När skrivarinspirationen fortfarande inte vill infinna sig så fortsätter jag att hänvisa till andra som, som tur är, skriver viktiga blogginlägg. Idag rekommenderar jag alltså återigen läsning på bloggen Björnbrum, framför allt inläggen om deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som kan läsas här, här och här.

När man inte har inspiration eller tid att skriva, men inte kan låta bli att läsa favoritbloggarna, så kan man ju fortsätta med att rekommendera andra blogginlägg som man finner intressanta eller mycket angelägna, som de följande:

Via en kommentar på Ingemars blogg hittade jag bloggen Magnus Berg. Burgsvik, ett inlägg som handlade om brottsbekämpning i EU, om vad som ska anses vara brott i framtiden. Det var skrämmande läsning. Vad sägs om följande ur meddelande från EU-kommissionen till rådet i denna sak (rödfärgningen är min):

2.2.1. Begreppet brottslighet
I brottslighet innefattas olagliga handlingar begångna av individer eller spontana sammanslutningar av personer. Detta begrepp inrymmer likväl skilda verkligheter, nämligen
– brottslighet i egentlig mening, det vill säga handlingar som utgör brott mot strafflagen enligt nationell rätt (t. ex. dråp, våldtäkt, viss otillåten handel),
– lagöverträdelser som kan betraktas som varande av mindre allvarlig art ur straffrättslig synvinkel, men som förekommer desto oftare (t. ex. stöld, häleri, misshandel, bedrägeri eller svindel),
– det vardagsvåld som tenderar att sprida sig i de mest skilda miljöer (skolor, idrottsplatser, allmän plats, bostaden…),
- bristande medborgaranda, som utan att nödvändigtvis manifesteras i straffbara handlingar tar sig uttryck i olika asociala beteenden som sammantagna kan skapa ett klimat av spänning och osäkerhet.

Vad exakt menas med bristande medborgaranda? Tala om gummiparagraf. Är det måhända tecken på bristande medborgaranda att kritisera EU, exempelvis att skriva det här blogginlägget? Eller blir det sådan först om inlägget skulle inspirerar till omfattande demonstrationer?

Läs Magnus Berg, Burgsvik blogg och också texterna på följande länkar:

– MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET – Att förebygga brottslighet i Europeiska unionen
– Advokaten: Hotbilder och oberoendet

Petersson och Spång friades i tingsrätten hörde man på Ekot idag och sedan kunde man läsa om samma sak i tidningarna.

Det verkar helt klart att de båda herrarna har fört ut en ansenlig summa pengar ur landet utan att skatta för dem, men det kunde inte bevisas att de gjorde det i akt och mening att undvika skatt.

Dagens dom säger mer om våra lagar och vilka de är skrivna för än den säger om dessa båda herrars oförvitlighet. Sjuka, arbetslösa och många pensionärer jagas med blåslampa och man tar ifrån dem struntsummor, som för dem är nödvändiga för den omedelbara överlevnaden, medan gubbar i den ekonomiska eliten vältrar sig i pengar som de inte behöver betala skatt för.

Man undrar ju vad ett par herrar i 60-årsåldern ska ha 50 miljoner till. Vad gör de med alla sina pengar? Leker Joakim von Anka? Badar i pengarna? För inte kan de väl rimligen konsumera upp så mycket pengar under sin återstående livstid – eller kan de det? På vad i så fall?

Här klagar folk, eller i varje fall politiker, på att bidragsfuskare, vilket tycks vara alla sjuka och arbetslösa och de som har den dåliga smaken att bli gamla, kostar samhället alldeles för mycket, och bestraffar dem alla och kollektivt, men få klagar på hur mycket de här girigbukarna kostar oss. Det är avsevärt mycket mer svett, slit och möda de kramar ur oss än de otursdrabbade som blir sjuka eller arbetslösa. För att inte tala om att just de här herrarna bestal både aktieägare och försäkringstagare på massor med pengar och körde det gamla ärorika företaget Skandia i botten.

Länkar:
– Petersson och Spång friades i tingsrätten, AB
– Tidigare Skandiachefer friade i skattemål, Ekot

Apropå Janne Josefssons program på TV idag, om hur invandrare utnyttjas oskäligt av inhumana arbetsköpare:

Året var 1993, på sommaren närmare bestämt. Jag var mycket upprörd då, dels över massmedias sätt att diskutera vad de kallade ”invandrarpoilitiken” och alla deras skriverier om ”flyktingtsrömmarna”, dels över den dåvarande borgerliga regeringens flyktingpolitik. Den gången var det framför allt människor från det krigsdrabbade Jugoslavien som sökte sig hit.
Redan den tidigare socialdemokratiska regeringen hade börjat försämra för flyktingarna i Sverige, men den borgerliga regeringen slog, tyckte jag då, alla rekord. (Det var innan jag hade sett den nuvarande borgerliga regeringen.) Den gången skrev jag av mig min ilska i ett 250 sidor långt manus, ett av mina byrålådsditon. Ur detta manus är nedanstående stycke hämtat.

Det kan ju vara intressant, i alla fall för några, att i dessa dagar, med en ny inhuman borgerlig regering, erinra sig lite om tiden då regeringen Bildt just stod i begrepp att besluta om tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingarna, så att de kunde skickas tillbaka hem igen så fort kriget var över – och när detta skulle inträffa visste man inte då. (Texten är obetydligt redigerad bl.a. för att den är nerkortad.)

Sommaren 1993 alltså:
Tillfälliga uppehållstillstånd – vad sådana innebär
I massmedia reagerade ingen då man talade om tillfälliga uppehållstillstånd och ingen påpekade att ett sådant också försätter människor i hemska situationer. Vad hade man tänkt sig? Att flyktingarna skulle stanna här i ett okänt antal år, kanske 15 år – eller vad‚ för att sedan utvisas‚ eller att de skulle stanna ett antal år först för att se om de kunde sändas hem‚ för att få tillstånd att stanna efter några års vistelse här då de inte gärna kunde leva i kappsäck i evigheter, eller har man i Sverige börjat ta palestinska flyktingläger i Mellersta Östern som förebilder? Hur hade man tänkt sig att det skulle gå med de barn som inte skulle få riktig skolgång i Sverige under tiden. Hur skulle deras situation se ut om några år och om de slutligen får uppehållstillstånd? Kring nyåret 92-93 beslutades nämligen att man skulle dra ner på flyktingbarnens skolgång på förläggningarna.
…………
Att försämra flyktingbarnens skolgång är förstås omänskligt. Här gäller det barn som är i mycket stort behov av distraktion och möjligheter till ett andningshål samt av stöd och hjälp från utomstående. Det är horribelt att man alls kunde komma på den idén! Dessutom riskerar man med detta beslut att slutligen stå där med en stor grupp flyktingungdomar som man så småningom måste ge uppehållstillstånd i Sverige och som nu hunnit bli halvanalfabeter. Det kan knappast göra dem väl rustade att klara sig bra i det svenska samhället.

Det var beslutet, att barnen till de asylsökande inte skulle få fullgod skolundervisning, som skolminister Beatrice Ask motiverade med att ”nu skulle människor bli mindre irriterade på flyktingarna eftersom kostnaderna för dem minskade i och med detta”.
Det har också mumlats om att man skulle behandla flyktingarna i klump‚ något man ännu inte har beslutat om dock. Sådana beslut står i klar strid mot tidigare praxis och intentioner genom att de slår ytterst slumpmässigt och kan försätta många individer i mycket svåra eller riskabla situationer‚ rentav innebära döden för somliga om man beslutar om utvisning i klump. Min generation är uppvuxen med ett borgerligt återkommande skall mot socialdemokraterna för baltutlämningen efter andra världskriget. Nu ser det ut som om den borgerliga regeringen tänker upprepa just det som den hånat och kritiserat den socialdemokratiska regeringen för under mer än fyrtio år, när det gällde baltflyktingarna.

Dessutom håller vi kollektivt på att upprepa det vi gjorde mot judarna under trettiotalet‚ nämligen hindrar dem från att komma hit som plågas svårt i koncentrationsläger och som utsätts för regelrätta folkmord. Nu kräver Sverige visum från områden där människor torteras och lider svårt på grund av omständigheterna där. Massmedias företrädare kan ta åt sig en stor del av äran för det‚ denna gången såväl som för femtio år sedan.

Här måste också sägas några ord om invandrarminister Friggebos bejublade framträdande i allsångsbranschen inför en församling invandrare och flyktingar i en stockholmsförort.
Den gången ställde hon också ut sin okunnighet till allmänt beskådande. Jag roade mig dagen efter hennes framträdande med att fråga mina flyktingelever på sfi-kurserna hur många som kände till sången ”We shall overcome”. En trodde sig ha hört den någon gång. Han hade arbetet för en luthersk kyrka i sitt afrikanska hemland. Övriga‚ som kom från olika delar av världen‚ hade aldrig hört sången. Jag gissar att det inte fanns mer än högst några‚ om någon alls‚ i den församling Friggebo försökte elda till allsång, som hört den här sången. Dessutom har de flesta av de invandrare hon talade till inte allsång som tradition och de är definitivt inte vana vid att skyla över motsättningar med en hurtig sång. Ovanpå detta är de flesta av flyktingarna alldeles för unga för att ha denna sång med sig i sina bagage även om de alla hade råkat komma från en USA-dominerad kulturkrets‚ vilket få av dem gjorde av bilderna på TV att döma. Det löjligaste i situationen var således inte‚ som så många i massmedia tycks ha ansett‚ att Friggebo försökte dämpa irritationen och motsättningarna med en sång‚ det tragikomiska var att hon lika gärna kunde bett dem alla sjunga ”Bä bä vita lamm” eller ”Hej tomtegubbar slå i glasen” då dessa sånger är lika okända för den församling hon talade med som den sång hon föreslog och försökte ta upp. Det är mycket man inte vet och inte förstår om världen när man tror att alla överallt och i alla åldrar kan sången ”We shall overcome”. En invandrarminister borde kunna litet mer än så. Man undrar vad Carl Bildt syftade på då han efter det borgerliga segervalet sturskt påstod att han just bildat Sveriges genom tiderna mest kompetenta regering?
(Bildts och Friggebos framträdande och försök att leda allsång kan ses på Youtub) :
……………
Tanken i vår invandrings- och invandrarpolitik har varit att vi inte skulle utveckla samma typ av gästarbetarsystem som det man utvecklade nere i Tyskland. Det ansågs omänskligt och det är också omänskligt. Ett sådant system innebär att människor kan få arbeta en tid inom landet‚ så länge de är attraktiva‚ men när de endera slitits ut av industrin eller industrin inte längre behöver lika mycket arbetskraft‚ då sparkar man ut dem ur landet igen. En sådan politik avspeglar en mycket odemokratisk och ovärdig människosyn enligt vilken människor från andra länder inte har något människovärde. De är endast värda något som produktionsfaktorer och om de inte kan fungera som sådana då ska de kastas ut ur landet eller förbjudas att bo här. Enligt denna politik har endast de i landet‚ av infödda föräldrar födda‚ något människovärde. Alla andra har endast ett värde som är jämställt med maskiners: ”Så länge vi har nytta av dig kan du bo här. När vi inte längre behöver dig då ska du väck och om du svälter ihjäl därefter det är vi inte intresserade av”‚ är den attityd som ligger till grund för gästarbetarsystemet.

Sverige skulle inte styras utifrån sådana värderingar och en sådan människosyn ansåg man tidigare. En människa skulle endera få tillstånd att stanna i vårt land för gott‚ eller så skulle den inte få tillstånd att stanna här. En flykting skulle endera få permanent arbets- och uppehållstillstånd därför att han hade bedömts vara i behov av beskydd och asyl i vårt land‚ eller så skulle han/hon inte anses ha sådant behov och då skulle han inte ges något arbets- och uppehållstillstånd utan sändas tillbaka hem. En noggrann prövning av hans asylskäl skulle garantera rättstryggheten för den asylsökande.
Detta var grundprincipen – och det är ingen dålig princip. Det enda acceptabla alternativet till denna princip är att man öppnar gränserna helt och tillåter vem som helst att komma hit och bo här‚ med allt vad det innebär för alla. Som praxis skulle denna princip troligen skapa stora problem och många tragedier dessvärre. Ibland tvingas man acceptera kompromisser och som sådan förefaller mig den svenska principen som gällde fram till sommaren 1992 vara den bästa tänkbara.

Vad händer när man har gästarbetarsystem?
Jo‚ människor som efter en tid utvisas‚ eller får sina arbetstillstånd indragna‚ har redan skaffat sig ett kontaktnät och de har stora möjligheter att gömma sig i samhället och stanna kvar illegalt i landet. Den kader av illegala invandrare man då får blir en utmärkt källa till problem och bidrar starkt till att främlingsfientligheten ökar. De människor som inte ser sig ha någon annan möjlighet i livet än att stanna illegalt i det land där de har arbetat en längre tid‚ de börjar därmed leva svart. De arbetar svart. De bor svart. De ger i sin tur upphov till en hel sektor av illegala verksamheter. Deras arbetsinsatser beskattas inte. De som hyr ut bostäder till dem kan ta ut ockerhyror av dem. De saknar socialt skyddsnät och blir de sjuka kan de inte söka läkare‚ deras barn‚ om de har sådana‚ kan inte gå i skolan etc. De som anställer dem kan betala dem usla löner och utnyttja dem å det skändligaste‚ som Günter Wallraff påvisade i sin bok ”Längst därnere ” (l985). Illegala invandrare hamnar alltså i ett tillstånd av total rättslöshet och blir lätta offer för kriminella av alla slag‚ om de inte själva initierar kriminella verksamhet för att försörja sig, vilket många av dem kommer att göra.

I flera Europeiska länder har sådana illegala invandrare blivit en institution som inte finns officiellt‚ men som alla känner till och som ändå accepteras i någon mening, eller i alla fall accepterades tills arbetslösheten steg med den nyliberala ekonomiska politik som man började tillämpa. I Frankrike, förklarades i ett TV- program‚ hotar industriidkare att flytta produktionen utomlands om man kastar ut de illegala invandrarna‚ eftersom‚ som man hävdar‚ man inte har råd att betala avtalsenliga löner. Alltså bor de illegala invandrarna kvar i Frankrike och skapar invandrarfientlighet då de anses ta arbeten från fransmän och till usla löner.
Wallraff påvisade hur tysk industri utnyttjar illegala invandrare och hur skrupelfria mellanhänder hyr in dem för diverse smutsiga och farliga arbeten till hutlöst låga löner. För dessa människor struntar man i alla arbetsmiljöbestämmelser. De kan ju inte klaga och inte gå till domstolar.

Systemet med illegal arbetskraft är ojämlikheten satt i system och det är ett system som inte på något sätt är förenligt med demokratiska principer. I själva verket är det en modern form av slavdriveri.
Vi är nu med raska steg på väg mot just detta system. Dels har vi gett generellt tillstånd för asylsökande som får vänta mer än några månader på besked‚ att arbeta‚ dels mumlar politikerna nu om att vi nog i fortsättningen får sluta att verkligen se till att utvisade också reser ut ur landet utan istället lita på att de själva tar sig ur landet när de blir utvisade‚ alltså att vi bör bete oss precis såsom man betett sig nere i Europa och på just det sätt som skapat de vidriga förhållanden som många människor lever under där. Ännu är detta inte beslutat här hemma‚ men nu kan man inte förvånas över något så det här kan mycket väl bli en kommande lag.

De borgerliga partierna och deras press presenterar emellertid det här systemet som ett ”valfrihetens och den lilla människans egna ansvar-system”. Det låter fint – men den verklighet som det skapar‚ den är inte fin. Den är smutsig‚ odemokratisk och hur inhuman som helst. Den bäddar för kriminalitet‚ för främlingsfientlighet och rasism och för en omoralisk och omänsklig utsugning av människor från andra länder. Däremot är många industriägare förtjusta i systemet av det enkla skälet att de här får en grupp arbetare för vilka inga som helst rättigheter gäller och som de kan utnyttja precis som de vill. De kan direkt döda dem utan att någon protesterar.
……….
Det fanns endast ett förnuftigt krav att ställa för några år sedan‚ det var kravet på kortare behandlingstider och förnuftig sysselsättning och en god utbildning i svenska under väntetiden på förläggningarna.
Den väg man nu gått är den motsatta. Den leder inte till ett gott samhälle för alla‚ eller ens för några. I USA börjar den rikare delen av befolkningen att förskansa sig bakom murar och anställer vakter för att känna sig trygga. I städerna kan inga barn tillåtas gå ut ensamma utan de måste alltid ha en vuxen med sig då de riskerar att kidnappas eller slås ihjäl. Så går det i ett land där ojämlikheten mellan människor blir alltför stor och där somliga har allt medan andra inte får något och där man diskriminerar vissa grupper allvarligt. Dit är vi på väg i allt raskare takt. Det är inte någon trevlig framtidsvision. Skälet till att vi är på väg dit är inte att det måste gå på det sättet när man får invandrare‚ utan det går på det sättet för att man nu fattar huvudlösa beslut om förändringar med sådana dystra konsekvenser.
 
Vi sänder fel signaler
På senare år har framför allt Ian Wachtmeister‚ men också somliga utanför hans grupp‚ hävdat att Sverige sänder ut fel signaler och att detta är orsaken till att så många kommer till Sverige. Det är naturligtvis helt riktigt att ett land som får rykte om sig att vara ett bra land där invandrare och flyktingar behandlas väl‚ i förhållande till hur situationen är i andra länder, också blir ett land som lockar flyktingar och invandrare. (…..) Är detta faktum verkligen skäl att skapa så eländiga förhållanden för invandrare och flyktingar i Sverige idag att ryktet om hur förskräckligt det är i det här landet går som en löpeld runt jorden? Är det verkligen det ryktet vi vill ha i världen och är priset‚ en stor grupp av invandrare som helt saknar känsla av solidaritet med vårt land‚ med allt vad det för med sig av sociala problem‚ verkligen värt att betalas för att det ska komma färre flyktingar till våra gränser och begära asyl här?

Det är oundvikligen så att behandlar man människor illa i ett land‚ då kommer dessa människor snart att avsky det samhälle de hamnat i och att vägra att anpassa sig och följa detta lands normer och lagar. När de gör så kommer de att utgöra problem i detta land. Det blir alltid problem om man inom ett lands gränser har en stor grupp människor boende som inte accepterar landets seder och bruk och inte respekterar dess majoritetsbefolkning och de lagar som gäller‚ eller som betraktar majoritetsbefolkningen som ociviliserad och oförnuftig och som sådan betraktar man alltid den grupp människor som visar en sitt förakt eller sin ringaktning.
……….
Eftersom vi nu har en hel del flyktingar som tillåts stanna i vårt land, och som därmed kommer att bosätta sig här för gott‚ är det inte någon god idé att redan från början behandla dem nedlåtande och dåligt. Med sådant agerande kan vi inte annat än skapa oss verkligt allvarliga och tråkiga problem i framtiden också med de invandrare som bor här legalt och med problem med invandrare följer oundvikligen ökande rasism och tilltagande främlingsfientlighet. Ännu så länge har vi inga allvarliga sådana problem med invandrare i vårt land‚ vilket till inte ringa del beror på den förda invandrarpolitiken. De är emellertid under uppsegling‚ men inte för att vi gjort för mycket utan för att vi gjort för litet‚ för att inga allvarliga försök att verkligen leva upp till lagstiftarnas intentioner gjorts de senaste åren och för att man skapat en invandrarfientlighet i landet och lockat fram rasister och extremister ur deras hålor och uppmuntrat dem att gå till aktion.
 
Rikspolitikerna och flyktingpolitiken
Rikspolitikerna har inte agerat imponerande flyktingvänligt de senaste åren och det är ett faktum att de gamla intentionerna ”jämlikhet‚ samverkan och valfrihet” inte längre gäller i praktiken‚ även om man inte lagstiftat bort orden ännu. Redan den gamla socialdemokratiska regeringen började ändra dessa intentioner‚ bl.a. i samband med att man kritiserade hemspråksundervisningen och gav sådana signaler till kommunerna att dessa började dra ner på denna. Sedan dess har neddragningen på hemspråksundervisningen varit stor och därmed handlar det inte längre om valfrihet för invandraren om han vill behålla sin kultur eller inte‚ och om att han eller hon ska ges möjligheter att återvända hem till sitt hemland igen när situationen kanske förändras där‚ som inte var en oväsentligt orsak till att man beslutade om hemspråksundervisningen en gång. Vidare har man i flera omgångar dragit ner på bidragen till de asylsökande.

1992 presenterade Monica Werenfels Röttorp en utredning om flyktingmottagandet. Hela utredningen genomsyras av inställningen till flyktingarna som en asocial halvkriminell grupp som det gäller att sätta dit‚ tvinga till arbete och hota att lyda de order de får från det svenska samhället‚ med andra ord av förläggningspersonalen. Det vackra talet om deras företagsamhet och kreativitet är inte ägnat att göra annat än dölja denna grundinställning. Den här regeringen är utmärkt duktig att med vackra ord måla över en rutten politik så att den ska förefalla smaklig och dölja vad det egentligen är frågan om.

Det sägs också mellan raderna i undersökningen att även om asylsökande ska kunna åläggas att delta i svenskundervisning under asyltiden‚ så ska arbete gå före sfi-undervisning. Flyktingen ska vara skyldig att försörja sig och sin familj och därför bör inte deltagande i sfi-undervisning vara en rättighet hävdar utredaren. Arbetar flyktingarna ska de inte lära sig svenska med andra ord‚ med de konsekvenser detta får för dem som senare får tillstånd att stanna i landet. De som inte arbetar ska tvingas att gå på sfi-undervisning däremot‚ med hot om neddragning av bidraget om de uteblir. (………) Utredaren avslöjar också att hon lägger skulden för att flyktingarna inte lär sig svenska på flyktingarna själva‚ inte på det samhälle som struntar i att organisera en förnuftig och god undervisning åt dem.

DN hade dessvärre alldeles rätt när man presenterade denna undersökning med rubriken ”Hårdare tag mot flyktingar”‚ det är i grunden detta det hela handlar om. Invandrarministern har inte varit sen att haka på den flyktingfientliga attityd som den liberala pressen ihärdigt arbetat för att åstadkomma de senaste åren. Skamligt är ett milt uttryck i det här sammanhanget.

Länk:
Uppdrag Granskning TV1

Apropå en artikel i Aftonbladet idag är det kanske dags att plocka fram den här Motvallstanten från 6/2 2006:

Den här mannen, som AB skriver om, är kanske inte den förste som råkar illa ut trots att han är oskyldig och han är definitivt inte den siste. Jag gissar att fler kommer att råka ut för hämnare, och sådana verkar det ju finnas gott om i Sverige idag, av nätmobbingen och nättrakasserierna att döma. Vitt mjöl i påsen räcker nog inte i framtiden. Det brukar inte vara någon garanti så fort man har byggt upp ett angiverisamhälle. Det gäller nog snarare att vara ursnäll mot alla och att aldrig irritera någon, varken bekanta, grannar eller överhet – vilket är meningen med angiverisamhället.

PS: Mannen ifråga hade ju tur trots allt. Han blev inte inskickad i USA:s Gulag. Han fick bara tillbringa en natt i en äcklig cell i USA, på grund av falsk angivelse, blev satt på nästa plan hem och förlorade jobbet och angivaren står nu inför rätta för falsk tillvitelse.

Läs den här artikeln av Liza Marklund, om en frånskild pappas övergepp på sin lille son, och fundera sedan över följande:

Är alla pappors rätt att umgås med sina barn överordnade alla barns rätt att inte behöva uppleva något sådant här? (Även om jag skriver ”pappor” här pga att artikeln handlade om en pappa, så gäller mina resonemang lika ifråga om mammor som begår övergrepp eller misshandlar sina barn på andra sätt.)

Det här är ingen lätt fråga. För det första kan vi väl slå fast att sådana här fall är sällsynta och i de allra flesta fall fungerar barns umgänge med den frånskilda pappan normalt och i de allra flesta fall försöker varken mammor eller pappor förhindra att den andra föräldern träffar barnen. Men det finns undantag. Det finns ett fåtal föräldrar, förmodligen mest mammor, som försöker förhindra att pappan träffar barnen, trots att pappan är en hur bra sådan som helst och det finns ett fåtal pappor som utsätter sina barn för sexuella övergrepp eller behandlar dem mycket illa på andra sätt.

Frågan kan alltså ställas så här istället: Ska de få fallen där mamman otillbörligt ljuger om pappan, och försöker förbjuda honom att umgås med sitt/sina barn, få förorsaka att några barn behöver råka ut för sådana här övergrepp för att den förra kategorins rätt till sina barn går före de barnens rätt som drabbas av övergrepp?

Själv anser jag nog inte det. Det är synd om normala och snälla fäder som inte får träffa sina barn, liksom om dessas barn, men det är ändå ofantligt mycket mer synd om de barn som råkar ut för det som Liza Marklund beskriver i sin artikel. Vilka ska alltså offras i de fall där man inte kan veta säkert?

Lagstiftarna väljer tydligen inte så sällan att sätta förälderns rätt före barnets. Hellre fria pappan än fälla alltså. Borde det inte, trots att somliga föräldrar kommer att drabbas fast de är oskyliga, vara så att man hellre fäller än friar i sådana fall där tveksamhet råder, och det redan vad gäller umgängesrätten, för att säkra att inget enda barn, eller i varje fall betydligt färre, drabbas på det här sättet?

Man kunde också ställa frågan om de pappor, som oskyldigt beskylls för att vara olämpliga att träffa barnen, skulle kunna säga till sig själva: ”Jag anser att jag har rätten att träffa mina barn, och om några andra barn, av det skälet att rätten oftast dömer så att papporna får den rätten mot mammornas önskemål, utsätts för övegrepp så är min rätt ändå värd att offra dessa andra barn för?

Frågan är inte lätt, men måste inte alltid barnens rätt och trygghet gå före allting annat, och så att man tar det säkra före det osäkra i sådana här fall och när samhället ska ta ställning till frånskilda föräldrars umgängesrätt, och även om det leder till att en och annan pappa orättmätigt fråntas rätten att träffa sina barn?

När jag tänker på pojken som Miza Marklund berättar om så vill jag helst sätta mig ner och gråta och när jag tänker på mamman till pojken så känner jag hennes förtvivlan och vanmakt ända in i märgen.

Länk:
Varför såg jag inget?, Expressen 18/11 2007

Visst är det underligt att så allvarliga brott mot samhället, mot vårt demokratiska och juridiska system, som sprängningen av åklagarens dörr i Trollhättan, inte kallas för terrorism och varför lyder sådana brott inte under terroristlagen?

Guillou har uppenbarligen helt rätt, man måste heta Ali eller Mustafa för att kunna anklagas för terrorism. Någon mer än jag som anser att detta är upprörande?

Länkar:
– Åklagaren jobbar vidare, DN
– Fem attentat är fem för många, DN
– Ibland går det fort minsann!, AB

Hägglund vill ha en lag om skyldighet att uppvisa ”civilkurage”, säger han, en lag som gör oss skyldiga att ingripa om vi ser att andra människor skadas eller utsätts för våld ex.

Konstigt att vi har svenska politiker som inte ens kan sitt modersmål. Desto konstigare som de ständigt gnäller över invandrare som inte kan svenska. Eller handlar det bara om att använda språket för att förvilla människor?

Civilkurage innebär att man, trots risker för egen del (att förlora jobbet ex.), avslöjar oegentligheter inom de företag eller den offentliga myndighet som man arbetar för.

Vad Hägglund vill lagstifta om kallas ”mod”, inte ”civilkurage”. Alltså, vi ska enligt lag vara skyldiga att vara modiga. Ingen lagstiftning kan framtvinga denna egenskap dock. Att försöka lagstifta fram mod är ungefär lika smart som att lagstifta om att alla invånare i Sverige ska vara intelligenta.

Civil olydnad uppvisar man när man, som protest mot en lag man inte vill acceptera, medvetet bryter mot lagen – och offentligt deklarerar att man gör det, samt tar ev straff för försummelsen eller lagbrottet (ex. de som tog fängelsestraff för sin vapenvägan förr), för att bilda opinion mot lagen ifråga.

Vad borgerliga politiker och ministrar sysslat med med sitt skattefuskande är just skattefuskande, inte ”civil olydnad” alltså som de själva vill gör gällande och vilket Lasse Strömberg reder ut bra på sin blogg.

Länkar:
–
Hägglund vill ha lag om civilkurage, Ekot

Jag har skrivit om detta förr men gör det igen, för att få vet, eller kommer ihåg hur det började, det som idag verkar vara ett krig mellan högerextremister å ena sidan och vänsterungdomar och invandrarungdomar å den andra.

Jag minns. Det började i slutet av 80-talet med att svenska skinnskallar, nynazister, började begå en massa attentat mot invandrare och gav sig på sådana ute på stan. I massmedia omskrevs dessa attentat som ”pojkstreck” som man inte behövde ta så allvarligt på. Radiojournalister kunde både tala om de här ”pojkstrecken” och förringa deras betydelse i Sverige och samtidigt uttrycka avsky inför samma typer av brott i Tyskland: ”Var de inte oroliga i Tyskland, de med deras historia?”

Bara att gå tillbaka till massmedias och läsa hur de skrev och talade om de här frågorna åren 1989-1992, då till slut Lasermannen fick det svenska rättsväsendet att ta den här ”trenden” på lite mer allvar även i Sverige.

I Metallarbetaren nr 6/1992, där man listade de högerextrema hatbrotten mot invandrare under de då senaste tre åren, kan vi läsa att det begicks ett attentat mot flyktingar, invandrare och flyktingförläggningar varannan vecka under tre års tid. Frasen för dagen blev: ”Jag är inte rasist men….”

Så här inleder Metallarbetaren sitt reportage om de här händelserna, som vi inte sett maken till tidigare i Sverige, apropå att det svenska samhället inte reagerade, inte tog hoten och våldet mot invandrarna på allvar:

Irritationen bland invandrarna växer när många av dåden avfärdas som ”fyllegrejer ” och ”pojkstreck”. Inspirationen till våldet måste komma någonstans ifrån. Är det själva samhällsklimatet, en diffus, smygande rasism eller främlingsfientlighet? Eller håller vi på att få en organiserad högerterrorism i Sverige?

När det svenska samhället bara avfärdade högerextremisternas våld började vänstern och invandrarungdomarna att gå till motattack och försvara sig och 1993 bildades AFA. Det resulterade i att nynazzarna inte längre ville skylta med sin politiska hemvist, som de gjorde i slutet av 80-talet och i början av 90-talet, med sina rakade huvuden, bomberjackor och marschkängor. De riskerade nämligen att råka illa ut om de ensamma mötte ett gäng invandrarungdomar, som till slut började ge igen för vad de hade fått utstå från nazzegängens sida.

Vänsterungdomar, och sannolikt också grupper av invandrarungdomar, började också störa nynazzarnas demonstrationer, och bl.a. DN förfasade sig ordentligt över ”antirasisternas” agerande i samband med nazzarnas firande av Karl XII i november. Det som skrevs i media, där ”antirasister” anklagades för att vara huliganer, var mycket förvirrande för oss som satt ute i landet. Varför ställde sig DN på nazisternas sida gentemot ”antirasister”? Menade DN att rasism var fullt godtagbart medan antirasism var oacceptabelt? Först så småningom fick jag klart för mig vad man inte skrev ut direkt i tidningarna, att det var vänsterungdomar, de där som omskrevs som ”antirasister”, som började protestera mot nazzarna och ge igen.

Det var alltså de svenska nynazzarna som började, inte AFA. Dagens AFA bildades istället som en reaktion när samhället struntade i nynazzarnas våld, såg genom fingrarna med det, bortförklarade det och vägrade göra något rejält för att skydda de utsatta, invandrarna men även de homosexuella, som då såväl som fortfarande utsätts för hatbrott.

Sedan dess har nynazzar också börjat hota politiker och förtroendevalda. Detta är ett mycket allvarligt hot mot en demokrati. Om de människor som svenskar väljer till förtroendeposter, inom politiken eller fackföreningar, inte vågar ställa upp pga av att de riskerar allvarliga hot, mot sig egen och mot sina familjers säkerhet, då har demokratin egentligen redan förlorat.

Så frågan är hur samhället ska ställa sig till organisationer som har som målsättning att destabilisera det, som sätter demokratins spelregler ur spel och som i slutänden vill avskaffa demokratin helt? Ska dessa organisationer ha full rätt att utnyttja demokratins möjligheter, samtidigt som de inte följer demokratins spelregler och samtidigt som de och deras sympatisörer hotar och begår våldsbrott mot demokratins företrädare, eller mot massmedias?

Vi har, som goda knähundar till USA, byggt upp en enorm antiterrorberedskap riktad mot en tänkt islamisk terrorism, som vi inte sett röken av i Sverige, men den inhemska svenska högerterrorismen, som varit verksam i landet i nära 20 år, som kostat en antal människor livet och som fortfarande är fullt verksam, den betraktas tydligen fortfarande mest som pojkstreck. Kan det bero på att det inte är eliten som hotas av de högerextrema, bara den demokrati som eliten ju inte hyser så starka känslor för, och människor lägre ner på samhällsstegen? Nog förefaller det vara på det sättet.

Det här var också en viktig orsak till att högerextremisterna ansåg sig ha vind i seglen i början av 90-talet:

Fler inlägg om området på Motvallsbloggen hittar man om man skriver in ordet ”invandrare” i sökfunktionen överst till höger på bloggen.

Länkar;
– Polis ingrep vid nazistdemonstration, DN
– AFA, Wikipedia
– NSF, Wikipedia
– Läs också om vad AFA är, enligt AFA

I samband med Nationalsocialistik fronts, NSF, demonstration i Karlshamn omhändertogs 26 motdemonstranter under eftermiddagen, läser jag i DN, och enligt Blekingepolisen blev ingen skadad vid händelsen.

Det var väl bra! Och så skönt att vårt rättsväsende skyddar nazisterna så effektivt. De utgör ju verkligen inget hot mot det borgerliga Sverige.

Ja- jo, nynazzar slår visserligen ihjäl och misshandlar lite folk då och då, men det handlar ju bara om homosexuella eller om kommunister, så det gör ju inget.

Att man skulle behöva uppleva detta!

Tillägg 28/10 maa en kommentar: OBS ironin i inlägget.

Polis ingrep vid nazistdemonstration, DN