Det visar sig att det händer ibland att kommentarer till Motvallsloggen bara försvinner. Jag vet dessvärre inte varför och jag beklagar detta. Så nej, jag censurerar normalt inte (har strukit en och en halv kommentar under det snart hela år jag har bloggat).

Jag modererar däremot inläggen för att inte få in rent olagliga texter. Det betyder att den som skriver en kommentar på Motvallsbloggen (om allt fungerar som det ska och det gör det trots allt för det mesta,) ser sin kommentar på kommentarsidan direkt då den är skickad, men den ligger fortfarande inte ute på nätet utan det är bara kommentatorns egen läsare som ser den. Går kommentatorn tillbaka efter en stund, och innan jag godkänt kommentaren, så ser han/hon förmodligen inte kommentaren längre. Den kommer nämligen inte ut på nätet och blir synlig för alla förrän jag har lagt ut den. Av förklarliga skäl sitter jag inte vid datorn 24 timmar/dygn så ibland kan det dröja ett antal timmar innan kommentaren syns för alla på bloggen.

Den här bloggen skulle inte handla om mig men jag förstår att många missförstår vad jag menar med det jag skriver, så jag ska försöka förtydliga mig här.

När jag ser tillbaka på mitt liv som politiskt intresserad, alltså på de senaste 45 åren, så ser jag ett mönster som jag förstås inte såg när jag var ung:

Jag tillhörde en generation som protesterade mot den äldre generationen genom att gå åt vänster politiskt. Min generation var uppvuxen med en total USA-fixering och med en enorm propaganda mot kommunismen och för kapitalism. Allt gott kom från USA, som ju dessutom hade räddat Europa från nazismen. Reaktionen kom förstås, unga människor har troligen alltid velat protestera mot den äldre generationens idéer och normer.

Men, det var nog inte, som min generations unga vänsteraktivister gärna föreställde sig, så att det var de själva som kom på ”hur det egentligen var”. Istället följde den tidens unga vänster några äldre inspiratörer, som professorn i sociologi, Edmund Dahlström och professor Joakim Israel, för att nämna några av dem. Några av oss som var unga då rusade, glada i hågen och ganska tanklöst, rakt ut i vänsterextremism (bokstavsvänstern). Andra förhöll sig mer avvaktande i det avseendet. Jag tillhörde de senare även om jag drog mig mer åt vänster jag också. Från att ha varit folkpartist blev jag väl vad som skulle kunna benämnas en ”liberal socialdemokrat på vänsterkanten”. Något parti för mig fanns således inte. Alltså anslöt jag mig aldrig till något sådant trots att jag varit politiskt intresserad sedan 15-årsåldern.

Idag ser jag hur mönstret upprepar sig, fast åt andra hållet. En dominerande del av dagens mer politiskt aktiva ungdomar protesterar mot sin föräldrageneration genom att dra sig åt höger och de åsikter och idéer de för till torgs har de fått sig serverade av framför allt Timbro och dess underorganisationer. Jag gissar att Radio City har spelat en väsentlig roll här.

I båda fallen handlar det om unga människor som tror att det är de själva som kommit på något alldeles nytt. I båda fallen handlar det om unga människor som leds att tänka och tycka som de gör av äldre mer erfarna ideologer och/eller propagandamakare.

Det mesta vi tänker har tänkts av någon annan redan och ytterst få av oss är några radikala nytänkare även om vi gärna vill tro att vi är det, i synnerhet när vi är unga. Ju mer medvetna vi är om hur lätt vi låter oss påverkas, ju mer vi läser och bildar oss, desto mindre kan andra påverka oss och desto mer kritiskt och självständigt kan vi tänka.

Mina tidigare inlägg om saken har indirekt handlat om propaganda och om den historiefördumning som ska få oss alla att avsky solidaritet och tanken på ett jämlikt samhälle med välfärd för alla.

Varje propagandamakare vet numer att man inte kan åstadkomma en total kovändning, vad gäller folks åsikter, utan att man måste vinna den politiska kampen genom de små stegens politik, lite förändring kan folk acceptera, när gränsen är flyttad den första korta sträckan, flyttar man målet lite till etc. (Abort, jodå det kan vi acceptera, men den borde inte vara tillåten efter 15: veckan, så efter 12:e veckan etc. tills man kommer ner till noll och abortförbudet är vunnet.)

På samma sätt pågår smygkampanjer som ska få oss att tänka annorlunda vad gäller hela samhället. Högern och den ekonomiska eliten har arbetat flitigt de senaste 30 åren, via Timbro med underorganisationer, för att förändra människors sätt att tänka och tycka och svensk företagsamhet har pumpat in miljarder i den propagandaapparat som ska åstadkomma omtänkandet. Den som bestämmer innebörden av orden behärskar människornas tankar och därmed åsikter.

Ett av de vanliga propagaknepen är att ändra innebörden och/eller värdeladdningen hos de ord vi använder. Högerns propagandamakare vänjer oss nu sakta men säkert vid att allt som ansetts bra och positivt under större delen av 1900-talet, och som förknippas med välfärdsstaten, i själva verket är fult, oacceptabelt och fördömvärt.

Så har vi exempelvis de senaste 20 åren fått lära oss att ordet ”solidaritet” står för något fult. Istället för att beteckna ”ömsesidig hänsyn och hjälpsamhet, gemensamt ansvarstagande för varandra”, som ordet betytt tidigare, har alltfler av oss redan lärt sig att förknippa ordet med ”kollektivistiskt, kommunistiskt förtryck”. När denna föreställning har accepterats har propagandamakarna lyckats ladda ordet med en ny och negativ värdeladdning. Vi har då lärt oss att associera ”solidaritet” till något obehagligt. Vem vill sedan vara solidarisk eller ha ett solidariskt samhälle?

Nazismen har genuint dåligt rykte sedan länge, givetvis och på mycket goda grunder, och ett av sätten att svärta ner välfärdsstaten ytterligare, och i stort sett allt vad hänsyn, hjälpsamhet, medmänsklighet heter, är att få människor att tänka på samma sak när de här orden ”socialism, solidaritet, kollektiv, kommunism och nazism”, nämligen på koncentrationsläger och massmördande. På senare tid noterar jag nästa glidning. Nu börjar man också försöka lära oss att sätta likhetstecken mellan socialism/kommunism och nazism, och det är första steget för att lära oss att också anklaga socialdemokraterna för kommunism/nazism och att förknippa dem med Stalins och Hitlers illdåd.

Dessutom har det under ganska lång tid pågått en kampanj för att få människor att betrakta feminism och kommunism som samma sak.

Vi ska alltså inte se någon skillnad mellan dessa ismer, eller mellan de system som sagt sig tillämpa dem, vi ska bara se hemskt dödande framför oss (kommunismens och nazismens men inte USA:s dödande förstås) och avsky solidaritet och kollektivt ansvarstagande och vi ska lära oss att vi aldrig kan åstadkomma något tillsammans, att vi alla är ensamma själar (individer) på obegriplighetens ocean. Vi ska lära oss att vi aldrig kan påverka något, dels för att allting är obegripligt, dels för att ensamma individer inte kan göra så mycket – mer än skapa sin egen individuella och av andra oavhängiga lycka förstås.

Det är bara högern och de större företagen som ska kunna agera kollektivt, som genom Timbro och de övriga propagandaorganisationer som betalas av företagen.

Det handlar om en systematisk nedmontering av demokratin.

Trots att jag tydligen blivit hatobjekt för mängder av bloggare och trots att de flesta kommentatorerna till det förra inlägget om en av skillnaderna mellan den kommunistiska och den nazistiska ideologin, inte kunde skilja mellan politisk teori/ideologi å ena sidan, och politisk praktik å den andra, ska jag ta upp ytterligare några skillnader mellan dessa båda ideologier.

Ursprungligen sade ”kommunismen”, eller utopin om det kommunistiska samhället, att alla människor är lika mycket värda och att man skulle skapa jämlikhet mellan alla människor samt att denna jämlikhet var möjlig först sedan man hade brutit kapitalägarklassens makt. ”Åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga”, var en av deviserna.
Kommunismen såg alltså individer med samma värde, individer som tillhörde olika grupper, samhällsklasser, med motstridiga ekonomiska intressen. I det framtida ”kommunistiska samhället”, det som skulle skapas efter revolutionen, skulle staten vittra bort och därefter skulle samhället bestå av fria människor som inte förtrycktes – varken av stat eller av kapital. Fred skulle råda då fria människor inte behöver bekriga varandra.

Nazismen å andra sidan, såg inga individer, utom ledaren. Den sade att det germanska folket var en enda organism och överlägset alla andra folk och för att förädla denna organism ytterligare måste man rensa ut undermåligt människomaterial ur samhällskroppen. Individerna hade inget eget värde. De var inte något annat än en del av samhällskroppen och deras sanna intressen var nationens, folkets, d.v.s. ledarens intresse. I idealsamhället leddes alltså folket av en stark ledare, som alla lydde obrottsligt. Lyckan bestod i denna lydnad, eftersom biologiskt sunda instinkter bjuder människor att lyda sin överlägsne ledare och lycklig blir den som tillåts följa sina biologisk-instinktiva drifter.
Det överlägsna germanska folkets misson var att gå ut i en förädlande kamp mot andra nationer om herraväldet i världen. Eftersom germanerna är överlägsna bör de och kommer de att kunna förslava andra och underlägsna folk och nationer till fromma för den verkliga mänsklighetens, germanernas, biologiska utveckling. Segrar över ”Untermenschen” skulle ge ”Lebensraum” för de biologiskt överlägsna germanerna.

Herbert Tingsten, liberal och uttalad kommunishatare, menade efter noggranna studier av dessa båda ideologier, att nazismen var extremhöger, inte vänster på det politiska idéfältet, därför att nazismen delade flera av sina grundläggande idéer med konservatismen än med kommunismen, vilket är helt riktigt.

Slutligen: Idag förundras jag storligen över att få höra svenska, kända och inflytelserika ekonomer och politiker hylla Kina – därför att ”Kina har så stabila förhållanden”. Den politisk/ideologiska förvirringen tycks alltså total numer – eller är den inte det kanske?

Det pågår en kampanj för att få människor att sätta likhetstecken mellan kommunism och nazism. Denna kampanj sätter spår inte bara i bloggvärlden, på liberala och konservativa bloggar, utan också i våra större massmedia . Det må vara att både kommunistiska regimer och den nazistiska var synnerligen obehagliga diktaturer (med godtyckligt fängslande av människor, med terror och avrättningar utan riktiga rättegångar etc) men vad gäller ideologierna förelåg och föreligger en väsentlig skillnad:

Kommunister ville oskadliggöra överklassen och överklassens hantlangare, nazisterna ville hugga huvudena av socialdemokrater, judar och kommunister (som man ofta buntade ihop till en och samma kategori) och avliva biologiskt undermåliga människor.

Det finns uppenbarligen de som inte vill att denna skillnad står klar.

I Studio 1 igår hävdade en ung man att 40-talisterna var en egoistisk generation, idéer som jag hört från ungdomar sedan mitten av 90-talet. Vilka är det som har intresse av att sprida förställningen om de hemska och egoistiska fyrtiotalisterna? Den här åsikten har klart varit i säck innan den kom i påse och varför vill man sprida myten om att vi tog allt så att det inte finns något kvar åt våra stackars barn och barnbarn?

Det är normalt att unga människor är irriterade över att de inte får vara med och bestämma. Vi fyrtiotalister klagade också bittert över att vi inte hade något inflytande i samhället när vi var unga men vi klagade inte på att våra föräldrar hade allt och vi ingenting, som många i dagens ungdomsgeneration klagar över. Vi visste att våra föräldrar hade varit mycket fattigare än vi var och att många i den äldre generationen hade slitit hund som barn och unga. Vet dagens ungdomar för lite om hur vi 40-talister hade det som barn och unga?

Vi hade förstås nästan ingenting vi heller när vi var unga, som fallet alltid är när man är ung och innan man har hunnit arbeta och slita ihop sig en del ägodelar. Vi hade det betydligt bättre än våra föräldrar men vi hade mycket mindre än dagens unga. Vi hade inte radio, TV och stereoanläggningar på våra rum, om vi alls hade egna rum, vilket de flesta av oss nog inte hade. Vi hade inte mopeder och vi fick inte körkort av föräldrarna. De flesta av oss reste aldrig utomlands för det hade våra föräldrar inte råd att kosta på oss. Vi fick inte samma chanser till högre utbildning som dagens ungdomar. Det var först 50-talisterna som kunde strömma in på universitet och högskolor i större skala, så de flesta av oss började arbeta redan efter grundskolan, eller efter sjunde klass i folkskolan, som var vad som fanns för vanligt folk i många kommuner ännu så sent som under 50-talet. När vi blev giftasvuxna fanns inga lägenheter till oss. Det var 10-15 års väntetid i bostadskön på 60-talet.
Vi fixade dessutom inte ATP som unga människor ofta anklagar oss för. ATP-omröstningen hölls 1957. Ingen av oss 40-talister hade rösträtt vid den tiden för vi hade inte rösträtt förrän året efter vi hade fyllt 21 år!

Men vi hade arbeten när vi var unga, bara att välja och vraka. Det var onekligen en stor och välsignad frihet. De arbeten vi fick som unga blev vi inte feta av emellertid och de tillät inget lyxliv. Jag och många av mina kvinnliga vänner, som började som kontorsslavar i 15-16-årsåldern, tjänade 600 kr/månad före skatt (ca: 6-7.000 kronor i dagens penningvärde) Jag fick ut 460 kr/månad. Det räckte till middagsmat 14 dagar i månaden, efter att annat nödvändigt var betalt, resten av månaden levde jag på några smörgåsar om dagen, dvs jag svalt i stort sett, och pengar till tandläkare kunde man bara drömma om. Flickornas löner var bara tänkta som fickpengar medan vi väntade på att ”bli gifta”. Under tiden fick våra föräldrar hjälpa till att försörja oss, de som hade råd alltså. Det hade inte alla föräldrar. Pojkarna som började i industrin tjänade nästan dubbelt så mycket men det var inte några ofantliga löner ens på den tiden.

Det var en finansminister, en 30-talist, alltså inte en 40-talist, som mot slutet av 80-talet, drev igenom att Sverige skulle följa Friedmans och Hayeks rekommendationer för att hålla nere inflationen, nämligen genom att öka arbetslösheten och genom att banta den offentliga sektorn, som är en väsentlig orsak till den stora arbetslösheten idag. Anklaga dock inte 40-talisterna för detta och definitivt inte hela generationen. De allra flesta av oss har aldrig haft något inflytande över politiken och i synnerhet inte över den ekonomiska förändring som lett till dagens höga arbetslöshet, eftersom den beslutades utan någon som helst offentlig diskussion, och utan att någon hade möjlighet att uttrycka sig om den i allmänna val.

Det finns hur mycket arbeten som helst i samhället som behöver utföras, och Sverige som nation har aldrig varit rikare än idag men vi har hög arbetslöshet – och det är ingenting vi 40-talister uppskattar. Många av oss är arbetslösa dessutom, många av oss har arbetslösa barn och barnbarn och upplever detta som ett stort problem och en stor sorg.

Vår generation var med och byggde ut skolan, möjliggjorde för alltfler att få allt högre utbildning, vi byggde kraftverk, vi byggde nya vägar, vi inrättade daghem för alla – via skatterna. Privat ville vi ge våra barn allt det varken vi eller våra föräldrar fick och vi betalade utan att knota våra föräldrars och far- och morföräldrars pensioner. Det är nog inte många av oss som anser att de gamla inte är värda en god omsorg.

Så vad är det dagens unga begär av oss? Att vi ska lägga oss ner och dö? Man kan undra vilken generation som i så fall är den egoistiska generationen?

Ibland önskar jag att jag hade levt i början av 1900-talet. Då var det helt klart vilka som var de verkliga fiendena vad gällde kvinnosaken, eller feminismen som man säger idag. Den gången sade män vad de tänkte, att kvinnor var dummare än män, att kvinnor inte dög, att kvinnor inte var intelligenta nog att ta ansvar (med några få undantag – som alltid).

Idag är det annorlunda. Numer säger ingen man sådant öppet, bara till andra män och bakom stängda dörrar. Istället hyr de kvinnor för att föra deras antifeministiska kamp. Det finns dessvärre ett alltför stort antal kvinnor som är beredda att agera nyttiga idioter, i synnerhet som det betalar sig bra! Inte sällan är dessa nyttiga idioter unga och en dag vaknar många av dem, men då är det för sent för deras del. Då står det en ny kader unga kvinnor på kö att låta sig utnyttjas mot sitt eget kön.

I mycket ojämlika samhällen gäller det att ändå ge de fattiga något hopp och vad är bättre, och billigare, för det syftet än spel, dobbel och lotterier, i synnerhet som staten kan tjäna på eländet.

Ingen slump alltså att Sverige, och Västvärlden, får alltfler statliga lotterier och alltfler spelmöjligheter i statlig regi, eller ännu värre, tillåter att alltfler privata företag bedriver sådana verksamheter!

Idag kunde man höra ett program, i P1, om hur djur- och naturfilmer produceras och hur dessa filmer fungerar som propaganda för politiska ideologier: Pingvinernas Marsch – en oväntad succé. Programmet rekommenderas alla som är intresserade av hur man lurar på oss felaktiga föreställningar om djurs beteenden med hjälp av TV- eller spelfilmer om djur och natur.

Så här skriver man om ovannämnda film på Sveriges Radios hemsida:

.

Så fort man hade accepterat tanken att människan också var ett djur, kring förra sekelskiftet, började politiseringen av djurriket. Tidigt hänvisade man till de aggressiva babianer på London Zoo för att legitimera ett samhälle med sträng hierarki och med ledare som håller de underordnade i herrans tukt och förmaning. Sedan fortsatte det med legitimering av det liberala konkurrenssamhället och när TV kom kunde man börja göra fantastiska, politiskt förförande och mestadels helt fejkade filmer som visade hur det liberala konkurrenssamhället, där djungelns lag råder, är rent naturlagsbundet. Filmerna implicerar att även människan lyder under samma naturlag, den som tvingar alla levande varelser att ständigt kämpa mot medmänniskorna för sin överlevnad.
Både konservativa och liberala har använt sig av föreställningar om naturen som belägg för sina politiska åsikter. Dessa filmer påverkar oss på ett mycket försåtligt sätt i och med att de antas vara grundade på vetenskapliga kunskaper om djurens liv och beteenden. Det är de mestadels inte alls.

Jag skrev om detta redan för många år sedan och i min IT-bok finns ett kapitel om hur djurfilmer produceras som ren politisk propaganda.