eller indirekt.
Man kan också fundera på vad som är värst att förlora, vår rätt att kränka andra folk så mycket som några få av oss vill, eller allas vår personliga integritet. Personligen anser jag att en inskränkning i vår frihet att kränka och håna människor med annan religion är avsevärt mycket lättare att acceptera än de allvarliga inskränkningar i vår personliga integritet som våra regeringar nu lagstiftar om och som de påstår är nödvändiga för att bekämpa terrorismen, vilket är lögn. Dessa lagar är betydligt mer omvälvande för vårt sätt att leva och för vår frihet än ett eventuellt förbud att kränka islam skulle vara. I den frågan har dessvärre alldeles för många liberaler varit alldeles för tysta!
Slutligen måste jag erkänna att jag tycker att det här är mycket svåra frågor och jag tog själv mycket starkt intryck av J. S. Mills lilla skrift ”Om friheten” när jag var ung men jag inser ju att världen inte längre ser ut som på 1800-talet och jag har nog blivit betydligt mer pragmatisk med åren.
