Nu har jag skällt och gnällt på den här bloggen i sex och ett halvt år och för ögonblicket känner jag inte för att gnälla, skälla eller varna så kom med tips om roliga saker eller händelser som ni tycker att jag ska skriva om.

/Kerstin

Tillägg 26/2 kl. 15.45:
Tack kära bloggvänner för era tips. Så här kommer det:

De enda vårtecknen jag har att rapportera idag, men jag ska inte lägga ut bild på dem, är de hundlortar som nu börjar krypa fram under den bortsmältande snön. Men jag lovar att skriva lite mer om våren när den verkligen bryter ut, även om mina vårar, sedan några år, alltid innebär en saknad efter Kålle Trast med sin ovanligt vackra sång.

Det här får även täcka in tipset om att skriva om hundar. En sak kan tilläggas om dessa dock, att vår käre långhårscollie, Banjo, gick till de sällare jaktmarkerna i måndags så veckan har ägnats åt små gråtstunder.

Melodifestivalen? Ledsen men det var nog 25 år sen jag slutade titta på den. Den intresserar mig inte ett dugg och inte ens sökande efter material till skrivandet här kan förmå mig att titta på den på TV.

Och ”Estelle”? Idiotiskt namn som avslöjar usel smak och dålig stil. Det kan man inte skriva trevligt om. Drottning Estelle? Va???? Skönt att jag slipper uppleva den dagen.

När till och med superrojalisten Herman Lindkvist, indirekt men ändå tämligen tydligt, påpekar att det låter som ”artistnamnet” på en porrdrottning, så är det illa. Namnet ska ju fungera internationellt också. Men som katt och hundnamn är det inte dåligt. Vem vet, det är kanske Vickans kärlek till hundar som inspirerat till namnet.

Och om hur söt den nyfödda är? Har ingen aning om hur hon ser ut, men visst man kan ju fabla lite och ta avspark i det faktum att alla babies är söta – på något sätt – även de som är rödfnasiga och flintskalliga. Om inte annat så brukar fötterna och fingrarna vara väldigt söta. Det är de säkert på den här nyfödingen också, trots namnet.

Så det där med betydelsefulla litterära verk: Jag blev så effektivt avskräckt från alla svenska 1900-talsförfattare när jag gick i realskolan att jag fortfarande har en djup spärr mot att läsa dem och de få jag har läst, för evigheter sen, har jag glömt vad de handlar om.

Och slutligen, för att svara upp mot samtliga tips (nästan), ett ”konstverk” målat av undertecknad 1958, ett av de få jag har kvar från den tiden:

Ett bra exempel på att jag redan som fjortonåring hade ett soligt temperament med känsla för livets ljusa sidor. Med detta verk betraktar jag mig dessutom som förebådare av Lars Lerins fantastiska akvarellmåleri.

Jag brukar ju inte vara personlig på bloggen men nu ska jag göra ett av de sällsynta undantagen och vara mycket personlig – åtminstone för att vara jag.

Jag såg filmen Notting Hill på TV häromkvällen och filmen grep mig djupt. Den kanske var banal men precis sådana där förvecklingar kan vara avgörande för ens liv.

Bortsett från att jag inte alls var lika vacker som Julia Roberts, och inte heller berömd, så har historien i filmen en hel del gemensamt med ”mitt livs historia”, och inte bara min historia gissar jag.

En gång, för snart 40 år sedan, gick han ut ifrån min lägenhet med orden: ”Jag kommer nog inte tillbaka igen”. Orsakerna till dessa avskedsord var inte helt olika dem hjälten i filmen hade för att säga nej till Anna i bokhandeln, om vi bortser från hennes berömmelse.

Jag stod i fönstret och såg honom långsamt gå bort emot porten som ledde ut från gården där jag bodde. Vi var 26 år gamla.

Min man, 27 år gammal på porträttet, akvarell/gouache

Någon vecka senare bestämde jag mig och tog spårvagnen genom hela stan och hem till honom. Sedan dessa kamperar vi ihop. Han är det bästa som hänt mig (tillsammans med min dotter förstås).Sådant där är kanske banalt på film men i verkligheten kan det vara fantastiskt och en källa till stor tacksamhet – inför livet. Ju äldre jag blir desto mer tacksam blir jag för de år vi redan haft tillsammans. Förhoppningsvis blir de många fler.

Apropå inlägget på Lasses blogg idag men också apropå gårdagens citat:

När jag var 7 -8 år bodde vi ett par år i Lysekil. Akvarellen nedan är från Gallbergsudde, som ligger mitt emot Gamla Stan och Norra hamnen därstädes. Vi bodde ungefär en halv km från den här udden. (Vyn på akvarellen vetter ut mot Västerhavet)

Vid de här klipperna badade vi och solade. Under den varmare årstiden gick mamma och jag ofta ut dit med varsin dörj och drog upp ett par torskar till middagen. Jag minns inte att vi någon enda gång gick hem utan att ha fått tillräckligt på kroken.

Vid Södra hamnen, som idag är en gigantisk småbåtshamn där lyxseglarna ligger tätt som sardiner i en sardinburk, hade pappa en roddbåt med utombordare. På sensommaren, när makrillen gick till i stora stim i Gullmarsfjorden, åkte vi ut med båten och dörjade. Jag minns en gång då vi åkte hem med hela båtbottnen full av fisk, makrill, vittling och t.o.m. en och annan plattfisk. Det var inte så smart faktiskt, men när det nappade redan innan man hunnit famna ut reven mer än några meter, blev man så gripen att det var svårt att sluta. Vi lärde oss dock snabbt att inte ta upp mer i båten än vi kunde äta upp själva. Det fanns ju inte frysboxar på den tiden.
Den här gången, som jag minns speciellt, kom vi emellertid hem med hinkvis med fisk som vi försökte ge bort till grannarna. De slog ifrån sig med både händer och fötter för de hade själva sådana mängder av fisk att de inte kunde äta upp den. Efter den gången drog vi bara upp fisk som vi hann äta upp själva.

Idag, säger man mig, är sportfisket totalt borta från Västkusten eftersom man inte får någon fisk längre.

Jag kom tillbaka till Lysekil för andra gången sedan vi flyttade därifrån 1955, för sju år sedan. Det var mycket som hade ändrats. Dels hade staden förstås vuxit ut på alla ledder och bredder men framför allt blev jag besviken över hur havet såg ut. Då, när jag var barn, var vattnet i det närmaste kristallklart. Vet inte hur många meter ner man såg bottnen, men det var djupt. Nu var havet en slags gråbrun sörja. Men föroreningarna av havet hade vi ju sett, maken och jag, redan i början av 70-talet, när vi seglade på Västkusten och ofta landade eller övernattade på någon holme. Då lärde vi oss att se var vi satte fötterna för att inte kliva i alla klumpar av tjockolja som låg uppspolade på klipporna. Sådana fanns inte när jag var barn.

Det är inte riktigt roligt att ha varit med så länge att man kunnat se hur förstörd miljön har hunnit bli på dryga 50 år. De som är unga idag anar nog inte ens hur mycket renare havet och kusterna var på den tiden och hur mycket fisk det fanns. Det goda med den saken, för dem, är förstås att de inte heller saknar det som gått förlorat men samtidigt inser de nog inte vad vi ställer till med och hur förödande vårt moderna levnadssätt är för naturen – en natur som vi ändå är helt beroende av för vår överlevnad – som art.