Visst är det lite konstigt att frihetens stamort på jorden, världens mest demokratiska demokrati och rättsstaternas rättsstat (!), som befinner sig i det eviga kriget mot terrorismen, allierar sig med kidnappande utpressare och just terrorister. (Ja sen är de ju mördare av värsta sorten också men det behöver vi ju inte låtsas om här för det ska ju ingen i Väst veta om):
The Free Syrian Army has reportedly threatened to execute its Iranian hostages if the Assad government does not free rebel prisoners within 48 hours. The group says the hostages are Iranian government troops, but Iran claims they are pilgrims.(1)
(Min översättning: Den Fria Syriska Armén rapporteras ha hotat med att döda sin iranska gisslan om Assads regering inte friger fångar inom 48 timmar. Gruppen säger att gisslan består av iranska soldater men Iran hävdar att de är pilgrimer.)
Det lär handla om närmare 50 personer.
Sedan kan vi lyssna till Patrick Henningsons analys av det som händer vid den syrisk-turkiska gränsen:
’Turkey one step away from Syria war’ (utlagd 4/10 2012)
/Kerstin
Länkar:
1) FSA threaten to kill Iranian hostages if rebels not freed, RT 5/10 2012
– Fundamentalisterna är den arabiska vårens vinnare, Ny Il Convito 6/10 2012 (En intervju med palestiniern och läkaren Ayed Ahmed värd att läsas. Citat: MO: Vilka är den så kallade ”arabiska vårens” vinnare? AA: Den frågan är lätt att svara på: fundamentalisterna! Många svenskar jag möter verkar ha en bild av att araberna helt spontant har rest sig mot diktaturerna och krävt demokrati. Så är det inte. Protesterna i arabvärlden har i många fall – inte alla – varit inspirerade av fundamentalistiska religiösa ledare. De har ofta börjat i moskéer efter fredagsgudstjänsterna. De har inte alls varit spontana, utan mycket välorganiserade. Det arabiska folket är vårens förlorare. Vi har gått flera decennier tillbaka i utvecklingen.)
Nu får vi höra att Syrien har skjutit in över turkiska gränsen och att tre granater har fallit ner på den turkiska sidan varav en har dödat flera personer. Turkiet har svarat och alldeles nyss meddelades det att Erdogan har fått sitt parlaments tillåtelse att sända militär att agera utanför Turkiets gränser under ett års tid. (1)
Vad ska man tro om det här? Det meddelas förstås, som en självklarhet, i våra stora media att det är syriska armén som har skjutit de här granaterna medvetet. Därmed finns det skäl, tills mer kommer fram om vad som verkligen hände, att fundera över vad Syrien skulle ha att vinna på att skjuta in över den turkiska gränsen och vad Turkiet skulle kunna vinna på historien.
I) Man kunde tänka sig att Syrien har ett intresse av att angripa den s.k. oppositionen, som tar sin tillflykt till Turkiet, dels för att tanka upp mer vapen och ammunition dels för att andas ut mellan angreppen. Men syriska ledare måste vara helt införstådda med att de därmed riskerar att dra på sig ett fullskaligt Natoanfall eftersom Turkiet är medlem i Nato. Det torde de inte önska sig. För som jag skrivit tidigare, vem tror att Assad och hans regering målmedvetet arbetar för att Syrien ska bli angripet av USA/Nato? Det torde få tro om de tänker efter. Alltså kan vi nog utesluta möjligheten att den ordinarie syriska armén medvetet skjutit in över Turkiet. Om det var syriska armén som sköt, vilket vi inte vet emellertid, så torde det ha handlat om ofrivillig beskjutning, beskjutning av misstag. Syrien har uppenbarligen bett om ursäkt, men också menat att saken måste undersökas.
Slutsatsen blir att Syrien har allt att förlora och ingenting har att vinna på att skjuta in över Turkiet. Det torde innebära att vi kan utesluta medveten beskjutning över gränsen från Syriens sida.
Det leder vidare och över till Turkiet och vad Turkiet kan tänkas vinna på att bli beskjutet av Syrien. Det är nämligen en hel del.
II) En majoritet av det turkiska folket är negativt till Turkiets engagemang för de syriska oppositionella sägs det (2) och att dessa har en fristad samt får hjälp från Turkiet med sina anfall in i Syrien. Det innebär att den Turkiska regeringen skulle ha ett intresse av att förändra denna opinion genom att Syrien framställs som, eller faktiskt beter sig, vilket nu är fallet, som ett angripande land. Alla ledare vet att angrepp utifrån tenderar att svetsa samman folk och att få människor att sluta upp bakom sin ledning.
Vidare har Turkiet tidigare velat ordna en korridor på den syriska sidan för att härbärgera de syriska ”rebellerna”. Om de lyckas med detta kunde även det minska den turkiska befolkningens kritik mot regeringen för stödet till FSA (den s.k. fria syriska armén). En sådan zon inne i Syrien skulle dessutom kunna ge USA/Nato sitt Benghazi i Syrien, ett område som kontrolleras av ”rebellerna” och som gör att man kan erkänna en FSA-regering som Syriens legitima regering, på samma sätt som man gjorde med övergångsregeringen i Libyen.
Dessutom börjar kurderna i Turkiet, Turkiets förtrycka minoritet, bli alltmer militanta igen och Turkiet tycks bomba dem när de antas försöka fly in i Irak.(3) De turkiska ledarna har ett intresse av att både den egna befolkningen och det s.k. internationella samfundet riktar sin uppmärksamhet åt annat håll, mot ett faktiskt eller fejkat anfall från Syrien och inte mot Turkiets åtgärder mot sina kurder.
Slutsats: Det är alltså framför allt Turkiet som har något att vinna på att kunna hävda eller påvisa att Syrien skjuter in över den turkiska gränsen. Detta innebär förstås inte automatiskt att Turkiet anställt den här händelsen i akt och mening att vinna på den men det gör ett sådant beteende mer sannolikt än att Syriska regimen med avsikt skjuter in över Turkiets gräns.
Om, vilket verkar vara fallet, Turkiet går till motattack nu, över gränsen till Syrien, då måste vi sluta oss till att Turkiet vill ha krig mot Syrien, endera på eget bevåg eller på grund av order från USA/Nato och alldeles oavsett vem som sköt över gränsen eller varför det skedde.(4)
III) Sedan finns den tredje möjligheten, att FSA, eller någon av de miliser som ingår i det som kallas ”oppositionen” eller ”rebellerna”, alldeles medvetet skjutit in över Turkiet för att lägga skulden på Assad .
Ett sådant Scenario skulle kunna vara planerat och initierat av USA/Nato, för att få en anledning (som går hem hos människor i USA/Europa) att angripa Syrien i stor stil och bomba Syrien sönder och samman och för att till slut få tag på Assad och döda honom samt kunna sätta in en marionettregim i Syrien, som ju hela ”cirkusen” handlar om i slutänden.
Detta scenario skulle också kunna vara iscensatt av ”rebellerna” på alldeles eget bevåg för att tvinga USA/Nato att komma till deras hjälp, att bomba Syrien i stor stil som man hjälpte rebellerna i Libyen, eftersom de inte själva torde kunna vinna kriget i Syrien och avsätta Assadregimen.
Under alla omständigheter ska vi nog akta oss för förhastade slutsatser här, sådana som media tenderar att dra. Min egen inte helt okvalificerade gissning är att det endera var ett syriskt misstag eller en s.k. ”false flag operation” där USA/Nato ligger bakom eller som iscensattes av FSA på eget bevåg. Jag har dock lite svårt att tro att Obama vill ha ett brett anfall på Syrien just inför valet eftersom mycket tyder på amerikaner inte är så förtjusta i tanken på ytterligare ett amerikanskt krig i MÖ och eftersom Obama kritiserades ganska ordentligt för insatsen i Libyen, som skedde utan att kongressen tillfrågades.
Förmodligen kommer sanningen fram så småningom. Men när den gör det brukar den smyga sig ut och aldrig hamna i vår stora media.
Tillägg 5/10 kl 02.20
De här beskjutningarna in i Turkiet blir alltmer mystiska. Först sägs det att det var syriska värnpliktsarmén som sköt. Sen läser jag under dagen att FSA har tagit på sig ansvaret,(5) vilket låter förbryllande men inte behöver vara så galet som det låter. Man kan ju tänka sig att några ”rebeller” skjutit fel och samtidigt vill de inte ha in Nato i Syrien, vilket ju en del av de oppositionella inte vill, och tar då på sig beskjutnigen för att undvika en Natointervention. Men jag vet inte om jag tycker det alternativet låter så sannolikt.
Hur som helst så tittade jag på Aktuellt på kvällen och häpnade (ja inte egentligen för man börjar ju bli van). Där påstås bara utan vidare att det var Syrien som sköt in över Turkiet och att den syriska regeringen har erkänt och bett om ursäkt. Så visar man en turk i bild och Sergey Lavrov, den ryske utrikesministern, som uttalar ett slags allmänt fördömande av beskjutning in på andra länders territorium och framför kondoleanser till Turkiet för dem som dödades. Simsalabim, saken var klar vad Aktuellt beträffade. Syrien är skyldigt. Men något belägg för den saken fick vi inte se i rutan. Kunde man visa Lavrovs uttalande så borde man rimligen också kunnat visa den syriske FN-ambassadören Bashar Jaafaris uttalanden om saken, nämligen det där påstådda erkännandet och ursäkten. Men det kunde man inte – eller så ville man inte för detta sade Syriens ambassadör i FN om saken idag (han talar engelska):
Bashar Jaafari, Syriens FN-ambassadör, om skjutningen in i Turkiet (4/10 2012)
Där kom inget erkännande alltså och ingen ursäkt till Turkiet. Istället tyckte Jafaari att Turkiet borde be Syrien om ursäkt för allt stöd Turkiet gett dem som mördar och förstör i Syrien, vilket väl måste betraktas som ett begripligt önskemål.
Jag söker vidare på nätet men hittar inget senare belägg heller för att Syrien hunnit med den omtalade undersökningen och har erkänt och bett om ursäkt. Vet alltså fortfarande inte, men det verkar i alla fall helt klart att Turkiet har skjutit tillbaka, ganska direkt.(6)
Javisst ja, så var Nato snabbt ute och fördömde Syrien för beskjutningen,(7) trots att man knappast hade några belägg för att det var den syriska ordinarie armén som sköt. Men vad annat förväntar man sig efter att ha sett hur ”det internationella samfundet” reagerade i fallet Libyen, där man fördömde Ghadafis bombningar av oskyldiga libyer och antog en FN-resolution om no fly zone på rena hörsägnen om sådana, som visade sig var en lögn så småningom. Och nej, jag tror inte att politiker är fullt så slarviga att de fattar beslut som de inte vill fatta på så lösa grunder. De där Ghadafiska bombningarna var inte ens false flag-operationer utan bara rena påhitten. Och USA har förklarat att man stödjer Turkiet. (8.)
Så nu väntar vi på den syriska undersökningen, om vi inte väntar på något mycket värre. Under tiden kan vi tittat på nästa film med Bashar Jafaari om incidenten ifråga (tillägg 5/10 kl 15.50):
Syria did NOT apologize to Turkey: Bashar al-Jaafari (4/10 2012)
Måste emellertid också berätta att på flera ryska siter hittar jag beskrivningar av uttalanden av Lavrov som tyder på att han anser att det var Syrien som sköt in över Turkiet även om han inte verkar säga det rent ut.
6/10 kl 04.40: Senare läste jag att det var Erdogans ombud som hade sagt att Syrien hade erkänt och bett om ursäkt, vilket kan ha varit den uppgift som Lavrov stödde sig på när han lät som om Syrien hade erkänt skulden till beskjutningen. Men detta påstående har alltså Jafaari senare förnekat, som vi kan se i filmerna ovan.
Läser att Gene Sharp (1) har fått Right Livelihood Award, som ofta kallas ”Det Alternativa Nobelpriset”.(2) Kan inte säga att jag tycker att detta är ett lyckligt eller väl genomtänkt val. Sharps idéer om hur man med icke-våldsmetoder, som i och för sig låter tilltalande, störtar en regering har inte använts på sådant sätt man skulle ha önskat. Han nominerades tydligen till det riktiga Nobels fredspris 2009 men utan att få priset. Bara att gratulera den norska nobelpriskomittén till att man agerade rätt i det fallet.
Så här skriver Sheryl Gay Stolberg i New York Times om honom i februari 2011
Few Americans have heard of Mr. Sharp. But for decades, his practical writings on nonviolent revolution — most notably “From Dictatorship to Democracy,” a 93-page guide to toppling autocrats, available for download in 24 languages — have inspired dissidents around the world, including in Burma, Bosnia, Estonia and Zimbabwe, and now Tunisia and Egypt.(3)
(Min översättning: Få amerikaner har hört talas om herr Sharp. Men hans praktiska skriverier om icke-våldsrevolutioner, framför allt har ”Från diktatur till demokrati”, en 93-sidig guide för att avsätta autokrater, som finns nerladdningsbar på 24 språk – inspirerat regimkritiker världen runt, inklusive i Burma, Bosnien, Estland och Zimbabwe, och nu Tunisien och Egypten.)
Det faktum att Sharps institut, The Albert Einstein Institute, (4) finansierats av diverse storfinansägda fonder och tankesmedjor genom åren, liksom av CIA och NED, (5) den senare en organisation som verkar för att för USA:s räkning störta de regimer som ogillas av den amerikanska regeringen och att träna aktivister runtom i världen att göra uppror, gör att jag känner mig mycket kluven, minst sagt, inför det här valet av pristagare.
Jag kan inte hävda att jag vet att Gene Sharp har arbetat i medvetet syfte att gynna USA:s imperialistiska och nykoloniala politik men det är ett faktum att detta är vad han gjort, direkt som Thierry Meissan tycks anse, eller indirekt genom att han presenterat USA:s ledande en metod att ingripa i andra länders inre angelägenheter och störta av USA oönskade regimer. Så här skriver Meissan om saken:
A few years later, in 1989, Sharp was tasked by the CIA with conducting the practical application of his theoretical research in China. The United States wanted to topple Deng Xiaoping in favor of Zhao Ziyang. The intention was to stage a coup with a veneer of legitimacy by organizing street protests, in much the same way as the CIA had given a popular facade to the overthrow of Mohammed Mossadegh by hiring Tehran demonstrators (Operation Ajax, 1953).(6)
(Min översättning: Ett år senare, 1989, fick Sharp i uppdrag av CIA att leda den praktiska tillämpningen av hans teoretiska forskning i Kina. USA ville avsätta Deng Xiaoping och istället sätte in Zhao Ziyang. Avsikten var att iscensätta en kupp som gav sken av att ha fått legitimitet genom gatuprotester, på ungefär samma sätt som CIA hade gett störtandet av Mohammed Mossadegh en fasad av att vara populärt genom att hyra demonstranter i Teheran. (Operation Ajax 1953) (5)
Det är helt klart, emellertid, vare sig Sharp arbetat direkt åt CIA, NED m.fl. företagssfonder för USA:s nykoloniala politik, eller inte, att USA:s imperialistiska politiker har dragit nytta av Gene Sharps forskning och råd till unga aktivister och att man ibland har kombinerat hans metoder med fruktansvärt militärt våld och dödat massor av människor, vilket Sharp emellertid inte rekommendrar, i varje fall inte offentligt. Däremot menar han att aktivister måste räkna med att det kan gå illa och att de själva kan råka illa ut. Det är ännu värre än så emellertid, hela länder kan hamna i kaos och elände i värsta fall, och har så gjort.
Sharp vänder sig i första hand till unga människor, som är de som är lättast både att lura och att entusiasmera, vilket betyder att många av dem bara kommer att fungera som nyttiga idioter för USA-imperialismen och inte inser, förrän det är för sent, vilket spel de har utnyttjats och blivit bondeoffer i.
När jag läste artikeln President Obama och straffriheten. Tortyr till döds. ”Se framåt, inte bakåt!” på Föreningens IrakSolidaritet nätsida (läs den) blev jag så fuktansvärt upprörd att jag måste tala klarspråk, även om man inte får säga N-ordet. Sedan flera år börjar dock även en del tänkande amerikaner säga att USA redan är eller är en bra bit på väg att bli en fasciststat. Bara några citat ur ovan nämnda artikel innan jag diskuterar USA av idag:
Som president har Obama agerat för att torterarna inte ska åtalas och straffrihet råda. ”Ingenting kan vinnas på att ägna tid och energi åt att anklaga det förflutna… Vi måste stå emot de krafter som splittrar oss och istället komma samman i arbete för vår gemensamma framtid”, sade han och behandlar de som vill följa folkrätten och åtala krigsförbrytare, som ”splittrare”.
Om en av de två fall av tortyr som Obama beslutat inte ska gå till rättegång kan vi läsa:
Manadel al-Jamadi, Abu Ghraib, blev slagen, avklädd, översköljd med kallt vatten, slängd i väggen, upphängd i en ställning som gör det svårt att andas och med huva över huvudet, torterad till döds av CIA. Manadel al-Janabis torterade kropp förvarades i is, förevisades och fotograferades med leende amerikanska soldater. Obduktionsrapporten är hårresande läsning.
Detta är bara en av de tusentals människor som USA torterat, en del av dem till döds och det är inte brottslingarna, torterarna som åtalas utan de som avslöjar brotten:
”Whistle blowers” lever farligt
De som höjer sina röster, de som avslöjar begångna krigsbrott, råkar illa ut. Det gäller inte minst Bradley Manning. Fredag 14 september 2012 skriver exempelvis Times att den tidigare CIA-tjänstemannen John C Kiriakou som deltog i jakten på al-Qaida-medlemmar i Pakistan, avslöjade senare offentligt förekomsten av waterboarding. Nu väntar han på rättegång för att ha avslöjat namnen på andra CIA-anställda som deltog i förhören. De enda verkliga ”brottslingarna” blir de som vågar tala offentligt om dessa brott. (Artikeln är en översättning av en artikel i The Guardian, som också innehåller en intressant video.)
Det är medeltiden de ledande återskapar just nu. När jag gick i skolan fick jag lära mig att tortyr var något man sysslade med för flera hundra år sen, ja förutom Hitler förstås, som var ett vidrigt, omänskligt monster och som också torterade sina motståndare, som alltså gjorde sådant som ingen civiliserad människa kunde tänka sig att göra.
Det är inte bara tortyren vi fått tillbaka (fast USA har tillämpat sådan åtminstone från 60-talet och framåt, troligen ända sedan andra världskrigets slut, men det talades det inte om tidigare) från medeltiden, det är också systemet med legoknektar, gangstergäng som utnyttjas av stormakterna, av de ekonomiska och politiska eliterna, för att föra krig åt dem runtom i världen (i profitsyfte). Dagens legokrigare, som de i Libyen tidigare och i Syrien nu, beter sig likadant som 1600-talets. De mördar, plundrar, våldtar och begår alla tänkbara brott mot ”krigets lagar”. Ovanpå detta börjar de rika även i Västvärlden förskansa sig bakom murar och hyra in vaktbolag, bo i det amerikaner idag kallar ”gated communities”. Detta kan inte kallas annat än en utvecklingsmässig kräftgång. Ska vi förstå detta som början till vår västerländska högkulturs sönderfall och undergång? Ett definitivt förfall är det under alla omständigheter.
Obama kritiserar inte den utbredda tortyren i Irak. I december 2011 tog Obama mot al-Maliki i Vita huset och berömde Irak som ett” självständigt och demokratiskt land”, ett exempel för framväxande demokratier i Mellanöster.
När man ser på vad USA är idag, finns det inte längre något skäl att hymla om saken. USA är våra dagars stora, farliga och maktgalna fasciststat, våra dagars naziststat, även om det inte är judarna som utmålas som de farliga idag.
Inget verkligt demokratiskt land stiftar lagar som tillåter fängslande och inlåsning av människor under flera år utan några rättsliga förfaranden och utan att de fängslade ens får veta varför de fängslats och dessutom inte får ha advokater som försvarar dem.(1) Samma rättigheter tog sig Hitler, och sedan hans tid har ingen ledare i något Västligt land gjort något liknande – förrän nu.
I en demokrati gör ingen ledare det som Obama nyligen har gjort, sätter upp en dödslista, som kan innehålla människor från hela världen inklusive egna amerikanska medborgare, och bestämmer vilka på listan som ska dödas och när de ska mördas. Samma rättigheter tog sig Hitler, och sedan hans tid har ingen ledare i något Västlig ”demokrati” gjort något liknande – förrän nu.
USA:s politiska ledare legitimerar avstegen från väsentliga rättsprinciper med att man skyddar sina medborgare mot terrorism. Hitler legitimerade sitt avskaffande av rättssystemet med att han måste skydda det tyska rikets säkerhet och därmed tyskarna.
Men Hitler tog sig sin makt och sina rättighet USA däremot är en demokrati med allmänna val, säger kanske någon. Men ett land är inte en demokrati om det systematiskt verkar för att somliga människor inte ska kunna rösta, som man gör på många håll i USA. Dels håller man valen på vardagar, varvid många fattiga inte kan komma och rösta. Dels har man i vissa stater få vallokaler i fattiga områden, som gör att de fattiga får vänta timtals på att få rösta, medan man har många vallokaler i mer välbärgade områden där väljarna kan rösta utan att behöva stå i kö.
I somliga delstater agerar man för att ta ifrån de sämre ställda, framför allt de svarta, deras rösträtt. Där händer det att åklagare (som ju är politiskt valda i USA) sätter i system att plocka in svarta och anklaga dem för något brott, som de ofta inte begått. Sedan får de veta att de kan göra en ”deal” med åklagaren, erkänna sig skyldiga, dömas till villkorligt straff och gå hem direkt, eller emotse ett mycket långt fängelsestraff, 10-20 år i värsta fall. De som erkänner får visserligen gå hem men är nu straffade och får därmed inte rösta i valen.
Så har vi det valfusk som består i att valmaskinerna inte fungerar som de ska eller att rösträkningen inte alltid blir korrekt, som när George W Bush valdes första gången exempelvis, då han tilldömdes presidentskapet av högsta domstolen till sist. Dessutom försökte våldsgäng att skrämma svarta från att rösta i Florida. Precis den sortens ageranden som fascistledarna uppmuntrade gäng att utsätta kritiker för.
Vi i Sverige skulle inte acceptera det som förekommer i samband med de amerikanska valen som demokratiskt men USA:s ledare har alltså mage att kritisera valen i Ryssland ex. för att vara odemokratiska. Det kanske de är, men man borde sopa rent framför den egna dörren innan man kritiserar andra stater. Kritisera andra stater för valfusk och få folk med sig, kan USA:s ledare göra för att media, i USA och i Europa, inte berättar om hur det står till i USA i det här avseendet.
Nå det organiseras ju i alla fall val i USA – men vad spelar det för roll när de stora multinationella företagen och bankeliten köpt båda partierna och därmed avgör politiken i landet – när de allmänna valen inte är något annat än teater.
USA påstår alltså att man sprider demokrati i världen (ofta med bombattacker,) medan man i själva verket sprider sönderfall, död och förintelse för att skaffa sig kontroll över all världens resurser, precis som Hitler gjorde.
USA:s styrande struntar i hur många människor de dödar på den vägen, egna medborgare såväl som människor i andra länder, precis som Hitler gjorde.
USA talar om ”Responsibility to Protect” men menar dödande för amerikanska ”intressen”. Hitler gjorde detsamma. Han verkade för fred, påstod han och blev trodd av många tyskar, och han hävdade att han skyddade det tyska folket, den ariska rasen, både från inblandning av andra mindrevärdiga raser och från militära anfall från de fientliga grannstaterna. Där USA försvarar ”amerikanska intressen” runtom i världen”, krigar och mördar för att kontrollera andra stater och deras naturresurser, ansåg Hitler att han/Tyskland behövde skaffa större ”Lebensraum”, mer odlingsbar mark och kontrollen över grannstaternas råvaror.
Skillnaden mellan Hitlers och de senaste amerikanska presidenternas agerande ligger enbart i retoriken och i det faktum att Hitler koncentrerade sig på stater ganska nära Tyskland, medan USA idag riktar in sig på stater och naturresurser på andra sidan jordklotet, i MÖ, i bortre Asien, i Afrika och nu åter börjar intensifiera sin omstörtande och antidemokratiska aktioner i Sydamerika. Under tiden förbereds vi i valboskapen att acceptera detta krig mot hela världen, genom att vi får lära oss vilka som är ”diktatorer”, alltså ledare som inte går i Washingtons och Pentagons ledband. De må sedan var aldrig så demokratiskt valda, som Hugo Chavez i Venezuela eller Evo Morales i Bolivia. Följer ledare däremot USA:s diktat då betraktas de som demokratiska, som Iraks ledare, eller så talar man inte alls om hur de styr sina länder, som vad gäller Saudiarabien ex. eller Qatar.
Så här resonerar Patrick Clawson på ett möte med Washington Institute for Near East Studies. Lägg märke till vilka händelser han räknar upp. Det är tillfällen där USA:s ledare skapade ”incidenter” som skulle få och också fick amerikaner att ropa på hämnd och som gjorde att ledarna kunde starta krig utan protester från medborgarna. Hitler gjorde samma sak inför sitt anfall på Polen:
Breaking!! Israel Lobbyist – We Need a False Flag to Start War with Iran! (Utlagd 25/9 2012)
De två mest framsynta personer jag vet under 1900-talet var Eisenhower, som varnade för det militärindustriella komplexet, vars profiter är orsaken till de flesta konflikter och det mesta mördandet världen över idag och Tage Erlander, som vid sin avgång förklarade att han största oro inför framtiden gällde de multinationella företagen. Idag är dessa och det militärindustriella komplexet sammanvävda.
Slutligen ett par filmer med Naomi Wolf som gav ut boken ”End of America” för några år sen:
Naomi Wolf on the End of America Part 1 of 2 (outlaid 30/11 2007)
Nu har det gått ett par år snart sedan ”upproren” började i Libyen och i Syrien. Under hela denna tid har våra stora media, s.k. main stream media, stöttat och propagerat för upprorsmakarna. De har i stort sett bara intervjuat de s.k. rebellerna, de där som tog till vapen och började skjuta människor direkt. De har hela tiden låtsats som om dessa våldsmän har hela befolkningarna bakom sig, både i Libyen och nu i Syrien. Detta kan inte handla om naivitet eller okunskap. Det måste handla om medveten krigspropaganda och propaganda för nykolonialismen. I annat fall skulle de ju försöka att lyssna även till dem som inte är på våldsmännens, dvs de s.k. rebellernas eller oppositionens, sida. Journalister kan ju inte vara så urbota korkade att de tror att 100% av befolkningarna i Libyen och Syrien hyser precis samma åsikter om landets framtid. De måste ju vara medvetna om att det inte finns ett enda land i världen där 100% stödjer den sittande regimen, eller vill störta den och därmed borde de vara nyfikna på vilken grupp som har majoritet, de som stödjer våldsmännen/rebellerna eller de som stödjer sina regimer. De måste ju idag vara medvetena om hur det gick när USA försökte bomba Irak till demokrati, hur eländigt det är i Irak idag. De måste också vara medvetna om hur det ser ut i Libyen idag, demokratin är längre bort från folket där än det var före anfallet och bombandet av landet.
Övriga stora media i Västvälden är också gravt vinklade för de imperialistiska makterna, USA, Israel, Nato/EU men i engelska stora media, även i ett och annat tyskt sådant, skymtar då och fram andra perspektiv, perspektiv som svenska media tiger som berget om. I alla fall dem jag tagit del av. Framför allt är det skandal att SR och Svt är totalt partiska för våldsmännen och därmed krigshetsande. Vi lyssnare och tittare betalar för dessa två media och har rätt att kräva åtminstone ett minimum av allsidig information. Det får vi inte från dem heller.
Alltså kan jag inte annat än dra slutsatsen att svenska journalister vill vara med och stötta USA:s/Natos nyimperialism och vill ha krig mot tredskande befolkningar i MÖ; Afrika och övriga Asien. I synnerhet som de inte skriver speciellt mycket om protesterna i Bahrain och i Saudiarabien, två redan lydiga USA-vasaller där regimerna slår ner protesterande och demonstrerande utan misskund. Diktatur eller demokrati, eller vilket annat politiskt system som helst – det struntar Västvärldens politiska och ekonomiska eliter i så länge de har kontrollen över staters naturresurser och bankväsenden.
Vill man höra vad motsidan har att säga i Libyen (där total rättslöshet råder och den USA-vänliga regimen (i praktiken tillsatt av USA,) inte har någon som helst kontroll över landet,(*) eller i Syrien, där Assads regim fortfarande sitter kvar, då får man gå till andra medier. Så kan man exempelvis läsa fyra vittnesmål från regimtrogna syrier här. Eller så kan man gå in på bloggen ”Försvara Syrien”. Ett annat alternativ är att att läsa de intressanta och upplysande inläggen på ”Syrienbloggen i oroligheternas centrum”.
På bloggen Syrienblogg kan man hitta många viktiga länkar till internationella inlägg om kriget mot Syriens folk, alternativa och därmed balanserande sådana.
Vi får inte låta oss luras, varken av revolutionsromantiska vänstersekter eller av våra stora media. De lurar skjortan av oss och livet av miljoner människor i Afrika och Asien. Jag vägrar att tala för denna vidriga och nykoloniala politik. Hoppas att alltfler svenskar och invånare i USA och övriga Europa gör samma sak framöver.
/Kerstin
Tillägg 26/9 2012 kl 02.00:
Den här mannen, Ramsey Clark (i svenska Wikipedia) (bl.a. justitieminister i USA 1967-69) har mycket att säga om tillståndet i världen som är värt att lyssna till: Build up to WW3 – U.S.A is the Biggest THREAT to WORLD PEACE (outlaid 2/3 2012)
Det är de pensionerade politikerna som säger sanningen. De har inte längre något att förlora och kan kosta på sig ärlighet. Vi borde lyssna mer till dessa.
Ett par filmer om varför USA förlorade kriget, den där förlusten som USA nu försöker ljuga bort (Filmerna är långa och den första är textad på en usel, dataöversatt svenska, så läs inte texten för den säger ibland det rakt motsatta mot vad den talande säger – när den inte är rena abrakadabran. Den kan vara löjligt rolig ibland emellertid.)
Det är en hemsk bild av Vietnamkriget som ges i båda filmerna där den första handlar om de övergripande strategin och taktiken medan den undre filmen handlar om soldaternas verklighet.
Man ansåg tydligen att ju fler fienden som dödades desto snabbare skulle man vinna kriget, varför man dödade allt som rörde sig och sen lade man till lite här och lite där, eftersom det handlade om att ”ha dödat” så många som möjligt. Sedan avancerade militärer på detta dödande. Ju fler dödade desto bättre militära ledare ansågs de vara.
Dessutom förklaras i den första filmen hur man inte hade minsta insikt i kulturen i Vietnam och inte förstod något om landet.
Det finns också några hemska beskrivningar av våldtäkter, en f.d. soldat, en röst, berättar. Jodå, även hederliga, trevliga amerikanska pojkar våldtog kvinnor på det vidrigaste sätt. (1)
Vad gäller de dollar som kastades in i Vietnam, för att vinna vietnamesernas ”hearts and minds” kan vi jämföra med situationen i Afghanistan just nu eller med Irak, där dollar för samma syfte försvinner som damm i vinden.
BBC How Vietnam Was Lost [6_6] HiQuality_(480p).flv Lost
Man förstår i alla fall, efter att ha sett den här filmen, varför amerikanerna numer inte ”do body counts” (likräkning). Dessutom förstår man varför amerikanerna är rädda för att förlora för många soldater. Det beror inte på att de bryr sig om sina egna soldater utan på att i värsta fall börjar soldaterna döda sin överordnade, som de tydligen gjorde i Vietnam ibland när de sändes ut på rena och meningslösa ”självmordsuppdrag”.
I filmen nedan, berättad från individernas perspektiv får vi veta mer om vad man utsatte vietnameserna för, där man inte gjorde någon skillnad mellan stridande och civila, gamlingar, kvinnor och barn. Männen som berättar här verifierar vad vi fått veta i filmen ovan om vad soldaterna råkade ut för. Jag kan dock inte säga att den ger någon förklaring till varför USA förlorade kriget, vilket den första filmen gör.
How Vietnam Was Lost (BBC War Documentary/utlagd 24/6 2012)
Ersatt med:Why America Lost the Vietnam War (Full Documentary)
Jag visste det mesta av detta förstås, eftersom Vietnamkriget var en så viktig och stor del av min ungdom, även om jag inte var med i någon organiserad proteströrelse. Men jag förstod plötsligt något, som jag borde ha förstått mycket tidigare, varför så många veteraner från USA:s krig fortsätter att försvara dessa krig, trots vad de varit med om och sett. Många av dem upplever att deras kamrater, de där som aldrig kom hem, skulle ha offrat sina liv alldeles i i onödan om de började tycka att kriget var meningslöst eller vansinnigt. En av de intervjuade uttrycker detta mycket känslosamt i slutet av filmen.
Men en del av veteranerna kommer ju ändå till insikt om att de har använts som kanonmat för den rika elitens intressen och blir arga på den stat som lurat dem och som dödat många av deras kamrater, som de som idag organiserar i rörelsen Veteraner mot krig och Veterans for peace. Kanske avgörs reaktionen av vad man har upplevt, kanske av personligheten.
Vi vet att soldaterna inte är trevligare i Irak eller i Afghanistan nu. Krig förråar människor och skadar de överlevande psykiskt för resten av deras liv. Det ser vi dessutom tydligt på de Vietnamveteraner som berättar i filmen ovan. Idag är det fler veteraner som tar livet av sig än som dör i krigen dessutom.
Så alltså: Sverige ut ur Afghanistan NU!
/Kerstin
Länkar:
1) Vietnam Veterans Against the War Statement by John Kerry to the Senate Committee of Foreign Relations, John Kerry, The Sixties Project 23/4 1971 (Citat som visar att USA inte förändrats sedan dess. Man kan jämföra detta med vad somliga soldater berättar och med vad vi fått veta från krigen i Irak och i Afghanistan(obs att detta sades 1971: We saw America lose her sense of morality as she accepted very coolly a My Lai and refused to give up the image of American soldiers who hand out chocolate bars and chewing gum. We learned the meaning of free fire zones, shooting anything that moves, and we watched while America placed a cheapness on the lives of orientals.)
Tittade igår på programmetUppdrag granskning, om hur USA bidrog till att en svensk och en norska dog i FN-kontoret i Mazar-i-Sharif i Afghanistan förra våren. Det var då en stor demonstration utbröt efter fredagsbönen, för att en amerikansk pastor hade bränt en Koran.
Demonstrationen var tänkt att gå till det amerikanska konsulatet men amerikansk säkerhetspersonal, som visste vart demonstrationen skulle gå, använde sig av afghanska agenter för att omdirigera demonstrationen. Arrangörerna pressades av dessa att istället tåga mot FN:s kontor, där sedan svensken Joakim Dungel och norskan Siri Skare dödades av den uppretade människomassan. (1)
Det var tacken det, från amerikanarna, för att ”vi” ställer ut för dem i deras krig i Afghanistan, apropå Hilary Clintons indignation över att libyer dödade en amerikansk ambassadör i Benghazi häromdagen, trots att amerikanerna hade ställt upp för libyerna och ”befriat” dem.(2)
Det är inte bara libyska terrorister som är otacksamma tydligen och som lönar ”gott” med ont.
Så kan man lyssna till Hilary Clintons tal till de dödade amerikanerna i Benghazi samtidigt som man tänker på de två dödade i FN-högkvarteret i Mazzar-i-Sharif för drygt ett år sen och orsaken till att de blev dödade:
– Obama says US should not be disturbed by images of protests, Arab Online 15/9 2012 (Citat: ”We are in contact with governments around the globe, to strengthen our cooperation, and underscore that every nation has a responsibility to help us protect our people,” he said. ”We have moved forward with an effort to see that justice is done for those we lost, and we will not rest until that work is done.” Min anm: Så talar en person från en utpräglad hederskultur, dvs en vars heder tillåter sig eget massmördande överallt på jorden. Inte öga för öga tand för tand, utan miljoner lik för öga, ännu fler miljoner lik för tand.)
– Sverige är en klientstat till USA (intervju med Noam Chomsky) 22/8 2012 (Citat: Han (Chomsky) säger att det är väldokumenterat att den överenskommelse som den dåvarande ryska premiärministern Michail Gorbatjov och president George Bush den äldre hade var att ena Östtyskland med Västtyskland på villkoret att inte flytta Nato ”en enda centimeter österut”. Alla vet vad som hände. USA-presidenterna har stegvis expanderat Nato till öst och sedan Clintonadministrationen har Nato blivit en internationell styrka som strider när och var det passar USA. /Min anm: Detta säger allt om USA:s pålitlighet.)
Kourosh Ziabari skriver i en artikel i Counter Currents (1) om de FN-beslutade sanktionerna mot Iran, likadana som man utsatte Irak för under nära 10 år före den militära attacken på Irak, och som man utsatte Libyen för tidigare och nu utsätter Syrien för (vid sidan av allt annat man drabbar landet med just nu).
Till att börja med, sådana ekonomiska sanktioner är krigshandlingar. Det handlar om att allvarligt plåga massor av människor. Vi vet att omkring 500.000 barn dog i Irak till följd av sanktionerna, som dels gjorde att det saknades läkemedel och annan medicinsk utrustning, dels gjorde att man fick brist på rent vatten. Man förbjöd nämligen export av kemikalier till Irak för att rena vattnet. Det var detta dödandet av barn som Madeleine Albright ansåg var ett pris värt att betalas. För vad, förklarade hon inte. Det var inte ett pris värt att betalas för det irakiska folket. Vi kan ju titta på den korta tapen med Albright igen:
Madeleine Albright – The deaths of 500,000 Iraqi children was worth it for Iraq’s non existent WMD’s
Nu utsätter man alltså Iran (liksom Syrien) för likadana ekonomiska sanktioner. Så här skriver Kourosh Ziabari:
The United States and its allies have sought to put a huge amount of economic and political pressure on Iran outside the framework of the Security Council, and through imposing unilateral sanctions on Iran’s banking, insurance, oil, industry, aviation, shipping and medical sectors, they have taken up an unjustifiably aggressive stance in regards to Iran which has caused a dramatic surge of the anti-American, anti-Western sentiments among the Iranian people, instead of turning them against the government.
(Min översättning: USA och dess allierade har lagt ett enormt ekonomiskt tryck på Iran som ligger utanför Säkerhetsrådets ramar och genom att tvinga fram unilaterala sanktioner på Irans banksystem färsäkringar, olja, industri, flyg, sjöfart och den medicinska sektorn, har man visat en orättfärdigt aggressiv hållning gentemot Iran som ha förorsakat ökning av antiamerikanska, anti-västliga känslor hos det iranska folket, istället för att vända folket mot sin regering.)
Ja, det vet alla, att när en stat/ett land pressas på det här sättet så resulterar det praktiskt taget aldrig i att folket reser sig och störtar sin regering. Det gjorde inte tyskarna ens under de värsta bombningarna mot Tyskland under andra världskriget, som jag påpekat tidigare på bloggen. Tvärtom ökade folk sina ansträngningar för Hitlers krig.
Eftersom alla vet att det förhåller sig på det här sättet så måste de här sanktionerna ha ett annat medvetet syfte. Man har nog inte fel när man föreslår att det istället handlar om att försvaga ett land innan man angriper det militärt. Hur många barn som dör spelar i det sammanhanget ingen roll för de styrande i USA. Man vill bara ha ett så snabbt krig och enkelt övertagande av makten i det drabbade landet som möjligt. Att tro att detta handlar om humanitära åtgärder är bara naivt. Det handlar om ren och skär maktgalenskap och för mer makt är man beredd att offra hur många människoliv som helst. Inte ens det egna fotfolket bryr man sig om men man vet att det skapar oro i USA om alltför många soldater kommer hem i kistor. Man vet också att eliterna inte har en chans mot folket om det någotsånär enhälligt bestämmer sig för att säga ifrån. Alltså måste man agera så att det blir människor i andra länder som dör i första hand, inte de egna medborgarna.
Kourosh Ziabari fortsätter:
However, what matters is that the anti-Iranian sanctions have become so cruel and vindictive that even the Western mainstream media, tacitly run and funded by the Western governments, have confessed that these bans and restrictions are contrary to the principles of human rights.
(Min översättning: Men vad som räknas är att dessa antiiranska sanktioner har blivit så grymma och hämndlystna att till och med västliga stora media, utgivna och bekostade av västliga regeringar, har erkänt att dessa sanktioner och restriktioner strider mot principerna för de mänskliga rättigheterna.)
Och vidare:
”For Fatemeh, the pill she takes twice a day in her home in Iran means the difference between life and death. Earlier this summer when she contacted her friend Mohammad in the U.S. to say she was running out of the medicine due to a shortage, the obvious thing for her fellow Iranian to do was to order it from the chemist next door and have it shipped directly to Iran. To the dismay of Fatemeh and Mohammad, the order was rejected because of US sanctions on trade with Iran,” the article wrote.
(”För Fatemeh betyder det piller hon tar två gånger om dagen hemma i Iran skillnaden mellan liv och död. Tidigare i somras kontaktade hon en vän, Mohammad, in USA och berättade att hennes medicin höll på att ta slut pga brist på densamma. Det självklara för hennes iranske vän var att beställa medicinen från en kemist i kvarteret och skicka den direkt till iran. Till Fatemehs och Mohammads bestörtning vägrades beställningen på grund av USA:s sanktioner mot affärer med Iran,” berättar artikeln. (en artikel i Guardian enl. författaren.))
Alltså drabbas nu alltfler sjuka och helt säkert en massa barn i Iran. Det sägs också att alltfler företag, även i andra länder, tvekar att handla med Iran av ängslan för att själva drabbas av USA:s vrede. Vad brukar vi kalla det när enskilda människor utsätter sina medmänniskor för sådana hot? Jo, utpressning eller olaga hot.
Trots alltså, att Iran inte ha anfallit något annat land på hundratals år, utsätter Västvärlden Iran för dessa sanktioner, som är ett brott mot internationella lagar, och förbereder, av allt att döma, krig mot landet. Olja igen förstås men kanske bara den israeliska besattheten att förgöra Iran för att hämnas Irans kritik av Israels politik.
Vi som var med minns. De som är yngre måste få veta:
9-11-1973: Chile coup (utlagd 17/5 2011)
USA gör samma sak idag, gång på gång på gång, i många länder runtom i världen, länder där det inte finns någon frihet, säger man. Med frihet menar USA:s ledare de stora multinationella företagens frihet att köpa upp eller bara lägga beslag på dessa länders naturresurser. De talar inte om folkens frihet och välstånd.
Det är inte så svårt att köpa fattiga och okunniga människor att skapa inre oro och ett kaos som sen kan utnyttjas för att installera USA-vänliga regimer, helst utan militära insatser men med sådana också om nödvändigt.
Vart har kunskaperna och insikten om dessa metoder tagit vägen de senaste 25 åren?
