Överallt i bloggvärlden, nu senast i en kommentar på Magnus blogg, stöter man på floskeln om att socialdemokraterna har ”suttit vid makten” i 70 år, ofta nog tillsammans med direkta eller indirekta påståenden om hur ofritt Sverige blev pga detta. Det impliceras alltså att socialdemokraterna var i stort sett diktatoriska under den här perioden.

Sanningen om de här 70 åren är en helt annan och betydligt mer komplex än floskeln antyder.

1: Socialdemokraterna har dels suttit i koalitionsregeringar under de här åren, med något eller några borgerliga partier, dels tillsammans med alla de borgerliga partierna under kriget, 1939-1946, dels med bondeförbundet (nuvarande centerpartiet) åren 1951-1957.

2: Socialdemokraterna har suttit i opposition 9 av de här åren, från 1976-1982 samt åren 1991-1994, liksom återigen från 2006.

2: Socialdemokraterna har, vad jag kunnat få fram, aldrig haft egen majoritet i riksdagen (möjligen under någon mandatperiod, den som vet, kom gärna med data här) utan suttit i minoritetsregeringar. Det innebär att de aldrig egentligen haft samma makt att göra som de vill, som alliansregeringen har idag, eftersom denna är en majoritetsregering. Socialdemokraterna har alltid varit beroende av stöd från något eller några andra partier i riksdagen för beslut.

Så här har regeringsinnehavet sett ut under den där 70 åren:
(Tillägg 15/4: röd färg på rent socialdemokratiska regeringar)

• 1932-1936: Hansson I, socialdemokratisk (minoritetsreg.)
• 1936: Pehrsson-Bramstorp, s.k. ”semesterregeringen” m bondeförb.
• 1936-1939: Hansson II, (bondeförb) (majoritetskoalition)
• 1939-1945: Hansson II, samlingsreg. (s), (m), (c) och (fp)
• 1945-1946: Hansson IV, socialdemokratisk (minoritetsreg.)
• 1946-1951: Erlander I, socialdemokratisk (minoritetsreg.)
• 1951-1957: Erlander II, (s) och (c) (majoritetskoalition)
• 1957-1969: Erlander III, socialdemokratisk (?)
• 1969-1976: Palme I, socialdemokratisk (?)
• 1976-1978: Fälldin I, (c), (m) och (fp)(majoritetskoalition)
• 1978-1979: Ullsten, folkpartistisk (minoritetsreg.)
• 1979-1981: Fälldin II, (c), (m) och (fp) (majoritetskoalition)
• 1981-1982: Fälldin III, (c) och (fp) (minoritetskoalition)
• 1982-1986: Palme II, socialdemokratisk (minoritetsreg.)
• 1986-1990: Carlsson I, socialdemokratisk (minoritetsreg.)
• 1990-1991: Carlsson II, socialdemokratisk (minoritetsreg.)
• 1991-1994: Bildt, (m), (fp), (c) och (kds) (minoritetskoalition)
• 1994-1996: Carlsson III, socialdemokratisk (minoritetsreg.)
• 1996-2006: Persson, socialdemokratisk (minoritetsreg.)
• 2006- Reinfeldt, (m), (c), (fp), (kd) (majoritetskoalition)

(Källa Wikipedia / regeringstyp tillagd kl. 22.55)

(Tillägg 15/4 2007; Om jag inte räknar fel så har socialdemokraterna suttit ensamma i regering 48 år fr. 1932 fram till 2006. De andra åren har de endera suttit i koalitionsregeringar, med ett eller flera borgerliga partier, eller suttit i opposition.

Åren 70-73 med den första enkammarriksdagen, som då hade 350 ledamöter, var situationen den att blocken hade exakt 50% vardera i riksdagen varvid lotten ibland fick avgöra besluten, därefter ändrade man antalet riksdagsledamöter till 349.)

3: Vidare hävdas det gärna, direkt eller indirekt, från samma håll som ständigt upprepar floskeln om de där 70 åren, att socialdemokraterna har varit beroende av kommunisterna under hela den här tiden, antydandes ibland påståendes ibland, att socialdemokraterna varit lierade med dessa. I verkligheten har socialdemokraterna alltid vägrat att bilda koalition med kommunisterna, att släppa in dem i regeringar alltså. Däremot har kommunisterna alltid stött bildandet av socialdemokratiska regeringar då de föredragit sådana framför borgerliga regeringar, vilket alltså har möjliggjort de här socialdemokratiska regeringarna. Det är något helt annat. Det inser man om man vet hur Sverige styrts och styrs, hur vår konstitution ser ut.

Jag har skrivit om detta förr på bloggen, men upprepar det igen: Det här innebär att socialdemokraterna visserligen haft tämligen fria händer, men inte att de styrt Sverige i kommunistisk anda för att de varit beroende av kommunisternas stöd i riksdagen. Istället är det så att de alltid kunnat räkna med stöd från kommunisterna för åtgärder som inget borgerligt parti velat stödja. Det har de kunnat göra för att kommunisterna inte velat fälla en socialdemokratisk regering, inte för att förslagen alltid fallit kommunisterna på läppen.
I det verkliga politiska arbetet har socialdemokraterna emellertid ofta stött sig på något eller några borgerliga partier för att få igenom sina förslag i riksdagen och i verkligheten har socialdemokraterna, framför allt sedan Palme dog, genomfört många av de borgerliga partiernas önskedrömmar, i och med avreglerings- och privatiseringspolitiken. Den politik som socialdemokraterna har fört sedan 1986 är mycket långt från kommunism av sovjet- eller äldre kinamodell och också långt från det som tidigare varit traditionell socialdemokratisk politik. Den som vill hävda något annat måste samtidigt hävda att även de borgerliga partierna varit kommunistiska.

Det hör nämligen också till bilden att hela det politiska fältet har vridits rejält åt höger de senaste 25 åren, i hela Västvärlden, varför alla partier, både härhemma och i resten av Västvärlden, intar en mer utpräglat konservativliberal (fast den brukar kallas ny-liberal vad gäller den ekonomiska politiken) ståndpunkt idag än tidigare. Många av de reformer som genomfördes under de här ”70” åren, och som idag framställs som så förfärligt vänstervridna, stöddes den gången av något av de borgerliga partierna, mest dock av bondeförbundet/centerpartiet och folkpartiet. Politiken har under de här åren ändå gått i högerns riktning, även om högern ansett att man inte gått långt nog. De senaste 25 årens socialdemokratiska politik har varit mycket borgerlig – men det vill man förstås inte erkänna från socialdemokratiskt håll. Socialdemokraterna har därmed, under dessa år, bidragit till att fördunkla och ge unga människor en förvanskad bild av vår politiska historia.

Dagens skolor måste vara usla på att lära ut svensk modern politisk historia samt hur landet styrs eftersom 70-årsfloskeln kunnat krypa in i huvudet på så många av dagens unga människor.

Tillägg 15/4 2007: Så börjar jag förstå att många inte vet att det är riksdagen som fattar beslut i det här landet, inte regeringen. Det vanliga är att riksdagsmännen röstar (ja eller nej till ett förslag om en ny lag) i enlighet med vad man kommit överens om inom respektive partier. Men det händer också att någon eller några riksdagsmän inte röstar som deras partier önskar eller vill.

En minoritetsregering har alltså inte majoritet i riksdagen med egna partimedlemmar och är således alltid beroende av att riksdagsmän från något eller några av de andra partierna röstar för regeringens lagförslag. Det är därför det blir fel att bara peka på de år socialdemokraterna ”suttit vid makten” eftersom de i princip aldrig ensamma har kunnat bestämma något. Det intressanta blir istället att se hur olika partier har röstat i olika frågor, vilka partier som ligger bakom de beslut som har fattats. Det är nämligen aldrig socialdemokraterna som ensamma bestämt något under 1900-talet.

Länk:
– Magnus tankar
– G:a Motvallsbloggen om samma ämne

Hör på Ekot klockan 17.45, att svenska VD:ar har usla löner, endast 9 miljoner/år, vilket är dåligt i jämförelse med VD:ar nere i Europa som kammar hem 27 miljoner/år. Därför kommer svenska VD:ars löner att stiga, säger Göran Rotzius, på konsultföretaget Heidrick och Struggles, så att de snart ligger i nivå med de europeiska. De svenska VD:arna har ju själva ofta beklagat sig över sina jämförelsevis låga löner dessutom.

Men utifrån det faktum att svenska VD:ar tjänar sämre än VD:ar i Europa och USA (som de ofta och med viss jämmer jämför sig med i lönehänséende) bör man förstås dra helt andra slutsatser (i synnerhet om man är marknadsliberal):

1: att svenska VD:ars löner i varje fall inte ligger under deras marknadsvärde. Hade de gjort det hade VD:arna förstås kunnat flytta till de där 27 miljonerna istället.

2: att svenska VD:ar i grunden är socialistiska/kollektivistiska och inställda på jämlikhet/likalönsprincipen – när det gäller deras egna löner vill säga.

Länk:
Ekot om svenska VD-löner

Visst är det konstigt. Liberaler (av alla shatteringar) hävdar med djupt känd övertygelse att allting sköts bättre, blir billigare och att utveckling av teknologi och samhälle går mycket snabbare och blir effektivare om allting får ske utan statlig inblandning/styrning och utan statligt ägande av någonting, samt bara medborgarna slipper betala skatt. De ser ju skatter, som är vad staten använder för investeringar mm, som ren stöld ifrån oss. Man tycker annars att de borde kunna se att i de länder där staten aldrig har lagt sig i, aldrig planerat något och aldrig satsat något av medborgarnas gemensamma pengar, har det inte blivit mycket till det vi brukar kalla utveckling bl.a. för att man i sådana länder aldrig byggt ut någon fungerande infrastruktur.

När vi andra hävdar, att vi inte hade fått uppleva den utveckling. som vi har sett i Västvärlden under 1900-talet, om inte staten (läs: vi skattebetalare via våra regeringar/riksdagar) både styrt en del av investeringarna, ombesörjt byggnation och underhåll av infrastrukturer, gynnat forskning och implementerat användning av ny teknik, suckar liberaler och anser att detta bara är såååå korkat.

Men – det finns ett område där liberaler tydligen anser att det är helt OK att staten (dvs vi skattebetalare) både bekostar utvecklingsarbetet och står för kostnaderna (inkluderande fantasibonusar till VD:arna) för produktionen. Det gäller verksamheter som är till för krigsändamål. Inte nog med det, många, inte bara liberaler och moderater, brukar också framhålla hur väldigt mycket av ny teknologi som har sitt ursprung i vapenindustrin och har utvecklats på grund av krig och militär verksamhet. I samma andetag som de säger detta glömmer de vilka som betalat för denna utveckling.

Annars har de däremot helt rätt i att krigen ”fött” en myckenhet av ny teknik. Väldigt mycket av det vi alla sedan fått nytta av, civilt och individuellt, har sitt ursprung i militär verksamhet och militärt utvecklingsarbete – som alltså just betalas av skattebetalarna . Så har exempelvis kärnkraften, som ju är så ren och fin numer, sitt ursprung i kriget, och i atombombsutvecklingen. Så utvecklades radarn av engelsmännen under andra världskriget. Så har en hel del av datorutvecklingen gjorts för militära ändamål, konservburken, vissa läkemedel mm, mm (alltså är krig något gott och att amerikansk krigsindustri, liksom svensk, anser detta behöver vi inte betvivla). Och här har skattepengar stått för notorna, men givetvis på sådant sätt att privata företag gjort sig stora förtjänster på dessa skattefinansierade verksamheter under tiden och så att privata företag senare kunnat profitera på det utvecklingsarbete som gjorts för skattepengar, pga statliga satsningar.
Merparten av den forskning som ledde fram till kärnkraften hade ingen privakapitalist varit beredd att satsa pengar på ur egen ficka. (Det har funnits undantag förstås. Det var inte så länge sedan en Rausing förklarade att under de finansiella förhållanden som råder idag, skulle man aldrig ha kunnat utveckla tetrapaken, som tog mer än 15 år att utveckla, för på så lång sikt satsar inget privatägt företag idag, underförstått men inte utsagt: när VD:arna hela tiden sneglar på veckans aktiekurser).

När vi skattebetalare/staten har betalat ofantliga summor till SAAB för utvecklandet och byggandet av JAS, som vi aldrig har behövt, och som nu ska tillåtas sluka ytterligare miljarder av våra skattepengar, då brukar få liberala debattörer kalla detta för ”statlig inblandning”, ”planekonomi” eller för ”ren kommunism” alternativt för ”stöld av våra pengar” emellertid. Ändå handlar det här om skattebetalarnas bidrag till SAABs ägare och till de anställda på företaget. Vinsterna tar framför allt de hand om, som numer får allt fler och allt rejälare enskilda skatteförmåner, som också är en slags bidrag från oss andra.

Slutligen: Utvecklingen beror inte på krigen och inte på att privatföretagen varit, är (eller kunde ha varit) så fantastiska, utan på att stora delar av utvecklingsarbete som annars inte hade kommit till stånd har skattefinansierats. Satsar man enorma summor på att lösa tekniska eller andra problem, då ger det resultat helt enkelt.

Sedan är det en annan sak att det är under krig, eller vid hot om angrepp, som även ovilliga skattebetalare, som liberaler och moderater, är beredda att acceptera stora statliga satsningar på krigsindustrin. Det är därför ingen slump att de som har ekonomiska intressen i de militärindustriella komplexen, som redan Eisenhower varnade för, gärna vill skrämma oss skattebetalare till försvarsberedskap och till att subventionera deras produktion och VD:bonusar. När Sovjet föll samman behövde Västvärldens styrande eliter en ny fiende och då konstruerade man en sådan.

Frågan är i grunden, och endast, vad våra politiker väljer att satsa våra skattepengar på och vad vi vill att de ska satsa dem på, eller om vi helt enkelt inte vill ha någon utveckling i fortsättningen. Överlåter man infrastrukturer till privatkapitalet då kommer stora delar av dessa oundvikligen att förfalla ganska snart och därmed stoppas utvecklingen upp.

(Usprungligen skrivet på G:a Motvallsbloggen /reservbloggen/ 3/4, 2007, klockan 02.30)

Politiker bestämmer om landets ekonomi och de stiftar lagar som får konsekvenser, inte alltid förutsägbara sådana, och företag förändrar sin produktion, sina organisationer och sin distribution, vartefter tekniken utvecklas och förändras. Ingenting av detta kan vi vanliga människor påverka i någon högre grad. Blir konsekvenserna goda så är ju allt gott och väl, men blir konsekvenserna negativa, ja se då är det vi vanliga människor som skuldbeläggs, av politiker och andra ansvariga. Högst märkligt.

Returpapperseländet
När jag var ung samlade man in tidningspapper och återanvände det. Med jämna mellanrum kom det en lastbil som åkte runt och samlade upp de tidningsbuntar som folk hade lagt ner i trappuppgångarna. Det var mycket bekvämt. Men in på sextiotalet ansågs det tydligen inte lönsamt längre att samla in och använda returpapper. Alltså kom det plötsligt inga pappersinsamlingsbilar längre. Jaha, tidningsbuntarna hemma blev större och större, tills de slutligen hamnade i husens soptunnor. Det var inte bra, det ställde till problem eftersom det blev sådana mängder i tunnorna. Ett tag visste man inte var man skulle göra sig av med tidningsbuntarna. I den vevan började man tala om hur slarviga vi var som inte tog vårt ansvar att göra oss av med gamla tidningar på rätt sätt. Vi skuldbelades för något vi inte kunde rå för. Långt om länge organiserade kommunerna speciella uppsamlingsställen för tidningar, dit var och en själv fick åka och lämna tidningsbuntarna (=en ökning av bensinförbrukningen).

Kadmiumförgiftning
Under sjuttiotalet, då man hade byggt reningsverk i de flesta kommuner, fick man problem med rötslammet från dessa. Var skulle man dumpa detta? Jo, det kunde ju användas som gödningsmedel på åkrarna. Alltså började man sprida slammet över landet. Hoppsan, slammet visade sig innehålla en del gifter, bland annat tungmetaller, som reningsverken inte klarade av att ta bort. Dessa gifter togs upp av grödorna. Följaktligen började myndigheterna oroa sig över att vi kunde drabbas av kadmiumförgiftning. En grav sådan leder till att skelettet urkalkas och blir extremt skört, så skört att ben kan gå av vid lätt berörning. Då var det dags att gå ut och tillhålla oss att inte lägga in sura inläggningar i plastkärl som var kadmiumfärgade (röda/gula färger) eftersom tungmetallen kunde lösas ut av sura vätskor. Här gällde det att lära oss ta ansvaret för att vi inte fick för mycket kadmium i oss, för det där vi fick med vårt bröd kunde man ju inte göra något åt. Det handlade ju om storskaliga industriella processer som man inte ville göra något åt, eller inte visste hur man skulle hantera.

Radioaktivitet/befolkningdoser
Så började man oroa sig över att den ”rena” kärnkraften, som ju trots allt släpper ut en del radioaktivitet i luften, skulle leda till alltför höga radiakdoser för befolkningen. Då gick det ut varningar om att tandläkare inte skulle röntga patienter så mycket (vilket väl i och för sig var förnuftigt, inte minst som en arbetsmiljöfråga för tandläkare och tandsköterskor), men likafullt, det var de enskilda som betedde sig felaktigt, inte myndigheter och beslutsfattare och människors irritation eller rädsla skulle omriktas mot något annat än mot beslutsfattarna.

Klimathotet
Nu fruktar man en klimatförändring pga koldixoidutsläpp. Dags igen att lägga huvudskulden/ansvaret på vanligt folk, låta oss känna att det är vårt fel att det gått så här. Vi har kört för mycket bil. Men tänker man förändra transportsystemet, de där varutransporterna som i allt högre grad går via långtradare, istället för med tåg. Tänker man ändra på det faktum att varor fraktas allt längre sträckor pga centralisering och koncentration av produktionen av varor och tjänster? Är det vettigt att frakta runt slaktdjur och kött i hela Europa, istället för att slakta och förpacka lokalt? Nej se på den fronten kan (vill) man inte vidta åtgärder.

Antirökkampanjerna
Slutligen påbörjades den alltmer absurda antirökkampanjen som Valfrid Paulssons (Miljövårdsverkets dåvarande chef) använde som anklagelse mot folk som rökte, för att de minsann förorenade miljön de också, inte bara insdustrin. Den sades nu förorsaka samhället stora sjukvårdskostnader (fast det lär vara ungefär lika farligt att växa upp i en storstad, med de luftföroreningar som finns där, som att bo på landet och röka ett paket om dagen) och trots att de som dör i lungcancer inte kommer att kosta samhället massor som åldriga demensfall. Nu började man mobba rökare. Ingenting om att de lurats av reklamen för tobak. Tobaksbruk var ju bara trevligt och hurtigt tidigare, ja till och med friskt och sunt, om man fick tro reklamen och ingen klagade förr på att cigarettrök luktade illa, tvärtom luktade den status.

Fettmaepidemin
Sedan 70-talet har det alltså blivit politisk kutym att man pekar ut och skuldbelägger folk för allt mellan himmel och jord. Människor ska numer helst vara fullt upptagna med att kritisera och mobba varandra, istället för att utkräva ansvaret där det borde utkrävas, hos politiker, beslutsfattare och hos industrin. När nu allt färre röker, ja då är det de överviktiga som ska mobbas och anklagas för ansvarslöshet, för att de kostar samhället för mycket, för att de lever osunt, liksom de arbetslösa och sjuka, som drabbats hårt av den ekonomiska politik man fört de senaste 20 åren.

Ja tänk så slarviga vi vanliga människor har varit, så otroligt ansvarslösa och omdömeslösa!

Länk (tillagd 21/4 2007)
Modern miljöavlat, DN

Jaha ja, vad tycker nu Kerstin om TV-programmet om Göran Perssons innersta tankar? Jo, så här tycker hon:

– När Göran Persson säger att Carl Bild är dålig, så håller hon med honom.

– När Göran Persson 1997 tycker att Mona Sahlin inte kan tänka men att hon är en bra kommunikatör, så håller hon också med honom, åtminstone om man med ”en god kommunikatör” menar en person som rapar vad männen vid makten, och därmed också Göran Persson, säger att man ska kommunicera.

– När Göran Persson säger att han själv är bra på strategiskt tänkande och att se framåt, då skrattar hon så tårarna rinner.

Apropå något jag hör på radion just nu, troligen om humor i radio under 100 år eller liknande, där en kvinna under 40-talet, låter det som, förklarar att pojkar skrattar medan flickor kniper ihop läpparna och fnittrar (så härmar hon flickornas fnittrande: hihihihihi) erinrar jag mig en eftermiddag för omkring 35 år sedan, då dottern kom hem från skolan (andra klassen) och var mäkta upprörd:

– När pojkarna fnittrar och larvar sig säger fröken till dem att de låter precis som flickor, för det är bara flickor som fnittar.

Så drog hon ett djupt andetag och fortsatte, djupt indignerad:

– Det är inte sant, för vi flickor fnittrar aldrig. Det är bara pojkarna som gör det.

Att pojkarna (också – kanske) fnittrade borde ju även fröken ha insett, för annars hade hon ju inte behövt säga till pojkarna när de fnittrade.

Ingvar Karlsson har skrivit en ny bok, tillsammans med Anne-Marie Lindgren (utredningschef på Arbetarrörelsens tankesmedja). Och tänk Ingvar Karlsson tycker, enligt DN, precis som jag – i en, nå kanske två frågor, nämligen att socialdemokraterna behöver en bättre ideologisk skolning och dessutom att:

Det är en något märklig tendens i dagens debatt att se marknaden som ett bättre instrument för medborgerligt inflytande än demokratin och politiken” skriver de. ”Men det marknaden kan tillgodose är kund- och konsumentintressen. Medborgarintressen handlar om mer än produkter som kan köpas och säljas.” De varnar för ökade konflikter om fördelningspolitiken.

Jag kunde nästan inte sagt det bättre själv. Men sedan tycks våra åsikter gå isär, fast jag får väl vänta med det slutliga omdömet om Ingvar Karlssons idéer tills jag läst boken.

Enligt DN anser emellertid Ingvar Karlsson att det nu sker ett nytt systemskifte. Var då, undrar jag? I Sverige i och med den borgerliga regeringen eller inom socialdemokratin? Om han menar det senare så måste Mona Sahlin ha gjort en rejäl kovändning de senaste månaderna. I slutet av 80-talet framträdde hon envetet i massmedia och upprepade, felaktigt, mantrat att vi hade levt över våra tillgångar, det mantra som lades till grund för nedskärningarna inom offentlig sektor, nedskärningar inom vård och omsorg och på barn och ungdomar, skattereduktioner för framför allt de rikare och som ledde till en arbetslöshet vi inte sett maken till sedan 30-talet, den arbetslöshet som fortfarande består, trots de goda tiderna, och som Göran Persson inte ville tala om inför valet, en utslagningspolitik som inte alls hade med svenska folkets slösaktighet att göra, och som dessutom ledde till gallopperande ökning av klasskillnaderna.

Dessutom har jag för mig att Mona Sahlin för inte så länge sedan mumlade något om att det nog var en god idé att subventionera pigor och att socialdemokraterna också glunkade om att avskaffa förmögenhetsskatten (ovanpå avvskaffandet av arvs- och gåvoskatten, som de genomförde) och troligen också hade gjort så om de vunnit valet.

Så nej, jag tror inte på något systemskifte inom socialdemokratin och Mona Sahlin kommer aldrig att få min röst, i synnerhet inte som hon, av somliga inom partiet, uppskattas högt för att hon tagit på sig den otacksamma uppgiften att tala om obekväma sanningar för folk. Personer som tar på sig uppgiften att sprida dimridåer över verkligheten, på order från dem som sitter på makten, kanske kan kallas solidariska – med ledargarnityret, men jag brukar kalla dem för något helt annat. Därför undrar jag nu vems trådar det är tänkt att hon ska sprattla i framöver? I Per Nuders?

Jag trodde faktiskt inte att man verkligen skulle välja Mona Sahlin, men nu tyder allting på att det blir så, och att man har organiserat en välregisserad kongress för att ombesörja den saken. Kan då bara hoppas att hon lärde sig något om ekonomi, såväl som om nationalekonomi, av Agneta Stark.

Länkar:
– Ideologi ska ge s en nystart, DN
– ”Vi saknar en politik för skola och bostad”. Carin Jämtin i DN
– Peter Gustavssons bloggning om Monas linjeval

Via Milton Frihetssons blogg kom jag att läsa en artikel i Washington Post om hur de rationaliseringar och utflyttningar av arbetstillfällen, som tidigare ledde till arbetslöshet bland fabriksarbetare, nu i allt högre grad drabbar även den i USA tidigare någotsånär välbärgade medelklassen.

I USA erfar nu den relativt välavlönade medelklassen att de ersätts med maskiner och med billigare arbetskraft från andra länder. Många har tvingats sälja sina hem, skuldsätta sig och därmed rutschat rejält utför på den sociala stegen de senaste tio åren. Det är denna utveckling som Barbara Ehrenreich beskriver i sin bok Körd och som jag skrev om före valet. En del konsekvenser syns redan tydligt, skriver Washington Post vidare: ”Antalet oförsäkrade, utblottade och långtidsarbetslösa har krupit uppåt på inkomstskalan”. År 2001, får vi veta, rakade för första gången de 20 procenten bäst avlönade in mer än hälften av samtliga utbetalade löner medan medelklassens andel av lönekakan nu var den lägsta på 50 år. Det handlar alltså inte ens längre om 2/3-samhället, snarare om ett 1/5-samhälle.

Detta, ska man ha klart för sig, är också målet för vår alliansregering, ett mål som den kommer att förverkliga så snabbt den bara kan och ingenting, utom möjligen inre oenighet, kan eller kommer att kunna hindra den. Många av dem som röstade på alliansen bara för att de trodde att det så där i allmänhet är bra med skifte vid makten, som massemedias journalister hamrade in före valet (vid sidan om smutskastningen av socialdemokratin,) kommer att vakna till en bister verklighet, liksom många av dem som röstade på något av de små uppstickarpartierna, som var de som kom att fälla utslaget till alliansens fördel (för minns att alliansen inte har majoriteten av samtliga röstande bakom sig).

En av de redan drabbade är arbetskamrat till en god vän till oss, en 30-årig civilekonom som, för någon månad sedan, fick sparken från det stora företaget där den gode vännen arbetar. Nej, han hade inte gått med i något fack för han trodde aldrig att detta skulle hända honom. Han hade förstås gått på och köpt moderaternas och Timbros propaganda.

Många fler, även unga människor, och sådana med goda utbildningar, kommer att göra den obehagliga upptäckten att de inte är så oumbärliga eller eftertraktade på arbetsmarknaden som de gärna vill tro och att deras politiska naivitet kommit att kosta dem väldigt mycket för, som Milton Frihetsson skriver:

Poängen är ju att de som är rikare ska bli rikare och alla andra på jorden är ju bara kanonföda och billig arbetskraft utan rättigheter och med kinesiska löner – det är ju därför facket måste krossas!

Kriget mot löntagarna och facken är redan i full gång, det krig som Thatcher förde i England för 25 år sedan, det krig som den ekonomiska eliten i USA fortlöpande fört mot facken sedan 1920-talet.

Länkar:
– Washington Post/artikel om den sjunkande medelklassen
– Motvallsbloggen om en del av den här problematiken Körd
Hittade även denna länk under eftermiddagen:
– ”Medelklassen förlorar mest på globaliseringen”, DN

Dessutom rekommenderar jag ännu en gång lyssnande på:
OBS 7/3, professor Arvidsson.

Klicka på bilden!

Protestera mot den tilltagande övervakningen av oss.
Skriv på på listan här!

På Syrrans blogg läser jag ett väsentligt inlägg om utvisningen av Hassan Assad, läs det och skriv även på protestlistan mot denna rättsvidriga utvisning.

Båda dessa regeringsageranden handlar om samma sak, om hur rättssamhället nu avskaffas i rasande fart.