Det är dystert när man blivit så gammal att man att har upplevt ett flertal omsvängningar vad gäller det ”politiskt korrekta”, och har sett hur effektiv massmedia är vad gäller att driva fram de opinioner de vill driva fram.

Jag växte upp i efterkrigstiden, med en far som var starkt antinazistisk och antirasistisk, och även om kriget slutade när jag var ett år så levde jag med det under hela min ungdom.

Direkt efter kriget blev all antisemitism politisk inkorrekt, pga av gaskamrarna, trots att stora delar av det svenska etablissemanget varit antisemitiskt dessförinnan. Istället inträdde en period under vilken flyktingar skulle tas emot med öppna armar och de baltiska flyktingar, som skickades tillbaka till Sovjet, blev en återkommande anklagelse, framför allt från folkpartiets sida, mot den socialdemokratiska regeringen. Men vem hör talas om baltulämningen idag??

Så kom slutet av femtiotalet, och svensk industri ropade efter arbetskraft och började importera sådan från framför allt Finland och Sydeuropa. Snart spreds irritationen över dessa invandrare bland svenskarna, inte för att de tog våra arbeten, för det gjorde de inte, det fanns hur mycket jobb som helst, utan för att de jobbade så in i nordens att de sänkte ackorden för svenskarna. Många av de unga män som kom som arbetskraftsinvandrare hade tänkt sig att slita hårt några år för att sedan återvända hem till Italien, Jugoslavien eller Grekland, för att starta egna rörelser där, men sedan blev de flesta kvar i Sverige, barnen rotade sig här etc. Svenskarna däremot hade tänkt sig orka med sina industrijobb fram till pensionen.

I mitten av 60-talet, när alltfler svenskar började bli riktigt sura på invandrarna, som också satt och pratade för högt på våra svenska barserveringar, gick massmedia ut i en samlad kampanj för att vända svenskarnas attityder gentemot invandrarna, talade om att vi behövde dem, att de tog jobb som vi svenskar inte ville ha, att vi hade dem att tacka för vårt välstånd och man slutade att skriva ut kriminella personers härkomst. Snart hade attityderna förändrats och svenskarnas inställning till invandrarna blev mer positiv.

1973 störtades Allende, och tragedin i Chile, men även miltiärjuntorna i Argentina och i Grekland, ledde till att vi började få politiska flyktingar igen. Massmedia skrev om den verklighet flyktingarna flydde ifrån, om tortyren, om folk som försvann i dessa länder, om lik som flöt upp i floderna. Det var helt klart att det handlade om människor som behövde vårt stöd. Svenska folket var då mycket positivt till att ta emot flyktingarna och många var de som vill hjälpa flyktingarna. Massmedia lyckades alltså vända en tilltagande främlingsfientlighet till den motsatta attityden på fem år.

Den tidens journalister hade antisemitismen, koncentrationslägren och gaskamrarna i gott minne och ville aldrig mer se något liknande. Tiderna var dessutom goda, det fanns jobb åt nästan alla och få människor kände att de hotades av arbetslöshet eller att deras ekonomi kunde rasa samman vilken dag som helst om de blev arbetslösa eller sjuka.

Men så hände något i slutet av 80-talet (1989). Massmedia, inte minst de liberala (DN), började beskriva flykting- och invandrarpolitiken som misslyckad, som dålig, och flyktingar och invandrare som problem. De sades strömma och välla in i landet och kosta oss svenskar ofantliga summor. Bilden man gav antydde att det kom miljoner. Vi kunde läsa stora rubriker i massmedia om invandrarfaran var och varannan dag under flera år. Man skrev däremot nästan ingenting om att de allra flesta flyktingar som kom utvisades så småningom. Svenska folket förstod nu att flyktingarna kom hit i massor, att de utnyttjade våra social förmåner och levde gott på svenska skattebetalares bekostnad och att detta var deras verkliga skäl att komma hit. Kampanjen fortgick under flera år och ny demokrati kunde utnyttja den för att komma in i riksdagen

Några år senare, i början av 1990-talet, kom den stora ekonomiska krisen, den som gjorde massor av människor arbetslösa och nu slog massmedia rekord i smutskastning av flyktingar, invandrare och av invandrar- och flyktingpolitiken. De invandrare och flyktingar som tidigare hade beskrivits som goda, som förföljda, som människor som förtjänade omsorg och vårt stöd, förvandlades i massmedia till varelser som var lata och arbetsovilliga och till människor som man måste ställa krav på, som man måste ta i med hårdare tag emot

Detta eländiga drev mot invandrare och flyktingar, liksom mot politiken på området, pågick under flera år och kulminerade med en förstasida i Expressen (1993), om att kasta ut dem, som bara blev för mycket. Den tystade massmedia för en tid, inga fler hetsjakter på invandrare, flyktingar eller på flykting- och invandrarpolitiken. Men man hade väckt krafter som hade varit sovande under nära 50 år, som nu vädrade morgonluft, och som har fortsatt att verka sedan dess.

Nu börjar det i massmedia igen, och den här gången är det folkpartiet som direkt och öppet leder kampanjen mot våra flyktingar och invandrare. Det ska ställas krav på flyktingar och invandrare, de ska återigen lära sig veta hut och vill de bli svenska medborgare ska de minsann både har lärt sig svenska och känna till vår svenska litteratur.

Och hela tiden handlar det om andra saker egentligen. I slutet av 80-talet handlade kampanjen (som även den gången bedrevs av liberala krafter, men utan att folkpartiet skyltade direkt i den kampanjen) om att skälla på och kritisera den offentliga sektorn och förespråka nedskärningar i denna. Nu handlar samma kampanj mot invandrarna om att rädda folkpartiet kvar i riksdagen, om att utnyttja en tilltagande främlingsfientlighet, gynnad av arbetslöshet och otrygghet för massor av människor, för egoistiska politiska syften.

Klippen på bilden ovan tagna ur tidningar (mestadels ur DN) åren 1991-992.

Skandalkalendern är pinsam, för alla, både för dem på vänstersidan och för dem på högersidan, verkar det som. Häromdagen läste jag ett inlägg på en blogg där bloggaren ställde sig kritisk till Skandalkalendern för att jag inte hade med en ”smutskastning” mot en borgerlig person (kds-aren som försökte infiltrera socialdemokraterna för att få reda på deras valtaktik, som kom in någon dag senare, eftersom jag var upptagen av annat de senaste dagarna). Denne bloggare ansåg att jag försökte få det till att de stackars sossarna är mycket mer förföljda än vad de faktiskt är, jämfört med de borgerliga, och det gjorde kalendern värdelös i stort sett.

Nå, nu efterlyser jag ju tips från besökarna på Skandalkalendern, bara att mejla mig om man anser att jag har missat en ”skandal” eller en ”smutskastning” som man anser borde vara med för balansens skull. Det är inte helt lätt att bevaka alla rikstäckande media alldeles ensam, i synnerhet vissa dagar då man har andra åtaganden och måsten att ta itu med.

Konstigt nog verkar framför allt borgerliga personer var ovilliga att rapportera om smutskastning mot de borgerliga politikerna (har inte fått ett enda mejl om en sådan). Lättare då att misstänkliggöra mina motiv, eller kritisera min tillförlitlighet, eller Skandalkalenderns.

Skandalkalendern har ju den obehagliga egenskapen att inte vara rolig för någondera sidan men av olika skäl, där framför allt de borgerliga liksom har ändan bak hur de än vänder sig.

Mycket oroande dessutom, med något som inte bara kan sorteras in under svart eller vitt!

Någon gång under de första åren av 80-talet, sände en större amerikansk TV-station TV-program från Sverige under en hel vecka, tror programmet hette ”God Morgon America”. Dessa program sändes även i Sverige och de var fascinerande.

De amerikanska journalisterna reste runt i Sverige och rapporterade vad de såg och upplevde och intervjuade en massa svenskar. De hade förstås hört att vi hade ett förfärligt ”högt skattetryck” (högerns favorituttryck) i Sverige och var dessutom vana vid folk i USA som gnällde över skatterna, så de ansträngde sig ordentligt för att få fram skattetrötta och skatteklagande svenskar men de lyckades inte. De gick inte att få en enda vanlig svensk att klaga på våra skatter. Alla försvarade dem och förklarade att vi ju fick mycket för skatterna, att de bidrog till social och ekonomisk trygghet för oss alla, att de var bra för landet.

Dessa journalister kom faktiskt att beskriva Sverige som paradiset på jorden och det lär ha förekommit att amerikaner, på grund av de här TV-programmen, undrade hur man skulle bära sig åt för att kunna flytta till Sverige.

Så länge jag kan minnas har de borgerliga partierna skattegnölat. De har kämpat och kämpat för att få majoriteten av svenskarna att bli ordentligt förargade på socialdemokraternas höga skatter. De har alltid misslyckats tidigare men nu börjar de vinna terräng, och det gör de delvis för att de ändrat taktik, en propagandataktik som de har lärt sig från USA.

Idag vet politiker mycket mer om hur de ska dra sina slipstenar. Samhällsforskare har varit framgångsrika vad gäller att ta fram propagandatekniker som fungerar, ta reda på hur folk reagerar på propaganda, vad de köper eller går på. Man har undersökt och testat olika åsikter, olika sätt att föra fram samma åsikter på, på tesgrupper, och man har framför allt lärt sig en sak: Det går aldrig att kräva och tala för det rakt motsatta mot vad majoriteten tänker och tycker. Det tar tid att förändra majoritetens åsikter, men det går om man beter sig rätt. Man måste nämligen förändra människors åsikter och attityder långsamt, övertyga dem bit för bit – koka grodan långsamt alltså.

Är man mot fri abort ska man inte kräva totalt förbud mot abort utan man ska försöka att få tiden för genomförandet av fri abort nerdragen, bit för bit, tills man slutligen är nere på noll veckor.

Vill man propagera för en högerpolitik ska man inte dra fram de klassiska högeridéerna, som högerpolitiker alltid gjort tidigare, eftersom dessa inte gynnar majoriteten av befolkningarna och det inser de flesta, utan man ska dölja de långsiktigare målen och bara ta fram några få idéer, samt servera dem så att de förefaller lockande och så att de långsiktiga konserverna inte förstås av de flesta. För övrigt ska man låtsas hålla med om majoritetsåsikterna.

Så nu har moderaterna blivit vårt nya arbetarparti. Hur många går på detta tro? Det behövs inte så många procent för att taktiken ska ha lönat sig för alliansen, och bli förödande för majoriteten av svenska folket.

Se även detta inlägg

Folkpartiet vill satsa 10 miljarder kronor de kommande tio åren på forskning om åldrandet för att klara de demografiska förändringar som väntar, läser jag i Sydsvenskan.

Jaha ja, det är väldigt mycket pengar men vad hjälper det? Det förnuftigaste vore att bygga fler serviceboenden för äldre och att dessutom satsa pengar på att föra ut den kunskap om äldrevård som redan finns, till dem som arbetar inom äldrevården. Det skulle spara otroligt mycket pengar åt samhället och dessutom skulle de gamla få mycket trevligare och värdigare liv under sina sista år.

Det finns redan idag så mycket kunskap om de äldre, och om deras behov samt om hur man inte ska behandla dementa äldre, som inte resulterar i någonting och vad är det för vits med forskning som aldrig omsätts i praktisk handling?

Jag kommer att bli fullt nöjd den dag jag blir åttio om personal inom äldrevården kan det som finns att kunna redan idag och som man borde kunna redan nu.

Länk:
Sydsvenskan om Folkpartiets forskningssatsning

Sedan 90-talet har antalet elbehandlingar av psykpatienter fördubblats i Sverige. Allt fler får elchocker när dom till exempel behandlas för depression, säger man i radioprogrammet Front i P3.

Jag känner själv personer som utsatts för denna behandling, och det konstiga är att de har ätit antidepressiva (SSRI) under flera år, och bara blivit sämre, innan man gett dem denna behandling.

Mycket underligt att så många fler är allvarligt deprimerade med tanke på att det nu, enligt en samlad läkarkår, finns så fantastiska mediciner mot depressioner, SRRI och efterföljarna! Vore de så fantastiska som tillverkarna och läkare hävdar, borde vi ju se mycket färre depressioner idag än tidigare – men det gör vi inte. Tvärtom, alltfler ställs på SSRI, ofta flera sorter samtidigt, och alltfler sjukpensioneras på grund av depression – efter att de stått på SSRI och/eller Benso under lång tid! Omkring 1/2 miljon svenskar äter de här preparaten idag.

Men om man måste behandla alltfler deprimerade med elchocker borde det väl, även enligt den läkar- och medicinarlogik vi presenterats tidigare, som säger att om två fenomen uppträder samtidigt måste det föreligga ett äkta samband mellan dem, vara dags att dra en annan slutsats än att SSRI är Guds gåva till mänskligheten. Den här logiken innebär nämligen att det ökade antalet elchocker måste bero på den ökande användningen av SSRI. De båda fenomenen har ju ökat samtidigt. (Se mitt tidigare inlägg om den här logiken)

Länkar:
Front i P3, lyssna till några röster
Mer på Motvallsbloggen om antidepressiva här och här.
Fler inlägg om saken på Gamla Motvallsbloggen: här, här och här.

Under rubriken ”Tyket” på ledarsidan i GP (20/8), ondgör sig skribenten över att Anders Wijkman, i Svenska Dagbladet, har ställt sig kritisk till att man försummar EU-frågorna i valdebatten, eftersom det är i Bryssel många av de viktigaste frågorna avgörs.

Om detta drar sedan skribenten i GP, i suveränt förakt för läsarna, eller på grund av egen total okunnighet, följande harang:

Det är bara en hake i resonemanger. Valet om några veckor handlar om vilka som skall ta plats på just Helgeandsholmen, inte i Bryssel. Att valrörelsen något kantrat över åt svenska frågor framstår inte som helt onaturligt.
Wijkman får ge sig till tåls tills det är dags för nästa EU-val.

Som vanligt, inte en bokstav rätt. Det är faktiskt den kommande svenska regeringen som bestämmer Sveriges agerande i Bryssel framöver, då det är de svenska ministrarna, som i ministerrådet är med och bestämmer EU-politiken, och utan att vi som är kunder i EU ens har lagstadgad rätt att få veta vad dessa ministrar verkar eller röstar för i detta råd. Det parlament som vi får välja representanter till fattar, som alla som känner till saken vet, inga avgörande beslut.

Alltså borde vi ha rätt att få reda på vad en kommande svensk regering ämnar verka för nere i Bryssel då det är minst lika viktigt som, kanske viktigare för oss än, det som svenska riksdagen beslutar om.

En liberal tidning som stödjer den liberala ideologi som säger att frihet är att välja och som förutsätter att den som väljer alltid är totalt informerad, (vilket är förutsättningen till rationella val och bästa tänkbara samhälle enligt samma ideologi), borde kanske ägna sig åt att informera istället för åt att förvirra och dölja vad vårt svenska riksdagsval handlar om.

Nej, boken som jag har läst heter inte så. Den har titeln Åtta år med Reinfeldt. Vad varje väljare bör veta om högeralliansens politik (av Christer Persson, Stefan Carlén, Daniel Suhonen)

Har just läst denna lilla skrift från Ordfront, om högeralliansens verkliga målsättning, vad deras förslag är ämnade att leda till och om hur man försåtligt, och med de små stegens politik, ska lura svenska folket in i det totala systemskiftet, skiftet som kommer att ta oss 100 år tillbaka i tiden.

1: Lova sänkta skatter för alla (fast mest för rikaste). Det ger röster i valet och även i nästa val.

2: Sänk alla ersättningar från socialförsäkringarna, A-kassa, sjukersättning, sjukpensioner etc. Det ger sämre ekonomisk trygghet och leder till att de bättre ställda skaffar sig kompletterande privata försäkringar.

3: Sänk ersättningarna ännu mer så kommer medelklassen att skaffa sig dyrare privata försäkringar. Till slut vill medelklassen inte vara med och betala för de allmänna socialförsäkringarna, som de anser sig inte har någon nytta av. Då får man fler röster på att sänka skatterna ännu mer och måste sänka ersättningarna från de allmänna socialförsäkringarna ännu mer, varvid de fattiga och sjuka förlorar all ekonomisk trygghet och kan tvingas arbeta åt de rika för en spottstyver och dessutom med dubbla jobb för att alls kunna överleva (som i USA, som är modell- och idealland för högern).

4: Höj kostnaderna, på olika sätt, för att vara med i facken. Då kommer dessa att förlora attraktionskraft och fackens makt bryts (vilket även sänkt A-kasseersättning bidrar till), vilket ger större möjligheter att pressa löner och strunta i de anställdas trygghet.

5: Sälj ut kommunala fastigheter och det blir svårare och för dyrt för de fattigare/sjuka/arbetslösa, att få tak över huvudena.

Bara ett lite smakprov, i starkt sammandrag, av vad man kan få reda på genom att läsa den här lilla skriften. Ingen, som inte redan är väl insatt i politiken, borde rösta i höstens val utan att ha gjort det.

Slutligen, även de flesta av oss som inte har stora förmögenheter kan när som helst bli sjuka, invalidiserade eller drabbas hårt av arbetslöshet och vi blir alla gamla, om vi inte dör unga – de allra flesta av oss förlorar alltså stort på alliansens politik, hur lockande det än kan te sig med några hundra mindre i skatt varje månad just nu, det lockbete som ska dölja vad det faktiskt handlar om.

Länk:
Åtta år med Reinfeldt. Vad varje väljare bör veta om högeralliansens politik Ordfronts förlag

Alltså, i ett klassamhälle, eller i vilket samhälle som helst förmodligen, är det alltid en fördel att vara barn till framstående personer, vara släkt med dem på annat sätt eller att ha goda kontakter med sådana.

Nu har en bloggare, enligt Aftonbladet, avslöjat att Mona Sahlins dotter har fått ett bra jobb på ambassaden i Washington, det antyds att mamma Mona har fixat jobbet åt henne och att detta visar socialdemokraternas omoral och maktfullkomlighet.

Som jag försöker göra begripligt i mitt förra blogginlägg, så behövs inte alls några påtryckningar från mamma Mona i sådana här fall, det räcker att kontakterna/släktskapet föreligger. Det räcker med andra människors kryperi alternativt med deras ”klassolidaritet”. Jag tror säkert att Mona Sahlin är oskyldig till det hon anklagas för.

Det vimlar av personer i det här landet, som fått sina poster eller jobb på den här grunden och som seglar högt över sina kompetenstak (därmed inget omdöme om Sahlins dotter, det finns ju personer som är kompetenta för sina jobb även om de fått jobben på oegentligt sätt eller genom rätt kontakter, liksom det finns massor av mycket kompetenta människor som aldrig får de jobb de skulle vara utmärkta för att sköta, bättre än de som sköter dem).

Sedan är det ju underligt, eller bara ytterligare ett tecken på att massmedia kampanjar för alliansen just nu, att Mona Sahlins dotters fina jobb dras upp i massmedia, som vore socialdemokraterna mer nepotistiska än alla andra. Såvitt jag vet är Fredrik Reinfeldts pappa en framstående moderat politiker i någon av förstäderna norr om Stockholm, Carl Bildt, förre moderate partiledaren, gifte sig med Gösta Bohmans, den tidigare ordföranden i samma parti, dotter innan han blev partiledare. Vi kan säkert hitta fler likadana fall inom detta parti, och även inom de andra. Det är med andra ord lite övermaga att hävda, eller implicera att socialdemokraterna är så mycket värre i det här avseendet än moderaterna.

Tillägg 19/8 kl. 02,20: Glömde skriva att Carl Bildt okså är sonsons sonson till tidigare statsministern, friherre Gillis Bildt.

Länk:
Aftonbladet om Mona Sahlins dotter

Jag tror det var under trettiotalet som Gunnar Myrdal frågade sina juridikstudenter hur stora bostäder de trodde att folk i allmänhet hade och dessa svarade att fem rum och kök nog var en normal bostad. På den tiden bodde många vanliga familjer i städerna, även sådana med många barn, i ett s.k. spisrum eller i små omoderna enrummare!

Det var alltså så att överklassen inte hade en aning om hur vanligt folk hade det, och inte heller om hur vanligt folk behandlades, i förhållande till hur överklassen behandlas, såvida överklassen bara inte räknar vanligt folk som människor förstås, vilket nog inte heller varit/är ovanligt. Det har nog inte förändrats sedan dess, dessvärre.

I början av sextiotalet, då jag var en ung tonåring och inte hade samma efternamn som min pappa, som var åtminstone medelklass, och som hade en chefsposition på ett större företag i Södertälje, där jag bodde då, gick jag hos en tandläkare i staden. Jag var van vid att alltid få vänta ganska länge i väntrummet, och jag hade många gånger förundrats över hur somliga, som kom efter mig till mottagningen, ändå kom in till tandläkaren före mig.
Så en dag när jag satt på mottagningen och väntade kom min pappa in i väntrummet. Vi talas vid några minuter innan han blev inkallad till tandläkaren, medan jag, som hade väntat ganska länge redan, fick vänta ytterligare en god stund. När pappa var klar och kom ut igen, stannade han och pratade en stund med mig, vilket tandsköterskan noterade. När jag så kom in till tandläkaren undrade denne hur jag kände XX, varvid jag talade om att han var min pappa. Efter den dagen behövde jag aldrig mer vänta i väntrummet hos tandläkare. Jag blev inkallad direkt när jag anlände!

Den gången insåg jag att folk behandlades helt olika beroende på samhällsklass, eller samhällsposition. Jag, en liten obetydligt tonåring med ett vanligt vedsågarnamn, var ingen man hade anledning att ta hänsyn till. Jag kunde vänta. Det väckte mitt förakt för tandläkaren ifråga och jag bytte snart till en annan. Då var jag 17 år.

Bara några år senare arbetade jag några månader på samma företag som min pappa. Jag hade anställts med provanställning på tre månader på orderkontoret och satt och kontrollräknade fakturor. Tre månader hade snart gått, och jag hade inte fått något besked om jag skulle få stanna på företaget så jag sökte och fick ett annat arbete. I ungefär samma veva kom pappa in på orderkontoret och letade efter en faktura i arkivet. Han stannade vid mitt skribord och utbytte några ord med mig innan han seglade ut ur rummet.
När han hade avlägsnat sig kom min chef fram och undrade nyfiket hur jag kände XX. Min pappa sade jag. Två timmar senare blev jag inkallad till chefen för ekonomiavdelningen, som orderkontoret tillhörde, och fick veta att jag givetvis skulle blir fastanställd och dessutom skulle jag få rejält högre lön om jag ville stanna! Jag tackade nej och började på den andra arbetsplatsen istället. Jag avskydde redan då nepotism, fast jag nog inte kände till det ordet då.

Klassamhällets funktion hade jag redan förstått, som sagt, men ändå begrep jag inte att samhället är uppbyggt på att man har rätt kontakter, smörar för rätt person eller är barn till rätt person. Det förstod jag inte förrän jag blivit närmare 50. Ända till dess var jag dum nog att tro att det var personliga kvalifikationer som gällde och att det var sådana man kom fram på i samhället.

Tillägg 26/8: Glömde ett annat tillfälle där samma sak visade sig. Pappa for ner till Brasilien för att arbeta åt företaget där under några år. I det sammanhanget förklarade hans överordnade chef att jag ju inte fick följa med på företagets bekostnad då jag just hade fyllt 18 år, men, fortsatte han, vi anställer henne om du vill. Tack, svarade pappa, det behövs inte, hon har just slutat på företaget.

PS: Jag trodde att den bruksanda som forfarande rådde i Södertälje på den tiden var helt borta, men döm om min förvåning då företaget, Scania, skickade min mamma en stor blombukett på hennes 85-årsdag förra året. Löjligt nog blev jag riktigt imponerad av denna gest, då mamma ju varit änka efter pappa i femton år.

Tillägg 18/8: Nytt på Skandalkalendern

Att DN degenererat de senaste 15 åren har jag redan konstaterat men när man häromdagen publicerade en debattartikel så tendentiös som den av Magnus Henrekson och Aleksander Perski, då har man krupit en bra bit under det definitiva lågvattenmärket.

DN:s rubriksättare, Magnus Henrekson och Aleksander Perski lyckas tillsammans förvanska 90-talshistorien en bra bit över gränsen för ren lögn. De lyckas tillsammans lägga Persson till last allt elände som hände åren 1985 –2000 och att undvika att nämna det faktum att vi hade en borgerlig regering, med Bildt som statsminister, åren 1991-1994. Det kan man kalla en historielöshet, eller en lögn, av kolofantiska mått.

Under rubriken ”Lågavlönade kvinnor betalar Perssons saneringsprogram”, presenteras de båda författarnas slutsatser sålunda i ingressen till debattartikeln, förmodligen redaktörens text:

”Staten skyfflar över utgifterna på lägre nivåer för att stoltsera med sanerade statsfinanser. Regeringen Perssons stålbad för att sanera statsfinanserna blev ett gigantiskt utslagningsmaskineri. Hög arbetslöshet, många sjukskrivna av stress och psykisk ohälsa blev priset som drabbade kvinnor i låglöneyrken hårdast.

Ganska snart i författarnas egna text, som alltså aldrig nämner att vi hade en borgerlig regering åren 1991-1994, träffar man på följande:

Varför har vi så höga ohälsotal och sjukskrivnings- och pensionskostnader i Sverige – välfärdsstaten nummer ett?
För att ”alla” ska komma med, måste man titta lite närmare på hur de först hamnade utanför. Det började under 90-talet med den ekonomiska sanering som statsminister Göran Persson fått så mycket beröm för.

Men hur var det nu: Jo, Göran Persson blev statsminister i den regering som tillträdde 1994, efter regeringen Bildt, som var den som försvarade kronan in absurdum och som lät de stora företagen rädda sina pengar på medborgarnas och småföretagarnas bekostnad. (Hamilton/Rolander, 1993)
Stålbadet var Ann Wibbles och de borgerligas favorituttryck för de nedskärningar som man ansåg att man borde göra inom offentlig sektor och i välfärdspolitiken, och som man ansåg sig administera med det famösa kronförsvaret. Det var alltså inte Göran Persson som skapade det som författarna påpekar nedan:

Den panikartade reaktionen på en långvarig ekonomisk kris med statsfinanserna i oordning resulterade i en nedbantning av arbetsstyrkan med 424 000 personer i helårsekvivalenter från 1990 till 1994 (Källa: SCB:s arbetskraftsundersökningar). Detta betydde i praktiken att cirka 500 000 personer i den offentliga sektorn och 150 000 i den privata drabbades av reduktioner på hel- eller deltidsbasis. Fortfarande tolv år senare känner vi av efterräkningarna av detta chockartade sätt att rädda den svenska staten från en ekonomisk kollaps.

Regeringen Bildt tillträdde den 4:e oktober 1991 och satt till till 7:e oktober 1994, inte Persson alltså.
Så långt är det riktigt dock, som att vi såg något, dock jämförelsevis beskedligt, krispaket redan innan den borgerliga regeringen trillträdde, som vi, tillsammans med det ännu värre krispaket som Bildt-regeringen serverade oss, fortfarande betalar av på. Det verkliga eländet kom dock med den borgerliga regeringens famösa kronförsvar, då man tillät räntan att rusa upp till 500% istället för att låta kronan flyta mycket tidigare.
Att, som debattförfattarna på DN, skylla detta elände på Persson är fult, eller mycket okunnigt. Men det blir värre:

Man fortsatte saneringen med en del åtgärder som sällan diskuteras offentligt – ansvaret för samhällsekonomin försköts nedåt. Skolan kommunaliserades och vissa delar av sjukvården blev landstingskommunala. Härigenom kunde staten skyffla över de stora ekonomiska problemen på lägre nivåer och samtidigt stoltsera med sanerad ekonomi.

Detta är visserligen en tämligen korrekt beskrivning av vad som skedde, men inte hur eller när det skedde och inte av vem eller av vilka som hade ansvaret för det.

Skolan kommunaliserades 1989, alltså före den verkligt stora ekonomiska krisen, av socialdemokraterna, och med hurrarop från de borgerliga. Skälet som angavs för oss väljare, var decentralisering och kommunalt självstyre, som de borgerliga hade önskat under decennier. Ansvarig skolminister vid den tidpunkten var Göran Persson, så kommunaliseringen av skolan bär han ansvaret för (synd bara att inga borgerliga protesterade).

Kommunaliseringen av skolan kom alltså inte som svar på den stora ekonomiska kris som inträffade under början av 90-talet, som debattartikelförfattarna implicerar, eftersom den beslutades före denna kris. Den kom som en del i en ”liberalisering” (i politisk/ideologisk mening) av landet, som socialdemokraterna, under ledning av Kjell-Olof Feldt, dåvarande finansminister, och de s.k. förnyarna inom socialdemokratiska partiet i spetsen (dit Persson förvisso hörde), påbörjades ett år efter Olof Palmes död och som innebar de avregleringar som de borgerliga partierna hade ropat efter så länge jag kan minnas, av valutamarknaden, av bankväsendet etc. Det var dessa avregleringar som resulterade i de bankkrascher som var början till den stora krisen i början av 90-talet, på grund av att de infördes i helt fel ordning och före skatteomläggningen.

Dessa avregleringar hade inget enda borgerligt parti höjt en enda röst emot således, ingen enda borgerlig ekonom varnade. Tvärtom, de borgerliga var överförtjusta över att socialdemokraterna i stort sett genomförde deras drömpolitik. (Själv undrade jag, medan det pågick, obegripligt som det som skedde var, om det handlade om att efterkomma krav från USA, under hot om sanktioner).

Det är därmed magstarkt att skylla hela den ekonomiska krisen på socialdemokraterna, eller på Göran Persson. Samtliga partier var medvansvariga, och det handlade om en borgerlig politik genomförd av socialdemokrater, fram till hösten1991. Efter det borgerliga maktövertagandet 1991 förvärrade regeringen Bildt situationen bortom allt förnuft.

Den nya kommunallagen som påstås vara orsaken till somliga tråkigheter, som det också talas om i debattartikeln och som överlät alltmer av ansvaret för modborgarna och samhället på kommunerna, började gälla 1992. Den röstades igenom att riksdagen 1991, under den socialdemokratiska regering som då hade Ingvar Karlsson som statsminister, och i stor enighet över partigränserna (Norlin M. 1994, sid 14). Persson kan alltså inte heller i den saken utmålas som ensam ansvarig.

Debattförfattarna fortsätter att vilselda, eller ljuga, vilket de nu ägnar sig åt, och berättar så om hur många som mått dåligt sedan mitten av 90-talet samt fortsätter med:

Regeringen Persson tog inte dessa varningstecken på allvar.
Mellan 1994 och 2004 har antalet sjukskrivningar fördubblats. De har också blivit mer långvariga och andelen sjukdomar orsakade av stress och psykisk ohälsa har ökat dramatiskt.

Jo, det är klart, vad som hände under åren 1991 -1994, som man faktiskt nämner i artikeln, som syns ovan (och som man också kan läsa om i mitt förra blogginlägg), men utan att tala om att det hände under Bildts regeringstid, släpar efter förstås. Inte heller detta kan Persson ensam anklagas för.
Så fortsätter författarna:

Man kan fråga sig varför utslagningen blivit så definitiv. En orsak är bristen på vård för denna ”nya ohälsa”. Företagsvården är bortbantad, primärvården knäar under ständiga omorganisationer och psykvården är både desorganiserad och har för lite resurser.

Inte konstigt att man tvingades spara ännu mycket mer på offentlig sektor med tanke på att Sverige tömdes på resurser i och med kronförsvaret, och då den borgerliga regeringen lånade och lånade och lånade för att klara ekonomin, trots det elände man ställt till, ett lånande som inte kunde fortsätta i all evighet och som socialdemokraterna fick i knät när de åter kom i regeringsställning 1994.

När debattartikelförfattarna kommer fram till 1996, och fortfarande utan att ha låtsats om att det suttit en borgerlig regering med en moderat statsminister åren 1991-1994, låter det då här:

År 1996 blev det ohållbart för den socialdemokratiska regeringen med över en halv miljon arbetslösa och man lovade att reducera talen till 2002, vilket man faktiskt lyckats med. Men tyvärr inte genom att en massa nya arbetstillfällen skapades i Sverige.

Förvisso är inte socialdemokratiska partiet utan skuld till det elände som skapades och som vi fortfarande betalar för men de borgerliga partierna har precis lika stor, om inte en större, skuld till det. Persson har, trots att han inte är världens mest sympatiska statsman och trots sin arrogans, faktiskt fått Sverige någotsånär på fötter igen, efter den ekonomiska störtdykning som avregleringarna (i fel ordning) och senare det huvudlösa kronförsvaret och den borgerliga regeringens hejdlösa upplåning resulterade i.

Så bevare oss för ännu en borgerlig regering och mer av borgerlig politik nu när finanserna äntligen är i ordning igen.

Länkar:
Magnus Henrekson och Aleksander Perski, DN Debatt,
Wikipedia om regeringen Bildt

Böcker:
Hamilton/Rolander, 1993 Att leda Sverige in i krisen. Moral och politik i nedgångstid
Norlin Margareta, 1994, Baklängesrevolutionen