Filmen är gjord av ryska journalister och är textad på engelska.
Betänk att Syrien har en värnpliktsarmé. En sådan kan ingen diktator stödja sig på om hans förtryck är intensivt. Det är skäl nog att tro på dem som hävdar att Assad har majoriteten av det syriska folket med sig mot de våldsterrorister som USA/EU/Nato och dess allierade i arabvärlden underhåller.
Önskar slutligen inte någon av alla de journalister som ljuger om vad som händer i Syrien ett gott nytt år. De förtjänar ingenting annat än fördömanden.
Er andra, som anser att vi inte ska stödja vidrig terror och dödande, någonstans, eller USA/Natos imperialistiska verksamheter runtom i världen, önskar jag ett Gott Nytt År med engagemang och och ork att kämpa mot det våld som Västmakterna sprider och underhåller i tredje världen.
Tillägg 31/12 2012 kl 13.05:
Hör just på radion att migrationsverket inte varit berett på många flyktingar från Syrien. ”Vi har ingen spåkula,” säger han. Någonting tyder på att hans kompetens är utomordentligt usel. Varje person med de där två hjärncellerna jag skrev om tidigare, har kunnat räkna ut att det skulle komma flyktingar från Syrien och fler sådana desto mer envetet USA/EU/Nato går in för att Assad måste störtas/mördas.
Tillägg 31/12 kl. 17.00
Lyssnar igen på nyheterna och får då veta att man hittat ett antal döda i en förort till Damaskus, men de är inte identifierade än och uppgiften är obekräftad sägs det, förmodligen sanningsenligt. Flera av de döda hade avhuggna huvuden, sägs det också, vilket dessvärre ökar trovärdigheten i uppgiften. På dessa påståenden fortsätter reportern att berätta om hur den syriska armén strider inom ett annat område.
Detta är ett typexempel på konsten att luras utan att ljuga. När man lyssnar får man intrycket att det är den syriska armén som är så bestialisk att den hugger huvudena av människor, även om detta inte sägs i reportage. Man får ju samtidigt höra att armén strider och går till attack, men hör inte ett enda ord om att halshuggningar är den s.k. Fria Syriska Arméns (legoknektarna som strider mot den syriska officiella värnpliktsarmén) inte ovanliga metod att döda människor. Detta visar, menar jag, att SR:s journalister och reportrar är fullt medvetna om att de för en försåtlig propaganda mot Assad och därmed mot majoriteten av det syriska folket. Upplägget i nyheterna avslöjar detta väldigt tydligt. Vilken annan anledning har man att förtiga att FSA:jihadisterna halshugger människor som inte stödjer dem? Skulle information om detta eventuellt få svenskar att ta avstånd från denna påstått frihets-och demokratiälskande armé och varför vore detta inte önskvärt, undrar man?
Kriget i Syrien plågar människor även under julen. Jag kan alltså inte låta bli att lägga ut den här videon trots att det är julafton, och nej, jag vet inte säkert att det här är en sann berättelse men finner den trolig med tanke på vad som tidigare framkommit bortom tvivel om hur ”oppositionen” och Al Jazeera förfalskar information:
Barack Obama har varit i Newtown där den senaste förfärliga skolskjutningen ägde rum för några dagar sen och uttryckt sin förtvivlan och fällt litet tårar för de små barnen som dog. Bra om han bryr sig om dessa, men de där barnen som han bombar ihjäl på andra sidan jorden då? Vi kan i alla fall vara säkra på att de efterlevande där är precis lika förkrossade och förtvivlade över att deras älskade barn, syskon dödats av amerikanerna även om Obama inte bryr sig i det fallet.
Drone Strikes: Where Are Obama’s Tears For Those Child Victims?
Det är ingen hejd på ljugandet och Sveriges regering stödjer detta ljugande. Gör svenska folket det? Obama framstår som en alltmer frånstötande person ju längre han sitter i Vita Huset, men å andra sidan, det är för att vara det han satts dit.(1) Det hade troligen inte spelat någon roll om det hade suttit någon annan där.
Vi vet hur en del amerikanska soldater beter sig i Irak och Afghanistan, skrattar åt de döda, pinkar på dem etc. Hur beter sig svenska soldater i Afghanistan? Dödstyst om den saken.
Självmorden bland de amerikanska veteranerna ökar lavinartat och har blivit ett stort problem i USA. En veteran om dagen, från Irak-och Afghanistankrigen, försöker ta livet av sig.(2)
Så en libyer om Libyen och Ghadafi. Kan ju vara intressant att lyssna till en av dem vi inte fick höra alls innan Nato bombade Libyen och såg till att Ghadafi lynchades:
”We Miss Him a lot” – Libyan National (Muammar Gaddafi Memorial, London
Därefter ytterliga en person, av alla dem media inte ens låtsades om existensen av:
Gaddafi Tribute – Asari Sobukwe, All African Peoples Revolutionary Party
Ännu en röst:
Gaddafi Tribute – Minkah Odofo, Pan-Afrikan Society Community Forum
/Kerstin
Länkar:
– Syria’s Crumbling Pluralism, Kapil Komireddi,The New York Times 3/8 2012 (En av de lite mer balanserade artiklar man kan finna i stora tidningar i ex. USA – men inte i några svenska media, som är så vinklade att man inte tror att det är sant. Det enda i denna artikel som är missvisande är föreställningen som den sprider, att USA inte är inblandat i kriget mot Syrien, vilket förstås är helt fel. Varken Qatar eller Saudiarabien gör något utan USA:s välsignelse.
Citat: The seeming indifference of the international community to the worsening condition of Syria’s religious minorities — and the near total absence of censure of the opposition forces by the Western governments arrayed against Assad — is breeding a bitter anti-Americanism among many secular Syrians who see the United States aligning itself with Saudi Arabia, the fount of Wahhabism, against the Arab world’s most resolutely secular state…
och vidare lite längre ner i artikeln: Washington is aware of the scale of the problem. As early as June 2011, Robert Stephen Ford, the U.S. ambassador to Syria, briefed his counterparts in Damascus about Al Qaeda’s penetration of the opposition forces. By still ploughing ahead with its support for Saudi Arabia’s effort to destabilize Syria, Washington, far from assisting Israel or weakening Iran, is helping to fuel a humanitarian crisis that will come back to haunt the United States.)
– Syria: The descent into Holy War World View: The world decided to back the rebels last week, but this is no fight between goodies and baddies, Patrick Cockburn, The Independent 16/12
– Thierry Meyssan: ”Syrian terrorists were trained by the KLA in Kosovo”, Thierry Meyssan, Voltairenet.org 10/12 2012
– SUPPORTING THE DOHA COALITION VIOLATES INTERNATIONAL LAW, Alexandra Valiente, Syria 360 grader 20/11 2012 (Citat: Muammar Gaddafi did apply to both the UN and the ICC early into the NATO assault on Libya, demanding a fact-finding mission, full investigation and war crimes prosecutions. Both bodies ignored Libya. Their ICC appeal was filed by an Italian lawyer on behalf of Muammar Gaddafi and the Kings of Africa. (http://libyadiary.files.wordpress.com/2011/11/press-release-forum-of-kings-of-africa-may-2011.pdf) ALL international lawyers have betrayed Libya. We were led to believe there would be a group filing war crimes complaints against NATO. The only lawyers that have persisted and actually made significant advances are Franklin Lamb’s team. They won their case to strip NATO of immunity so NATO would (for the first time in its history) be forced to stand trial for the Sorman Massacre. We expected other lawyers to swoop in and exploit NATO’s sudden vulnerability, but they withdrew, which was cowardly and immoral.)
Vad kommer det sig att vår regering, liksom övriga regeringar i EU och i USA, stödjer och förser mördare med vapen, muslimska fanatiker som sysslar med att massakrera, kidnappa och fördriva kristna från Syrien (vid sidan av att de beter sig likadant mot alawiter och shiamuslimer samt mot sunnimuslimer som inte vill stödja dem, alla dessa är människor som wahabiterna anser otrogna och som den anser bör dödas)?
Är Västvärldens regeringar verkligen mer befryndade med de wahabitiska lydsoldater i Syrien som betalas av Qatars och Saudiarabiens kungahus och vars målsättning är att döda alla icke rättrogna, dvs alla icke-wahabiter, än med de kristna i området?
Christians Flee Syria In Wake Of Targeted Violence
Whabismen, även kallad salafismen, är den ytterligt fanatiska form av islam som det saudiska kungahuset värnar om men som endast en mycket, mycket liten del av alla sunnimuslimer tillhör? De kan kanske jämföras med de bokstavstroende tokkristna som anser att evolutionsteorin är felaktig för att den inte står i Bibeln.
Wahabiterna anser ex. att man ska hugga händerna av tjuvar, att man ska stena kvinnor som är otrogna till döds, och även om de blivit våldtagna. De kräver att kvinnor ska vara helbeslöjade, inte ska få vistas utom hemmet utan manligt sällskap, inte ska få köra bil, inte ska kunna begära skilsmässa, ska acceptera att bli slagna av sina män och de anser att män ska ha rätt att hålla flera fruar. Detta är inte vad vi vanliga människor i Väst brukar kalla ”demokratiska ideal”, som USA/Nato påstår sig stödja i Syrien.
Tycker Cameron, Obama, Merkel, Hollande, Reinfeldt m.fl. att wahabiternas målsättning är värd att understödja och kriga för. I så fall, vad ska vi kalla dessa de senaste krigen i MÖ, ”US/Europas omvända korståg”, ett korståg under parollen: Med wahabiterna mot kristendomen och alla andra orena, kristna som judar som muslimer! Eller tycker dessa regeringschefer bara att hur många människor som helst i MÖ, även de kristna där, är värda att offras för ett återtagande av makten över Syrien och Iran – också?
Tillägg 16/12 2012 l 16.45:
Bara ett litet citat ur Patrick Cockburns artikel i Independent om medias rapportering om tillståndet i Syrien, där han var för 10 dagar sen:
This misperception of the reality on the ground in Syria is fuelled in part by propaganda, but more especially by inaccurate and misleading reporting by the media where bias towards the rebels and against the government is unsurpassed since the height of the Cold War.(*)
(Min översättning: Detta missförstånd om verkligheten på marken i Syrien eldas delvis under av propaganda, men mer specifikt av felaktig och missledande rapportering i media, där stödet för rebellerna (= för ena sidan) och mot regeringen är oöverträffat sedan det kalla krigets höjdpunkt.)
Håller helt med Cockburn. Något liknande den vinklade och lögnaktiga krigspropaganda vi ser idag har jag inte i mina värsta mardrömar kunnat tänka mig att vi skulle få se i våra svenska media.
Tillägg 2, 18/12 kl 04.00
Från bloggen Third World fick jag tips om den här filmen, som är textad på engelska och mycket intressant:
Italian report about minorities (tyvärr inget utläggsdatum i min dator)
Så kan vi fundera på vilken kategori våra svenska riksdags- och regeringspolitiker befinner sig i, nuvarande och tidigare sådana, kategorin för korrumperbara ledare eller i kategorin för icke korrumperbara sådana.
Economic Hitmen (Part 2 of 3)
Confessions Of An Economic Hitman (3 of 3)
PS: Tidigare har det alltid funnits ett datum för utlägget av filmer på You Tybe – i min dator i alla fall. Detta datum ser jag inte nu. Om detta beror på att You Tube ändrat princip eller på att den nya fantastiska Mountain Lion-versionen, som jag drabbades av häromdagen, det vet jag inte. Någon som kan berätta för mig?
/Kerstin
Länkar:
– CIA ’tortured and sodomised’ terror suspect, human rights court rules, The Guardian 13/12 2012
– Noam Chomsky: America, Moral Degenerate, rsn 14/12 2012 (Citat: One of the few examples of cooperation between the Democratic and Republican parties over the last four years has been the passing of the National Defense Authorization Act (NDAA) of 2012. This bill has given the United States military the power to arrest American citizens, indefinitely, without charge, trial, or any other form of due process of law and the Obama administration has and continues to fight a legal battle in federal court to prevent that law from being declared unconstitutional. Obama authorized the assassination of three American citizens, including Anwar al-Awlaki and his 16-year-old son, admittedly all members of Al Qaeda — all without judicial review.)
9/11 The Myth and The Reality – David Ray (utlagd 6/9 2010)
Jag har hittills vägrat att ta upp frågan om vilka som låg bakom 9/11 katastrofen men eftersom den här mannen, David Ray Griffin, berättar en hel del om USA:s politik som är intressant i samband med vad som hänt i världen efter detta datum, inte minst i samband med krigen mot Libyen och Syrien 2011 och 2012, även om dessa inte nämns, så lägger jag in filmen här.
Filmen är lång. Framför allt den första fjärdedelen, samt de sista tio minuterna av filmen, är intressant vad gäller USA:s historia som krigisk nation och USA:s framtidsplaner. Mittenpartiet handlar om vad föreläsaren anser är märkligt med den officiella förklaringen till vad som hände 9/11.
Alltsedan efter andra världskriget, där USA/England var allierade med Sovjet mot Tyskland, har vi i väst indoktrinerats i föreställningen att vi hotades militärt av Sovjet. Det var inte sant. Hela tiden sedan andra världskriget är det USA som varit den mest aggressiva staten i världen.
SÅ HÄR BÖRJADE DET KALLA KRIGET
USA hade lyckats framställa den första atombomben. Den första provsprängningen skedde sommaren 1945, mitt under Potsdamkonferensen (månadsskiftet juli/augusti) som handlade om hur Europa, framför allt Tyskland, skulle behandlas efter kriget.(1) USA släppte snabbt två atombomber över Japan. Huvudskälet var inte att Japan behövde besegras, Japan hade redan fredstrevare ute,(2) utan det viktiga syftet var dels att hindra att Sovjet kom med i kriget mot Japan, dels att demonstrera för Sovjet vilket vapen man hade och kunde hota Sovjet med. Hotade Sovjet det gjorde man också tämligen öppet. Resultatet av detta blev att Sovjet satte sina tekniker och forskare att bygga atombomber för Sovjet. Följaktligen kunde Sovjet provspränga sin första atombomb 29 augusti 1949, bara fyra år efter USA.
Direkt efter kriget startade Truman det kalla kriget mot Sovjet alltså. (3) Det innefattade atombombshotet, ett propagandakrig och ekonomiska sanktioner. Sovjet fick inte köpa något från Väst som man kunde använda till sitt militära försvar men även andra tämligen oförargliga varor fick Väst inte exportera till Sovjet. Dessutom erkändes inte Sovjets valuta i Väst.
Hade Truman inte hotat Sovjet ganska öppet med atombomben hade Sovjet troligen inte framställt en sådan så snabbt. Dels förväntade sig Stalin mer normala relationer till Västvärlden efter kriget och efter att man tillsammans hade kämpat mot Hitler, dels behövde Sovjet sina resurser för annat eftersom landet var så förött. Men Truman, som efterträdde Rosewelt direkt efter kriget, var kommunisthatare och ämnade inte utveckla några vänskapliga relationer till Sovjet. Alltså insåg Stalin att Väst tänkte fortsätta med sin aggressiva politik gentemot Sovjet.
Med dessa hot startade USA det kalla kriget, men man gjorde mer än så. Tvärtemot vad propagandan lärt oss var det USA som såg till att dela Tyskland efter kriget. Varje mått och steg som ledde fram till Tysklands delning togs tidsmässigt först av USA och mot Sovjets protester och när protesterna inte hjälpte med motsvarande mått och steg från Sovjets sida.
Tyskland, liksom Österrike, var delat i fyra zoner efter kriget, (4) en amerikanskstyrd, en engelskkontrollerad, en franskkontrollerad och en sovjetkontrollerad sådan. Dessa fyra delar skulle under en övegångsperiod, enligt Potsdamöverenskommelse vid krigsslutet, behandlas som en enhet och styras av ett råd med representanter från de fyra ockupationsmakterna. 1947 slog Västmakterna emellertid ihop de amerikanska, engelska och franska zonerna till en enhet.(4) Stalin protesterade att detta var emot Potsdamavtalet. Västmakterna, dvs USA, struntade i protesten och fortsatte med att inrätta en egen Västvaluta i de sammanslagna zonerna, Västmarken. Stalin protesterade att detta var emot Potsdamavtalet. Detta brydde sig västmakterna inte heller om. Då införde Sovjet en egen valuta i sin zon, Östmarken.
1949 grundades så Västtyskland, BRD (den tyska förbundsrepubliken). Sovjet svarade med att instifta den självständiga staten, Östtyskland (DDR) i sin zon, efter protester mot inrättandet av Västtyskland. Samma år grundades Nato i Väst, North Antlantic Treaty Organisation, som Västtyskland blev medlem i så småningom. Nato var ämnat som ett västligt försvar mot vad man påstod vara det militära hotet från Sovjet, det Sovjet som var mycket kraftigt försvagat efter kriget alltså och inte något som helst hot mot Väst. Sovjet svarade med att senare, 1955, bilda Warzawapakten i öst.
Redan under kriget hade alliansländerna USA, England och Sovjet delat upp Europa mellan sig, i s.k. intressesfärer.(5) Den del som kom att betraktas som Sovjets intressesfär omfattade bl.a. Polen, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Estland, Lettland och Litauen. Efter bildandet av Östtyskland kom även detta land att tillhöra Öststaterna. Österrike däremot, betraktades som ett land som hade ockuperats av Tyskland. Det blev delat på samma sätt som Tyskland efter kriget men fick sin totalt självständighet igen 1955. Till skillnad från Tyskland, som var en utvecklad och stark industrination, hade Österrike inte mycket mer än alper, som inte ansågs intressanta att kontrollera.
Ser vi på det här skeendet, som förstås var mer komplicerat än så här, blir det ändå tydligt att det var Västmakterna, dvs USA, som genom sitt agerande såg till att Tyskland delades och förblev delat under ett halvt århundrade. Givetvis hade rådet med de allierades representanter svårt att komma överens om styrandet av de fyra zonerna. Sovjet krävde ex., för den sammanslagning av alla fyra delarna som man kommit överens om i Potsdam, ett neutralt och avmilitariserat Tyskland. USA däremot ville hellre ha ett starkt Västtyskland med sig mot Sovjet i det kalla kriget mot kommunismen, som man redan hade initierat. Som de flesta förstås känner till stannade USA kvar i Västtyskland genom att man permanent stationerade amerikanska soldater där.
Ryssland /Sovjet hade lång erfarenhet av att bli attackerat från väster och med mycket stora förluster i människoliv. Det är därför förståeligt att man önskade garanterat fredligt sinnade grannländer vid sina gränser västerut, eller i varje fall länder som inte kunde användas för frammarsch mot Sovjet. Detta var givetvis inte uppskattat i de stater som kom att hamna under Sovjets kontroll, eller av Västmakterna.
Att Sovjet tog ett järngrepp om de s.k. randstaterna var inte konstigt, dels med tanke på historien, dels med tanke på att USA började hota Sovjet direkt efter kriget. Man hotade inte Sovjet för att det mycket försvagade Sovjet vid den tiden var ett militärt hot mot Väst, utan för att de kapitalistiska staterna fortfarande betraktade det kommunistiska systemet som ett farligt hot som ekonomiskt exempel: Tänk om kommunismen skulle lyckas ge människorna ett bättre liv än kapitalismen lyckades med.
I skräck för eventuella revolutioner i det utarmade Västeuropa inrättade man Marshallhjälpen som skulle hjälpa till att få Europa på fötter igen. Sovjet fick erbjudande om samma hjälp men Stalin tackade nej eftersom han förstod att detta skulle göra Sovjet beroende av USA. Istället utkrävde Sovjet skadestånd från Östtyskland genom att montera ner stora delar av det som fann kvar av industrier där, och fraktade detta till Sovjet. I Väst avslutade man snart nedmontering av industrier och grävde ner stridsyxan mot gamla nazister, ”tvättade” flera av dem och satte in dem att styra i Västtyskland. En del av dem, framstående forskare, tog man över till USA. I Öst fortsatte Sovjet att avnazifiera Östtyskland och där avskedades nazister ur statsapparaten och i skolor ex.
Vi vet också alla att Warzawapakten lades ner när Sovjet bröt samman. Man tycker då att Nato inte hade någon funktion att fylla längre eftersom Väst i praktiken hade besegrat Sovjet på icke-militär väg, och att även Nato borde ha lagts ner. Men icke så. Istället har USA kommit på att man kan använda Nato som USA:s militära knähund, att man kan lägga över en del av kostnaderna för USA:s nykoloniala krigsprojekt på de europeiska länderna. Nato finns alltså kvar men är inte längre en försvarsorganisation mot kommunismen i öst utan en angrepps- och krigsorganisation som sätts in lite här och där i världen för att säkra USA:s inflytande.
Nato är också bra för amerikanska presidenter har det visat sig, som vi såg i fallet Libyen, att skylla på när de vill gå i krig utan att behöva fråga Kongressen om lov, som de enligt amerikansk grundlag är skyldiga att göra. USA:s försvarsminister Panetta förklarade exempelvis att kriget mot Libyen startades av Nato och då hade USA inget annat val än att gå med.(6) Vi har fått läsa om hur Libyeninsatsen bara handlade om att rädda liv och att Ghadafi bombade och dödade sin egen befolkning.(7) I själva verket såg USA till att man inte diskuterade med Ghadafi, som erbjöd sig att anordna allmänna val med internationella valobservatörer närvarande.(8) Ghadafi bad också Väst att skicka observatörer tillLibyen i början av oroligheterna där (9), för att Väst skulle se att anklagelserna mot honom för att bomba sin egen befolkning och mörda den, inte var sanna. USA/Nato vägrade dock att tala med Ghadafi. Istället började man bomba Libyen och slog inom loppet av några månader sönder stora delar av Libyens infrastruktur och dödade en massa människor.
NU STARTAR USA ETT NYTT KALLT KRIG
Det förra kalla kriget tog slut när Sovjet föll samman, även om USA:s krigande, direkt och indirekt, runtom i världen inte upphörde. För ett kallt krig krävs två parter som båda är så starka att ingen av dem vill kriga direkt mot den andre, med militära medel. USA vill inte attackera Ryssland direkt numer, men däremot försöker man kriga indirekt mot Ryssland, dels mot stater som Ryssland har goda relationer till, dels genom en antirysk propaganda.
Huvudfienden idag är inte bara Ryssland utan också Kina, som visserligen var en fiende tidigare också, men inte en lika het sådan som idag. Ingen av dessa stater hotar USA militärt även om båda är kärnvapenmakter. Däremot utgör de ett ekonomiskt hot, med sin enorma tillväxt och snabba utveckling. Dessutom vill USA lägga beslag på naturresurserna i båda dessa länder och förhindra att de drar nytta av andra länders resurser, framför allt i Afrika. Alltså bygger USA ut, och utökar militärbaserna runt och alldeles inpå alla Rysslands och Kinas gränser.(10)
När Sovjet rasade samman och flera av de tidigare sovjetiska republikerna blev självständiga stater, lovade USA Ryssland att inte förlägga militärbaser i de före detta sovjetiska områdena, vilket man har gjort förstås, i flera av dem. Putin har påpekat detta på ett sådant sätt att man förstår att han inte ger mycket för USA:s löften.(11) Samtidigt gör USA allt för att förhindra att Kina och Ryssland får mer inflytande i Afrika, därav inrättandet av AFRICOM (se förra inlägget) och därför ville man oskadliggöra Ghadafi, som satt som en bromskloss för USA:s Afrikaambitioner. AFRICOM (12) som bildades formellt 2007 (men hade föregångare sedan några år) förlades till Stuttgart i Tyskland då inget afrikanskt land släppte in organisationen. Sannolikt på grund av Ghadafis agerande. Han betalade afrikanska stater för att inte ta emot amerikansk militär i sina länder. (13) Han gjorde dessutom hellre affärer med Ryssland och Kina än med USA och Europa.
Nu har Obama alltså förklarat att USA:s insatser i Ostasien ska intensifieras och börjat bygga ut sin militära närvaro där och i Stilla Oceanen.(14) På detta svarar både Ryssland och Kina med att börja rusta upp – vem förundras över det? Det är USA som hotar dessa båda länder militärt, inte de som hotar USA eller Väst. Den verklighet vi inte får veta något om handlar om ett mycket aggressivt USA som i praktiken hotar varje land med militära åtgärder, som inte låter sig ockuperas ekonomiskt av USA:s stora företag.
Kapprustningen i världen är alltså igång igen. Det blev inte den militära avspänning och det militära lugn som våra politiker förespeglade oss, och säkert själva trodde på, när Sovjet rasade samman. Det blev istället början på ett nytt kallt krig, även detta initierat av USA, som tvingar och hotar alla stater i Västvärlden att ställa upp på USA:s nykoloniala projekt (de som inte är med oss är emot oss, som Bush klart deklarerade efter 9/11) som syftar till en totalt kontroll över hela världen, från USA:s sida. För denna kontroll är USA berett att offra hur många liv som helst, amerikanska men givetvis helst icke-amerikanska sådana. Det finns ingenting humant i USA:s politik. Det är bara en fråga om kallt stål och ekonomisk kontroll över alla naturresurser i världen och om ett förslavande av alla människor.
Krigen mot Libyen och Syrien är delar av detta nya kalla krig, som nu också förs som propaganda mot Ryssland, framför allt mot Putin själv. Syftet med dessa kampanjer är tydliga nog, för dem som vill se det, att få igång inre oroligheter i Ryssland av den arten att Putin kan tvingas bort och ersättas med en amerikansk nickedocka. Även mot Kina ser vi en begynnande propaganda, som dock inte är lika tydlig än som propagandan mot Putin. Bara i Ryssland finns drygt 50 organisationer, s.k. NOGO:er, som betalas av USA och ibland finansieras av amerikanska finanisintressen, via NED, för att destabilisera Ryssland. Vi hörde en del om en av dessa organisationer under senaste valet i Ryssland, nämligen Golos.(15)
/Kerstin
Länkar (det kan komma fler länkar senare):
1) Potsdamkonferensen 17/7 – 2/8 1945, Wikipedia
2) Japan hade kapitulerat även utan bomberna, SvD 12/4 2006, uppdaterad 2010 (Citat:För USA gällde det att tvinga fram en kapitulation från japanernas sida före Sovjetunionens inträde i kriget (min anm. Stalin hade lovat att ställa upp i kriget mot Japan och var ifärd med att förflytta sina trupper österut) för att begränsa dess inflytande i Asien. För Stalin gällde det omvänt att hinna angripa Japan före kapitulationen i syfte att aktivera Jaltakonferensens hemliga överenskommelse. Hasegawas slutsats är lika enkel som oväntad: det som ställde Japan schackmatt var inte atombomberna utan Sovjetunionens krigsförklaring den 8 augusti. Det ska påpekas att denna slutsats är i linje med flera japanska studier.)
3) Cold War, eng. Wikipedia
4) Reconstruction of Germany, eng. Wikipedia
5) Jaltakonferensen 4-11 februari1945, Wikipedia
6) Omring 3 minuter in filmen svarar Panetta på frågor om hur man kunde starta kriget mot Libyen utan kongressens tillstånd. Has Obama and the Pentagon declared Congress ceremonial? Sen. Sessions questions Panetta
Nu börjar det komma fler och fler böcker om vad som hände i Libyen, det där som vi, som skaffade oss information från andra håll än de stora media i Väst, visste redan medan det pågick.
Idag hittar jag en artikel i counterpunch.org (1) om en sådan bok: A Review of ”Slouching Towards Sirte” Libya & Creative Destruction,skriven av Maximilan Forte och recenserad här av Daniel Kovalik. I inledningen kan vi läsa att:
As Forte explains, NATO’s intervention was many years in the making. NATO, led by the U.S., seized upon the “Arab Spring” and the very real and legitimate protests in Libya to carry through a long-held desire to rid itself of a nationalist government which had aided other struggles for national liberation (such as the struggles of the ANC, the Sandinistas and the PLO). In addition, Libya under Gaddafi was taking an increasingly important leadership role in Africa and was blocking U.S. opportunities for investment and economic opportunities in Libya itself as well as greater penetration into Africa as whole.
(Min översättning: Som Forte förklarar, Natos intervention var planerad sedan många år. Nato, lett av USA, använde sig av ”Den arabiska våren” och av de verkliga och legitima protesterna i Libyen för att förverkliga sin länge omfattade önskan att bli av med en nationalistisk regering som hade stöttat andras kamp för nationell befrielse (som ANC:s kamp för nationell befrielse, Sandinisternas och PLO:s). Därtill hade Libyen, under Gaddafi, utövat ett viktigt ledarskapsroll i Afrika och blockerade USA:s möjligheter att investera där och deras ekonomiska möjligheter i Libyen såväl som en bredare penetration in i resten av Afrika.) (OBS: Video av Maximilan Forte tillagd i slutet av inlägget)
Kovalik fortsätter med att kritisera välkända människorättsorganisationer som Amnesty International för att man var med och låtsades som om USA/Natos agerande handlade om insatser för att rädda människor i Libyen när det i själva verket handlade om en rent fientlig militär attack under vilken USA/Nato inte brydde sig det minsta om människorna i Libyen. Framför allt drabbades människorna i Sirte mycket hårt. Det finns, hävdar Forte inte ett helt hus i Sirte idag. Nato bombade allt. Om detta hade Amnesty International inte mycket att säga dock. När Bani Walid angreps för en kort tid sedan och utsattes för en belägring och en beskjutning som drabbade många människor mycket hårt, då hade varken USA/Nato eller Amensty något att säga. Detta visar tydligt att USA/Nato och Amnesty International inte bryr sig det minsta om människorna i Libyen och deras lidanden. Det visar däremot klart att bombandet hade helt andra syften:
Thus, in September of 2011, even before Gaddafi’s violent murder in October, U.S. Ambassador Gene Cretz “’participated in a State Department conference call with about 150 American companies hoping to do business in Libya.’” As Forte emphasizes in his book which posits that U.S. access to infrastructure investment was an even bigger motive for the intervention than access to oil, the business opportunities discussed in this meeting were indeed infrastructure projects.
(Min översättning: i september 2011, redan innan Ghadafi mördades i oktober, ”medverkade USA:s ambassadör Gene Cretz en konferens organiserad av utrikesdepartementet med omkring 150 amerikanska företag som hoppades kunna göra affärer i Libyen.” Som Forte poängterar i sin bok, dettta pekar på att USA:s möjligheter att investera i infrastrukturen var ett ännu viktigare motiv för interventionen än tillgången till olja, här diskuterades i synnerhet infrastruktursprojekt.)
Dessutom handlade det tydligen också om att förhindra att ryssar och kineser, som Ghadfi hade favoriserat vad gällde uppbyggande av infrastrukturprojekt, fick mer inflytande i Libyen och Afrika.
First, of course, the U.S. ensured by its intervention in Libya that a substantial portion of future infrastructure projects would be awarded to U.S. companies. However, the more important, and more diabolical part of the plan, is that the violent intervention itself created the very need for infrastructure projects – what better way to create such a need, after all, then by leveling entire cities to the ground?
(Min översättning: Först, förstås, såg USA, genom sin intervention, till att en rejäl andel av framtida infrastrukturprojekt skulle tilldelas USA:s företag. Men, den viktigare och mer diaboliska delen av planen är att den våldsamma attacken skapade behov av dessa infrastrukturprojekt – vilken bättre väg att skapa ett sådant behov kan det finnas än att jämna hela städer med marken.)
General Electric, exempelvis, räknar med att tjäna omkring 10 miljarder dollar i Libyen. Storbritannien räknar likaså med god förtjänst på att bygga upp Libyen igen, sådär en 300 miljarder dollar, för efter kriget behöver Libyen i stort sett bygga upp allting igen. Allt detta står i fokus för Väst nu, precis som det gjort i Irak. Där har, vad jag förstår, amerikanska företag tjänat ofantliga summor – utan att det har blivit så mycket gjort för pengarna dock.
Så var det det där med resten av Afrika:
Moreover, with Libya’s Pan-Africanist leader Gaddafi out of the way, the U.S. eagle and its newly-formed African Central Command (AFRICOM) swooped in to other parts of Africa to begin further penetration of the continent.
(Min översättning: inte nog med det, med Libyens Pan-afrikanska ledare Gaddafi ur vägen svepte den amerikanska örnen och dess nybildade Centralkommando för Afrika (AFRICOM) in i andra delar av Afrika för att påbörja vidare penetration av kontinenten.)
Lite längre ner i artikeln:
Furthermore, ‘barely a month after the fall of Tripoli – and in the same month Gaddafi was murdered (October 2011) – the U.S. announced it was sending troopos to no less than four more African countries: the Central African Republic, Uganda, South Sudan and the Democratic Republic of Congo.’ AFRICOM further announced 14 major joint military exercises planned with African states for 2012, an unprecedented number of such exercises.
(Min översättning: Vidare, ’knappt en månad efter Tripolis fall – och samma månad som Gaddafi mördades (i oktober 211) – tillkännagav USA att man skulle sända trupper till inte mindre än ytterligare fyra afrikanska länder: Centralafrikanska Republiken, Uganda, Sydsudan och Demokratiska Republiken Kongo. AFRICOM tillkännagav 14 gemensamma militära övningar tillsammans med Afrikanska stater under 2012 en makalös mängd sådana övningar.)
Författaren slutar med en varning. I dessa tider, menar han, ska vi förvänta oss att när USA påstår att man ingriper för att rädda liv så kommer man istället att döda massor av människor. De mänskliga rättigheterna har kommit att användas som argument för att i praktiken ställa dessa helt åt sidan.
Och tänk, våra media andades inte om något av detta. På den här bloggen däremot har det skrivits om detta åtskilliga gånger. Vill man läsa vad som skrivits om Libyen här kan man skriva in Libyen i sökfunktionen överst till höger och sätta igång. Alldeles i dagarna kommer en bok om Libyen ut på svenska, skriven av freds-och konfliktforskaren Ola Tunander. Den återkommer jag till.
Tillägg 23/11 2012 kl o2.15 (2):
LIBYA: Race, Empire, and the Invention of Humanitarian Emergency (Part 1 of 2)
