Ibland måste man glädja sig åt livet också, trots alla världens eländen. Jag ska alltså inte skriva om Israels politik eller om palestiniernas situation idag. Kan inte låta bli att nämna dock, att jag såg filmen på TV ikväll, dramatiseringen om de engelska, totalt oskyldiga pojkarna som såldes till amerikanerna som Al Qaida-anhängare och vad de råkade ut för, före och efter att de hamnat i Guantanamo. Det var ingen vacker bild man fick av amerikanska soldater och förhörsledare, för att uttrycka det mycket milt, ja inte av de engelska heller. Jag ska alltså inte tala om eller tänka på att ”våra” modiga svenska soldater numer samarbetar med folk av det där slaget i Afghanistan, och hjälper dem att ta fångar. Tänker jag på den saken blir jag så rasande att jag varken kan äta eller sova. Men vi ska förstås luras i att våra svenska soldater är mycket bättre och gulligare, det försöker man få invånarna i alla länder att tro om de egna soldater som skickas ut i de moderna kolonialkrigen. Ofta lyckas man lura en stor del av dem. Jag är ledsen, men jag gör mig inga illusioner om den saken.

Det fanns en tid när man hade anledning att vara stolt över att man var svensk, som när svenskar inte krigade, i Vietnam och den svenska regeringen, liksom de flesta svenska partierna, ställde sig kritiska till Amerikas angreppskrig i Sydostasien.

I det stora finns det inte mycket man kan glädja sig åt i världen alltså, men i det lilla finns det små ljuspunkter. Så, idag försöker jag glädja mig över att jag har fantastiska tagetes i min trädgård. Jag fick plantorna av mina trevliga grannar i våras, och fick veta att det var två sorter, en låg och en högre sort. De högre utvecklade sig till tagetes av en kaliber jag aldrig har skådat. De är omkring 75-80 cm höga och blommorna är stora som rejäla dalior. Så här ser de ut just nu, de små och de stora, och det är fullt av knoppar på plantorna också:

Såna här små solar i trädgården ger en lite livsglädje – trots allt.

Jag är inte ensam, noterar jag, om att vara lite lat vad gäller att blogga nu under högsommarmånaden. Just nu njuter jag alltså av sommaren. Tar en och annan promenad (fast alldeles för få och alldeles för korta sådana), sitter i trädgården och njuter av mina blommor, vid en kopp kaffe, eller läser en trevlig bok. Men blir jag ofantligt inspirerad så skriver jag ett inlägg, så någon total sommarpaus tar jag nog inte även om det kan bli lite glest mellan inläggen ytterligare några veckor framöver.

Hoppas ni har en lika skön sommar som jag har. Man måste koppla av världens eländen ibland också – för att orka leva och hur det nu är, man lever bara en gång.

Jag blir aldrig riktigt klok på våra tornseglare (får väl lov att börja kalla dem det istället för det innötta ”tornsvala”). De första åren annonserade de sin ankomst väldigt tydligt och med intensiva skri-konserter över huset under flera dagar. De senaste åren har de flyttat in så tyst och stilla att vi trott att holkarna inte varit befåglade. Så plötsligt, alltså först i slutet av juni, ser jag en tornseglare flyga in i en av holkarna. Då kikar jag lite noggrannare på holkarna. Det finns en liten springa mellan holkarna och taket och ibland kan man se att något rör sig i holkarna genom att de avtecknar sig mot ljuset från springorna. Då kunde jag konstatera att båda holkarna har invånare. Har ingen aning om sedan hur länge de ”bott” där, ingen aning om om det är en ruvande fågel som ligger där eller om det är ungarnas rörelser som jag ser mot ljusspringan. Gissar att det inte är det, för de borde inte vara fullt så stora än. Och nu har jag sett tornseglare flyga in i båda de holkar som varit ”befåglade” ända sedan vi satte upp dem. (Vi har fyra uppsatta, men av för oss obegriplig anledning faller de andra två tydligen inte i smaken. I en av dem häckade talgoxar förra och förrförra sommaren och den fjärde tycks alla fåglar sky. Mycket märkligt.

En höst för några år sedan kunde jag dessutom konstatera att tornseglarna var kvar och matade ungar långt efter att de, enligt min tidigare föreställning, hade flyttat söderut igen. Jag har alltid sagt att de kommer och börjar häcka omkring 1-10 juni, beroende på vädret, och ger sig iväg igen omkring 20 augusti. Men förrförra året konstaterade vi att de var kvar och uppenbarligen matade ungar så sent som några veckor in i september. Det kan ju ha handlat om dåligt väder så att kullarna var sena det året förstås.

Vi har alltså delat hus med fyra tornseglarpar under mer än 30 år (där vi bodde tills för fem år sedan), och för det första har de alltid flyttat in under stort ”stoj”, har vi trott i alla fall, och dessutom har vi inte sett ett enda spår av dem efter 20:e augusti – något enda år. Bara att konstatera således, att det är mycket jag inte vet om de här fåglarna och deras levnadsvanor och villkor.

För övrigt är vårens stora fågelkonserter slut för i år. Nu hörs nästan bara ängsligt pipande från några småfåglar, vars ”identitet” jag inte känner. Koltrasen sjunger inte längre och nu samsas ett antal hanar i trädgården. Inga kontroverser mellan dem längre om var den ene eller den andre bör befinna sig. En av dem, hanen som brukar sitta i den gamla halvdöda eken, är lite speciell eftersom han inte är så rädd för oss. Han kan komma framskuttade mot mig, när jag sitter i en stol på gräsmattan och komma mig så nära som bara någon dryg meter. De andra däremot flyger omedelbart iväg när jag kommer ut i trädgården.

Det känns lite vemodigt att det nu dröjer ett år tills vi får njuta av deras fantastiska konserter igen. Och ju äldre man blir, desto osäkrare blir det om det kommer något mer tillfälle att höra dem.

Småfåglarna har bråda dagar dock. Häromdagen hittade jag det här lilla boet, byggt av strån och hundhår (det vita i boet) på marken nedanför den stora lärken utanför vår köksingång. Har ingen aning om vilken sorts fågel som har byggt det, om det låg där på marken för att det blivit plundrat av ekorrar eller av andra fåglar, eller om det bara hade tjänat ut. Men ett fint lite bo är det.

Eftersom somliga (av en av kommentarerna att döma) inte förstod vad jag skrev i mitt förra och förrförra inlägg om utrotning av räv så ska jag upprepa slutsatserna, och orsaken till att vi måste se till att skydda räven från utrotning, inte utrota den, som regeringen just gett sin välsignelse till:

I verkliga livet har vi ofta att göra med långa kedjor av orsaksamband. Så här ser det ut vad gäller förekomst av räv:

Ju färre rävar desto fler sork och rådjur. Ju fler sorkar och rådjur, desto fler fästingar. Ju fler fästingar desto fler borrelia- och TBE-smittade människor. Ju fler smittade människor desto mer mänskligt lidande. Ju fler smittade människor desto dyrare sjukvård. Ju fler fästingbitna människor desto fler antibiotikakonsumenter. Ju fler som äter antibiotika desto större risk för antibiotikaresistenta bakteriestammar. Ju fler antibiotikaresistenta bakteriestammar desto fler allvarliga konsekvenser får diverese sjukdomar, desto sjukare människor, och i slutänden desto fler döda i sjukdomar som tidigare gick att bota med antibiotika.

Sammanfattning: Färre rävar = fler sorkar och rådjur = fler fästingar = fler borrelia- och TBE-sjuka människor etc.

Som Barry Commoner sade i boken Cirkeln sluter sig (originalet utgivet 1971): Allting hänger ihop med allting.

Men vad spelar människors i allmänhet hälsa för roll i jämförelse med rika uppkomlingars lycka att få leka prickskyttar på halvtama fasaner!

Våra rundvandringar om området på nätet ger dessutom vid handen att jägarnas organisationer inte vill väcka djurrättsaktivister och deras vrede. Jägarna ska helst gynnas i tysthet, på alla andras bekostnad. Därav förordningens kryptiska formulering kan vi förmoda.

Jag citerar den igen:

Till skydd för småviltet återinförs en bestämmelse om att årsunge av rödräv får jagas hela jaktåret. En kontinuerlig och konsekvent predatorkontroll ger en lokal positiv effekt på tillgången på övrigt
småvilt.

Från 1:a juli är det alltså tillåtet att börja utrota de rävvalpar som just lämnat lyan, skjuta dem eller fånga dem i fällor och skjuta dem i dessa. Förordningen kan inte förstås som annat än en beställning från godsherrarna att få utrota räven för att de ostörda av naturen ska kunna ägna sig åt prickskytte på halvtama fasaner.

En annan av de stora vinnarna i sammanhanget, om vi utrotar räven, är det medicinindustriella komplexet, som tjänar storkovan på fästingavskräckande medel för hundar. De kostar mig, med mina tre hundar, omkring 2.000 kr/säsong. Pengar som hundägare kunde använda till roligare saker förr.

Man kan inte låta bli att undra över hur mycket godsherrarna har betalat till moderaternas partikassa för den här nya förordningen? Numer börjar det ju bli vanligt även i Sverige (efter mönster från USA) att de rika köper sig de lagar de önskar sig. Dessa mina misstankar kommer att kvarstå tills vi får en lag om skyldighet att redovisa ekonomiska bidrag till partierna, hur stora de är och varifrån de kommer.

PS: Till er som är under 35 och som tror att det alltid har varit så här: Det har det inte. När jag var barn lekte vi alltid ute på somrarna och sprang i högt gräs, barbenta och i sandaler, utan att få en enda fästing på oss. Jag var 22 år innan jag såg min första fästing. I början av 80-talet kunde jag plocka bort 5-10 fästingar sammanlagt på mina tre/fyra hundar under en hel sommar. Förra vårens första skogspromenad med en av mina hundar ledde till att jag plockade av honom 47 krypande fästingar en timme efter hemkomsten.

Den enes död de andres bröd – och vi vet ju vilka som får stå för döendet och vilka som får brödet.

Lasse Strömberg undrade, i en kommentar till förra inlägget, vad ett ”jaktår” är. Frågan föranledde lite utflykter på nätet, så nu vet jag det. Det är detsamma som ett kalenderår. Ska vi gissa att ordet ”jaktår” valts i förordningen (se citat i början av förra blogginlägget), för att inte dra uppmärksamhet till det faktum att man just beslutat att jägare får börja skjuta/döda räv nu 1:a juli, men bara årsrävar, vilket innebär två till fyra månaders rävvalpar så här års och sedan kan de fortsätta att skjuta räv året om och att regeringen, med den här förordningen, egentligen möjliggjort/lagliggjort total utrotning av räven.

Dessutom har jag nu förstått, att det där ”småviltet” som ska skyddas från räv visserligen skulle kunna vara hare, men nog egentligen handlar om de fasaner och rapphöns som godsherrarna föder upp, fåglar som alltså blir halvtama och som de sedan sätter ut för att skjuta prick på tillsammans med sina kunder, eller i goda vänners lag – en imponerande ”sport” får man ju säga. Det är väl lite genant att tala klartext om detta i förordningen, kan man tänka.

Ordet ”småvilt” förefaller alltså valt för att dölja att det egentligen handlar om skyddande av de ekonomiska eliternas intressen och hobby, fågeljakten på godsen, som hotas av räven. Jag har tidigare inte hört att fågel kallas ”småvilt”. De fina herrarna sitter/står nog sällan på pass i timmar för att få skjuta en hare eller två.

Nu när golf har börjat bli lite av var mans sport, eller i varje fall den välbärgade medelklassens sport, så är det, som de flesta redan vet, jakt på någon herrgård eller i någon slottspark som blivit överklassherrarnas statusmarkör numer ett och på sådana ställen kan de ägna sig åt att skjuta halvtama fasaner, som varken är så krävande eller tålamodsprövande. Det är alltså under jakten på herresätena de får vara ifred för pöbeln idag. Tidigare ägnade de sig åt golfandet i trygg förvissning att de inte skulle träffa på kreti och pleti på golfgreenerna.

Förordningen är väldigt finuerligt skriven eftersom den i praktiken gör total utrotning av räven laglig, utan att detta står skrivet i svensk lag eller förordning. En lag som gör det skulle möjligen kunna strida mot EU:s bestämmelser om skydd för faunan i Europa, men det kan också vara så att även EU struntar i rävarna. Jag har sökt information på nätet om vad EU säger om jakt på rovdjur, men EU är nu inget under av öppenhet så jag har inte lyckats finna något om den här saken på nätet. (Numer vet vi ju aldrig riktigt vilka lagar vi lyder under.)

Läser man lite mer om jakt på rovdjur i Sverige finner man att regeringen bara talar om lämpligt skydd för och bibehållandet av björn, järv, lo och varg, men inte något om att man också bör värna om räven. Detta innebär att det är helt OK för varje godsägare, som så önskar, att utrota räven inom sina domäner.

Lasse Strömberg skriver följande i sin kommentar till förra inlägget om rävjakt:

Själv irriterar jag mig på alla rävfällor man ser överallt i skogarna. Räven har ju inte en chans. Den går in i fällan och börjar äta av åteln, och sedan får den sitta där livrädd till dess jägaren kommer med revolvern, öppnar en lucka i taket på fällan och skjuter rävstackarn med revolver.
Det kan knappast kallas jakt.
I mina trakter är räven numera utrotad, mycket tack vare rävfällorna.
Det borde vara förbjudet med jakt via fällor. Djuren är nämligen chanslösa!

Enkelt som en plätt alltså, att utrota räven, och synnerligen vidrigt. Vad gäller räven kan nu ingen enda människa gnälla om dödande av boskap dock, som många gör vad gäller varg, eller att man inte vill ha rävar i skogen för att man är rädd för dem. De hotar varken boskap, människor eller hundar och är i princip ofarliga för andra husdjur också.

Även lättare att skjuta varg, som vi bara ska ha 200 stycken i landet
Numer är det inte heller så farligt eller besvärligt att skjuta varg. Om varg antas komma att skada tamdjur och inte låter sig skrämmas får de skjutas. Jaha, och vem ska i efterhand, då vargen är skjuten, bevisa vilket som var fallet, skott utan anledning, eller skott i lagenlig ordning? Dessutom har regeringen bestämt att det räcker med 200 vargar i landet.

Alla dessa lagar om hur jakt på rovdjur får bedrivas tycks skrivna för att inte strida mot EU-bestämmelser om bevarande av rovdjursstammar och/eller för att inte framkalla naturvårdsintresserade personers protester, samtidigt som de i praktiken ska ge vem som så önskar rätt att skjuta varg, björn, lo, och räv. Och räven har i praktiken inte något lagskydd alls från 1:a juli i år, även om lagen talar om ”årets rävar” vad gäller jakt hela året.

För överklassens höga nöje skull ska resten av svenskarna på landsbygden, eller i villaområden i städernas utkanter, tvingas leva med mängder av rådjur som förstör deras trädgårdar och odlingar och alla som sätter sin fot utanför en asfaltkant tvingas ta mycket större risker att bli fästingbitna och därmed också större risker att drabbas av borrelia och TBE.

Överklassen tar bit för bit tillbaka makten över allting i Sverige. Deras nöjen får inte begränsas av någon som helst omsorg om andra människors intressen, nöjen, hobbies eller hälsa.

PS:
I mina trakter har rådjursstammen decimerats de senaste åren. En jägare vi talade med häromdagen menade att det var vildsvinen, som ökat enormt i antal de senaste åren, som tog rådjurskiden. Så kan man bita sig i svansen som jägare, för vildsvinen är också en jaktbar djurart som många jägare värnar om.

Det är ju bra om svinen decimerar rådjursstammen men till skillnad från räven som rådjurspredator, som inte gör oss något ont, så är vildsvinen ännu värre marodörer vad gäller odlingar än rådjuren. Där vildsvinen dragit fram är allting förstört. Får man in dem i trädgårdslandet eller i potatislandet en natt kan man möjligen tacka dem för att de harvat upp hela landet, men man har fått betala för tjänsten med förlust av allt man hade i landet. Så jag föredrar definitivt räven som predator, både vad gäller att hålla nere rådjursstammen och smågnagarpopulationerna och därmed att minska antalet av fästingarnas värddjur.

Länkar:
– Rovdjur, Regeringskansliet
– Regler om skyddsjakt, Naturvårdsverket
– Vargstammen får inte växa längre, AB
– Sverige anmäls till EU-kommissionen, Jinges blogg
– Rovdjursmotståndare samarbetar med högerextremist, SR

Läser i Aftonbladet att regeringen har gett tillstånd för jakt på räv i juli men en koll på en sida från Regeringskansliet ger vid handen att:

Till skydd för småviltet återinförs en bestämmelse om att årsunge av rödräv får jagas hela jaktåret. En kontinuerlig och konsekvent predatorkontroll ger en lokal positiv effekt på tillgången på övrigt
småvilt.

Förordningen träder ikraft 1:a juli 2009.

Jaha, och vilket ömmande småvilt talar man om? Sork, råttor och möss? Vilka jägare är intresserade av jakt på dessa smådjur, eller på vilket sätt eller för vem är det positivt med en ökad tillgång på sådana? För att inte tala om hur stor risken är att rävar med ungar blir skjutna innan ungarna klarar sig själva, vilket måste betraktas som djurplågeri.

Man kanske kan gissa att det i själva verket handlar om jägaroro för att räven tar en del rådjurskid också och håller nere rådjursstammen, även om stapelfödan för den är smågnagare. Men både gnagare och rådjur har förökat sig så att de är ett rent gissel. Förr tyckte jag att rådjur var fina och söta. Idag betraktar jag med dem avsmak och som en slags jätteråttor. Dels är de för många, dels för orädda, dels äter de upp grönsaker och blommor i trädgårdarna, dels ställer de till en massa trafikolyckor men framför allt härbärgerar de en massa fästingar och hjälper, liksom smågnagarna, till att föröka upp dessa smittbärande och blodsugande eländen.

Rävens viktiga insatser i naturen, och för oss människor
Vore man inte redan van vid den här regeringens otroliga inkompetens på alla upptänkliga områden skulle man riva sitt hår. Nu suckar man bara och konstaterar att här har vi ännu ett område som regeringen klampar in i som elefanter i en porslingsbutik och utan att förstå vilken skada de åstadkommer.

Det är så här nämligen: När rävskabben kom till landet, för sådär en 25 år sedan, slogs mycket stora delar av rävpopulationen ut av skabben. Inom vissa områden dog så mycket som 90% av rävarna. Stammen har sannolikt inte hämtat sig än då skabben fortfar att slå ut många rävar.

Utslagningen av rävarna ledde till att smågnagare, exempelvis skadedjuret sork, förökades upp ordentligt (och här hjälper EU-s jordbruskregler till dessutom), liksom att rådjurens antal ökade lavinartat. Båda dessa djurarter är värddjur för fästingar, som alltså fått mycket bättre levnadsbetingelser och som ökat lavinartat de senaste 25 åren. Sorken är dessutom bärare av borrelia, sjukdomen som numer många människor drabbas av varje år pga fästingbett, en sjukdom som kan få ödesdigra konsekvenser om den inte botas i tid, med antibiotika, vilket inte alltid blir fallet då den i initialskedet kan vara svår att konstatera för den drabbade. Dessutom sprider fästingar i vissa områden TBE, en allvarlig sjukdom med ibland dödlig utgång. I vissa delar av landet (huvudsakligen norr om Daläälven) sprider sorken dessutom sorkfeber, som inte heller är någon trevlig sjukdom.

Det faktum att läkare (framför allt privatiserade sådana, men även läkare på många kommunala vårdcentraler) numer drar sig för att ta prover utan skriver ut antibiotika, för säkerhets skull, istället för att kontrollera om patienten verkligen har borrelia, kommer dessutom att innebära ökad risk för att det uppstår antibiotikaresistenta borreliastammar så småningom, inte bara ökad risk utan vi kommer garanterat att få sådana så småningom, frågan är bara hur lång tid det tar. Idag har vi uppskattningsvis 5-10.000 fall av borrelia på människa varje år och dessutom ett stort antal fall bland våra husdjur.

När nu rävpopulationen alltså borde vara på väg att återhämta sig och vi borde vara tacksamma för det då den gör en viktig insats i naturen, inte minst för oss människor, eftersom smågnagare utgör en stor del, troligen den största, av deras föda, då bestämmer sig regeringen för att den ska få skjutas året runt, att antalet rävar ska hållas nere alltså.

Men som sagt, man blir inte längre förvånad, för maken till inkompetent regering har jag aldrig skådat förr, så ofantligt oförutseende, och jag har ju sett ett antal sådana. Den förra borgerliga regeringen var inte dålig heller – på att vara inkompetent, men den här tar priset då nästan allt den tar sig för är rent vanvett.

Länkar:
– Regeringen skapar ökat utrymme för jakt och viltvård, Regeringskansliet
– Flyttfåglar som spridare av Borreliasmitta, Umeå Univ. Pressmeddelande
– Se upp för vampyren!, Icakuriren
– Antal TBE-fall fortsätter att öka
– Borrelia den vanligaste leddjursöverförda sjukdomen i Sverige – ca. 10.000 drabbas varje år, Medical Link 3W AB
– Sjukdomsinformation om sorkfeber, Smittskyddsinstitutet

Lycka är att sitta i trädgården i gryningen och lyssna till koltrastens fantastiska morgonkonsert. Det har jag gjort en stund nu.

Jodå, till min stora glädje sitter han där igen, i den halvdöda eken, och sjunger och sjunger. Dessemellan skuttar han omkring på gräsmattan och kalasar på daggmaskar och annat smått och gott som han hittar. Ibland, när jag kommer ut slår han en trudelutt för mig, där på gräsmattan, som för att hälsa på mig.

Vad han faktiskt gör vet jag förstås inte, men han är ganska orädd för mig. Häromdagen satt jag i en stol då han kom nedflygande till gräsmattan, så hoppade han fram mot mig, stannade omkring en meter framför mig, iakttog mig noga några ögonblick, flög så upp på ett stängsel vid sidan om mig, drillade några strofer och fortsatte sedan att leta mask på gräsmattan. Det känns som om vi är lite goda vänner, koltrasten och jag. I varje fall är jag hans vän.

/Kerstin

Idag kom den första tornsvalan (tornseglaren). Den cirklade tre varv runt huset på låg höjd, en ensam sådan. Vi fick bråttom att dra fram stegen och riva bort silvertejpen, som vi klistrade för öppningarna i våra tornsvaleholkar med i höstas, för att inte talgoxarna skulle flytta in i holkarna, som hänt tidigare år.

Blir spännande att se om vi ser fler tornsvalor i morgon. Hur som helst så är den första tornsvalan ett tecken på att högsommaren är här. Det finns glädjeämnen trots allt, även om man inte kan leva på dem.

Fast den här sommaren är inte vad de tidigare varit i vårt hål i skogen, det sörjer jag lite över.

De senaste fyra somrarna har vi haft ett koltrastpar boende i vår delvis nerrasade lagudgård. De båda koltrastarna har skuttat runt på gräsmattan och samlat ätbart och blivit ganska orädda för oss. Hanen har suttit på en av de döda grenarna i vår gamla halvdöda ek och kvintilerat hela våren och sommaren, både morgnar och kvällar och på dagarna stundvis.

I år är ingenting sig likt på koltrastfronten, till min stora sorg. Det sitter ingen koltrast och sjunger i eken längre. Det bor inget par i ladugården i år. Istället har vi tre koltrasthanar som inte kommer överens om var revirgränserna går. De har fullt upp under dagarna att jaga bort varandra och sjunger väldigt sparsamt både på morgnar och kvällar. På dagarna sjunger ingen av dem alls. Jag saknar min gamla koltrasthane så ofantligt. Han och jag var liksom kompisar. Han satt där i eken och sjöng, jag visslade korta stumpar som han försökte härma och lyckades riktigt bra ibland.

Så ingenting i världen varar för evigt, inte ens koltrastens sång- och levnadsvanor är desamma år ut och år in.

Tänk så djupsinnig man kan bli ibland:

För ett par veckor sedan stod jag, påbyltad täckjacka, i min helt snövita trädgård och tänkte att om bara några veckor kommer jag att sitta i min gräsgröna trädgård, klädd i bara en T-shirt.

Nu sitter jag här, klädd i T-shirt, i min gräsgröna trädgård, tittar på mina spirande rabatter och tänker på att för bara några veckor sedan var hela trädgården snövit.

Dags att förbereda sig för den snabbt analkande hösten alltså.