Det var ett tag sedan jag skrev de första delarna av ”min svenska historia – som jag minns den och tycker att jag har upplevt den”. Jag lovade en fortsättning. Det tog ett bra tag men här kommer en bit till:

Det är väl allmänt bekant att vänstern var stark i slutet av 60-talet och i början av 70-talet, i det offentliga samtalet alltså. Vad kom det sig att den dog, för det får man nog lov att säga att den gjorde i början av 80-talet? Jag har förstås inte något slutgiltigt svar på den frågan, men har funderat ganska mycket kring den och tror i alla fall att jag har delar av svaret. Jag var aldrig själv en aktiv del av den här vänsterrörelsen men hade förstås många studiekamrater som var det och ägnade självklart många kvällar åt intensiva politiska diskussioner med vänsterfolk under min studietid.

Vänsterns uppgång och fall
Det som huvudsakligen skapade vänstern och som många ungdomar, kanske framför allt universitetsstuderande, enades kring var protesterna mot Vietnamkriget. Det var landet där USA krigade mot kommunismen, mot det lilla vietnamesiska folket, som stred framgångsrikt men under hårda umbäranden. Protesterna mot Vietnamkriget förde med sig studier av Marx skrifter och en allmän vänstervridning. Demonstrerandet och arbetet för Vietnams folk var intensivt. Det bildades massor av vänstergrupper och dessutom vänstergrupper med olika tolkningar av Marx budskap, den s.k. bokstavsvänstern stred mellan boktstäverna om den rätta tron, om det var Lenin, Trotskij, Stalin eller Mao, eller kanske Castro, som stod för den sanna kommunismen. Diskussionerna gick höga på universiteten och över Vinotinto-pavorna på kvällarna.

Så besegrade Vietnameserna amerikanerna, som tvingades fly från Saigon i en oordnad evakuering i april 1975. Detta, tror jag, var början till vänsterns sammanbrott i Sverige. Man firade segern och gladde sig med vietnameserna som nu hade nått sin frihet, äntligen och efter många år av krig mot Västvärldens kolonialmakter, först mot fransmännen, som de besegrade och drev ut 1954, senare mot amerikanerna. Det dröjde inte länge dock, förrän Vietnam började kriga mot Kambodja (1977-78), där Sovjet stödde Vietnam och Kina stödde Kambodja. Det tror jag var ett hårt slag mot vänstergrupperna i Sverige. Det var ju inte för att Vietnamn skulle bete sig som en angripare som svenska vietnamaktivister hade engagerat sig för Vietnams sak. Besvikelsen i den svenska vänstern blev stor när det här kriget utbröt alltså. Kommunister var tydligen inte så fredliga som man hade trott. Tron på kommunismen började säkert vackla här.

Dessutom hade de borgerliga vunnit valet i Sverige 1976. Svenska folket, som många inom ungdomsvänstern faktiskt trodde stod beredda att göra en svensk kommunistisk revolution, var alltså inte alls så vänstersinnade som delar av studentvänstern hade inbillat sig.

Högern och SAF mobiliserar
1978 bildades så tankesmedjan Timbro (1) som tog hand om borgerlighetens propaganda och hade den uttalade målsättningen att vrida det politiska klimatet i Sverige i en mer borgerlig, högerinriktad riktning. Från det hållet har det formligen vräkts ut borgerligt propagandamaterial sedan dess och så småningom startade man också radiostationer som huvudsakligen riktade sig till ungdomar, som Radio City. (2) Bakom Timbro stod Svenska arbetsgivarföreningen, SAF, numer omdöpt till Svenskt Näringsliv (SN) med gott om pengar att ösa in. Man inrättade dessutom mängder av underorganisationer för att föra propagandan, organisationer som synbarligen är neutrala, som Ung företagsamhet m.fl. (3), men som alla ingår i det stora propagandaprojekt som SAF stod för. Deras verksamheter måste sägas ha varit otroligt framgångsrika.

Miljörörelsens uppgång och fall
Parallellt med vänsterrörelsen hade vi under 70-talet också en stark miljörörelse, som delvis bestod av vänsteraktivister men också av engagerade människor från andra partier, framför allt från mittenpartierna, Centerpartiet och Folkpartiet, som på den tiden var betydligt mindre högerinriktade än idag. Högerpartister lyste dock mestadels med sin frånvaro. Miljörörelsen hade vuxit fram och inspirerats av Rachel Carsons bok ”Tyst vår” (1962) som handlade om hur biocider och andra miljögifter dödade fåglar och andra djur i naturen. Denna rörelse dog väl egentligen efter Kärnkraftsomröstningen.

Jag var aktiv i denna rörelse och var motståndare till kravet på kärnkraftomröstning. Jag menade att etablissemanget, både Socialdemokraterna och SAF, hade sådana kollossala resurser för propaganda att de med stor sannolikhet skulle vinna en sådan omröstning och vad skulle miljörörelsen göra om vi förlorade omröstningen? Då hade ju svenska folket i val sagt att man ville ha kärnkraften och därefter kunde vi ju inte verka mot densamma utan att bli beskyllda för att vara antidemokratiska. Jag menade att vi i miljörörelsen istället skulle fortsätta att mullvada för miljöarbetet och mot kärnkraftsutbyggnaden inom de befintliga partierna för att vinna på längre sikt. Jag fick emellertid inte gehör inom miljörörelsen för den åsikten.

Så kom den allvarliga olyckan i ett kärnkraftverk i Harrisburg 1979 (4) och plötsligt fick antikärnkraftgrupperna gehör hos politikerna, som beslutade att en omröstning om kärnkraften skulle hållas 1980.(5) Det gick som jag hade väntat mig, och för att garantera en sådan utgång inrättade man tre alternativ. Alla var egentligen avvecklingsalternativ, fast de handlade om olika takt i avvecklingen. Jag brukar säga att man hade linje ja, linje jaså och linje nej. Genom att man räknade samman rösterna från linje ”ja” (högerns linje) och linje ”jaså” (S-linjen) fick man majoritet för att köra vidare. Inga fler reaktorer men de som redan fanns skulle användas tills de var utslitna, eller till omkring 2010 och staten skulle vara majoritetsägare (om jag inte missminner mig).

Så var miljörörelsen oskadliggjord. Vi miljöaktivister hade slitit rejält inför omröstningen och när vi förlorade, eller, som somliga kanske tyckte, hade vunnit en halv seger, för nu skulle ju kärnkraften avvecklas i någon obestämd framtid, så fanns det ingen ork kvar så miljörörelsen dog i stort sett.

Det diskuterades också inom miljörörelsen om man skulle starta ett miljöparti. Även detta talade jag emot (jag var dock inte någon framträdande eller viktig person på riksplanet måste jag väl tala om, även om jag var mycket aktiv i vår lokala miljögrupp och var med på en del möten på riksplanet) och av just skälet att det var bättre att ha en tvärpolitisk miljörörelse som verkade för ökat miljömedvetande inom alla partier. Varken Miljöförbundet och eller MIGRI (de två stora miljörörelser som fanns och som hade uppstått efter en splittring) kom att starta något miljöparti. Det gjorde istället folkpartisten Per Gharton, som hade suttit i riksdagen flera år. 1981 såg vi alltså Miljöpartiet födas. Det kom sedan in i riksdagen 1988. Idag har väl detta parti, som var radikalt vad gäller miljön en gång, urartat till att bli ett parti som alla andra, där kohandel och svek mot idealen blivit en del av partiets verksamhet.

(Och här noterar jag något som förstås döljer viktiga skeden i svensk 1900-talshistoria. Varken Miljöförbundet eller MIGRI har några artiklar på Wikipedia. Det var dock ett par ganska stridbara miljöorganisationer på 70-talet och att de inte finns nämnda där döljer det faktum att Sverige hade en mycket energisk och synnerligen aktiv miljörörelse under detta årtionde, som dessutom åtstadkom  en hel del förändringar. Inte underligt alltså att somliga unga miljöintresserade människor idag undrar varför vi 40-talister inte har brytt oss om miljöfrågorna. Det gjorde vi men etablissemanget dödade dessa gräsrotsrörelser som det dödat alla andra folkrörelser under senare delen av 1900-talet. Så var exempelvis inrättande av Naturvårsverket 1967 (6) ett svar på miljörörelsen och på kraven på en mer medveten miljöpolitik. Valfrid Paulsson, den förste generaldirektören för detta verk, agerade dock snarare mot miljön än för den.)

Feminismen urartar och dödas
Feminismen har en lång historia, som jag inte ska gå in på närmare. Bara säga några ord om dess senaste historia. Jag var förstås kvinnosakskvinna, som det hette på sextiotalet när jag var ung. Det handlade om att kämpa för kvinnors rätt i samhället, till fri abbort, till daghemsplats åt alla så att kvinnor kunde arbeta och försörja sig själva och slippa vara bereonde av sina äkta män, eller av att skaffa sig sådana. Det handlade om kvinnors  möjligheter att forska och om att avancera på arbetsplatserna, om lika lön för lika arbeten.

(Här var jag exempelvis med och bildade Forum för kvinnliga forskare i Göteborg, men drog mig ganska snart ur eftersom jag vid den tiden var ensam med ett litet barn och inte hade möjlighet att vara aktiv på kvällstid.)

I början handlade den akademiska feminismen, som man nu började kalla kvinnokampen efter amerikanskt mönster, om att kvinnor borde ges samma möjligheter att forska som män hade, nu när vi var lika många på grundutbildningen ungefär. Argumentationen var att kvinnor kunde se sådant som män inte såg, just för att vi hade andra samhällserfarenheter än män. Så långt var jag med. Men gradvis övergick den här idén i det jag kom att kalla ”livmodermystiken”. Det blev så väldigt speciellt att vara kvinna så ingen enda man kunde åstadkomma vad kvinnor kunde, kunde se vad kvinnor såg och de kunde heller inte förstå, ens om vi förklarade det för dem. Jag reagerade mot den här glidningen, som handlade om att vi var så speciella, och det gjorde jag för att jag såg biologismen stå på lur bakom den här attityden.

Högern tog snart över problemformuleringsprivilegiet på området och höll med: Visst, kvinnor var väldigt speciella och de borde inte bli som män, som de ju försökte bli, hävdade nu borgerliga kvinnor med Timbros benägna medverkan och understöd. Istället för att kämpa för att kvinnor skulle bli som män, eller för att de skulle ta över makten helt, skulle man erkänna kvinnors särart och uppskatta dem för vad de var. I denna uppskattning, anade man, ingick inte betalningen för utförda sysslor utan den syftade istället till att kvinnor skulle förbli vid den kvinnliga lotten, göra vad de var biologiskt mest lämpade för – ta hand om barn, ja och passa upp och vårda frisk man också förstås – och nöja sig med lägre löner och uppskattningen för detta.

Arbetsgivarföreningen anställde snabbt i huvudsak kvinnor för att föra fram detta budskap och för att slå mot sina jämställdhetssträvande systrar – för mycket god betalning dessutom. Så var feminismen oskadliggjord.

Nu kallas vi som hyser samma åsikter i saken som vi alltid gjort, och som kvinnokämparnas förgrundsgestalter hyste, för ”gammelfeminister” och påstås inte passa i en ny tid, fast det i själva verket är förra sekelskiftets kvinnofälla man motar in oss i igen. Samtidigt har man ställt kvinnor mot kvinnor och även yngre kvinnor mot äldre kvinnor och därmed dödat kvinnorörelsen. Ingen kamp lyckas om de kämpande splittras. Det vet alla som kan något om politik, om sociala förhållanden och om hur propagandanslipstenen ska dras, och de kunskaperna köper sig de penningstarka, som aldrig varit så penningstarka som idag.

Fortsättning följer (fast jag vet inte när)

/Kerstin

Länkar:
1) Timbro, Wikipedia
2) Radio City, Wikipedia
3) Ung företagsamhet, Wikipedia
4) Harrisburgolyckan, Wikipedia
5) Kärnkraftsomröstningen, Wikipedia
6) Naturvårdsverket,Wikipedia
- Min svenska historia III (Dagens inhumana människosyn), Motvallsbloggen 29/8 2009

Övrig rekommenderad läsning:
- Så funkar den, arbetslinjen, Ett Hjärta Rött
- Dags att avliva myten om den socialdemokratiska välfärdsmodellen? Utredarna

Jordbruksverket tänker införa en ny föreskrift om ”bevarandesorter och amatörsorter av köksväxter”. Vid en ytlig genomläsning kan man tro att den nya föreskriften innebär en förbättring för bevarandet av gamla sorter. I själva verket är det tvärtom. Jordbruksverket försvårar bevarandet, eftersom de tar bort en regelförenkling, som infördes i Sverige 1998. Resultatet kan bli att hundratals gamla sorter av köksväxter kommer att upphöra att existera.

Enligt EUs regler måste alla frösorter som säljs vara med på EUs gemensamma sortlista. För att komma med på sortlistan krävs ett ansökningsförfarande med en omfattande dokumentation av sortegenskaper inklusive resultat från minst två års försöksodlingar. Att på detta sätt få en frösort registrerad som officiell EU-sort kostar mycket, men det är ju inget problem för de multinationella utsädesföretagen, som har stora inkomster från försäljningen av sina patenterade frösorter och som ofta dessutom säljer de bekämpningsmedel som dessa spannmåls- och grönsakssorter är anpassade till.

Tyvärr passar de kommersiella frösorterna inte särskilt bra för odling i liten skala, som i köksträdgårdar och på kolonilotter. Där vill man oftast inte använda de bekämpningsmedel som de kommersiella odlarna använder, och den som vill får inte, eftersom det krävs utbildning och licens för att använda dem. Det visar sig också att utan exakt avpassade givor av konstgödsel så växer grönsaker av de kommersiella sorterna dåligt.

För att i någon mån ta hänsyn till detta har EU medgivit att även ”traditionella” sorter ska få odlas och säljas, om de registreras på en särskild lista, naturligtvis med tillhörande registreringsavgifter. Men ett litet företag som säljer kanske hundra fröpåsar av varje gammal sort per år har inte möjlighet att betala för denna registrering. Därför blev det protester när dessa regler skulle genomföras efter att Sverige blivit medlem i EU. Sverige och Jordbruksverket ska ju stödja  ”biologisk och odlad mångfald”. Så hittills har det varit kostnadsfritt att registrera traditionella svenska och importerade frösorter om de bara säljs i småförpackningar för amatörbruk.

Nu är det slut med avgiftsfriheten. Den tionde november går remisstiden ut för de nya regler från Jordbruksverket som ska införas redan den första januari 2011. Avgifterna har satts så högt att många sorter som har odlats i minst 100 år kommer att försvinna ur handeln, det blir förbjudet att sälja dem. Och odlas en sort inte längre så kommer den att dö ut. Detta sker samtidigt som bibehållandet av en mångfald bland de odlade växterna är viktigare än någonsin.

Klimatförändringen har redan börjat och Peak Oil inträffade förmodligen 2009. Vi vet inte vilka sortegenskaper som kommer att behövas i framtiden med ett annat klimat och mycket höga oljepriser.

/Dan Gmark

Länkar:
- Bloggen Cornucopia
- Runåbergs Fröer
- Jordbruksverkets remisser
- Jordbruksverkets remissbrev

Tillägg 8/11 kl 14.35
Svar på kommentarer av Jan Wiklund och Björn Nilsson:

Förra gången, på 90-talet, tvingades Jordbruksverket införa regler för fröhandel i Sverige som var mer liberala än i andra länder i Europa. Detta skedde efter en kamp som också fick genomslag i media. Det är därför knappast en slump att Jordbruksverket, och bakom dem Jordbruksdepartementet, denna gång valt att försöka få igenom sina nya regler med extremt kort remisstid (tre veckor, senare förlängt med tre dagar) och extremt kort tid tills reglerna träder i kraft. Nu i november har de svenska fröodlingarna skördats och fröna tagits om hand. Fröfirmorna håller på att beställa de frösorter som de importerar från utländska odlingar. I januari börjar de nya reglerna gälla, och de sorter som inte har tillräcklig dokumentation för att de ska kunna registreras måste då förstöras.

Det är knappast heller en slump att formuleringarna i förslaget till förändring av de svenska reglerna är skrivna på ett vilseledande sätt, så att man ska tro att det innebär en förbättring för odlare och fröhandlare. Denna gång ska EU-reglerna genomföras så snabbt och dolt att ingen opposition hinner organiseras. Vem, utanför en liten entusiastskara, tänker på grönsaksodling i november? När vi sedan, i mars-april, börjar leta efter våra gamla favoriter i frökatalogerna, så finns de inte. Och då kommer myndigheterna att hänvisa till ett EU-direktiv som är omöjligt att ändra och till fröfirmorna som inte brytt sig om registreringskravet.

Den svenska livsmedelsproduktionen står inför stora utmaningar i framtiden. Några små fröhandelsföretag och ett stort antal entusiaster över hela landet har sett som sin uppgift att bevara odlade växter som inte anses lönsamma idag, men som har egenskaper som kan visa sig nödvändiga i en förändrad värld. Ja, odlingen av ”udda” köksväxtsorter kommer naturligtvis ändå att fortsätta, som en mer eller mindre illegal, underjordisk (sic) verksamhet.

Om Jordbruksverket och Jordbruksdepartementet tog sin uppgift på allvar skulle de stödja dem som vill bevara den genetiska mångfalden i odlingslandskapet. Nu försöker de i stället sabotera deras verksamhet.

/DS

Länk:
“We are part of the solution to global warming”, Nordbruk

Tillägg 2, från Kerstin:
Ännu ett exempel på hur myndigheter och politiker genomför förändringar så att beslutsfattandet ska märkas så litet som möjligt och så att människor varken ska förstå vad som är på gång eller hinna protestera (Se Motvallsbloggen 15/10 2010). Vart tog demokratin vägen?

Så får då Europas eliter testa hur det är att leva utan att kunna flyga som skottspolar mellan kontinenterna och hur viktigt tåget kommer att bli i framtiden.

Undrar om de kommer att lära sig något, drabbas av några insikter?

/Kerstin

Länkar:

- Isländsk vulkan stoppade Europas flyg. svt 15/4 2010

Såg ett program i kunskapskanalen ikväll, om peak oil. Somliga menar att vi redan har passerat denna punkt och att det är mer än hög tid att börja förändra våra sätt att leva. Andra ställer sitt hopp till teknologin, som kommer att lösa alla problem. De är övertygade om att det finns obegränsade mängder olja nere i jorden, och att det bara handlar om att ta fram effektivare utvinningsmetoder, samt att dessa kommer att utvecklas.

Samtidigt fick vi höra i programmet att även prospekteringarna har avtagit eftersom man hittar så lite ny olja och det saknas finansiering för mer prospektering.

Så, vad väntar den dagen oljan blir dyrare, för det blir den givetvis ju mindre sådan som finns att tillgå. Det krävs egentligen inte så överdrivet stor fantasi för att förstå hur det kommer att se ut i en oljebristframtid och hur fruktansvärt det kommer att bli om vi inte ställer om innan dess eller om vi inte tvingar våra politiker att vidta rätt åtgärder. De kommer nämligen inte att göra det frivilligt och till en början kommer de sämre ställda i våra samhällen att bli ännu sämre ställda. Politikerna kommer med stor sannolikhet dessutom att föredra att starta krig om de minskande resurserna, ja de har redan gjort just det egentligen, och därmed slösa bort en massa olja på produktion av vapen och massdödande istället för att agera förnuftigt.

Det dystra är alltså att inga politiker är beredda att verkligen ställa om våra samhällen och våra produktionssätt, som man borde ha börjat göra redan på 70-talet när de första varningarna kom. Ännu dystrare är att den utveckling vi sett de senaste 30 åren går stick i stäv mot det som måste göras om det hela inte ska sluta i en total katastrof för hela mänskligheten.

Den globalisering som nyliberaler är så förtjusta i är i ljuset av det faktum att vi nått peak oil rena galenskapen.

1) Vi slösar ofantligt på den olja som finns kvar genom att vi håller på att frakta allting runt hela jorden. Ta bara en sådan sak som att man skickar runt slaktdjur och det kött dessa producerar mellan en mängd länder innan de kommer tillbaka till oss för konsumtion. Det kan knappast finnas värre slöseri med resurser. Varor ska produceras så energisnålt som möjligt och så nära konsumenten som möjligt.

2) Vi slösar otroligt med den olja vi har kvar genom att tillverka allsköns meningslösheter med och av den, varor och skräp som ingen behöver. Vi behöver inte ta hem all mat i plastpåsar. Vi behöver inte förpacka allting i krympplast (vem17 har bett om gurka i krympplast exempelvis?). Vi behöver inte tillverka en massa leksaker i plast. Ja listan över allt det vi inte behöver och definitivt inte borde tillverka av plast kan göras ofantligt lång.

3) Man flyttar just nu ut produktion från Europa och USA till Asien och dit där arbetskraften är som billigast. Sedan fraktar man varorna runt hela jorden för konsumtion. Med detta gör man två ting:

a)    dels gör man sig av med produktionsresurserna i Europa och USA, förlorar industrierna, maskinerna etc

b)   Dels förlorar man kompetens i Europa och USA, gör sig av med de kunskaper som krävs för att producera en massa varor. Så den dagen man inte längre kan tillverka våra konsumtionsvaror i Kina och frakta hit dem, finns det inga eller alldeles för få människor kvar här som kan ta över och producera dem nära konsumenterna.

Den galna globaliseringen

De globalisering som betraktas som så genial just nu, om man inte tänker längre än näsan räcker, är fullständigt förödande på lite sikt alltså, och inte på så speciellt lång sikt dessutom. De mest optimistiska talar om att vi har 30-40 år på oss innan oljan blir så dyr att man inte längre kan använda den som man gör  idag och till dess hinner vi trolla fram något annat. Problemet är att det där andra inte låter sig trollas fram, det måste arbetas och planeras fram. För att få det där andra måste det satsas, måste resurserna styras i en helt annan riktning än nu och ingenting tyder på att den s.k. marknaden kommer att fixa den saken även om somliga teknikromantiker och nyliberala ekonomer tror det. Det räcker nämligen inte med tro här, det krävs att man ser sanningen i vitögat och det krävs agerande för att anpassa samhällena till en annan och helt annorlunda verklighet. Ingenting tyder på att våra styrande har detta klart för sig. Folk i allmänhet är troligen betydligt mer medvetna om det här än de styrande eliterna – som är de som förlorar mest på en omställning av samhället till ett lågenergisamhälle.

/Kerstin

Länkar:
- Dokument utirån: När oljan tar slut, Kunskapskanalen 7/4 (repris 9/4)
- Peak Oil News
- The End of Peak Oil Denial, Energy & Capital
- Peak Oil Crisis – the End of Cheap Oil. The Peaking Of Wolrd Oil Production
- Peak oil man shifts focus to peak price demand, Reuters
- What You Need to Know about Peak Oil, Omninerd

- faesta.The Foundation for the Economics of Sustanability, D. Korowicz

I kommentarer till mitt tidigare inlägg har ämnet energisparande i allmänhet och lågenergilampor i synnerhet kommit upp. Om detta finns mycket att säga, men här är till en början min kommentar till kommentarerna.

EU har påbjudit att de vanliga glödlamporna inte längre ska få säljas. I stället ska vi använda lampor som drar mindre energi i förhållande till ljusutbytet. Jag har testat halogenlampor som är fyra gånger dyrare än standardglödlampor, men ändå tycks ha kortare livslängd, där jag provat dem. Led-lampor har jag bara testat i ficklampor och pannlampor och där är de överlägsna allt annat. Tyvärr finns de ännu inte i en utformning så att de kan ersätta glödlampan i en vanlig skrivbordslampa eller takarmatur.

Återstår att använda de kvicksilverladdade s.k. lågenergilamporna. Tyvärr har de kortare livslängd och sparar mindre el än vad som sägs i reklamen och med tanke på detta är de alldeles för dyra. Orsaken till det höga priset är, att samtidigt som EU tvingar oss att köpa dessa lampor, så har samma EU infört skyddstullar för att hålla uppe priset på de lågenergilampor som importeras. Därmed har vi den situationen att det inte i första hand är miljön, utan de europeiska företagen i belysningsbranschen, som tjänar på detta påbud för ”energisparande” från Centrakommittén, förlåt EU-kommissionen.

/Dan Gmark

Länkar:

- Maud Olofsson blandar ihop elektricitet, energi och ekonomi till en enda röra, Motvallsbloggen

– Wikipedia om lågenergilampor och priset på dem

- Wikipedia om halogenlampor