Jag fortsätter mina funderingar, dem som jag utvecklat det senaste åren och inte orkat skriva mer detaljerat om:
Hur är de där politiska ledarna, som vi läst om, att de är hemska diktatorer? Vad vet vi i själva verket om dem?
Jag trodde redan för 25 år sen att jag hade tappat alla mina politiska illusioner. Det hade jag inte alls gjort. Jag tappar fortfarande och dagligen sådana. En av de illusioner som jag tappat de allra senaste åren är att media försöker ge oss en allsidig och någotsånär initierad information om vad som händer i världen. Nu tror jag förstås att media var lite bättre i det avseendet för 25 år sedan, men vet jag det? Nej men det finns ett avgörande faktum som gör att jag är tämligen säker på att jag inte har helt fel här. Vi hade en tydligare skillnad mellan de politiska partierna då och dessutom hade vi fler stora tidningar som speglade de olika partiernas ideologier och målsättningar. Idag finns nästan bara högerpressen kvar, som i sin tur styr SR och Svt och alla partier, med små nyansskillnader är numer högerpartier. Vidare var Sverige tidigare ett neutralt och alliansfritt land (vilket deklarerades i regeringsförklaringen som uppläses vid riksdagens öppnande varje år tills för några år sedan då denna passus ströks, under största möjliga tystnad). Vi samverkade i alla fall inte öppet med Nato. Det samarbete som förekom hemlighölls, så även journalistkåren var nog tämligen ovetande om detta.
Allt det här har ändrats, och just under stor tystnad och utan offentliga diskussioner i media.
Idag är vi med medlemmar i det EU, som blivit allt det som man lovade oss i omröstningen om EU-inträdet, att EU inte skulle bli. Vi har egentligen ingen egen utrikespolitik längre utan är underordnade EU:s utrikespolitik. Denna är i sin tur underordnad och anpassad efter USA:s. Vår utrikesminister har varit USA:s röst i Sverige sedan han var ung. Dessutom är vi, utan att vi svenskar fick ta ställning till saken, medlemmar i något som kallas Natos partnerskap för fred (sedan 1994), vilket är första steget till fullt medlemskap. För att visa hur ivrigt Sverige (dvs svenska politiker) viftar på svansen för USA/Nato hålls titt som tätt Natoövningar i Sverige och nu väntar vi bara på det ögonblick, som makthavarna (möjligen med undantag av V) tycks fast beslutna att driva oss mot, då vi alla ropar efter medlemskap i Nato. Vi ska alla luras att känna oss hotade av yttervärlden (läs Ryssland) och eftersom vi inte har något eget försvar kvar (bara några instasstyrkor att sätta in för att mörda oskyldiga på andra sidan jorden) ska vi accepterar att ett Nato-medlemskap är enda sättet att garantera vårt lands säkerhet.
Mycket tyder nämligen på att anti-Putinpropagandan och smutskastningen av Ryssland är intensivare i Sverige än i övriga europeiska länder, där man kan hitta en del artiklar som försöker balansera de värsta hat-propagandan mot Putin och Ryssland. Det finns goda skäl att anta att detta beror på att propagandaarbetet för att svänga svenska folkets åsikter i riktning mot ett accepterade av fullt medlemskap i Nato är intensivt just nu och jag tror att vi kan räkna med att det psykologiska försvaret (som numer bytt namn för att vi inte ska lägga märket till det), som är en PsyOps riktad mot oss svenskar, är styrande i den frågan. I det som tidigare hette Pyskologiska försvaret ingick, vid sidan av politiker och militär också chefsredaktörerna för de större tidningarna och SR och Svt ex. Jag gissar, och rätta mig den som kan mer om saken, att det är samma sak idag.
I krigs- eller kristider kan man inte räkna med allsidig information i media. Då handlar all sådan om att stärka försvarsviljan och då anpassas den alltid efter de militära strategierna. Mycket tyder på att vi är där idag, då vi inte längre är varken alliansfria eller neutrala – i verkligheten, den verklighet som vi inte ska få kännedom om varför media är starkt styrt av den politiska agendan. Propaganda har den egenheten att den inte fungerar så bra om alla vet att de utsätts för den nämligen. USA bedriver dessutom ett allomfattande resurskrig mot alla stater som de ännu inte regerar över, indirekt med hjälp av USA-tillsatta nickedockor och direkt via de Västerländska storföretag som kan lägga beslag på dessa staters resurser. Vi deltar sedan 10 år i detta resurskrig och hela vår militärapparat är numer anpassad för att medverka i detta krig. Om vi deltar för att våra politiker smörar för egen vinning eller om vi deltar på grund av hot och utpressning är jag däremot inte människa att avgöra.
En sak är klar dock, just när vi alla, sedan sådär en 25 år, fått lära oss att reflexmässigt slå ifrån oss alla påståenden om USA:s ageranden för att återkolonialisera Afrika, Asien samt Sydamerika, men även att totalt dominera EU, som konspirationsteorier, och sådana kan man inte tro på, då skådar världen historiens värsta och mest omfattande politiska konspirationer.
Efter propagandan mot Libyen, där Ghadafi demoniserades, och demonstrationerna där, som snabbt följdes av en bombkampanj, har jag börjat fundera mer och mer över om dessa demoniseringar har fog för sig, åtminstone om vi jämför med vad USA gör, både i hemlandet och runt jorden. Om Libyen vet de som orkat skaffa sig verklig information, att landet var ett av jordens fattigaste på 60-talet, när Ghadafi var med och avsatte landets kung Idris i en oblodig kupp (1969). Vi vet också att när Ghadafi mördades var Libyen Afrikas mest välmående land med många sociala förmåner. Vi vet också att Ghadafi sparkade ut amerikanerna och tvingade dem att lägga ner sina militärbaser i Libyen och att han nationaliserade oljan, som sedan användes för att modernisera Libyen och också till att ekonomiskt stötta befrielserörelser i Afrika. Vi vet vidare att han inte låg bakom Lockerbie-katastrofen, som han beskylldes för i Väst, men att han trots detta betalade skadestånd för att Libyen skulle bli accepterat som handelspartner av Väst och kunna utveckla normala diplomatiska relationer till Väst.
Ghadafi hade, från och till, demoniserats i Väst, under hela sin regeringstid och det är nog också klart att han inte lade fingrarna emellan vad gällde att sätta åt och oskadliggöra oppositionella element i Libyen. Dessa bestod i huvudsak av islamistiska extremister som hade sitt centrum i Benghazi i östra Libyen. Men vad han gjorde utöver detta, som även Egyptens militärjunta gör idag utan att FN och Väst antyder att man är skyldig att i enlighet med R2P (Responsibility to protect) avsätta en omänsklig regim som dödar sin egen befolkning, det undrar jag idag. Jag är numer inte beredd att tro att han var så allmänt hemsk som påståtts även om han inte var någon ängel, liksom USA:s president, som dömer folk på andra sidan jorden att dödas, ohörda – av Droner . Men det återstår att bevisa att han var den värsta diktator världen skådat sedan Hitler, innan jag tror på den saken. Det är uppenbart att han gjorde en massa gott både i Libyen och i Afrika, trots vissa huvudlösa ingripanden där. Den åsikten hyste i alla fall Mandela. Vem har rätt?
Samma sak gäller Putin och Ryssland. Vad gör Putin som gör honom till den hemska diktator som han framställs som? Jo först satte han tydligen P för plundringen av Ryssland och nu är han är beredd att införliva Krim i Ryssland, ett Krim där en överväldigande majoritet i en folkomröstning sagt att den vill tillhöra Ryssland istället för Ukraina, det Ukraina som idag har en junta där de fascistiska elementen förklarat att ryssar bör dödas eller fördrivas. Det är emot internationella rätt, får vi höra, att införliva en del av en annan stat, alltså är Putin hemskt expansionistisk och kan när som helst tänkas anfalla och försöka inkorporera Balticum såväl som Finland i Ryssland. Men anfallet på Libyen var också emot internationell rätt, för att inte tala om attacken mot Afghanistan liksom det snabba erkännandet av Kroatiens självständighet, som blev startskottet för krigen i f.d. Jugoslavien, och som så småningom resulterade i USA:s största militärbas utanför USA, förlagd till Kosovo med Ryssland inom bekvämt avstånd. Man kunde lika gärna hävda att Rysslands accepterande av Krimmajoritetens vilja är ett självklart agerande utifrån R2P.
Javisst ja, enligt opinionsundersökningar i Ryssland är Putin den populäraste politiske ledaren i Europa. Kanske bara detta gör honom till en diktator, en ledare för en folkets diktatur? Sak samma med Chavez på sin tid, han kallades återkommande för diktator, trots att han var vald med god majoritet i många val och omröstningar. Han hade också nationaliserat sitt lands resurser och det var förmodligen hans värsta synd, att vara, som det numer heter, ”resursnationalist”.
Så nej, man ska inte utan vidare tro på media idag då vi inte längre är ett land med fred. Media är underordnade ett världsomspännande resurskrig och krigets första offer är fortfarande sanningen.
Fortsättning på mina funderingar följer.
/Kerstin
Länkar: (kan komma sådana senare)
Man kan gå till sökfunktionen på bloggen och söka på Libyen, där hittar man flera postningar med många länkar om vad som hände där.
– Ryssarnas oro inte hat, Stefan Lindgren, 8 dagar 4/4 2014
– Obama’s Ukrainian Gold Heist, April 3, 2014 (Även Sverige lär ha en del Guld i USA.)
– Ifrågasätter om Sveriges guldreserv existerar. Expert kräver att Riksbanken får kontrolllera guldet med egna ögon, Mikael Stengård, AB 31/10 2013
