Dagens mest träffande ombenämning blir omdöpandet av s.k. ”hushållsnära tjänster till” ”överklassnära tjänster”.

Denna språkligt sett mycket adekvata ombenämning sågs på bloggen
Tjyvlyssnat, i en kommentar av Martin.

Fler än jag börjar se sambanden mellan nyliberal egoism och biologism/evolutionism samt sambandet mellan de idéer som förenar dessa ”ismer” å ena sidan och nazism/fascism/antidemokratiska strömningar å den andra.

Så här skriver Mats Deland bl.a. om saken i dagens Aftonblad.

Oavsett vad vi kallar de här strömningarna – nazism, nihilism, satanism eller vanlig pubertal omnipotens och narcissism – hänger de väl ihop med den nyliberala samhällsomvandlingen: världen tillhör de starka. Den hänsynslöshet de åberopar är bara några snäpp mer renodlad än den de ser runt omkring sig.

Jag har sett allt detta växa fram och varnat för det ända sedan början av 90-talet. Vid ungefär den tiden kunde man klart urskilja fyra ting som jag uppfattade som mycket illavarslande och som alla pekade i samma riktning, mot exakt det som Mats Deland ser och skriver om idag:

1) Biologismen återkom.
(Biologism här: Tendensen att förklara allt mänskliga betéende biologiskt/evolutionärt)
Genteknologin hade varit synnerligen framgångsrik och biologin börjde därmed bli alltmer av en modellvetenskap, idealvetenskap, som framgångsrika vetenskaper tenderar att bli.
Vid den tiden började också sociobiologin slå igenom på allvar, idén att människans sociala system är en effekt av våra gener i första hand, och att det egentligen är biologin som kan säga oss vad vi är ”av naturen”. Det var en föreställning som inte hade varit acceptabel sedan 1945 på grund av att Hitler, och hans påhejare (inte minst forskare och framför allt biologer, genetiker, läkare och psykiatriker ex), drog den tidens biologism till sin absolut yttersta konsekvens. Detta ledde till den vidriga utrotningspolitiken av judar och av alla andra folk som nazisterna ansåg vara undermåliga (Untermenschen) som ”zigenare” (eg. romer) och slaver, men även av människor med egenskaper som inte sågs som biologiskt naturliga, som de homosexuella, samt av politiska motståndare, kommunister och socialdemokrater.
”Nybiologismen” var alltså över oss från slutet av 1980- och början av 1990-talet.

2) Nyliberalismen hade ”segrat”
De flesta västländerna, även Sverige, hade nu på allvar börjat vandra Friedmans nyliberala väg, i princip, samma väg som som USA och England hade traskat på en tid redan och som skulle tvingas på alla U-länder: Banta den offentliga sektorn, sänk skatterna (framför allt för de rikaste) och kläm åt de fattigaste (samma åsikter som de konservativliberala förde fram under andra halvan av 1800-talet, samtidigt som de fick gott stöd för sina ekonomiska teorier i Darwins evlutionsteori – tyckte de).

3) Det började talas om det stora hotet med invandringen
Och redan i början av 90-talet (långt innan Al Qaida var uppfunnet av Bush & Co) började man peka ut muslimer som en för Europa farlig grupp invandrare. I ett TV-program i början av 90-talet exempelvis, visade man en fransk film som skulle få oss alla att förstå hur det ”kommer att se ut i Paris” när muslimerna har tagit över och ropar ut sina bönestunder var och varannan timme samt rullar ut sina bönemattor över hela Paris et.c.

4) Den vetenskapliga relativismen
Inte nog med det, inom vetenskapssamfundet hade relativismen vunnit insteg och alltfler förnekade alla möjligheter att förstå världen och kunna prestera några vetenskapliga sanningar. Nietschze hade redan kommit i ropet, nazisternas och Hitlers store filosof och idol och allmän naturmysticism hade kommit att omfattas av allt fler, även inom kultureliten. Världen bestod bara av berättelser, och den ena berättelsen om världen var lika god och sann som den andra.

Alla bitarna på plats
Här var redan bordet dukat, fast nästan ingen ville se det. Den naturliga biologiska fienden till oss fanns på plats (muslimerna), människan är ingenting annat än en vinstmaximerande egoist som går över lik för egen vinning och dessutom har evolutionen alltid gynnat dem som är starkast, det är de som vinner i evolutionens stora spel (biologismen). Här konkurrerar man obegränsat och vinner eller dör (liberalismen). Allt detta bildande ett mönster som var klart urskiljbart även om jag hårdrar det lite här, för givetvis är bilden mer komplicerad än så här.

Härhemma, såväl som i Europa och i USA. kunde man redan då se hur fascister och nynazister rekryterade nya proselyter och att dessa kände att vinden nu blåste i deras riktning. Grundläggande för dessa ideologier är just kunskapsrelativism och instinktivism: ”Lita på dina sunda biologiska instinkter och förakta intellektuella verksamheter de är ändå bara sken”. Båda dessa ideologier grundas alltså också i irrationalism och fanatism, på ovetenskapliga föreställningar och subjektivt upplevda känslor och åsikter.

Så här skrev jag om saken omkring 1995, men publicerat först 2002:

Under nittiotalet blev det intellektuella klimatet alltmer likt trettiotalets. Biologistiska förklaringar av mänskliga beteenden och känslor blev åter högsta mode. Vi fick en tilltagande invandrarfientlighet, nynazister började åter marschera på våra gator och de började misshandla och mörda invandrare och homosexuella. Dessutom gick nationalistiska partier framåt i val i flera länder i Europa. Politikerföraktet hade upparbetats dithän att allt färre kunde tänka sig att bli politiker och de flesta föraktar dem som är det, allt precis som under trettiotalet. Nu ifrågasattes också demokratin öppet även i våra största dagstidningar, något vi inte hade sett under årtionden.

Även detta skrev jag vid ungefär samma tid:

När kampen för jämställdhet och demokrati började hårdna under andra halvan av 1800–talet, då kom biologin, och senare Darwins evolutionsteori väl till pass för att legitimera och försvara det ojämlika samhällssystemet. Idag, när demokratin för första gången sedan den segrade en bit in på det här seklet ifrågasätts på allvar och när nyliberalismen går segrande över världen, precis som under 1800–talet, kommer biologismen åter väl till pass. Precis som förra gången finner vi olika biologismer, den som passar den ultraliberala ekonomismen, den totala låt-gå-politiken, och den som passar traditionell konservatism och fascism och precis som förra gången finns det gott om pengar för att gynna biologismen och många som tjänar på att propagera för den. Därför har alla som anser att demokratin är det bästa tänkbara politiska systemet anledning att vara uppmärksamma och varna för den intellektuella trend som nu är under uppsegling

Och som sagt, nu börjar fler se samma sak. Det inger ju ett visst hopp trots allt. Det är inte för sent än, men vi ska ju vara medvetna om att den ideologiska grund vi lägger för ungdomarna idag, det är den som troligen, men tack och lov inte säkert, kommer att slå igenom i praktisk politik om 20-30 år.

Litteratur:
– 1990, Berminge K, Evolutionsepistemologin som vetenskap och ideologi. Rpt. 162. Institutionen för Vetenskapsteori‚ Göteborg.
– 2002, Berminge K, Kvinnan – Djur eller människa? Ett vetenskapsteoretiskt perspektiv på biologismens kvinnosyn, Alba nr 7/2002

Länkar:
– De nya övermänniskorna, MATS DELAND om våld som växer, AB
– Liberalismen – ett förstadium till fascism? Motvallsbloggen 9/5 2006
Men även denna, äldre artikel i AB är av intresse i sammanhanget:
– Den svenska bushoisien. Lindeborg/Wijk, AB , 30/3 2007

Nu har nya numret av Alba kommit. Klicka på Albas symbol ovan och läs artiklar om smärta, som är detta nummers tema, eller bli informerad genom någon/några av bokrecensionerna.

Visst är det väl konstigt. Liberaler och nyliberaler betonar gärna att vi alla är egoister och att det är helt naturligt, ja riktigt bra, att de som kan roffar åt sig så mycket de förmår.

När så människor uttrycker missnöje med att somliga toppar skor sig på vanliga människors bekostnad, då är det alltid någon liberal eller nyliberal som hoppar upp och anklagar dem för ”avundsjuka”, en förkastlig egenskap. Men – om vi är egoister av naturen så är det väl bara naturligt att missunna andra att få mycket mer än man själv får och är egoismen inte en klandervärd egenskap i det ena fallet, snarare beundransvärd, så borde väl samma sak gälla i det andra fallet.

Med anledning av en kommentar från Tomas på ett tidigare inlägg började jag fundera kring islamofobin och kring föreställningar vi ofta gör oss om andra religioner och om det kvinnoförtryck som vi anser finns inom dessa, just nu framför allt om islam. Och här uttrycker jag bara några spridda, trevande och tämligen ostrukturerade funderingar, utifrån egna, givetvis begränsade erfarenheter och någon expert på religionerna är jag verkligen inte, så kom gärna med tillrättalägganden där jag har fel.

Kvinnoförtryck i katolska länder?
När jag var barn och mycket ung, och då världen var så mycket större, Asien, Afrika och Sydamerika låg ofantligt långt borta, pga sämre kommunikationsmöjligheter och på grund av de få kontakter vi hade med människor från dessa världsdelar, så talade vi nästan aldrig om kvinnoförtrycket i de här världsdelarna. Det rörde oss inte eftersom det nästan utövades på en annan planet. Istället talade vi om, och beskärmade oss över, hur förtryckta de katolska kvinnorna i Sydeuropa var. De fick inte gifta sig med vem de ville, de fick inte träffa pojkvänner med mindre än de hade ett ”förkläde” med sig, mamma eller en bror, och de gifta kvinnorna fick inte arbeta utanför hemmet, hörde man ofta. De såg aldrig främmande män i ögonen, sade man.

Första gången jag började fundera lite bredare över vari kvinnoförtryck egentligen består, var när jag började arbeta som sfi-lärare (sfi=svenska för invandrar) i början av 70-talet. De könsmönster jag kom i kontakt med på mina kurser (jag hade också helt andra kurser för rent och infödda svenskar), stämde inte riktigt med mina föreställningar. De katolska kvinnorna från Sydeuropa var ofta betydligt mer påstridiga gentemot sina äkta män än svenska kvinnor var. De kunde ge sig in i tämligen animerade diskussioner med sina män i frågor där de var oense, medan de svenska kvinnorna nästan alltid tystnade och avstod från att käfta emot sina män om dessa uttryckte en annan åsikt än de. De sydeuropeiska kvinnorna gav i själva verket intrycket av att vara betydligt mer frigjorda och mindre förtryckta av sina män, betydligt mindre benägna att bara underordna sig deras åsikter och beslut än de svenska kvinnorna (men visst, detta var ingen vetenskaplig undersökning utan vad jag ofta observerade). Jag började i alla fall bli mer skeptisk till tanken att just vi, de skandinaviska kvinnorna, var så mycket friare och mer jämställda än kvinnorna i det katolska Sydeuropa, eller i varje fall började jag fundera på olika sorters förtryck av kvinnor, ”kulturellt” kontra ekonomiskt förtryck exempelvis.

Är islam mer kvinnoförtryckande än kristendomen?
När vi så började få hit flyktingar från muslimska länder upptäckte jag en annan sak, via min sfi-undervisning: De unga muslimska männen, som kom till mina kurser, behandlade mig (som då var 45 år), med en helt annan respekt och uppskattning än många svenska unga män, som kunde och kan vara nog så föraktfulla och nedvärderande, inte minst mot lite äldre kvinnor (sådana över 45). Det vill säga, även om kvinnorna i traditionellt muslimska områden alltid är underordnade sina män (påstås det i alla fall), så är de äldre kvinnorna också överordnade de yngre männen.
Mamma har exempelvis en stark ställning och en hög status i både de katolska kulturerna och inom islam, medan mamma i vår svenska kultur är en högst mindervärdig individ, ofta framställd som dum, förtryckande, elak, som den som förstör för sina barn och saboterar hela deras liv etc. Ja alla äldre i vår kultur, kvinnor som män (utom män inom den ekonomiska och politiska eliten) anses korkade och mindre vetande så fort de kommit över de 50, medan ålder och visdom aktas högt i de andra kulturerna. Så det finns områden där kvinnor har bättre status och en starkare ställning i dessa kulturer i jämförelse med vad de har hos oss och i vårt sekulariserade samhälle. Det handlar tydligen inte bara om förtryck rätt och slätt, utan om underordning/förtryck i olika avséenden och i olika situationer.

Dessutom tycks det inte vara så stor skillnad, vad gäller seder och bruk, mellan muslimer och kristna i Mellersta Östern, förutom förstås vad gäller hur man tillber sin gud och de ceremonier som man utövar till hans ära. Vad gäller kvinnorna så förefaller synen på dessa och deras plats i samhället, villkoren för dem i stort, vara ganska likartade inom dessa båda religioner i de här områdena. Rätta mig om jag har fel.

Vidare förefaller det mig som om synen på kvinnors skyldigheter, rättigheter och plats i samhället, successivt övergår till vår syn från Mellersta Östern och fram genom Medelhavsområdet och norrut. Och där verkar den katolska kvinnosynen och det katolska familjesystemet ända in i mycket sen tid haft mer gemensamt med den muslimska världen i Mellersta Östern än med våra dagars nordiska kvinnosyn. I det avséendet har de sydeuropeiska kulturen förändrats radikalt, i nordisk riktning, bara under min livstid. Gissar dock att det fortfarande finns, i det här avséendet, verkligt konservativa enklaver kvar i delar av Sydeuropa.

Levnadsförhållandena först, religionen sen
Idag talar man aldrig om de förtryckta katolska kvinnorna, utan bara om de förtryckta muslimska kvinnorna och inte minst ser man bärandet av huvudduk som ett djupt kvinnoförtryck, ett som handlar om att kvinnor inte får klä sig som de vill, inte får visa sin skönhet för andra än för sina män. Men har de här kvinnliga plaggen, huvudduk och burka, verkligen med manligt förtryck att göra ursprungligen? Jag tvivlar på den saken, även om de kanske används så idag – vilket många muslimska kvinnor, å andra sidan, förnekar.

Jag tillhör dem som inte tror att centrala kulturella regler har uppkommit ur religionen ursprungligen, utan att religionerna har legitimerat och stadgat just de kulturella och praktiska regler som människorna, där religionerna har uppstått, har tillämpat. Så tror jag exempelvis, och tills någon övertygat mig om något annat, att det muslimska och judiska förbudet att äta fläsk har sin grund i trikinfaran och att traditionella muslimska klädedräkter har sin grund i det klimat och den miljö som judendom och senare islam, uppstod i. Kristendomen uppstod eller utvecklades mer i Medelhavsområdet, på Balkan (Makedonien), via Paulus missionerande.

Är verkligen just slöja eller huvudduk ett uttryck för kvinnoförtryck?
Jag är alltså mycket tveksam till föreställningen att muslimska kvinnors huvuddukar eller burkor enbart grundar sig i kvinnoförtryck, i patriarkala regler tillkomna enbart för att förtrycka kvinnor, även om de kan användas på det sättet idag, av dem som så önskar. Istället tror jag att seden att täcka hela kroppen har med urgamla levnadsmönster att göra. Både judendom och islam har uppstått i Mellersta Östern och i ökenområden (samt i tämligen krigiska kulturer). Där har det säkert varit praktiskt att dölja stora delar av kroppen, dels mot solen, dels mot sandstormar exempelvis. Beduinska män har också burit löst sittande heltäckande kläder och de brukade också ofta täcka sina ansikten, ha huvudbonader som möjliggjorde detta då det behövdes. Stora vida kläder isolerar dessutom inte bara mot kyla utan även mot värme.

Även inom kristendomen, således också hos oss, har vi haft regeln om att kvinnor ska täcka sina huvuden och att gifta kvinnor inte får visa håret (en sed som jag gissar har sin grund i Bibeln och kristnandet av Sverige). Denna regel föll bort för inte så länge sedan. När jag som barn, under 50-talet, reste med mina föräldrar till min pappas religiöst dominerade hemtrakter, i det schartauanska Dalsland, möttes jag av syner som fick mig att tycka att jag hade blivit förflyttad till 1800-talet. Där, på de små grusvägarna, mötte vi kvinnor som var helt täckta, nästan hellånga kjolar och med hucklen som täckte hela huvudet, utom ansiktet och som hängde ut över axlarna. Deras huvuddukar var alltså knutna som de muslimska kvinnornas huvuddukar, så att även halva pannan var dold. Så sent som under 1950-talet fanns det alltså enklaver i Sverige där de medelålders och äldre kvinnorna fortfarande klädde sig enligt gammal svensk och vad som var kristen sed. Kristendomen är ju en religion som vi har importerat från områden med helt andra klimatiska och miljömässiga förhållanden.

Men jo, för mig, som svenska, så framstår många muslimska seder som kvinnoförtryckande, som att flickorna vaktas, inte får gifta sig med vem de vill (där så är fallet vilket det tydligen inte alltid är) och att de förhindras att träffa vem de önskar och leva, som vi svenskar uppfattar saken, som vanliga tonåringar innan de gifter sig. Å andra sidan borde det vara förtryck också av pojkarna att de gifts bort med den flicka som föräldrarna har sett ut, att de inte få välja fritt, tycker man. Däremot har jag svårt att se huvudduken som ett tecken på förtryck, om de muslimska kvinnorna inte själva betraktar den som sådant.

Slutligen
Sedan ska man givetvis också inse att det finns många varianter av samtliga våra tre stora broderreligioner, judendom, kristendomen och islam, och att ingen av dessa religioner, eller varianterna av dem, är bokstavligt tillämpbara idag. Deras skrifter går att tolka på olika sätt och har därför alltid tolkats på olika sätt, och dessutom har man tvingats strunta i mängder av religiösa regler i de olika religionernas skrifter, då många av dem är rent omöjliga att följa i vår tid.

Länk:
– Wikipedia om islam
– Tidskriften Minaret, Jinges blogg
– Den lilla moskén på prärien, flera videos, You Tube

Thomas Anderberg, docent i filosofi vid Lunds universitet i Uppsala (med moralfilosofi, medicinsk etik, miljöetik, religionsfilosofi, politisk filosofi och estetik som specialiteter), skriver, i en artikel i DN, om varför människan så gärna tror på en Gud, att:

Vi föds alltså inte, som Locke och andra filosofer menat, som oskrivna blad. Vi är åtminstone linjerade och paginerade. Och religionen bör enligt kognitionsforskningens resultat ses som ”en biprodukt” av mentala processer som utformats för andra men funktionellt likartade syften.

Men nej Thomas Anderberg, John Locke (engelsk samhällsfilosof, 1632-1704) förde aldrig fram denna idé om det mänskliga psyket. Att han skulle ha föreslagit en tabula rasa-teori (tabula rasa = blank tavla) av det slaget är bara en vida spridd myt. Denna myt säger att Locke skulle ha ansett att vi människor föddes totalt utan någonting i vårt psykologiska bagage, att vi föddes som blanka totalt oskrivna blad alltså, vilket även jag lärde mig som ung student när jag läste politisk idéhistoria.

Locke är alltså helt oskyldig till den galna ”teori” som han har fått bära hundhuvudet för – under mycket lång tid uppenbarligen. ”Tabula rasa-teorin” nämns nästan alltid som exempel på hur tokiga somliga idéer från det förgångna kan vara och som exempel på hur totalt felaktig föreställningen ifråga är, som just i Anderbergs text ovan.

Men som sagt, John Locke sade ingenting i den vägen vilket man dock måste läsa hans eget verk An Essay Concerning Human Understanding (1690) för att känna till eftersom alla får lära sig att han är fader till ”tabula rasa-teorin” och detta upprepas i varenda lärobok om Locke (också jag har dessvärre undervisat om detta och sorgligt nog också skrivit ett läromedelskompendium innehållande denna villfarelse).

Så vad sade John Locke – egentligen?
John Locke var en renlärig empirist. Han var alltså övertygad om att alla kunskaper kommer från erfarenheten (empiri = erfarenhet) och att vi inte har några kunskaper medfödda, att vi i den meningen föddes som blanka blad, men det är inte detsamma som att hävda att vi inte har någonting alls medfött. Något sådant hävdade inte heller Locke – tvärtom. Han ansåg att människan var utrustad med alla möjliga egenskaper vid födelsen och att det var denna medfödda utrustning som bestämde hur vi uppfattade vår omvärld. Han fann exempelvis att 1) vi människor har medfödd tendens att sträva efter lycka och att undvika olycka 2) att vi har sinnen (syn, hörsel etc.) som bestämmer hur vi uppfattar omvärlden 3) tankeförmåga 4) förmåga att känna glädje, smärta, obehag, kraft/energi 5) att vi har en tidsuppfattning 6) en tendens att generalisera och att abstrahera 7) att dra slutsatser om samband, 8 ) att vi har vissa antipatier medfödda och 9) att vi har språkförmåga och kan kommunicera.

En varelse med alla dessa medfödda egenskaper kan knappast hävdas vara ett totalt blankt blad vid födelsen. I synnerhet som Locke menar att dessa medfödda egenskaper användes av oss för att organisera våra erfarenheter och för att använda oss av erfarenheterna, alltså skapa oss kunskaper och att egenskaperna bestämmer hur vi uppfattar omvärlden. Detta är i själva verket en mycket modern idé och exakt vad de allra flesta av dagens biologer liksom samhälls- och betéendevetare hävdar.

Man måste förstå en person utifrån den tid han/hon levde i.
John Locke protesterade mot sin tids tankemode, att vi hade medfödda kunskaper, alltså kunskaper av typen multiplikationstabellen, var Ganges rinner etc. Sokrates, den ”gamle greken” som via Platon och Aristoteles var en mycket viktig filosof på Lockes tid, var av motsatta uppfattningen. Hans majeutiska metod gick ut på att locka fram elevernas medfödda/inneboende kunskaper genom att ställa dem de rätta frågorna. Det var denna föreställning som Locke fann absurd och det var den han gick till storms mot. De allra flesta av dagens filosofer och idéhistoriker, liksom akademiker i övrigt, håller nog med honom härvidlag.
Det tycks alltså som om någon ärkefiende till Locke sammanfattade hans ”teori” någon gång och sedan har denna sammanfattning tydligen lärts ut till generationer av akademiker.

Immanuel Kant inspirerad av Locke
Nu har historien om Locke och hans teori om de medfödda mänskliga egenskaper en intressant fortsättning, i synnerhet för filosofer och idéhistoriker och för alla andra som är intresserade av frågan. Det är nämligen med stor sannolikhet så att Immanuel Kant (1724-1804), en filosof som åter kommit på modet, inspirerades till sin teori om de medfödda tankekategorierna (de a prioriska kategorierna) just av Locke (som han diskuterar en del i sitt berömda verk Kritik der reinen Vernunft (1781), alltså idén att vi har en viss uppsättning psykiska/själsliga tankeverktyg med vars hjälp vi uppfattar vår omvärld. Denna idé har man beundrat Kant storligen för, åtminstone från och till (modetrenderna inom filosofin kommer och går och återkommer igen precis som andra trender) och just nu är det ”till” för Kants del. Det paradoxala är alltså att upphovsmannen eller inspirationskällan till teorier som just nu är djupt beundrade var John Locke, mannen som man samtidigt framställer som den stora klanten i idéhistorien och som den som hade alldeles fel om människans egenskaper. Sedan var det förstås så att Kant utvecklade och systematiserade idéerna om våra tankeförmögenheter.

Både Locke och Kant levde före Darwin och innan utvecklingstanken hade slagit rot, så båda var övertygade om Guds existens, varför båda förstås ansåg att det var Gud som hade utrustat människan med de egenskaper hon hade med sig in i livet.

Det moderna evolutionstänkandet
När idén om att mycket mer, än man tänkte sig under några årtionden efter andra världskriget, är medfött åter kom i ropet, som det gjorde från 1980-talet och framåt, så kom man också att återupptäcka och åter börja beundra Kant. Hade Kant bara fått uppleva Darwin, menar många, så hade han förstås ansett att våra tanke- och själsförmögenheter i själva verket är evolutionens verk. (Detsamma kunde man faktiskt säga om Locke, istället för att beskylla honom för att ha varit en pappskalle.) Och sedan 20 år är ett icke föraktligt antal forskare världen över sysselsatta med att visa hur Kants a prioriska tankekategorier är medfödda, som kausaltanken, rumsuppfattningen, tidsuppfattningen, moraluppfattning etc.

Dags att äntligen ge John Locke en rejäl upprättelse i det här avséendet alltså.

Länkar:
– Från andar till gudar, T Anderberg, DN Kultur
– Om Thomas Anderbergs akademiska meriter
– Inlägg om att läsa originaltexter, Motvallsbloggen