Under Libyenkriget har vi kunnat konstatera att bombning i stor skala, med avsevärt antal civila dödade i bombraiderna, är ett utmärkt sätt att skydda civila. Nu, inför befrielsen av Sirte, lär vi oss en annan metod att skydda sådana. Den tillämpades också av Hitlers styrkor, nämligen vid belägringen av Leningrad. Metoden går ut på att svälta ut de tilltänkta offren för befrielse och låta dem törsta.

Rebel leaders hope to starve Colonel Gaddafi’s home town of Sirte into submission, laying siege to his last remaining stronghold in an attempt to avoid mass bloodshed, according to the man spearheading efforts for a peaceful takeover. ( The Telegraph, 29/8 2011 )

Varför skulle det bli ett blodbad när rebellerna ska marschera (nåja) in i Sirte? Det libyska folket är ju så lyckligt över att rebellerna, med bombstöd från Nato bl.a., befriar dem. Då borde rebeller och Nato knappast behöva ta till samma metoder som Hitler för att befria dem.

But opposition commanders know they face a long, bloody battle, with many civilian casualties, if they opt for an all-out assault.  ( The Telegraph, 29/8 2011 )

Vi står återigen inför ett fullkomligt mysterium alltså. Det verkar som om Sirteborna är beredda att kämpa hårt för att slippa bli befriade. Eller menar Västvärldens styrande, och media, att det bara är de hemska svarta legosoldaterna som kämpar emot?

Det är också märkligt att Hillary Clinton har känt sig tvingad att rycka ut och uppmana rebellernas ledare, befriarna i Libyen, att hålla extremisterna bland sig i schack:

US Secretary of State Hillary Clinton has urged the ”new Libya” to be firm against ”violent extremism”, saying the triumphant rebels had obligations to the international community. ( The Telegraph, 26/8 2011  )

När jag började följa händelserna i Libyen föreslog jag, fast indirekt, att de s.k. rebellerna hade tagit djävulen i båten när de bad Nato om stöd. Nu förefaller det förhålla sig tvärtom, att det i själva verket är Nato som tagit djävulen i sin båt genom att ställa upp på rebellernas sida i inbördeskriget.

Och som andra påpekat redan, Natos agerande nu är ett gravt brott mot FN:s stadgar och mot FN-resolutionerna 1970 och 1973.

Slutligen konstaterar jag, efter att ha sett Uppdrag granskning i veckan, att Reinfeldts förtryckande polis terroriserar folk och att han ägnar sig åt att stjäla från sin egen befolkning. (OBS: Satir)

/Kerstin

Länkar:
Läs mer om Libyeneländet hos Mavera, Third World och StAn
- Libyan Rebels Listed by US State Department as Terrorists. NATO leaders are guilty under US code of providing material support to terrorists, Tony Cartalucci. Land Destroyer Report 3/9 2011
- Globalists to Rebuild Libya, Ultimate betrayal by the ultimate traitors, Tony Cartalucci. Land Destroyer Report,1/9 2011

Hör just på Studio Ett att det är givet att det är det libyska folket som självt ska avgöra sin framtid. Mycket märkligt att man inte försökte ordna så att de fick göra det innan man satte igång att bomba sönder landet och döda en massa människor.

Men vi har sett samma hyckleri tidigare. I Algeriet segrade ett islamistiskt parti, FIS, i det första valet i Algeriet 1990. Det kunde inte accepteras så författningen ändrades, med Västvärldens stöd, varvid detta parti inte fick ställa upp i val mer.

I Palestina skulle folk få avgöra själva och när Hamas vann ett val 2006 så fick de inte styra hela Palestina utan tilldelades Gazaremsam och kvar på Västbanken satt PLO, utan att ha blivit valt. Hamas stämplades samtidigt som terroristiskt och har bekrigats av Väst i Gaza allt sedan dess.

Det här liknar Fords kända devis: Du kan få en Ford i vilken färg som helst, bara den är svart. Här säger Väst och Nato att: Ni får bestämma helt själva över ert lands framtid bara ni bestämmer som vi vill.

/Kerstin

Länkar:
- Rebels cleanse Tripoli’s Abu Slim, Voltaire Network, 26/8 2011

Idag har det hänt en hel del på Libyenfronten, vad gäller andra sidans information, den som jag också försökt att följa för att få en mer allsidig bild av situationen i Libyen. Denna andra sidans information är chockerande idag, för att uttrycka det milt. Jag vet inte vad jag ska tro. Men här är denna information:

Först rekommenderar jag Maveras blogg, där hon berättar om en av ”höjdarna” i rebellrådet. Hon skriver ett sammandrag på svenska av vad Pepé Escobar skriver idag i Asia Times. Hans artikel handlar om att en av ledarna i rebellrådet, Abdelhakim Belhaj, är en mycket aktiv Al Qaida-jihadist.

Björn Blomberg skriver om samma artikel på Newsmill, samt, i anslutning till detta en längre, mycket läsvärd analys av siuationen.

På Björn Blombergs blogg, Third World, hittar jag också en video där Mahdi Nazemroaya, som varit hotad till livet i Tripoli den senaste veckan, berättar om läget i Tripoli när han lämnade stan för bara någon dag sen. Den bild han ger av vad som händer där är en helt annan än den som kablas ut i Sveriges media, den om segern som redan är vunnen i Libyen etc.

Mahdi Nazemroaya in Malta After Libya,(några timmar sden)

(hittad hos Third World)

Observera att Mahdi Nazemroaya säger att det var allvarliga och hårda strider på Gröna Torget i Tripoli när han åkte därifrån (Gröna torget ligger nästan nere vid hamnen i Tripoli), medan vi får höra berättelser i radion om stort och allmänt firande av segern där.

Sedan läser jag i The Independent:

Nato warplanes have been bombing Gaddafi forces near Sirte, and the alliance has assured its Libyan allies that it will keep up its military drive from the air for an end to the conflict – something the council leadership says will only be secured once Gaddafi is found, ”dead or alive”.

Council chief Mustafa Abdel Jalil, who as Gaddafi’s justice minister until turning against him this year has had ample opportunity to observe the survival instincts of one of the world’s longest ruling autocrats, warned again on Tuesday:

”Muammar Gaddafi is not finished yet.”

”He still poses a threat to Libyans and the revolution. He still has pockets of support in Libya and supporters outside Libya, both individuals and countries,” Abdel Jalil said in the council’s eastern stronghold of Benghazi.

Det är minst sagt underligt att Jalil säger detta, när vi hela tiden får veta att rebellerna har vunnit och att Ghadafi och hans styrkor och anhängare är helt utslagna, ja det har knappast funnits några ens. Varenda en som Sveriges Radio har intervjuat de här månaderna som kriget pågått, har ju varit rebellanhängare som ofta omtalats som ”det libyska folket”. Det borde ju inte finnas någon anledning att frukta Ghadafi om han är så besegrad som alla media i Sverige påstår att han är och inte har en enda anhängare i hela Libyen, om alla i Libyen stödjer Nato och rebellerna. Inte ens om motståndet fortfarande finns i någon liten ficka, här och där, borde Ghadafi vara något att frukta med hela Natos bombresurser, inte i ryggen men framför sig, beredande vägen.

Sirte, Ghadafis hemstad, bombas alltså, fast inte så mycket just nu, och ledarna i Sirte har fått tid till lördag att ge sig. Om man inte gör det så kommer man att ta stan med militära medel, det vill säga Nato kommer att bomba, bomba och bomba mer. Massor av civila kommer förstås att skyddas på det sättet! Operationen kommer att lyckas fast patienten dör. Fast mest skyddade är förstås de som bombar.

Med anledning av ett meningstubyte i kommentardelen de senaste dagarna kan även den här filmen var av intresse. Också den hittad av Third World.

Eric Denece: US and Islamists: We get the oil, you get the Sharia (August 26, 2011)

/Kerstin

Länkar:
- How al-Qaeda got to rule in Tripoli, Pepe Escobar, Asia Times 30/8 2011
- New fighting in Libya as Gaddafi loyalists refuse to surrender, Mohammed Abbas and Robert Birsel, The Independent, 31/8 2011
- A Victory for the Libyan People? The Top Ten Myths in the War Against Libya, Maximilan C. Forte, counterpunch.org 31/8 2011
– Civila offer kan inte grävas fram ur rasmassorna i Sirte och Bani Walid pga NATO:s intensiva terrorbombningar, Third World

Så här i den västerländska glädjeyran över att Ghadafi är störtad och Tripoli intaget av Nato, med fejkade bilder och filmer ”med jublande massor i Tripoli”, kanske det kunde vara intresssant att gå tillbaka lite i tiden, närmare bestämt till Irakkrigets början, och se vad som sades och visades då.

Jag uteslutar alla lögner om Saddams massförstörelsevapen, det där som skulle legitimera anfallet på Irak 2003, dem har jag redan erinrat om i ett tidigare inlägg,(1) men kanske jag återkommer lite till den tioåriga blockaden av Irak, och vad de kostade i människoliv, samt om förhandlingarna som fördes med Saddams regim då. Istället handlar filmerna nedan om hur man fabricerar och fabricerat propaganda under de amerikanska och Nato-ledda krigen, detsamma som vi sett prov på nu i fallet Libyen.

Det finns en hel serie av videos om saken, under rubriken Censored Images of War. Här lägger jag ut några av dem och länkar till de övriga.

Vi kan börja med de berömda segerscenerna i Bhagdad, med jublande människor som rev statyn av Saddam:

Censored Images of War (part 5)

Därefter är det dags för den man som hugger på på fundamentet till statyn, vad han säger några år senare, då han ångrar sig:

Five Years On: The man who toppled Saddam – 09 Apr 08

Vidare till videon om hur de inbäddade journalisterna tränas och ”utbildas” inför uppgiften:

Censored Images of War (part 3)

Här är länkar till samtliga videos i serien:
Censored Images of War (part 1)
Censored Images of War (part 2) Inte längre tillgänglig för alla.
Censored Images of War (part 3)
Censored Images of War (part 4)
Censored Images of War (part 5)
Censored Images of War (part 6)
( Real Jessica Lynch Rescue Video, hur det faktiskt var:
A conversation with Jessica Lynch, part 1 of 2
A conversation with Jessica Lynch, part 2 of 2 )
Censored Images of War (part 7)
Censored Images of War– (part 8)–(GRAFFIC IMAGES!)
Censored Images of War (part 9)

Vi ser samma sak idag – och en hel del av censur på nätet dessutom, där journalister som försöker ge en annan bild av händelserna än den vi presenteras i våra stora media, tystas och eller släcks ner från nätet. Det har jag tagit upp i tidigare inlägg (se länkar till Motvallsbloggen nedan). Så jag slutar serien med videos med den här filmen, som är lite längre än filmerna ovan och som handlar om hur USA:s politik visavi resten av världen ser ut, och har sett ut under en längre tid:

Democracy promotion: America’s new regime change formula

Den här filmen,”The Party”, sändes på BBC 18/5 2003.

På somliga vänsterbloggar, som stött Natos bombningar i Libyen, som förresten fortsätter i Sirte just nu, sägs att det är lite synd om oss som opponerade oss mot detta bombande och inte stödde det folkliga upproret mot diktatorn Ghadafi. Förutom att jag inte för mitt liv kan begripa hur man kan inbilla sig att USA-Nato bombar i ett afrikanskt land för att befrämja folkets där frihet, så skulle jag nog vänta med att bestämma mig för vilka man ska tycka synd om i den här saken.

För övrigt är det aldrig en skam att förorda förhandlingar framför bomber och dödande av oskyldiga människor.

Jag kan visst se att det kan finnas situationer där en väpnad revolution vore förnuftig eller påkallad, men då ska chansen att lyckas vara ganska stor, så att man inte hamnar ur askan i elden, som mycket väl kan bli fallet i Libyen och som fallet var i Irak, trots att det sades att Irak skulle befrias och irakierna få det mycket bättre än de hade under Saddam. Många av dem som hurrade för den amerikanska invasionen den gången är väldigt tysta idag, om vad de sade då. Även om det är ganska tyst om situationen i Irak idag, så pågår fortfarande inbördeskriget där och mängder av både irakier och västerländska soldater dör fortfarande på grund av bombdåd.

Och som sagt, jag tror inte för ett ögonblick att Natostöd för en sådan frihetlig revolution är något som man kan eller bör lita till.

/Kerstin

Länkar:
1) Pravda om mediakriget mot världens befolkningar, Motvallsbloggen 28/8 2011
- Democracy promotion: America’s new regime change formulam rt.com/us/news, 18/11 2010
- Saddam Hussein’s Statue, famouspictures.org
– När skräckhistorierna nu börjar berättas för oss, Motvallsbloggen, 26/8 2011
– BBC försöker luras om Libyen – ordentligt. Motvallsbloggen 25/8 2011
– Om de psykologiska försvaret, PSYOPS och taktiken i Libyen, Motvallsbloggen 24,8 2011
– Fejkad film om segerrusiga rebeller på Gröna Torget?Motvallsbloggen 24/8 2011 ?
- Al Qaeda Commander, released from Gitmo, now leads NATO invasion of Tripoli, Coto Report 29/8 2011
- The Crime of the Patriot Act, 9/11 and a Whistleblower’s Truth, Coto report, 30/8 2011
Tillagda länkar:
- Qaddafi ‘Gave Us Dignity,’ a Captured Loyalist Says, New York Times, 29/8 2011
- Tripoli Faces Humanitarian Crisis, Bill Van Auken,Counter Currents.org,30/8 2011

Om man för 25 år sedan hade sagt att jag skulle gå till Pravda  för att försöka få fram sanningen, eller åtminstone någon slags ”en andra uppfattning”, om en politisk situation, hade jag förmodligen skrattat mig fördärvad och sagt ”det kommer aldrig att hända”.

Idag är jag där och läser i Pravda om hur Natoländerna blockerar all annan information än den tillåtna, vad gäller bombandet av Libyens befolkning. Om det finns något detta lär oss (fast ett långt liv redan sagt mig detta,) så är det förnuftet i devisen ”man ska aldrig säga aldrig”.

Nu är det alltså Pravda  som tar upp och påvisar hur Natopropagandan förs:

What I can say is the following. NATO’s media blackout, why? What are they afraid of? Why have independent journalists been threatened? Why have their social network accounts been hacked and closed and why have their Twitter accounts been blocked? As usual, we are dealing with pith-headed simpletons because obviously these days anyone who has a social network account has already informed the members of emails and alternative means of contact.

Jag hade inte trott det om jag inte redan konstaterat just detta. Jag lever ju i Väst, med yttrandefrihet och demokratiska regimer, så sådant kan ju inte förekomma. Men det gör det alltså. Lizzie Phelan, bl.a. som har rapporterat inifrån från Libyen och varit starkt kritisk till Natos bombningar, sägs vara nerstängd på Facebook och alldeles nyss kunde jag konstatera att hennes blogg är tömd på nätet. Tidigare har jag kunnat konstatera hur andra sidor, med för Nato obekväm information, har tagits ner från nätet. För några år sedan såg vi också flera försök att stänga ner Craig Murrays blogg, men då handlade det inte om Libyen utan om andra västerländska vidrigheter.

En av de alternativa rösterna:

Tarpley: Al-Qaeda pirates to grip Mediterranean if rebels take over

(26/8 2011)

Och nedan en film om uttalanden om det politiska agerandet i MÖ där man ställer Ghadafis uttalanden mot uttalanden om Irak från den dåvarandra amerikanska regimen. Om detta vet vi idag att det inte är Ghadfi som ljuger om Irak. Man vet inte om man ska skratta eller gråta åt Condoleezza Rice när hon förklarar att Saddam har angripit fyra av sina grannar på senare tid, för att visa vilken gangster han är. Sant visserligen, men åtminstone i fallet Iran anföll Irak Iran i samarbete med, och med stöd från USA. Hyckleriet i propagandan är ofantligt.

Aldrig har jag så tydligt, och så snabbt, kunnat konstatera hur krigets första offer är sanningen. Aldrig har jag blivit så övertygad om att demokratins era är över, i alla fall för den här gången. Det var 2.500 år sedan den förra demokratiperioden, den i Aten, fast den inte var speciellt demokratisk enligt våra mått mätt, men det är inte vårt ”demokratiska” system heller.

/Kerstin

Länkar:

- Tripoli: Media block out. Why, Pravda 28/8 2011
– BBC försöker luras om Libyen – ordentligt, Motvallsbloggen 25/8 2011
– Fejkad film om segerrusiga rebeller på Gröna Torget??, Motvallsbloggen 24/8 2011
– Om de psykologiska försvaret, PSYOPS och taktiken i Libyen, Motvallsbloggen  24/8 2011
– Så har vi då censur på nätet även i Väst, Motvallsbloggen 20/11 011
– Rebellerna varnar för blodbad under det förestående slaget om Tripoli, Motvallsbloggen 19/8 2011
- Rebels wreak revenge on dictator’s men, P Cockburn, The Independent, 28/8 2011

När nu skräckhistorierna om ”fienden”, Ghadafi och hans familj alltså, börjar berättas för oss, vill jag påminna om kuvös-bäbisarna. De där som i verkligheten inte blev kastade på sjukhusgolvet av Saddams soldater i Kuwait, det där illdådet som var uppfunnet av en amerikansk PR-byrå för att legitimera USA:s första Irakkrig med anledning av Saddams invasion av Kuwait. Sensmoralen av denna, och andra liknande historier är:

1) Vilka av de skräckhistorier vi serveras nu som är ”kuvös-historier” vet vi inte idag. Det får vi kanske veta om några år, kanske aldrig.

2) För en bunt sedlar kan man få somliga männskor att berätta det mesta, som man vill att de ska berätta.

och

3) Fienden i ett krig är sällan så hemska som de utmålas som och vännerna sällan så änglalika som man framställer dem som.

/Kerstin

Länkar:
- Ekots direktrapportering om Libyen 25/8

Anm: Filmen med flickan som ljög om kuvösbarnen, som låg på mitt inlägg som jag länkar till ovan, har tydligen tagits bort från YouTube. Inte så konstigt kanske, flickan var dotter till en kuwaitisk ambassadör.

Tillagda länkar: Fler synpunkter på Nato och dagens situation Libyen:
- Sirte – the Apotheosis of “Liberal Intervention”, Craig Murray, 26/8 2011
- Why We Must Leave NATO, Craig Murray
- Obama’s Diplomatic Slight-of-hand, The Clear View 22/3
- Libya’s rebel leadership: ’We cannot do anything without money’, CNN

Tillägg kl. 13.45:
Bara som en påminnelse om hur det har varit tidigare lägger jag in den film som Dan länkar till i en kommentar:

The Selling of the Gulf War – Babies thrown out of incubators HOAX [NWO]

Hela historien kan läsas på Wikipedia:
- Nayirah (testimony), Wikipedia (om hur propagandaspinnet gick före första Irakkriget, 1990)

Tillägg kl 14.30:
Nu börjar det alltså skrivas och talas, även i våra stora media, om att rebellerna begår skändligheter, liksom Ghadfistyrkorna. Det betvivlar jag nog inte, även om man inte lita på något som media för fram, men jag tror också att detta är propagandan som ska förbereda för ”fredsframtvingande” Nato-styrkor i Libyen.

I The New York Times, 23/8, läser jag att:

In Libya, as with authoritarian governments generally, leaders are accustomed to dictating how people should think; no matter how outrageous the lie or how obviously bizarre (as was often the case in Libya), it is often received as reality by a public numbed by isolation and oppression. So it may not be surprising that the rebels now challenging Colonel Qaddafi sometimes sound like him, because he is the only leader they ever knew. Many of the rebels’ leaders were in Colonel Qaddafi’s top echelons, helping defend and promote his vision, and version, of reality. (1)

Jaha ja. Det är bara i diktaturer som ledarna bestämmer vad folk ska tänka? Eller är det bara metoderna, att få folk att tänka som man vill, som varierar, sätten att luras?
/DS

Länk:
1) Waves of Disinformation and Confusion Swamp the Truth in Libya, Then New York Times, 23/8 2011
- UN Warns Rebels Amid Signs of Tripoli Executions
Rebels Mass Arresting Blacks as Assumed ”Mercenaries”, antiwar.com, 25/8 2011

Kan inte låta bli att också lägga in den här filmen från BBC:s frukostprogram (apropå gårdagens inlägg på bloggen) där man påstår att man visar glada och frihetsfirande människor på Gröna torget i Tripoli. Det är bara det att de här människorna viftar med den indiska flaggan.

Det är dock mer än så. Den översta randen ser ganska röd ut på filmen men i verkligeten är indiska flaggans översta rad saffransgul. Det innebär att någon bör ha manipulerat färgen här för att få flaggorna mer lika Libyens gamla Idrisflagga, den som ”rebellerna” viftar med. Ett mycket medvetet lurendrejeri kan man därmed misstänka.

Libya / Incredible media lies – BBC shows ”Green Square” in INDIA, 24 August 2011;

Tack Third World, för filmen.

Dags att ställa samma fråga som Eva Rydberg gjorde om bofiken: Får Gröna torget i Tripoli se ut hur f:n som helst?

Eller är det bara någon som förtalar BBC på YouTube? Det  borde väl några engelsmän avslöja i så fall, tycker man.

/Kerstin

Länk:
Jubilation as Tripoli falls…in India? BBC peddles footage from India as Libyan demonstation, Brasscheck TV

När jag skulle värvas till ”Det psykologiska försvaret”.
Det är 25 år sedan nu. Det var dags igen för mig, att göra fortsättningen på min ”kvinnliga värnplikt”, sådan den såg ut vid den tiden. Den första gjorde jag som 18-åring (år 1962). Denna ”kvinnliga värnplikt” handlade om att lära sig lite grunder i sjukvård, om första hjälpen och om hur man skulle skydda sig i fall av krig. Den var dessutom kort, några kurskvällar bara, men man kallades in till den med ett brev som samtidigt innehöll hot om fängelse om man vägrade. (Den berömde journalisten Bang, Barbro Alving, vägrade på sin tid och avtjänade för detta tre månaders fängelse). Minns bara en sak från denna kurs och den etsade sig verkligen fast, att vi fick lära oss att hålla en blöt näsduk för munnen för att skydda oss från en eventuell atombomb. Jag tyckte det var urbota korkat. Men visst detta gällde bara om vi inte hade tillgång till effektivare skydd.

Jag kallades alltså in igen först när jag var omkring de 40. Den här gången var det en lite mer omfattande kurs. Den skulle genomgås under två veckor, i två omgångar med några månader mellan enveckorssejourerna. Även denna gång hotades jag med fängelse om jag inte inställde mig. Först skulle man dock infinna sig på en ”mönstring”, en längre intervju med någon som skulle krigsplacera en för civilförsvaret.

Om jag inte missminner mig fick jag fylla i en enkät som sedan låg till grund för en längre muntlig intervju.

Eftersom jag fick redogöra för min utbildning och övriga meriter, och jag hade universitetsbetyg i sociologi och psykologi, såväl som i statskunskap, föreslog intervjuaren efter en stund att jag skulle passa i det ”psykologiska försvaret”. Jag log, eftersom jag visste vad detta handlade om, och förklarade att där passade jag nog definitivt inte, ett svar som jag aldrig ångrat tidigare men ångrar idag.

Resultatet av intervjun blev att jag blev placerad som något som, vad jag minns, kallades ”hemskyddskonsulent”. Uppgiften skulle bestå dels i att ta hand om människor ifall av bombningar och anvisa dem platser i skyddsrum eller andra säkrare byggnader, samt ansvara för ordning och välbefinnande i sådana. Dessutom skulle jag göra upp en lista över de personer som bodde i detta ansvarsområde, kolla vad de hade för sig och rapportera vidare till överheten om något misstänkt hände inom området, samt om någon kom till eller någon försvann. En slags spion på svenska folket alltså.

Idag ångrar jag, som sagt, att jag inte accepterade att ingå i det psykologiska försvaret eftersom jag då troligen fått en bättre inblick i hur detta var tänkt att fungera, eller fungerade. Som det nu är, när den situation inträtt att Sverige är en krigförande nation, får jag nöja mig med det jag visste redan då om det psykologiska försvaret, som numer är skrotat och ersatt med en organisation med vidare uppgifter, nämligen med  Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. (1)

Vad handlade det psykologiska försvaret om?
Det psykologiska försvaret hade bl.a. en grupp bestående av chefsredaktörerna för våra stora tidningar samt för radio och TV. Meningen var förstås att de skulle instrueras om vad de skulle skriva så att de inte äventyrade Sveriges säkerhet om vi hamnade i krig eller i en kritisk situation.

De flesta äldre känner till hur Torgny Segerstedt på dåvarande Göteborgs Handels och Sjöfartstidning aldrig lät sig kuvas att skriva Tysklandsvänligt och inte drog sig för att kritisera Tyskland under andra världskriget. För detta hyllades han som den ende rakryggade chefsredaktören i Sverige, under många år efter kriget. Idag är det däremot få som talar om hans öppna ställningstagande mot Hitler vid den tiden.

På den tiden jag var på tapeten för det psykologiska försvaret, var detta organ ingen hemlighet. Det framgick klart i skrift vilka uppgifter det hade. Idag har det, som sagt, ersatts av  Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Jag har letat på dess hemsida och kan inte hitta något om en liknande grupp med chefsredaktörer men jag skulle bli mycket förvånad om den inte finns kvar men nu utan att man deklarar den saken. Öppenheten har inte blivit större i Sverige de senaste 20 åren nämligen. I vissa fall är det tvärtom.

Min undran just nu är alltså om det nya, hemligare men med stor sannolikhet fortfarande verksamma organ som handlar om att i krigstid skriva och tala om vad som anses lämpligt, är verksamt just nu, vad gäller informationen om Libyen. Med tanke på den närmast otroliga samstämmighet i rapporteringen från och om Libyenupproret och om Natos bombningar där, så håller jag inte detta bara för troligt utan betraktar det som högst sannolikt att media fått order om vad man ska och inte ska skriva om det som pågått i Libyen de senaste halvåret.

Det är nämligen så, och detta är ett faktum, att ingen regim i världen har 100% stöd från sin befolkning. I Libyens fall har det bara handlat om hur många som stött Ghadafi respektive ”rebellerna”. Med tanke på detta och vår myt om de objektiva journalisterna är det minst sagt underligt att man under alla dessa sex månader inte hört någon intervju med en enda Ghadafianhängare. Detta är desto märkligare som mängder av journalister har befunnit sig i Tripoli och lätt hade kunnat intervjua någon eller några sådana.

Men, som vanligt, jag är ingen insider och vet inte. Jag bara gissar och drar slutsatser utifrån vad jag vet sedan tidigare och utifrån vad jag läser på utländska siter om saken.

Slutligen, även om jag är väldigt osäker om exakt vad som hänt och händer i Libyen, så är jag helt säker på att vi just nu utsätts för en intensiv psykologisk mediakrigföring, en propaganda av en kaliber som jag inte upplevt tidigare i mitt liv (med undantag för den tidigare och fortfarande ständigt pågående antikommunistpropagandan förstås). Å andra sidan har vi ju inte så öppet upplevt ett Sverige i krig under mitt liv, ja inga svenskar har upplevt ett Sverige i krig under de senaste 200 åren. Det tycks som om många svenskar idag, men framför allt våra styrande, i mycket högre grad längtat tillbaka till ”våra fornstora dar”, än vi andra har förstått. Dags nu att revidera nationalsången.:
Du tronar på minnen från fornstora dar…
till
Du önskar att åter bli stor liksom förr…

Men i verkligheten handlar det säkert mest om att Sverige numer ligger under den amerikanska klacken.

Taktiken i Libyen ganska tydlig just nu
Fast rubriken på de här stycket luras lite, för jag spekulerar fortfarande.

Nu börjar det alltså glunkas om ”fredsbevarande styrkor i Libyen” efter ”segern” i Tripoli. (2) Det är ett idiotsäkert sätt att få acceptans, både bland vanliga väljare i Väst och i FN, för utländska kängor på Libysk mark, en ockupation alltså, som givetvis kommer att styras av Nato, alltså av USA, även om en hel del av styrkorna kommer från andra länder också, styrkor som sannolikt kommer att skapa ett helvete för befolkningen och kosta många människor livet.

Det intressant är att Ryssland tycks ha förespråkat sådana styrkor. Vad har man betalat Ryssland för detta? Ett löfte om att Nato inte ska ingripa i Syrien? (3)

/Kerstin

Länkar:
1) Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Wikipedia
2)  Oenighet om på vilket sätt Sverige ska delta, SR-
3) Ryska UD för fredinsats i Libyen, SR
- Hur fungerar massmedia? Mavera
- Media-kriget mot Libyen, StAn, 23/8 2011.
– Så har vi då censur på nätet även i Väst, Motvallsbloggen 20/7 2011
– Fejkad film om segerrusiga rebeller på Gröna Torget?? Motvallsbloggen 24/8 2011

Nej, jag kan inte garantera att vad jag referar nedan är sant, men en sak vet vi alla idag, vad media rapporterar är definitivt inte alltid sant. Det tvingades de själva erkänna idag på morgonen när det berättades att Gadhafis son ingalunda hade tillfångatagits av rebellerna. Så vad ska man säga om den artikel som publicerats på Global Research igår (23:e augusti)?

Där hävdar en man, vid namn Metro Gael, att en film, som Al Jazeera distribuerade till en mängd media runtom i världen, var ren fejk och att den var filmad någon annanstans. Filmen handlade om hur rebellerna festade och firade på ”Gröna Torget” i Tripoli i förrgår natt. Många TV-kanaler kablade tydligen ut filmen. Som belägg för att filmen var fejkad bifogar han filmsnutten nedan. Bedöm själva (filmen är mycket kort).

Real & Fake-Tripoli Green Square In den Nachrichten 21-22.08.11, NATO Medien Krieg gegen Libyen

Så hur var det egentligen? Fanns det några rebeller på Gröna Torget, det där de sades ha döpt om till Martyrtorget, i förrgår kväll, eller var det hela en ren PSYOPS-skröna? Jag vet inte. Men nog ser filmen ovan skum ut.

Vidare hävdar författaren (och syftar på det sms som alla libyer påstås ha fått, om att Ghadafis styrkor har slagits ut och Tripoli fallit,) att:

By the end of the day, it emerged that all the twitter lies emanating from the criminals in the National Transitional Council were also, unsurprisingly, false. Gaddafi’s sons had not been arrested, and the rebels were not in control of the city.

In the meantime, Lizzie Phelan, Mahdi Darius Nazemroaya and Thierry Meyssan have received veiled death threats from Western media staying in the Rixos Hotel in Tripoli. After the arrival of thousands of NATO/Al Qaeda terrorists, a brief period of chaos ensued in the city.

When many of the mainstream reporters abandoned the Rixos Hotel, Libyan authorities discovered that most of them were CIA and MI6 agents working undercover as journalists.

At present, Mahdi Darius Nazemroaya, Thierry Meysan and other real journalists remain trapped in the Rixos Hotel. Nazemroaya was fired upon by a NATO/rebel sniper when he attempted to place a press sign on top of the Rixos hotel to protect the building from NATO bombardement.

Reporter Lizzie Phelan contacted a friend yesterday to say that she had been threatened by CNN personnel and had been blocked from using facebook and email. (1)

Det här är, om det är korrekt, ett fantastiskt exempel på vad PSYOPS  är och hur sådan går till i vår tid, alltså den verksamhet som Sverige skulle delta i. Inte nog med det, det är rent otroligt om man hotar journalister för att de försöker ge den andra sidans bild av vad som sker, inte bara Västländernas/Natos propagandabilder. Nu tror jag förstås att Gadafis dagar är räknade i alla fall, men varför ljuga och bedra oss?

När Gael skriver följande, om tidigare lögner, så förefaller ju sådana här hot, fullt möjliga:

Surpassing previous mass media fabrications, both in scale and boldness, yesterday morning’s Al Jazeera mise-en-scène will surely go down in history as one of the most cynical hoaxes committed by corporate media since the manipulated pictures of Iraqis topplying Saddam Hussein’s statue after the US invasion in 2003. (1)

För dem som inte var med, eller inte minns, så hyrde man in irakier att se glada ut  när amerikanska soldater rev statyn av Saddam i Bagdad strax efter invasionen i Irak och segerförklaringen. Bilderna, som var väl beskurna, tycktes visa en väldig massa ljublande människor. Senare avslöjades bluffen och de verkliga bilderna visade att det bara rörde sig om en mindre grupp människor.

Det obehagliga med att ha gott minne är att man inte litar på ett enda av de ord som uttalas från USA:s eller Natos sida numer (och idag inte heller på svenska media eftersom även ”vi” krigar just nu), om hur det ser ut i de länder man anfaller och/eller ockuperar. Man vet också att mycket av det förtigs för oss dessutom.

Så vad som är sanningen om Libyenupproret och om vad som skett i Libyen de senaste fem månaderna får  vi nog veta så småningom, men då kommer de flesta inte att vara intresserade längre och många kommer att fortsätta att tro att det  var som det beskrevs i våra media medan det pågick.  För media själva kommer inte att slå upp sanningen lika stort som de just nu slår upp Nato-propagandan. Hur många vet idag hur det ljögs om kriget i f.d. Jugoslavien exempelvis?

Det visades förresten en fejkad film om Syrien på BBC för en tid sedan, som tydligen var tagen i Libanon.(2)

/ Kerstin

Länkar:
1) The Libya Media Hoax: Fabricated Scenes of Jubilation and Euphoria on Green Square, Metro Gael, Global Research, 23/8 2011
2) SYRIA Fake Video Allegedly From Syria With Gun Fire Sounds Added, Security Forces In Black, YouTube 22/7 2011
- Fierce Fighting Continues In Tripoli, Bill Van Auken.counter Currents, 23/8 2011 (Bör absolut läsas av alla intresserade.)

Rekommenderas också till läsning: Third World, Mavera och Nyhetsbanken (länkar till dessa i spalten till höger).

Just nu pågår inte bara ett faktiskt krig i Libyen, utan även ett ömsesidigt propagandakrig vars make vi nog inte sett sedan – ja när? Jag tror just nu inte på någonting som sägs, från något håll.

Men en notis i Aftonbladet fångar min uppmärksamhet idag. Den handlar om vattensystemet i Libyen, som är omkring 300 mil långt och förser libyerna med vatten. Där kan man läsa:

En försvarsanalytiker varnade under uppbyggnaden av systemet…
I tunnlarna skulle skulle kemiska och biologiska vapen kunna förvaras utan att riskera upptäckt. Nato fruktar också (mina understrykningar)  att Gaddafi gömt pansarfordon i tunnlarna under våren.
……..
Längs varje pipeline finns enorma förvaringsutrymmen,
(Kan inte finna notisen på nätet)

Sådana här blänkare brukar vara inledningen till en fullt utblommad propaganda för acceptans i Västvärlden av militära angrepp, kraftigt bomande i det här fallet. Ska vi gissa att Nato förbereder totalt sönderbombande av Libyens vattenförsörjningssystem, om man inte får kontroll över Tripoli ganska snabbt nu?

Blir bra inkomster för Haliburton efter segern dessutom, när Libyens tillgångar ska användas för att ”bygga upp” landet igen, med hjälp av Västvärldens företag och ”hjälporganisationer”, de där i vars fickor mängder av pengar brukar försvinna.

För övrigt har jag inte läst eller hört sådan revolutionsromantisk smörja som Andreas Malms debbattinlägg (1) i AB idag, sedan slutet av 60-talet och början av 70-talet.

/Kerstin

PS: Och just nu hör jag på ekot 15.45 att Nato säger sig berett att stanna kvar i Libyen och att det pågår överläggningar om vad Nato ska göra i Libyen.
Vem hade kunnat gissa det? (2)
/DS

Länkar:

1) Seger igen! Andreas Malm, AB Kultur 23/8 2011
- Fierce Fighting Continues In Tripoli, Bill Van Auken.counter Currents, 23/8 2011
- Kan gömma sig i jättetunnlarna, Ab 23/8 2011
2) Kvartifemekot, P1, SR
- The One Billion Dollar Question: Who Are the Libyan Rebels?Democray Now,24/8 2011