Läkemedelsindustrin har, som jag skrivit om tidigare, som målsättning att tjäna så mycket pengar som möjligt. Mest pengar tjänar man på preparat som människor kan övertygas om att de måste äta livet ut. Alltså försöker man hitta alltfler möjligheter att sätta människor på livslång medicinering.

I Läkemedelsvärlden kan man läsa följande om insättande av blodtryckssänkande preparat:

Ett blodtryck på 170/110 mm Hg ansågs på 60-talet-talet vara ofarligt. Men ett blodtryck över 140/90 mm Hg är idag en riskfaktor. Och högt blodtryck är inte den enda riskfaktorn för hjärtkärlsjukdom där gränsvärdet sjunkit i ett hisnande tempo.

Om detta säger Lars Werkö, professor som tidigare arbetat på bland annat SBU och Astra:

– Jag tycker inte att gränserna är rimliga för de innebär att halva befolkningen borde använda medicin.

Han påpekar vidare att många av de studier som bidragit till att sänka gränsvärdena har finansierats av läkemedelsföretag och att utvecklingen gynnar industrin. [1]

Det bör också nämnas att blodtryckssänkande preparat ofta förorsakar potensproblem för män – kanon, då kan läkemedelsföretagen få sälja potenspreparat också (men obs: har man en gång börjat äta blodtryckssänkande medel så kan det vara livsfarligt att sluta).

När jag läste berättelsen om Mia, som tog livet av sig till slut, (DN [2]) för ett bra tag sedan, fick jag upp ögonen för hur läkemedelsindustrin betalar läkare för att dessa ska skriva ut deras preparat – under täckmantel av ”forskning” eller ”utvärdering av läkemedel”. I artikeln ifråga menade en forskare på karolinska att läkare kunde få uppåt 10.000 kronor/per patient, och att han, som oberoende forskare, inte hade en chans att involvera läkare i utvärderingar av mediciner med de ekonomiska resurser han hade. Läkarna var helt enkelt inte intresserade av de 1000kr/patient som han kunde erbjuda.

Man anade större saker bakom denna forskares försynta påpekande och häromdagen kom det första rejäla avslöjandet av hur det kan gå till. Då kunde vi läsa om att en läkare och företaget Serono nu anklagas för korruption. Läkaren skulle få 2,4 miljoner kronor om han behandlade 60 patienter i två år. [3] (Även GP[4] och Sydsvenskan skrev om saken).

Kort sagt och ännu en gång: Läkemedelsföretag ska inte vara privatägda och i första hand profitdrivna. Man kan med fog fråga sig hur många som blir botade av deras preparat och hur många som blir sjuka av dem!

Länkar:
[1] Läkemedelsvärlden/blodstryckspreparat
[2] Berättelsen om Mia, DN
[3] Läkemedelsvärlden/korruption
[4] Göteborgsposten om den korrumperade läkaren

I Dagens Medicin kan vi läsa om hur ett läkemedelsbolag just nu går ut med reklam till läkare för ett ännu icke godkänt preparat, och detta fall är inget undantag – tvärtom. Om detta skriver distriktsläkare Bengt Järhult:

I sämsta fall är det kommersiell marknadsföring som skapar långsiktiga medicinska problem. Boehringer Ingelheims (BI) omfattande lansering av pramipexol (Sifrol) innan Läkemedelsverket och Läkemedelsförmånsnämnden (LFN) godkänt indikationen restless legs (RLS) är ett sådant exempel – jätteannonserna med myrburkar i Dagens Medicin och alla andra medicinska tidskrifter. Prelanseringen är de facto ett lagbrott.

Vi känner igen reklamen. Den har också presenterats oss i vanliga dagstidningar, men då maskerad som artiklar om att det nu finns bot för alla dem som lider av restless legs. Läkemedelsföretagen hyr eller övertalar försökspersoner att gå ut till massmedia och berätta hur bra de mår sedan de fått ett visst medel. I andra fall går läkare eller köpta forskare ut till massmedia och varnar för olika åkommor, som måste förebyggas i tid och nu finns det lägligt nog medel mot sjukdomarna, eller för att minimera risken att drabbas av dem.

Järhult berättar också att i den dokumentation som han har fått från BI om det ”nya medlet mot myrkrypningar”, är flertalet studier sexveckorsstudier med små material, 230 personer under 46 veckor. De långsiktiga verkningar av preparatet känner man inte till ännu:

Man tycker att BI skulle hämmas i sin marknadsföring av kunskapen att dopaminagonister misstänks påverka hjärnans belöningssystem med hypersexualitet och spelmissbruk som följd. Det vore inget vidare om BI om fem år får ett antal fall med läkemedelsorsakad våldtäkt som förs till domstol för skadestånd. Även läkare har anledning att betänka sin roll som ansvariga förskrivare om de vill slippa stå inför skranket när deras patienter som spelmissbrukare blivit ruinerade.

Nu är det förstås så att eventuella framtida våldtäktsmän som begått sin gärning under inflytande av medicinen ifråga, knappast kommer att frånkännas ansvar. Han kommer att dömas för sin gärning, och ingen skugga kommer att falla på läkemedelstillverkaren. Den som börjar spela (som somliga gör även pga av andra mediciner) kommer inte att få någon ekonomisk kompensation i det här landet, sådant sker inte i Sverige. Dessutom kommer han eller hon inte att ha medel till en privat stämning inför domstol och läkemedelsbolaget fortsätter att tjäna massor med pengar
Slutligen och inte minst intressant:

Professor Lars Werkö redovisade i Läkartidningen nr 35/2005 hur läkemedelsindustrin formar nya diagnoser, behandlingsimperativ utifrån skapade behov och föreställningar om sjukdom. Inte nog med det! Läkarkåren har släppt den professionella kontrollen av kunskapsutvecklingen för existerande sjukdomar och lagt den i händerna på kommersiella aktörer.

Tack för den artikeln Bengt Järhult. Det är dags att avslöja vad privata vinstdrivande läkemedelsföretag egentligen sysslar med. Storkapitalet har många sätt att lura av oss våra pengar, både direkt och indirekt.

En ny form av superbakterie som kan orsaka bland annat urinvägsinfektion, blodförgiftning och lunginflammation, sprider sig i landet. Det handlar om en smart form av tarmbakterie som lärt sig bryta ner antibiotika, säger man på Dagens Eko.

Det går att forska fram nya antibiotikasorter men läkemedelsföretagen är endast intresserade av de stora profiterna. Det var länge sedan dessa kom på att det inte ligger så stora vinster i att forska fram och producera läkemedel som botar snabbt, som antibiotikan gjort hittills. Det man tjänar de stora pengarna på är preparat som man kan lura eller övertyga människor om att de måste äta hela livet, eller i varje fall under många år, som kolesterolhämmare, östrogenpreparat och andra tveksamma men mycket lönsamma medel.

Att förespråka statligt ägda företag, som har folks välfärd och bästa för ögonen, är ju liksom inte modernt längre. Så vad ska vi göra istället, ”fromt” önska att läkemedelsföretagens VD:ar, och deras anhöriga, drabbas av antibiotikaresistenta bakterier, så att företagen åter finner det mödan värt att ta fram nya antibiotikasorter och andra snabbt botande mediciner?

Många fångar har koncentrationssvårigheter rapporteras på Ekot, och ska därför medicineras mot denna åkomma. Undrar om det är Strattera man ska stoppa i dem, det preparat mot ADHD som läkemedelsföretaget Eli Lilly tagit fram? Ett preparat som inte använts så länge men som man nu börjar se riskerna med.
Se exempelvis FDA, som varnar för medlet. eller Aftonbladet där man kan läsa om risken för självmordsbenägenhet, en risk som även föreligger med antidepressiva medel (SSRI).

Men, det finns även andra medel som används vid behandling av det man kallar ADHD, centralstimulerande sådan, och ingen av preparaten är riskfria, de flesta medför mer eller mindre allvarliga biverkningar.

Det är inte utan att man kommer att tänka på hur man tidigare i historien använt interner för medicinska experimenten.

När man nu dessutom har beslutat att fängelserna ska bli rökfria miljöer får man räkna med problem. Eftersom det inte tycks vara helt ovanligt att människor som drabbas av depressioner vid försök att sluta röka, som somliga gör, ordineras SSRI och/eller lugnande preparat, undrar man varifrån idén om att förbjuda rökning på våra fängelser kommer, ett rent sataniskt beslut för övrigt.

Vi vet ju numer att läkare betalas av läkemedelsföretagen för att ordinera SSRI, under täckmanteln ”forskning” och att läkemedelsföretagen betalar läkarna mer pengar för deras medverkan än exempelvis oberoende forskar kan erbjuda dem för kontroller av medlens verkningar. Så här säger, enligt artikel i DN av Ingrid Carlberg, Björn Mårtensson, en fri läkemedelsforskare på Karolinska:

Björn Mårtensson beskriver en verksamhet helt på företagens villkor. Här finns inte bara problemet med sekretessbelagda forskningsresultat. De oberoende forskningsråden satsar sällan sina pengar på läkemedelsstudier. De forskarna är nästan alltid hänvisade till företagen för sin finansiering.
Här uppstår det problem, menar Björn Mårtensson. Företagen och sjukvården har så olika intressen. Företagen vill enbart betala forskning som visar hur bra medicinen är, kanske pröva den mot nya sjukdomar (min kursivering). Sjukvården, däremot, vill göra långtidsstudier och gå till botten med användningen. Det är sällan sjukvården drar det längsta strået.
Björn Mårtensson vet vad han talar om. För några år sedan lyckades han och några kollegor få en miljon kronor av Landstingsförbundet för en helt oberoende studie av allmänläkares användning av just Cipramil. I den här världen är det nästan en saga.
Men när forskarna började kontakta tänkbara läkare hade ingen tid. Det lilla utrymme läkarna kunde avsätta för studier gick helt och hållet åt till läkemedelsindustrins forskningsuppdrag. Och få var beredda att skifta. Företagen kunde betala tio gånger mer än Karolinska sjukhusets ynka tusen kronor per patient. Dessutom skötte företagen allt det praktiska med blanketterna åt läkarna, samt erbjöd både utbildning och konferenser.
— Vi hade tänkt oss en sex månader lång studie med tusen patienter, en stor så man verkligen skulle kunna dra några slutsatser. Vi fick in trettio patienter, sen la vi av. Det blev så tungt. Vi förstod att vi aldrig skulle komma i mål.

Tillägg: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Det är bra att det kommer fram hur tätt samarbetet är mellan läkare och medicinindustrin. Jag började misstänka ett sådant samband för flera år sedan, och bit för bit avslöjas nu ett sådant i våra massmedia. Idag skriver AB en lång artikel om saken. Läs den. Den är avslöjande och klargör att vi många gånger varken har anledning att lita på läkare eller på läkemedelsföretagen och dessvärre inte heller på de myndigheter som ska godkänna läkemedel för förskrivning i Sverige.

Bo Kadesjö, forskare på Sahlgrenska om ADHD-DAMP, är anlitad av Eli Lily, ett av de större läkemedelsföretagen som just nu slår på trumman för sitt nya läkemedel mot ”åkomman” ADHD-DAMP. Kadesjö sitter också i socialstyrelsens vetenskapliga råd. Han uppbär alltså forskningspengar från socialstyrelsen samtidigt som han tecknat avtal med Eli Lilly om informationsutbyte bl.a. Det handlar här om ADHD-medicinen Strattera, som orsakat överraskande och oförklarliga självmord i flera fall.

För något halvår sedan visade TV ett program om professor Gillbergs (även han verksam inom Göteborgs universitet/dit Sahlgrenska hör) forskning om ADHD-DAMP, där en av hans medforskare talade om att det endast var barn i socialgrupp III som drabbades av ADHD-DAMP, enligt Gillbergs undersökningar. Detta får mig att associera till vetenskapliga experiment med människor. Sådana brukar man ju, av gammal ”fin” tradition inte företa sig med barn ur socialgrupp I och II.
Gillberg var för övrigt mannen som förstörde alla data om sin forskning. Han stöddes ivrigt av föräldrarna till sina undersökningsobjekt, via en patientförening som sponsrades av Eli Lilly.

Även överläkare Bruno Hägglöf, på universitetssjukhuset i Umeå sitter på flera stolar samtidigt, i det här fallet dels på en myndighetsstol dels på medicintillverkarens Eli Lillys stol.

De här läkarna betraktas som auktoriteter inom sina områden och andra läkare influeras av dem, åker på kurser, informationsdagar och föreläsningar med dessa personer som talare, tror på dem och pytsar ut de mediciner som dessa auktoriteter rekommenderar, allt till läkemedelsbolagens fromma.

En gång i tiden, för sådär en 50 år sedan, forskade läkemedelsföretagen fram medel som botade sjukdomar, som exempelvis penicillin. Idag har de helt andra målsättningar, nämligen att ta fram preparat som människor ska göras beroende av eller luras att äta år ut och år in. Botande läkemedel är nämligen inte alls samma goda affär som de senare preparaten, något som flera medicinforskare oroar sig över idag. Företagen lägger nämligen ner mycket större summor på marknadsföring av sina preparat än på forskning för att få fram dem och på kontroller av deras ofarlighet.

Vi har härmed också anledning att fråga oss hur korrumperade våra myndigheter är, de som ska godkänna läkemedlen? Vi har också anledning att fråga oss vad vi betalar, i form av ökad ohälsa orsakad av onödiga mediciner och skadande biverkningar av sådana, och för att de medicintillverkande företag ska kunna öka sina vinster?

Hela området stinker!

Om hur de gamla svälter och blir undernärda kan man läsa på Offensivs hemsida, en bra och sanningsenlig artikel. Jag vet. Just nu är min dementa mamma, 86 år gammal, en av dem som svälter. Hon blir magrare för var gång jag ser henne. Hon väger idag gissningsvis knappt 45 kg.

Nu drogar man henne igen, något jag satte stopp för tidigare och har förbjudit, varvid hon blev bättre en period, men nu har man behagat förtiga den nya nerdrogningen för mig. Jag gissade dock att man hade satt igång med den saken igen, på grund av att mamma började bete sig konstigt och då hennes ögon blivit lika simmiga igen som de var då hon var nerdrogad förra gången, och då de undre ögonlocken dessutom hänger och ögonen ser inflammerade ut. Vid direkt fråga hade personalen svårt att ljuga mig rakt upp i ansiktet, fast man gjorde några försök att slingra sig först innan man medgav att hon drogas igen.

I mammas fall handlar undernäringen nog inte om dålig mat i första hand, som man ofta föreslår som orsak till att gamla inte äter. När de gamla drogas drabbas de nämligen ofta av sväljproblem. De nerver och muskler som ska samverka för att man ska kunna svälja utgör en mycket komplicerad mekanism, som lätt kommer i olag när man drogar ner en gammal människa. Följden är svårigheter att svälja och undernäring! Förra gången mamma drogades ner, för omkring 3 år sedan, hade hon så stora sväljproblem att hon gick från bordet och tog ut tuggorna ur munnen och stoppade dem lite här och där och dessa besvär upphörde direkt när man slutade ge henne lugnande medel och sömnmedel.

Nu föll hon före jul igen och bröt handen och snart sitter hon i rullstol för att hon inte klarar av att gå längre. Det gör man inte när musklerna försvunnit helt.

Berättelsen om min mamma – den är lång!

Tillägg kl.22.40: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Idag, klockan 15.30 kommer det ett inslag i Radio Sjuhärad, där jag berätta om min Alzheimersjuka mamma, och vad som hände henne sedan äldrevården fick hand om henne, hur hon drogades ner och därför blev mycket mer förvirrad än hon egentligen var pga sin sjukdom. Det var förstås en lång intervju och jag vet inte vad som kommer med i programmet, men de som har äldre släktingar som vårdas på institutioner för dementa har anledning att lyssna till inslaget.

Inlägget, som kommer i programmet ”Klubb K, läggs förhoppningsvis ut på nätet inom kort (sist jag var med dröjde det några dagar). Där kan man också fortfarande höra mitt tidigare inlägg om invandrarfientlighet och grupptryck (klicka till höger på Kerstin/rasism).

För dem som har anledning att sätta sig in i problemet med äldre- och demensvård kan jag tipsa om att jag också lagt ut berättelsen om min mamma på min personliga hemsida.

Det är något som inte stämmer med teorin om att depression orsakas av serotoninbrist. Läkarna förklarar att det här är samma sak som när diabetiker måste ta insulin för att de har brist på detta ämne i kroppen, och att människor som lider brist på serotonin nog måste gå på de här medlen hela livet.

Trots att medlen påstås vara så effektiva alltså, och så säkra, så sjukpensioneras nu alltfler unga människor på grund av depression. Om medicinerna vore så bra som påstås, borde vi inte ha några deprimerade unga människor alls tycker man, i synnerhet som SSRI skrivs ut till alltfler ungdomar idag. Får de inte SSRI de här som pensioneras, eller blir de sjuka just på grund av sina SSRI-mediciner, undrar man såldes?

För det andra: När en person drabbas av diabetes, eller av sköldkörtelinsufficiens, så testar man personen först och sedan, om de lider av sjukdomarna ifråga (bristen ifråga), tillför man de ämnen som saknas, insulin respektive thyroxin, och då är man noga med att ställa in doserna korrekt och att kontrollera detta i uppföljande prover och undersökningar. När det gäller påstådd serotoninbrist däremot, så mäter man inte denna innan man sätter in medicinen och man testar inte heller objektivt vilken mängd som sedan är bra för patienten.

Dessutom finns det tillräckligt med vittnesmål idag om att människor reagerar helt olika på SSRI. Somliga tycks inte påverkas alls av medlen, andra blir bättre, tycker de, och andra åter bli ordentligt sjuka av dem. Detta visar att man inte alls kan jämföra serotoninbrist med brist på insulin eller thyroxin, för dessa senare brister reagerar alla människor likadant på och alla blir bättre när de tillförs ämnena ifråga.

Vad som är ännu värre är att läkare skriver ut SSRI för allt från sorg efter en anhörigs död över nageltrång och ryggskott till nedstämdhet och just depression, och inte sällan utan att ens tala om för patienten vilken sorts preparat man skriver ut till denne.

Det är skandal att detta får fortsätta!

Här för jag in några kommentarer, från tidigare inlägg om saken, från människor som inte tålt de här preparaten. Jag hoppas att skribenterna inte misstycker:

Donald säger:
24/02 21:47 at 21:47
Hej, jag har läst bl.a din berättelse Sven, och har tyvärr också blivit både lurad och förgiftad av SRRI-medel ->RÄVGIFTET!..
Det är 3 år sedan jag slutade abrupt med dem, allt gjorde jag i ren okunskap, och utan ngn som helst uppföljning av min läkare (1 besök)! efter endast 3månaders bruk av dessa potenta medel. De förstörde på denna korta tid hela min tillvaro, och min omgivning blev i totalt kaos. Redan vid insättande blev jag hemskt sjuk, jag kontaktade min läkare, som sade att så “skulle man må” någon vecka,?!, jag fick medlet mot värk, så jag skulle alltså räkna med att börja må dåligt i början av behandlingen.
Jag blev istället till en zombie som tappade allt hår, fick svåra hudbesvär och mkt mera, men lyckades sluta själv, trots att läkaren rekomenderade mig att forsätta och ta pillret på morgonen istället för på kvällen. Ändå berättade jag alla symtom som uppstått för mig. Jag har en massa symtom/skador? kvar, och åldrades minst 20 år på 1/2år. Och tror aldrig jag blir helt frisk efter detta. Jag levde på näringspulvret Meritene, som enda näringsintag under ca ett år, via en dietist skrevs detta ut, men läkaren undrade inte VARFÖR min mage/tarmar helt slutat att fungera på mig?? Innan jag “sattes” på SSRI, åt jag som alla andra, alltså normalt.
Enda sättet att skydda sig mot sådana här sk. behandlingar/övergrepp?, tror jag är att lära sig själv, för läkare “verkar inte” kunna detta, eller förstå? att de “rör om” hela vårt signal/nerv-system. De sätter istället ofta in ännu mera mediciner, vilket jag sett ökar risken för att det slutar ändå värre.
Så ett gott råd till alla, var mkt kritisk generellt till läkares medicinska kunskaper vid besök som föranleder förskrivning av läkemedel. Kolla i FASS, samt sök mkt fakta från de som ätit av preparatet du ev. fått förskrivit till dig INNAN du påbörjar en kanske helt “onödig” eller rent av livsfarlig medicinering/behanding.
Donald

mattias j säger:
14/01 20:30 at 20:30
“trappa ner oerhört långsamt” ja det är bara förnamnet, nu i onsdags så tog jag den sista flisan av domedagstabletten Zoloft.
Har då trappat ner under två års tid, och den sista biten var så liten att jag nästan tvingades att ta den med pincett, har under de 7-8 trappsteg jag tagit hamnat i ett stort svart helvete, som var/är lika jobbigt varje gång, med bla svår panikångest, dödsångest, självmordstankar, livsleda, tinnitus, kraftiga diarreer, extrem stresskänsla, rastlöshet, huvudvärk/bihåleinflammation som varade i 7 hela veckor, plus kanske ett femtiotal symtom till. Listan kan göras oändligt lång, med sveda och kraftig brännande känsla i armar och ben bla. Allt detta tack vare arbetsstress, som “medicinerades” med SSRI, hade jag vetat vilket veritabelt helvete jag skulle hamna i hade dessa preparat åkt i soporna omgående, vet inte om jag blir återställd från de demenskänslor och parkinsonliknande symtom som jag nu brottas med, även balansproblem, svårt att gå i trappor mm.
Väntar också på att de känslor man hade innan detta giftet sattes in, skall komma tillbaks, men det kan bara tiden utvisa, så hoppas på för mycket äe kanske ingen större ide om det nu handlar om rena hjärnskador mm.
Håret har sakta börjat att växa lite mer, och huden som ramlade av fingertopparna har läkt delvis, även om känseln i fingertopparna inklusive fingeravtrycken är borta.
Ett ökat medvetande till dessa “medicineringar” som jag personligen skulle vilja kalla för rena rama lobotomeringen, för att inte säga en våldtäkt på vår hälsa, tror jag inte kommer att inträffa med tanke på att herr Beerman med lakejer nu tågar land och rike runt för att se till att resten av befolkningen inmundigar dessa preparat, även skolbarn diskuteras nu, i och med att vi är så totalt “undermedicinerade” och Pfizer tjänar ju absolut inga pengar på om vi är friska – inte sant? För att inte tala om aktieägarna som göds av dessa mångmiljardbelopp i dollars räknat, som dessa piller inbringar.
Till sist, de här medlen är från början framtagna för patienter med grotesk depression som inte ser annan möjlighet än självmord mm, men denna ofattbara offlabelförskrivning som förekommer så får vi snart Zoloft i form av vaccin vid födseln?
Tack för ordet

Jag frågade Mattias om han fick medlet pga depression och han svarade då:

mattias j säger:
15/01 00:07 at 0:07
Hej, ja jag var inte deprimerad alls om man ser tillbaks på den tiden. Det handlade om att det helt enkelt var outhärdligt på min arbetsplats och jag gick in till min chef och sade som det var med gråten i halsen.
Men nuförtiden “kategoriseras” allt från värk i nacken till sömnlöshet som depression osv. Anledningen till att det gick som det gick var helt enkelt den berömda toleransabstinensen som drabbade mej, och denna toleransabstinensen vågar jag påstå gäller ALLA tabletter som har med hjärna och psyke att göra, läser ju med jämna mellanrum om personer som knaprar i sej upp till TVÅ st rör Treo om dagen, varför?? jo effekten avtar efter en tid, så även för dessa sk “lyckopiller” de är groteskt abstinensframkallande, och då skall nämnas att nu pratar vi inte om ett psykiskt beroende, dvs man känner ett sug osv och kroppen skriker efter mer, nej det handlar ju helt enkelt om ett FYSISKT beroende, vilket kan misstänkte redan från början.
Kan man ta dessa medel år ut och år innan och fortfarande ligga på samma dos? Nej det fungerar inte på det viset, och detta läser man om dagligen på kilen, rfhl, sps mm, om folk som får dessa karakteristiska abstinenssymtom, dvs tabletterna “sätter ut sej själva” efter ett tag och man får rena utsättningssymtom fastän man “tar sin dagliga dos” därav att de som jag har kommit i kontakt med mår fruktansvärt illa och tvingas att byta tablettsorter hit och dit och i slutändan leder det hela till att de sitter där med kanske 10-15 olika preparat. Jag är på bättringsvägen, jag ger inte upp, jag har varit i helvetet bokstavligt talat, men efter denna nedtrappning på nästan 2 år så har en del av tarmfunktionerna och övriga kroppsfunktioner sakta att börja återhämta sej, men man vågar inte ropa hej förrän man blivit återställd helt från detta.
Skulle utan vidare kunna skriva en hel bok på många hundra sidor om vad jag gått igenom, men känner att jag måste försöka att återkomma till livet först, små steg, man tar tre strg upp och två steg ner, det är så det fungerar. Alltså, jag upplevde ALLA dessa utsättningssymtom efter en tid då jag utvecklat toleransabstinens och detta ledde till en historia som är för lång att redogöra för här, med bla mer tabletter, höjda doser, öppenpsyk osv.
Tack i alla fall för en mycket bra och läsvärd sida, jag kommer aldrig att glömma “mamma och äldrevården” har även haft dessa syndrom med mina egna mor och farföräldrar.
Mattias j

Sven säger:
10/01 22:09 at 22:09
Jag kan ju tipsa er om
RFHL/Öppet forum och Kilen
Jag har själv blivit halvt invalidiserad av rävgiftet Seroxat (SSRI). Har blivit lurad att tro att alla hemska utsättningssymtom var min grundproblematik i en ny skepnad, tills 5 kr trillade ner när jag hittade till föreningarna jag länkar till ovan. Jag har förlorat år av livet och blev förändrad som person, var till slut bara en skugga av mitt forna jag.

Tarmo Lindholm säger:
31/12 13:15 at 13:15
Ja detta är för mig helt ofattbart att vilken läkare som helst skriver ut just SSRI preparat av alla dess slag utan omsvep, till vem som helst, inga problem. Men Bensopreparat är det numer bara psykiatikerna som skriver ut. Sen finns det ju dom oseriösa läkarna som skriver ut “allt “som patienten frågar efter, men dom är oftast inte så “långlivade”.

31/12 14:17 at 14:17
Glömde också tillägga att, av en nära anhörigs medicinering att döma verkar det som att Läkarna närapå är “mutade” av en högre makt och favoriserar dom här SSRI preparaten. Så fort man säger att man har lite problem med ex nervositet eller ångerst då får man höra att det finns massor med medicin som hjälper (och då menar läkaren naturligtvis SSRI-preparat), vilket är kvalifiserad SKITSNACK från läkarnas sida och det värsta är att dom vet detta själva!
Jag har ett bra exempel från ett läkarbesök för nån månad sen då jag ville ha värkmedicin som jag har använt länge då jag tycker att den hjälper bra mot den värk som jag har.
Då säger Läkaren att det har kommit ut en ny medicin som enligt läkaren skulle vara bättre. Då frågade jag om jag fick läsa vad den nya medicinen hade för verksamt ämne och hur lång tid det tar tex innan den börjar verka. Läkaren blev närmast förbannad då denne inte kunde säga hur medicinen fungerade, men att den skulle börja verka effter ca.14 dagar, det fick jag ur Läkareni alla fall, och efter denna vetskap förstod jag direkt att det var frågan om någon SSRI “dynga” igen. Jag sa åt läkaren att jag inte hade lust att “vänta 14 dagar”för att min värk skulle gå bort och att han kunde prångla ut skiten till någon annan.

Sune säger:
25/12 14:15 at 14:15
Eh, vet inte om jag missat nåt, men man skall inte ge ett NERVGIFT mot pms, då finns det andra betydligt bättre metoder, mycket billigare med, så slipper man lida som jag gjort, och tvingats att “trappa ner” under mer än 2 ÅR nu, ursäkta men dessa tabletter måste vara satans verk.

Problemet är att man inte vet i förväg hur man kommer att reagera på preparaten, och att majoriteten av alla läkare inte tycks bry sig.

OBS! Det är livsfarligt att sluta abrupt med SSRI och Benso. Vill man sluta äta dessa medel ska man se till att få sakkunnig hjälp med den saken (vilket inte är så enkelt eftersom läkare inte erkänner problemet). Medlen måste trappas ner oerhört långsamt!

Alla tidigare inlägg om SSRI och Benso finns under kategorin ”Vård/omsorg” klicka och läs. Där finner man också många länkar om saken.

Lena Sundström skriver i Aftonbladet att man lägger fram ett lagförslag om att det ska vara förbjudet för läkare att behandla gömda flyktingar!
Säg att det inte är sant!

Inte nog med att detta är fruktansvärt inhumant, det kan inte vara så nyttigt för den allmänna folkhälsan heller, eftersom vi på det sättet får mindre kontroll på smittor som kan komma in i landet. Tänk om riksdag och regering tänkte – åtminstone någon tanke någon gång.

Det finns många situationer där man egentligen känner sig mer uppgiven än glad när man börjar få rätt. Frågan om den slarviga och ogenomtänkta läkemedelsförskrivningen och om många läkares förhållningssätt vad gäller en hel del medicinering, både av äldre och yngre patienter, borde inte ens ha uppstått. Man tycker att alla läkare borde kontrollera hur mediciner, som de skriver ut, faktiskt fungerar. Men detta är alltså mer undantag än regel – otroligt nog. Nu börjar en del läkare i alla fall att tala och skriva om detta problem.
I Läkemedelsvärlden kan vi läsa om en artikelserie i Vestmanlands Läns Tidning på temat gamla blir sjuka av läkemedel. Den resulterade i att 300 patienter eller anhöriga hörde av sig med sina läkemedelslistor, listor som analyserades av Per Börell, som säger:

– Där hittade vi en hel del skrämmande saker och konstigheter. Lika skrämmande är den bild som växer fram när man pratar i förtroende med läkarna. Det finns tusen bortförklaringar till att inte göra läkemedelsgenomgångar och de system som finns verkar uppenbarligen inte användas av flertalet, säger han

I en annan artikel i samma tidskrift skriver man:

Hittar man läkemedel som inte gör någon nytta och kanske dessutom ställer till skada ska behandlingen avslutas. Då måste läkaren känna till om medlet bör trappas ner eller om det går att sluta tvärt, säger Claes Lundgren.

Och äntligen – det börjar erkännas – i alla fall av några läkare, att utsättning av SSRI kan ge kraftiga utsättningsproblem, något man tvärt förnekade för bara några år sedan. Om detta fortsätter Claes Lundgren:

Vissa läkemedel, till exempel antidepressiva, kan ge kraftiga utsättningsreaktioner om inte dosen sänks stegvis. Då blir patienten och doktorn oroliga för att de tror att sjukdomen har kommit tillbaka och läkaren sätter snabbt in läkemedel igen. De har förväxlat utsättningsreaktionen med sjukdomen. Han berättar att hans intresse väcktes i det dagliga arbetet med äldre. Ofta sökte han information om hur behandlingar avslutas, men kunde inte hitta någon.

Vi inom vården har inte frågat efter den här informationen tidigare. Industrin kan inte känna till våra vardagsproblem om vi inte signalerar dem, menar han vidare. Vad värre, skulle jag vilja tillägga, vårdpersonal, läkare såväl som sköterskor, har inte velat se problemen ens och patienter som rapporterat om biverkningar eller utsättningsproblem har avfärdats som hypokondriker, SVB-käringar eller som så allvarligt mentalt störda att de behöver ännu mer av den medicin som de regerat negativt på, eller fler preparat av samma slag.

Det är alltså vi patienter som måste bli experter också på medicinerna vi tar och det är vi som måste ställa krav på läkarna, att de ordentligt redovisar varför de ger oss det ena eller det andra prepratet. Att vi själva måste betraktas som experter på hur vi reagerar på medicinerna är en sjävlklarhet som läkare borde lära sig förstå och acceptera.