Jag brukar inte gå i polemik mot andra bloggare på den här blogen, men jag ska göra ett undantag med denna bloggpost med anledning av en ordväxling som utbrutit mellan mig å ena sidan och Kildén & Åsman å den andra, på deras blogg.(1) Som de flesta torde känna till, som intresserat sig speciellt för händelserna i Libyen, så stödjer Kildén & Åsman rebellerna och Natos bombande i Libyen.
Jag är helt oförmögen att förstå detta men mitt ställningstagande mot detta bombande handlar inte, som Benny Åsman antyder i sitt kommentarfält, om att jag försvarar Ghadafi eller om att jag anser att han är demokratisk ledare. De som följt den här bloggen om Libyen har, hoppas jag, inte kunnat undgå att notera att jag inte hyser dessa åsikter om Ghadafi. Min kritik av bombandet har helt andra skäl och jag kritiserar dem trots att jag inte betraktar Ghadafi som en demokratisk ledare av västerländskt snitt och har fullt klart för mig att han inte lägger vantarna emellan vad gäller att kväsa opposition i landet, beter sig som de flesta ledare i arabvärlden i det avseendet alltså.
Mer om grunden till mitt ställningstagande mot Natobombningen i Libyen:
För det första anser jag inte att Nato, eller vi svenskar, ska delta i bombkampanjer i Libyen som oundvikligen kommer att drabba mängder av oskyldiga civila och där vi inte vet om majoriteten ligger bakom målsättningen, att störta Ghadafi, döda honom troligen. Det har jag redan deklarerat på bloggen.
För det andra anser jag att risken är stor att Libyens framtid blir mycket mörkare om Nato, som bara är en av USA:s organisationer för att styra världen, vinner kriget. Det kommer, enligt min övertygelse, att leda till att landet utarmas av Västvärldens, framför allt av amerikanska multinationella företag. Det kommer att medföra privatiseringar av det mesta i Libyen, de multinationella företagen kommer att kunna lägga beslag på både oljan och vattnet i Libyen, med svåra levnadsförhållanden för majoriteten i Libyen som följd och en mycket fattigare framtid för libyerna. Det kommer också att leda till att Libyen återigen får amerikanska militärbaser och kanske även franska sådana på sin mark.
För det tredje framkallar man med bombandet av Libyen, på ena sidan i vad man nu utvecklat till ett inbördeskrig, en situation som troligen kommer att bli lik den vi sett i Irak, med mängder av döda och skadade människor, med massor av flyktingar och med en sönderbombad infrastruktur. Vi ser redan början till allt detta när Nato bombat skolor, sjukhus, TV-stationen, vattenledningen och dessutom fabriken som tillverkar rör för densamma etc.
Det faktum att Väst, Frankrike, England och USA inte ens försökte att förhandla fram en fredlig lösning i Libyen tyder på att man ville ingripa och ansåg sig ha fått ett bra tillfälle att ta tillbaka det man ansåg att man förlorade i Libyen efter 1969.
Jag är alltså övertygad om, och har varit det hela tiden, att Natos bombande i Libyen inte handlar om att skydda civila utan om att förslava människor i ett land som hittills självt har ägt sina naturtillgångar (sedan de nationaliserades efter Ghadafis oblodiga revolution/kupp 1969) och därför haft en möjlighet att skapa sig en god framtid. Tiden arbetade för det libyska folket. Ghadafi är en ganska gammal man som inte kommer att leva för evigt. Men om Väst tar hand om Libyens naturtillgångar, vilket med stor sannolikhet kommer att hända om ”rebellerna” lyckas ta makten i landet, kommer Libyens folk inte att få dem tillbaka och inte kunna tillgodogöra sig vinsterna från dem.
Frågan är också vilket som skapar mest lidande för det libyska folket, ett inbördeskrig, som i praktiken är lett av USA, via Nato som stöd för ena sidan och även med stöd från Saudiarabien och Quatar, eller ett fortsatt liv med Ghadafi som informell ledare men som i praktiken är Libyens diktator. Jag tror det senare sparar fler människoliv, även om Ghadafi styr med järnhand, framför allt vad gäller att kväsa oppositionella i landet. Dessutom kunde Libyen behålla sina naturresurser, oljan framför allt och hade fått en chans senare, som de med stor säkerhet förlorar med det här Natoledda inbördeskriget om ”rebellerna” och Nato vinner kriget.
Frågan är vidare om de s.k. rebellerna är mer demokratiskt inställda än Ghadafi. Jag tycker det finns god anledning att betvivla den saken. Eftersom vi vet att USA, och därmed samtliga Väststater, stödjer precis vilken diktator som helst bara USA:s ekonomiska och militära intressen tillgodoses i landet, så kan vi inte heller ta för givet att Natostaterna kommer att se till att det blir en verklig demokrati i Libyen om eller när Nato vinner det här kriget, som man under alla omständigheter sett till blir långvarigt. (Bl.a. med ICC-ordern om gripande av Ghadafi.)
Den tredje frågan är vad majoriteten i Libyen önskar. Föredrar den ett Libyen som befinner sig under Västs stövlar eller ett Libyen som befinner sig under Ghadafis dikatorskap. Här ställer jag mig tvivlande till att majoriteten verkligen stödjer de s.k. rebellerna även om många av dem är kritiska till en hel del av det Ghadafi gör eller står för och det kommer jag att göra ända tills man anställer korrekta och rättvisande val i landet, något rebellerna motsätter sig och som ingen inom Nato visat intresse av att förhandla eller pressa fram.
Därmed över till en artikel i SvD om hur det började.
Så här såg rapporteringen om Libyenupproret ut 18/2 2011 i SvD, tre dagar efter att det hade utbrutit, enligt Kronologin i Wikipedia. Ungefär samma rapport återkom i de flesta större svenska media.
Publicerad 18 februari 2011
Uppdaterad 18 februari 2011Poliser hängda i Libyen
Flera dödsfall i libyska protesterDemonstranter i Libyen har hängt två polismän i staden al-Bayda vid Medelhavet, rapporterar nyhetsbyrån AFP och hänvisar till en tidningskälla. Uppgifterna om lynchningen av poliser var ännu vid 20-tiden mycket knapphändiga.Radiohuset i den libyska staden Benghazi ska också ha satts i brand av demonstranter, uppger vittnen enligt AFP. Benghazi ligger vid Medelhavet, en bit väster om al-Bayda där oroligheter också pågår. På kvällen rapporterades att säkerhetsstyrkor slagit en järnring runt al-Bayda vid Medelhavet, efter att demonstranterna tagit kontroll över staden. Styrkorna ska ha lämnat själva staden för att undvika mer blodbad, uppgav en anonym källa.Tusentals sörjande libyer gick direkt från fredagsbönen till att begrava de döda från torsdagens blodbad. Samtidigt lovade Gaddafis regim att krossa all opposition.Fjorton människor dödades i torsdags i Benghazi lite längre västerut när säkerhetspolisen angrep regimkritiska demonstranter, uppgav sjukhuskällor dagen efter. Samma antal återgavs av tidningen Quryna, som står den libyske ledaren Muammar Gaddafis son nära.
Enligt lokala källor dödades 28 människor totalt under torsdagens oroligheter, Benghazi och al-Bayda inräknade.Libyens så kallade revolutionskommittéer, ryggraden i Gaddafis regim, lovade under fredagen att slå tillbaka ”hårt och våldsamt” mot eventuell opposition mot regimen och ledaren, och jämställde motståndet mot regimen med att ”begå självmord och leka med elden”.
-Säkerhetstjänstens ondskefulla attack mot fredliga demonstranter blottlägger Muammar Gaddafis brutalitet så fort den möter någon som helst intern opposition, sade Sarah Leah Whitson, chef för människorättsorganisationen Human Rights Watch i Mellanöstern och Nordafrika.
/ TT-AFP
(2) |
Om man tittar lite närmare på den här rapporten så motsäger den sig själv förutom att den är allmänt oklar. I inledningen läser vi om hur två poliser hade lynchats och hängts av demonstranter och att sådana hade satt eld på radiohuset i Benghazi, redan någon dag efter att demonstrationerna hade börjat. De började enligt Wikipedia 15:e februari.
Låt oss stanna där och fundera över vad svensk polis, eller amerikansk, eller dansk eller engelsk polis hade tagit sig för om detta hade hänt i Sverige, USA, Danmark eller England ex. Givetvis hade man tagit i med hårdhandskarna mot de protesterande. I Sverige sköt poliser skarpt mot en demonstrant som kastade gatsten mot dem under det som kommit att kallas ”Göreborgskravallerna”. Vi kan nog ta helt för givet att man inte hade varit mildare mot demonstranterna om dessa hade hängt två poliser och tänt eld på radiohuset. Det hade man inte varit i något annat land heller, demokratiskt eller inte. Även i Tunisien och Egypten sköt polis och militär mot demonstranterna de första dagarna men där slutade de, av någon anledning, att göra det efter några dagar och man kan ju spekulera om varför.
Så hoppar vi fram i texten i rutan ovan och läser att säkerhetsstyrkorna i Libyen slog en ring runt al-Bayda och vidare att de ”… ska ha lämnat själva staden för att undvika mer blodbad, uppgav en anonym källa”. I mina öron låter detta inte som om polisen gick hårt fram.
Men så får vi veta att Ghadafis styrkor lovade att slå tillbaka, hårt och våldsamt, varvid en kvinna från Human Rights Watch säger att: ”Säkerhetstjänstens ondskefulla attack mot fredliga demonstranter blottlägger Muammar Gaddafis brutalitet så fort den möter någon som helst intern opposition”
Det är nu bara det att detta ser vi inte rapporterat någonstans i artikeln. Där står något helt annat, nämligen att demonstranterna dödade ett par poliser och satte ett radiohus i brand, samt att säkerhetsstyrkorna försökte undvika blodbad men att ett antal dog, oklart hur många (14 eller 28) och oklart vilka som dödade dem.
Jag tyckte detta var väldigt konstig och motstridig information således och undrade vad det var som faktiskt hände i Libyen. Det där liknade inte Tunisen eller Egypten. De närmaste dagarnas information gjorde inte händelserna mer förståeliga. Det hände mycket och otroligt snabbt nu och informationen om händelserna verkade mest komma från Al-Jazeera i början.
I Wikipedias Kronologi över händelseförloppet (3) kan vi läsa att 21:a februari förser sig Benghazidemonstranter med vapen ur säkerhetsstyrkornas högkvarter och hissar monarkins flagga över rådhuset”. Den 22:a hävdar Ghadafi att detta är ett uppror av Al Qaida och ett gäng islamister. Wikipedia fortsätter med vad som också hände 21:a:
Storbritanniens utrikesminister David Owen föreslår en flygförbudszon, för att hindra regimen att från luften bekämpa civilbefolkningen. Inrikesministern och generalen Abdul Fatah Younis avgår och uppmanar till uppror mot Gaddafi. Arabförbundet suspenderar Libyens deltagande.
23 februari – Italiens utrikesminister Franco Frattini uppskattar 1 000 döda och bekräftar att östra Libyen, Cyrenaika, har fallit ur Gaddafis grepp. Även Misratah uppges vara i oppositionens händer. Situationen beskrivs som ett inbördeskrig. (2)
Det hela blir bara mer och mer mystiskt för bara en vecka senare, 26:e fabruari, bildas det Nationella libyska rådet i Benghazi, rebellrådet alltså. ”Libyens USA-ambassadör Ali Aujali blir först att erkänna detta som den nya regeringen”. Denne ambassadör representerade i själva verket Benghaziupproret. Vidare:
2 mars – Libyen utesluts ur FN:s råd för mänskliga rättigheter.
8 mars – Attackflyg ger Gadaffi övertaget. (min anm: Något som ryssar hävdar aldrig hände)
9 mars – Libysk centralbankschef har dykt upp i Turkiet. Vägrar avge lojalitetsdeklaration mot någon.
10 mars – Frankrike erkänner som första land i världen övergångrådet i Benghazi som Libyens legitima företrädare.
17 mars – FN:s säkerhetsråd röstar för att införa en flygförbudszon över Libyen.
27/2, skriver Nyheter 24 att ”Med omedelbar verkan införs nu sanktioner mot Khaddafi och andra libyska ledare. All vapenförsäljning till landet stoppas. Dessutom införs reseförbud för Khaddafi, nio av hans familjemedlemmar och ytterligare sex personer i den innersta maktkretsen, uppger BBC. Den 28/2 meddelar Expressen att EU har fryst Libyens tillgångar i Europa.(4)
Inom loppet att två veckor har Libyen bildat en ny ”regering”, det så kallade Rebellrådet (TNC), fixat en ny riksbank, den där som ska ta hand om de pengar som Västvärlden frös för Ghadafiregimen och som rebellrådet uppenbarligen antar ska utbetalas till detta istället, och efter en månad hade FN beslutat om överflygningsförbud (som oundvikligen leder till att även civila bombas och dödas).
Jag har svårt att tro att oorganiserade och spontant demonstrerande människor hinner organisera allt detta inom några veckor. Ett så här snabbt händelseförlopp tyder på en noggrann planering under flera månader – minst.
Så fortsätter Wikipedia med;
28 mars – Rebelledaren med ansvar för ekonomi och oljeexport, Ali Tarhouni skriver oljeavtal med Qatar. Rebellstopp utanför Sirte.
20 april – Storbritannien, Italien och Frankrike meddelar att de skall skicka militära rådgivare till rebellfästet Benghazi i östra Libyen.
22 april – Rebeller välkomnar att amerikanska drönarattacker har genomförts för första gången.
28 april – USA hävdar att Gaddafis trupper uppmuntras till våldtäkt. (Min anm: vilket senare visats vara ren propaganda)
Det här förefaller inte ha varit ett totalt oplanerat och spontant utvecklingsförlopp. Jag kan fortfarande inte låta bli att fråga mig hur det kom sig att just Libyen behandlades på det här sättet av Västvärlden, när helt andra saker hände i en del av de andra arabstaterna där fredliga demonstrationer för demokrati utbröt. Talet om skydd för civila är så genomskinligt och så uppenbart falskt eftersom varken FN eller några andra Västländer anser sig ha någon anledning att rädda civila i ex. det land där USA har militärbaser, Bahrain, där ganska många protesterande har skjutits till döds. Vad gör människoliv mindre värda där?
Dessutom torde det inte gå att bortförklara att Ghadaffisidan har ett brett stöd i Libyen. Sedan kan man fråga sig om detta kanske inte är så mycket stöd för Ghadafi som protester mot USA, Nato och bombningarna. Libyen har en tämligen välutbildad befolkning och det är säkert allmänt bekant där vad som hänt i Irak och hur det ser ut där idag. Få människor i en befolkning torde önska sig den utvecklingen och det är säkerligen också så att många libyer inte vill se Nato-ländernas ekonomiska eliter ta hand om både oljan och vattnet.
/Kerstin
Länkar:
1) Fotbollen – avspark för den libyska revolutionen, Kildén & Åsman
2) SvD:s artikel
3) Kronologi, Wikipedia
4) EU-sanktioner införs mot Libyen, Expressen 28/2 2011
- FN enigt – inför sanktioner mot Libyen, Nytt24
- Samtliga inlägg om Libyen på Motvallsbloggen
- NATO bombar elverk, barnsjukhus och karavan med kameler, Third World
– End Game for Benghazi Rebels as Libyan Tribes Prepare to Weigh in? Franklin Lamb, 7/8 2011, COTO Report
- Syria: The Armed Gangs Contoversy, Joshua Landis,Voltairenet
- Green Square: Exposing the Mainstream Media in Libya, Mahdi Darius Nazemroaya, Voltairenet.org
