I en av kommentarerna, från Klas, till mitt tidigare inlägg: Extremhögern går framåt i Europa – precis som väntat, fick jag en länk till en sida om nyliberalism, ”Marknadskraften.com”. Siten uppdateras inte sedan 2003. Redaktionen för denna site bestod av Johan Norberg, Kristian Helde, Mats Ekelund, Mattias Svensson, Joel Viksten och Erik Herbertson, som tydligen gemensamt stod för artiklarna på siten. Alltså kallar jag dem fortsättningensvis för Norberg & Co. Jag får väl anta att de fortfarande står för vad som skrivits på siten, eftersom den står kvar och någon fortfarande betalar för domännamnet.

Här fick jag, för första gången, en klar och redig framställning av hur det liberala drömsamhället ser ut, nämligen som Hong Kong.

Norberg & Co sammanfattar sin ståndpunkt med att: ”Kolonins hela existens kan sammanfattas i Milton Friedmans klassiska ord i ett TV-program: ”If you want to see capitalism at work – go to Hong Kong!”. Hong Kong och dess historia beskrivs sedan i så rosenröda ordalag på siten att man kan tro att det handlar om en reklambroschyr för området, en skrift avsedd att locka både turister och investerare, och sannolikt har en stor del av materialet till artikeln också hämtats från sådana skrifter. Det vimlar av dem på nätet och deras innehåll är ofta till förvillelse lika artikeln på ”Marknadkraften.com”.

Hur ser nu detta fantastiska och nyliberala Hong Kong ut enligt Norberg & Co?
1) Det ideala nyliberala/libertarianska samhället behöver inte ha allmän rösträtt och det bästa är om befolkningen struntar i politik, för risken är stor, förstår man, att allmän rösträtt och politiskt engagerade människor hindrar utveckling och ekonomiskt framåtskridande:

En bidragande förklaring var koloniformens statsskick. Avsaknaden av allmän rösträtt gjorde att intressegrupper inte organiserade sig för att lägga beslag på den växande kakan, samtidigt som den brittiska kontrollen garanterade att regimen inte överträdde sina befogenheter. Ett system som ger liknande resultat som en begränsad stat styrd och kontrollerad genom allmän rösträtt och en stark konstitution.

Folkets ointresse för politik bidrog också till möjligheten av den begränsade staten. De flesta hade flytt från Kina och ville nu bara vara i fred från politiken och sköta sitt eget. Och det var precis vad de fick.

2) Idealsamhället karaktäriseras vidare av frånvaro av statlig statistik (som ju kan avslöja sådant som regimen inte vill ska komma fram, fast så ser inte Norberg & Co saken):

Ett unikt uttryck för Cowperthwaites radikala liberalism var att han under sina år vägrade att hålla Hong Kong med någon offentlig statistik om ekonomi och levnadsvillkor. Det kunde inte vara statens uppgift ansåg han, och det skulle bara utnyttjas av de krafter som vill använda politik för att justera siffrorna och ekonomin åt något håll!

Eller för dem som ville förbättra människornas levnadsvillkor kanske – och det vill uppenbarligen ingen liberal göra:

3) Idealstaten bör dessutom vara i avsaknad av allmän och gratis skolundervisning, eller om det trots allt finns sådan, så bör den ändå ha minimalt med resurser:

Under de mest expansiva åren var grundskolorna privata, privatfinansierade och utan skolplikt. Efterhand började staten subventionera de behövande för att på 70-talet göra grundskolan obligatorisk och skattefinansierad. Nu är cirka 20 procent av skolorna privatägda. Resurser har sparats bl a genom skola i skift; en enda skola kan användas av två till tre olika uppsättningar elever under olika delar av dagen. Universiteten är statliga, men mestadels avgiftsfinansierade. Behövande får subventionerade lån.

4) Dessutom har idealstaten Hong Kong, sägs det på siten, inga arbetsmarknadsregler eller regler för hur arbetskraften får/kan behandlas och nästan inga skatter:

Det fanns inga bidrag, eget arbete var enda vägen till ett bättre liv, och det fanns inga minimilöner eller regleringar som hindrade folk från att arbeta. De icke statligt privilegierade fackföreningarna var svaga och lönenivån sattes i förhandlingar på företagsnivå. Den stora folkmängden och de minimala skatterna gjorde att det fanns ett överflöd av billig arbetskraft. Samtidigt var denna arbetskraft mycket rörlig över den lilla kolonin.

Här kan man ju ana att Hong Kongs framgångar till inte ringa grad beror på en hejdlös utsugning av den arbetande befolkningen, men det försvinner nästan bland alla rosendoftande utsagor i artiklen, och anses nog, sådär lite vid sidan om, ha varit en nödvändig förutsättning för framgångssagan.

Ja Hong Kong, liberalernas/libertarianernas drömstat, utmärks i stort sett av frånvaro av all statlig omsorg om människornas levnadsvillkor och allmänna välfärd, men de sämre ställda, som för övrigt bara syns i marginalen i artikeln, får ändå viss sjukvård.

Principen är att de som kan ska köpa sin vård på marknaden, låginkomsttagare får subventionerad vård. Hälften av sängarna är statliga, och står för en tiondel av de offentliga utgifterna.

Staten gör dock lite ”småinsatser” här och där:

INFRASTRUKTUR 
Staten står för posten, vägar, hamnen, flygplatsen och en järnväg. I privat regi hittar vi bl a elektricitet, gas, telefon, telegraf, järnväg, vägar, bussar, spårvagn, färjor, telefoner och hamnterminalerna.

Dessa försyndelser mot liberalismens ideal, att allt ska ske genom privata initiativ, har Norberg och Co ingenting att säga om. Man får anta dock, att det är illa att det är på det här sättet. Som tur är är området tämligen litet varför infrasystemet inte är gigantiskt till sin omfattning och därmed inte heller så dyrt. Men trots detta avsteg från idealet så är det ändå så att:

Högsta inkomstskattesatsen är 15 procent, majoriteten betalar ingen alls. Man har också haft regressiva inslag, skatten har avtagit vid högre inkomster för att stimulera arbete (min understrykning). Det har inte funnits någon källskatt, så folk har fått hela sin lön och har sedan betalat in själva till staten. Företagsskatten är ungefär lika hög. Konsumtionsskatterna är obetydliga.

Jaha, och varför är det bättre att man betalar in skatten själv? För att det finns fler möjligheter att fuska? För att det alltid ger mer skattegnöl bland folk?

Men Hur var det egentligen i Hong Kong?
När jag läste den här artikeln, av Norberg & Co, kände jag inte alls igen den historia jag till och med minns en del av själv, även om jag minns den från mediarapportering under åren. När jag var ung var Hong Kong långtifrån något idealsamhälle i våra medvetanden. Det var då en brittiskt kronkoloni utan eget styre. Det producerades en massa skit där, visste vi alla, plastprylar av dålig kvalitet, och arbetarna hade det eländigt, precis som i de andra av Asiens utsugna stater.

Dessutom ringde en annan klocka när jag läste den här propagandaartikeln: Hade man inte allvarliga upplopp och protester i Hong Kong någon gång på 60-talet, tyckte mig minnas att jag läst/hört något om sådana. En kontroll visade att jag mindes rätt. Så låt oss ge en annan och inte lika rosenröd eller totalt statsfri historia om hur Hong Kong kunde bli framgångsrikt, för visst har det varit just framgångsrikt, precis som de hårt statsreglerade s.k. asiatiska tigrarna. Men den försiktiga början av framgången, då när man producerade mest skräp, uppnåddes på bekostnad av många människors liv och hälsa.

Några rader i Norberg & Co:s artikel är förstås helt riktiga. Hong Kong var starkt utarmat efter andra världkriget, under vilket området var ockuperat av Japan, vilket påpekas. Men det var inte något himmelrike före kriget heller. Läser vi boken A concise history of Hong Kong, av John M. Carroll får vi bl.a. veta att Storbritannien inte hade någon social politik för Hong Kong.:

In 1935 the government conceded that the ”struggle for existence i Hong Kong was ”very severe” and that it would soone have to provide some sort of subsidized housing. Corpses were frequently abandoned in the streets, the families too poor to arrange for proper burials; the government reported more than thirteen hundred corpses in 1937 alone.
…
…neither government nor management paid much attention to the welfare of workers… most workplaces were dangereous and overcrowded.

Men det förstås, kvinnorna hade full rätt att prostituera sig så Hong Kong hade ett överflöd av lyckliga horor vid den här tiden. Kvinnorna gick det alltså ingen nöd på, får man väl anta!!

Så kom kriget och ockupationen, som varade mellan 1941 och 1945, förbättrade förstås inte situationen i Hong Kong. Mer än halva befolkningen flydde. Återuppbyggnaden var inte lätt. Carrol skriver följande om saken:

Recovery was not easy, but David Mac Doughall’s interim military administration, which managed the colony for eight months, did a remarkable job of restoring order by setting price controls, providing emergency food supplies, and restoring the fishing industry (min understrykn. sid 129).
….
The speed of Hong Kong’s postwar recovery helped restore confidence in British rule, especially compared with the suffering during the Japanese occupation. (s. 130)

En hel del regleringar och aktiva regeringsåtgärder för att komma igång efter kriget igen alltså. Men det kom också krav på slopande av diskrimineringen av kineserna och på kinesiskt medinflytande i styret av Hong Kong. Det blev inte mycket av den saken då emellertid.

Sedan kommer det avsnitt i Hong Kongs historia som Norberg & Co betonar alldeles särskilt, fast de tämligen snabbt glider över arbetarnas eländiga levnadsförhållanden, även om det framgår i deras text att de anser dessa full acceptabla, eftersom det handlade om icke-regleringar.

Efter 1949 tog inbördeskriget i Kina slut. Nu formerades två kinesiska stater, Peoples Republic of China /Kommunistkina med Mao Zedong som ledare och Republic of China med Chian Kai-sheks Kou-mintangregering på Taiwan. Nu kom det många rika flyktingar från framför allt Kommunistkina till Hong Kong, just det som Norberg & Co skriver om. Det var affärsmän och andra drivande rika personer som snabbt startade nya företag i Hong Kong. Så här finns ingenting att invända mot alltså.

Men så kommer fler invändningar:
Av de stora mängder av flyktingar som kom var många fattiga och det resulterade i oorganiserade kåkstäder där människor bodde i usla skjul. En brittisk missionär som kom till Hong Kong och levde med dessa flyktingar/bosättare :

recalls how hard life could be for these refugee families, in which many of the women were embroiderers. Even though they worked ”from dawn to dusk,” these whomen ”could not earn enough to feed one person. (sid 145)

De hade bara enkla oljelampor och det frestade på kvinnornas ögon att sitta och brodera i dåligt ljus, så flera av dem var nästan blinda vid fyrtio års ålder och ”even young children ”sat for all those hours trying to earn their rice.
Detta var de lyckosamt oreglerade arbetarnas lott. Friheten fanns inte för alla alltså. Den frihet som Norberg & Co talar om är så uppenbart den rika elitens frihet inte de arbetande människornas frihet eller rätt till anständiga levnadsvillkor.

Men 1953 utbröt en väldig eldsvåda i ett fattigområde, som resulterade i att 58.000 personer förlorade sina bostäder. Redan ett år tidigare hade myndigheterna emellertid börjat bygga ”bättre” bostäder åt de fattiga, helt enkelt för att fruktade uppror från deras sida (s. 145)

historian David Faure argues that Shek Kip Mei (området som brann: min anm.) provided and ideal excuse fot the colonial government, which, under preassure from the Colonial Office, had wanted to introduce public housing but faced opposition from the Chinese elite (s 145)

Så här har Norberg & Co helt rätt, det fanns gott om fattiga arbetare som kunde betalas hur låga löner som helst. Det var ju bra för de rika företagarna. Men trots de rika kinesernas protester:

the government’s public housing scheme developed into a massive resettlement program run by the new Resettlement Department and accompanied by an expansion of eductation and medical services. The British, Chinese, and American governments all contributed to the housing scheme, once again showing Hong Kong’s geoplotical position.

Norberg & Co tycks dock uppfatta dessa program som allvarliga och negativa avsteg från den sanna liberala vägen, där var och en får klara sig bäst han kan och ingen samhällsservice bör förekomma.
Carrol forsätter sin beskrivning av situationen:

Although more than 30% of Hong Kong’s population lived in government housing by the 1960s, these new resettlement policies revealed how Hong Kong remained well behind the rest of the industrialized world in terms of social welfare. The tiny, overcrowded apartments in the new public housing units were often little better than the squatter huts they were designed to replace. Elsie Tu recalls how the rooms in these ”rabbit warrens” averaged only 120 square feet for a family of five and 86 square feet for smaller families. Small children ”were counted as half persons” and were allocated only 12 square feet each. A flat consisted of square or oblong rooms, with concrete walls, without decoration, and with neither kitchen nor bathroom. Coocking was usually done on the narrow verandahs that surrounded each block. (s 146)

Toaletterna var gemensamma och alldeles för få.

Så nej, jag missminde mig inte. Levnadsförhållandena för stora delar av Hong Kongs befolkning var usla på 60-talet. Kronkolonin må ha varit en fri dröm för rika företagare, men knappast någon livsdröm för människor utan tillgångar, som dessutom inte ens hade någon utbildning, eftersom någon allmän sådan inte fanns vid den tiden. Den hjälp de fattiga kunde få, om de hade tur, kom från privata välgörenhetsorganisationer. Sådana brukar höjas till skyarna av liberaler. Det förstår man. Dels ger välgörenhet de utövande en känsla av självbelåtenhet: ”se här hur generös jag är”, dels behöver ju ingen, som inte har lust vara med, bidra med en enda krona till välgörenheten. För dem som blir beroende av sådan blir livet ett helvete emellertid, eftersom välgörenhet är mycket otillförlitlig, kommer slumpmässigt, uteblir vid andra tidpunkter, vilket gör planering för framtiden omöjlig. Hela livet blir en jakt på frivillig hjälp, en krona här, en skvätt välling där, en förhoppning om hjälp vid sjukdom och total ovisshet, i värsta fall, om man ska få ett mål mat i morgon.

Upploppen 1966
På grund av problem i Kommunistkina kom stora mängder flyktingar i början av 60-talet. Befolkningen ökade med många hundra tusen. Nya ”bosättare” byggde sig skjul att bo i och det uppstod nya kåkstäder överallt i Hong Kong:

By 1964, almost 500.000 squatters were living in hillside shacks or rootop huts. With crowded housing, extreme gaps in wealth, poor working conditions, lack of political representation, and the prevalence of government corruption, especially in the police force, it is not surprising that riots would occur in the spring 1966.

Nya uppror utbröt året efter. Inte konstigt, skriver Carrol:

Lower labour costs in Taiwan and South Korea had encouraged fears of unemployment and dislocation, half of the population was under twenty-one and 13 percent of youth fifteen to nineteen years old were in school. Some 12 percent of these students were enrolled in pro-Beijing schools, where they were inspired by the Cultural Revolution and by the anti-imperialist movements around the world.

En strejkstart 1:a maj 1967, utvecklade sig till stora protestdemonstrationer där demonstranterna krävde att britterna skulle ut och vevade med Mao-flaggor. Man byggde barrikader, satte eld på bilar och bussar. Protesterna spred sig till andra områden i kolonin. Man kastade bomber och massor av människor arresterades, varvid protesterande krävde deras frigivning. Somliga av demonstranterna begick allvarliga brott, ja rena mord utfördes på avskydda personer. Hundratusentals, ibland någon miljon människor deltog i demonstrationerna. Vänsterpressens propaganda uppmuntrade demonstranterna, regeringstrogna media försökte med motpropaganda.
Först fram emot september kunde man börja se slutet på upploppen, då polisen, som slog tillbaka hårt, hade stängt ner demonstranternas, ”sambandscentraler”.
Majoriteten av Hong Kongs befolkning föredrog emellertid, säger Carrol, det brittiska styret framför Kommunistkina.
Men:

The disturbances also prompted demands in Britain and Hong Kong for the colonial government to improve labor relations, foster a sense of belonging, improve communications between government and people, and expand education – not in the least so that youths would not be so vulnerable to political indoctrination.

Det var inte bara solsken i Hong Kongs historia alltså. De här upproren skulle komma att fungera likadant i Hong Kong som revoltungarna i Europa under mellankrigstiden, och revolutionen i Ryssland, fungerade vid tiden för andra värlskrigets slut i Europa. Här inrättade då USA Marshallhjälpen, av ren rädsla för massorna, att Västeuropa skulle göra revolution och bli kommunistiskt, som Sovjet. Stora massor av människor kan nämligen inte besegras om de slår sig samman och låter sin frustration och ilska över olidliga levnadsförhållanden och ojämlika levnadsvillkor få utlopp i vad som närmast liknar krig mot överhet och ekonomiska eliter. Alltså måste man dels se till att förbättra levnadsförhållandena för människorna, dels se till att de gavs ”rätt” utbildning, en som inte resulterade i att de föll för vänsteridéer.

De här upproren skulle resultera i det som Norberg & CO inte gillar, att regeringen började satsa på en offentlig sektor i större skala. Den man som Norberg & Co höjer till skyarna, finansministern i Hong Kong (1961-1971), John Cowperthwaite, var visserligen en övertygad liberal som ansåg att affärerna sköttes bäst av affärsmännen, organiserade likafullt ett ganska omfattande offentligt välfärdsprogram.

Contrary to the common view of Hong Kong as a laissez-faire capítalist paradise, however, the government played an increasingly critical role in Hong Kong’s economy in the 1960s and 1970s. The 1967 disturbances convinced senior officials in Britain and Hong Kong that they would have to improve social conditions if they intended to maintain British rule i Hong Kong, especially given the anti-imperialistic rhetoric coming from China during the Cultural Revolution, from other British colonies, and even from within Britain. The Star Ferry riots (1976: min anm) had revealed the discontent generated by social and economic conditions, while the disturbances of 1967 had shown how this discontent could fuel political tensions.
………
The main engineer of the Hong Kong government’s new positive non-internvetion’ policy was John Cowperthwaite, financial secretary from 1961 to 1971- Unlike his contemporaries in Britain, Cowperthwaite believed that the economy was best left to businessmen and that government should intervene as little as possible. Still, he felt that government had an obligation to provide public works,public education, medical services, and housing to those truly in need.
(sid 160)

Så jo, under hans tid steg lönerna med 50%, och antalet fattiga sjönk från omkring 50% till 15%. Men ändå, menar Carrol, lyckades Cowperthwaite försena införandet av allmän och gratis grundskola och förhindra en plan för en vidare välfärdsreform, sådant som pension och försäkringar till arbetare. Fortfarande var levnadsförhållandena usla för många i Hong Kong.
Fri grundskola skulle inte införas förrän 1971 (primary level och secondary level först 1978). 1971 tillträdde en ny guvernör, MacLehose, fd diplomat, som ivrade för välfärdsprojekt. MacLehose byggde nya områden med affärer och modern social service och skapade rekreationsområden. Hans nya finansminister Philip Haddon-Cave, expanderade regeringsbudgeten med mer än 50% och den skulle sedan bara stiga och stiga. Och som Carrol skriver:

MacLehose also happened to be in Hong Kong during a period of remarkable economic growth. By the late 1960s, Hong Kong had all the ingredients for a successful economy: strong trade networks and a solid industrial base, a modern banking system, good public services, and a relatively educated workforce.

Det här var alltså en lite annorlunda historia om Hong Kongs framgångar. Den handlade i själva verket inte alls om hur företagarnas möjlighet att starta företag utan krångel, eller om att deras frihet att behandla sina anställda som det behagar dem, ger ekonomisk framgång av det slag vi sett i Hong Kong. Den handlar inte alls om att usla löner ger stor rikedom eller kraftig ekonomisk uppgång för en stat. Så förhåller det sig nämligen inte.

Det var alltså inte en tillfällighet att Lehose fick uppleva denna ekonomiska uppgång i Hong Kong. Vi har i historien åter och återigen sett hur statliga satsningar på social trygghet för befolkningen, på byggnation och infrastruktur har gett samhällsekonomin en rejäl skjuts framåt och möjliggjort vidare (privat) industriell och teknologisk utveckling. Vi har sett exakt samma sak i hela Europa, efter andra världskriget, och de flesta av våra svenska, åtminstone hittills, största och mest framgångsrika företag har staten och skattebetalarna att tacka för sina framgånger, på grund av att staten satsat på områden där dessa företag fått sälja sina produkter och kunnat utveckla dem.

Jag skulle gärna vilja se ett exempel på att ett land, eller en stat, har lyckats skapa den ekonomiska och teknologiska utveckling som ex. Hong Kong gjort de senaste 40 åren, och som även Japan, Taiwan, Syd Korea, med avgjort reglerade och statliga inblandningar i samhällets företagsamhet, har gjort, utan några statliga satsningar. Ge mig ett enda exempel på ett land som på så kort tid som alla de asiatiska tigrarna, och Hong Kong, skapat en så snabb ekonomisk tillväxt och en så hög levnadsstandard alltmedan staten har betett sig så som Norberg & Co anser att en stat ska göra för att nå ekonomisk och teknologisk framgång? Jag har inte hört talas om en enda. Ibland borde verkligheten få komma med i bilden också.

Vad sedan gäller Hong Kong (men även de asiatiska tigrarna) så hade de inte kommit så värst långt och inte haft så stor användning av sin billiga arbetskraft och sin frihet att driva sina arbetare som slavar, om det inte hade funnits villiga och köpstarka konsumenter i Västvärlden, människor med höga löner och goda möjligheter att köpa deras varor.
Norberg & Co glömmer, som alla nyliberaler, att det inte är det minsta lönsamt att producera något om det inte finns folk som har pengar nog att köpa vad man producerar. Man må som företagare ha tillgång till hur billig arbetskraft och hur billiga råvaror som helst, vara hur fri som helst att starta företag, finns det inte människor någonstans, med högre löner än dem man betalar sina egna underbetalda anställda, då tjänar man inte pengar som företagare. Det hade helt enkelt inte funnits något land att exportera till om alla människor i hela världen hade suttit och broderat, eller stått i en fabrik 10 timmar/dag, 6-7 dagar i veckan och inte fått ihop mer än att det räcker till mat. Och inte finns det någon köpkraft på månen heller.

Länkar:
– Markadskraften.com, Johan Norberg & C0 (Tillägg 20/6 2012: Denna artikel har nu tagits ner från nätet, visar det sig när ja försöker läsa om den. Ska vi gissa att den inte är lika imponerande idag, med tanke på kapitalismens ständigt återkommande kriser.)
-A Concise History of Hong Kong, John M. Carroll
– Hong Kong/ Wikipdia

Läs även:
– Ekonomikommentarer, om maffiavälden

Studio ett idag var faktiskt riktigt fyndigt hopkommet, fast jag vet inte om journalisten , som satte ihop programmet, hade den saken klar för sig, om sammansättningen av inslagen var medveten eller en ren slump.

Först kunde vi höra ett inslag med en ung kvinna som berättade om varför hon gick med i en nazistisk gruppering som 16-åring, som hon numer har hoppat av. Hennes berättelse handlade om känsla av utanförskap, om dåligt självförtroende, något som nazistgruppen hjälpte henne över. Dels fann hon gemenskap i gruppen, dels gav den henne självförtroende.
Hon berättade vidare om den stockkonservativa kvinnosynen inom partiet. Kvinnor skulle stå vid spisen och föda fram nya små arier, fler överlägsna människor och på så sätt vara med och rädda den vita rasen. Någon annan uppgift hade de inte.

När avsnittet med den här kvinnan var avslutat kom ett avsnitt om Anna-Maria Corazza Bildt, som kandiderar till EU-parlamentet. Henne skulle man bl.a. rösta på, enligt hennes egen slogan, om man ville slippa ”gnällfeminismen”.

Här ser vi alltså ytterligare ett område där Timbros antifeministpropaganda, som man varit så stolt över inom Timbro, också bidragit till att bereda landet för högerextrema grupper, för att nu uttrycka det snällt. Tidens ”anda”, den som Timbros urdyra högerpropaganda har drivit fram, är i många stycken väl tillrättalagd för dessa grupper med andra ord.

Sedan fäste jag mig speciellt vid vad den unga numer f.d. nazikvinnan berättade om vad hon visste om nazismen när hon gick med. Ingenting verkade det som. De värvade mig, de förklarade för mig att jag var överlägsen alla andra för att jag var vit och för att jag tillhörde den överlägsna rasen. På frågan från journalisten hur hon kunde gå med i en sådan här gruppering när nazisterna var skyldiga till så otroligt mycket lidande och död i Europa, svarade hon:
Det talade de inte om så det fanns liksom inte med i bilden i början. Det var vad de gav mig, samhörighet och att någon brydde sig om mig, som betydde något.

Tala om skolans och samhällets totala misslyckande, åtminstone om man inte vill se högerextrema grupper värva alltfler unga människor.

Vad högern tycker vet jag inte men den delar uppenbarligen somliga av extremhögerns åsikter, som uppfattningen om feminism och jämställdhet mellan könen exempelvis.

Länk:
Tyskland, EU, och kvinnorna i den svenska extremhögern, Studio ett, P1

Bara några ord om moderaternas starka stöd i den senaste väljarundersökningen först. Den beror på, säger statsvetare och annat insatt folk, att sittande regering ofta får starkt stöd i kristider.

Jag däremot, är rätt övertygad om att stödet mest beror på Borgs gläfsande mot bankdirektörerna, om deras bonusar och löneförhöjningar. I själva verket följer Borg här bara moderaternas nya retoriska metod, den att vilseföra, för just nu är alliansen i full färd med att genomföra den politik som Naomi Klein skriver om i sin bok Chockdoktrinen. Det visade han tydligt i lördagsintervjun, där han envetet vägrade att svara på intervjuarens fråga, upprepad många gånger dessutom, om det skulle bli några pengar till kommunerna och istället bredde ut som kring frågan om hur viktigt det är att vara försiktig med skattebetalarnas pengar just nu.

Inga pengar till kommunerna betyder stora nedskärningar i den offentliga sektorn de närmaste åren, precis det som Naomi Klein menade att konservativa och borgerliga politiker använder kriser till (i enlighet med Milton Friedmans recept), för att omfördela resurser (pengar och makt alltså) från vanligt folk till den rika eliten.

Idag vill jag bara rekommendera en artikel av Pierre Schori, som var svensk FN-ambassadör flera år (1), om hur Israels propagandamaskin fungerar och om hur denna maskin försökte öva påtryckningar på honom då han kom till FN (2). Även Charles Freeman vidimerar hur de här påtryckningarna går till och hur Israels lobbygrupper agerar i USA (länk nedan). Charles Freeman, en man som kritiserat Israels behandling av palestinierna, frånsade sig uppgiften som ny chef för National Intelligence Council på grund av ihäriga trakasserier från Israellobbyn i USA. (3)

Artikeln av Pierre Schori är ett absolut ”måste-läsa” för alla dem som är intresserade av Israels politik, som inte redan har läst den, och som vill ha mer allsidig information än den man får genom gammelmedia, liksom Freemans artikel.

Det är faktiskt näst intill obegripligt och fruktansvärt upprörande hur staten Israel kan fortsätta på det här sättet utan att andra och påstått anständiga stater säger ifrån. Man undrar ju vilka hållhakar Israels underrättelseorgan har på de styrande i de större Västliga s.k. demokratierna? Eller ser man där bara Israel som den trogna och tillförlitliga vakthunden vid gränsen till områdena för de stora oljereserverna, så därför måste man låta Israel få fria händer i utbyte? Handlar det även här om Halliburton, Chevron och Exxon Mobile m.fl. multinationella amerikanska företag?

Varför säger inte svenska regeringen ifrån? Vad vet Israels underrättelsetjänst om våra regeringsledamöter? För den svenska regeringen sitter väl i alla fall inte och väntar på Jesu återkomst, som tycks vara den kristna högerns i USA skäl att stötta Israel i alla väder och oavsett vilka brott Israel begår? (4) Allt tyder dessutom på att Obama hyser samma uppfattning vad gäller Israels agerande som Bush och hans anhang gjorde (5).

Not:
1) Perre Schori var Sveriges FN-ambassadör 2000-2004. Olof Palmes medarbetare i internationella frågor. Har varit kabinettssekreterare i UD, biståndsminister, ledamot av riksdagen och Europaparlamentet, gästprofessor i New York och chef för FN:s fredsbevarande operation i Elfenbenskusten 2005-2007. Nu chef för tankesmedjan FRIDE.

Länkar:
2) Pierre Schori om Israels brott, ETC
3) The Tactics Of the Israel Lobby, Charles Freeman
4) Varje skomakares våtdröm, Rapture, den Kristna Högern lämnar jorden. Det Progressiva USA
5) Obama böjer sig för Israels vänner i Washington, slänger Chas Freeman överbord. Det Progressiva USA
– Den Israeliska Lobbyn, Jinges blogg

Se även:
– Israeliska staten representerar inte världens judar, Pasteys plats

Tillägg 14/2 kl. 03.45:
Klas Sandberg har en bra utredning om vad som hände Charles Freeman och Israellobbyns agerande, samt om det förtal Freeman utsattes för från AIPAC:s (Israellobbyn) sida.
På den här bloggen, detta inlägg, har också inkommit en kommentar med precis de lögner som AIPAC fabricerade om Freeman. Israellobbyn i Sverige agerar exakt som AIPAC med andra ord.

Det går definitivt för långt, när tom SvD:s ledarblogg för en ren förtalskampanj mot bloggaren Jinge, för hans konsekventa och välgrundade kritik av Israels politik gentemot palestinierna, en kritik som många människor idag delar med Jinge. För att inte tala om att SvD:s ledarblogg smutskastar alla dem som besöker och läser Jinges blogg. När man dessutom anklagar Lars Ohly, för att vara antisemit för att han säger att han läser Jinges blogg, så anklagar man samtidigt varje besökare på Jinges blogg för att vara en sådan.

Vi är många som, med Jinge, anser att alla människor har samma människovärde och att alla därför ska dömas/bedömas efter samma måttstock.
Vi är många som anser att det inte finns något folk som står över alla andra folk, inte finns någon stat som står över alla andra stater.
Vi är många som anser att det inte finns någon stat som är okritiserbar oavsett vad den gör.
Vi är många som anser att de stater som bryter mot FN:s resolutioner och som återkommande angriper och dödar oskyldiga människor och fördriver dem från deras hem, är värda stark kritik alldeles oavsett vilken hudfärg de i dessa stater boende har eller vilken religion de omfattar.

När således staten Israel fördriver, trakasserar, mördar och bombar ihjäl människor vars enda brott är att de har bott i och odlat ett område i Mellersta Östern sedan flera årtusenden, då anser vi oss vara i vår fulla rätt att kritisera staten Israel, dess ledare, för detta, precis som vi anser oss ha rätt att kritisera USA:s ledare när de attackerar, mördar och bombar oskyldiga irakier eller afghaner, eller afrikanska ledare, som Mugabe m.fl. som attackerar och mördar andra afrikaner osv. osv.

En sådan här smutsig kampanj, som nu förs, av Israel och dess fanatiska försvarare, är med stor sannolikhet kontraproduktiv dessutom. Om man definierar begreppet ”antisemitism” så att varje kritik som framförs mot Israels politik (vilket är något helt annat än att kritisera eller skuldbelägga alla världens judar för denna politik) är liktydig med ”antisemitism” riskerar man att alltfler till slut säger att ”OK, då är jag väl antisemit då”. Om eller när detta inträffar kommer begreppet att förlora den negativa laddning som det haft sedan slutet av andra världskriget och allt färre kommer så småningom att skämmas för att kalla sig ”antisemit”. Det är en mycket riskabel utveckling om så sker för därifrån till en ökning av verklig antisemitism är steget inte långt. Jag är rädd att de styrande i Israel egentligen inte har något emot en sådan utveckling i USA och i Europa men judar i dessa områden, som inte längtar efter att flytta till Israel, har all anledning att frukta eller oroa sig för en sådan utveckling.

Vore jag icke-israelisk troende jude idag skulle jag be skaparen bevara mig från mina vänner. Vore jag icke-israelisk sekulariserad jude skulle jag ställa mig starkt kritisk till detta onyanserade och fullkomligt urskillningslösa användande av epitetet ”antisemit”. Vore jag ledarbloggare på SvD skulle jag tänka om.

Länkar:
– Men vi vill ju ha svar om favvobloggen, SvD
– Jinges blogg

Sverigedemokraterna hävdar alltid att invandringen är ett enormt problem, hur de ofantliga mängder invandrare som kommer till Sverige snart kommer att ha förvandlat Sverige till en muslimskt styrd stat. Journalister gör inte sina jobb och politiker klarar inte av att bemöta dem på annat sätt än genom att försöka ta över deras agenda för att stjäla röster ifrån dem.

Guillou berättar om sd i Aftonbladet
Senast i raden av journalister, som hjälper sverigedemokraterna på traven och som inte gör sitt jobb ordentligt, är Jan Guillou, såvida han inte tänker sig att göra det senare. Han intervjuar sd-ledaren och låter svaren gå oemotsagda rakt in i Aftonbladet. Jo, vi vet, den nya journalistiken, i synnerhet om den handlar om invandring, går ut på att låta folk säga vad de tycker, varvid journalisterna hävdar att de ”säger bara som det är, så här tycker folk”.

Visst är det intressant att få reda på vad folk tycker, men ännu intressantare vore ju att få reda på om folks åsikter har grund för sig, eller om de grundar sig i vanföreställningar.

Alltså, sverigedemokraterna använder sig gärna av en maxisiffra när de talar om ”invandringen” och ger samtidigt, genom försåtliga verbala kopplingar, intrycket att alla dessa invandrare kommer från kulturer som är mycket annorlunda vår, dvs muslimska sådana, och att detta kommer att förvandla Sverige till en fundamentalistisk muslimsk stat framöver.

Över till Guillous intervju med sd:s partiledare:
Så här låter det alltså när Jan Guillou referar en intervju med Jimmy Åkesson, ledare för sverigedemokraterna och undrar vad vi ska göra för förhindra framtida problem pga invandringen (den festilta röda texten är Guillous frågor, den kursiverade röda texten är Åkessons svar och den blå texten är mina kommentarer):

Okej, till invandrarfrågan! Hur ser er hotbild ut?
– Att välfärden monteras ner för att kunna bära kostnaderna, att vi går mot en amerikansk utveckling där den som inte har råd lämnas på sjukhustrappan, att rättssamhället urholkas, att vi får olika former av särlagstiftning, exempelvis muslimsk äktenskapslagstiftning.

Här antyder Åkesson att det är invandrarnas och flyktingarnas fel att man har skurit ner på välfärden, att Sverige inte har råd att betala socialbidrag till en massa invandrare utan att det går ut över sjuka och arbetslösa hedenhössvenskar. Detta är en ren lögn. Man har inte monterat ner välfärden pga att invandringen kostar för mycket utan av rent politisk-ideologiska skäl.

Nyliberalismen, som segrade som rättesnöre för politiken under 80-talet i Sverige (tio år tidigare i England och USA) innebar helt enkelt att offentlig sektor skulle bantas ner, av rent ideologiska skäl, för att återställa överklassens privilegier, de som den delvis förlorade under jämlikhetens och folkhemmets dagar. Detta var ideologin långt innan vi hade stor flyktinginvandring och innan vi hade arbetslöshet. Den har ingenting med invandringen att göra.

Friedman, nyliberalismens guru nr 1 (tillsammans med Hayek), menade att enda sättet att skära ner offentlig sektor (som ju betalades solidariskt över skatten, vilket anses fult om man är nyliberal eller libertarian) var att skapa eller använda sig av en verklig kris eftersom ett rejält krismedvetande är det enda som kan få människor att acceptera nedskärningar i den offentliga sektorn, i välfärden alltså.

Här har vi förklaringen till varför politiker inte kan bemöta sd:s argument om att invandrarna är orsaken till att vi måste banta välfärden. De kan ju helt enkelt inte tala om för svenska folket vad de har gjort och varför utan att förlora varenda röst i nästa val. Istället får vi ständigt höra att vi måste avstå från det och det och det, ”för att vi ska kunna behålla välfärden”, dvs. de talar så mycket om att de vill en sak, för att ingen av oss ska notera att de gör det rakt motsatta”. Om det inte hjälper så låtsas de som om det har handlat om rent nödtvång, fast det inte alls gjort det”. Alltså får Åkesson & Co stå oemotsagda här, för vad ska politikerna säga när både slakten av välfärden och den relativt höga arbetslösheten i själva verket är politiskt beslutade eländen, och egentligen beslutade i enighet mellan borgarna och socialdemokraterna. De har inget annat val än att vara lika oärliga som Åkesson men därmed har de heller inga argument mot sd. Den enda strategi som återstår för dem är alltså att ta över sd:s invandrarfientliga program och hoppas att de därmed tar röster som annars skulle gå till sd.

Politikerna kan ju inte säga som det faktiskt är, att om vi inte hade några invandrare/flyktingar att ”använda som arbetslösa”, så hade fler svenskar fått vara arbetslösa istället eftersom vi i riksdagen har bestämt att riksbanken ska se till att vi alltid har en viss arbetslöshet, och en i relation till vår tidigare 1900-talshistoria hög sådan. Men precis så är det. Det är inte invandrarna som är problemet. Det är våra politiker och vår egen okunnighet om nationalekonomi.

Så över till Aftonbladet och Guillou igen. Jag fortsätter där jag slutade ovan:

Och därmed ökar motsättningarna i samhället?
– Ja, redan kampen för sådana sär-rättigheter ökar konfrontationen.
Och det är bara Sverigedemokraterna som ser de här farorna?
– Ja, det vill jag nog påstå, åtminstone i den utåtriktade politiken.
Och vad ska vi nu göra åt detta?
– Först och främst kraftigt begränsa invandringen. Så länge vi beviljar 100 000 nya uppehållstillstånd om året blir alla andra åtgärder verkningslösa.
Och därefter?
– Överge den multikulturella kursen och återgå till assimileringspolitik. Invandrarna måste försvenskas.
Hurdå?
– Det svenska samhället ska inte anpassas efter dem, tvärtom. Vi ska alltså inte sluta servera fläskkött i skolan, inte segregera badhusen, inte avskaffa skolavslutningen i kyrkan, inte bevilja lov på muslimska helger. Budskapet är: såhär ser det ut i Sverige, det får ni anpassa er till!

Jaha, och i vilken skola har man slutat servera fläsk på grund av muslimska elever? Handlar det i så fall bara om någon skola med enbart muslimska elever eller om skolor med både muslimska och hedenhössvenska elever? Eller är det här bara ett sätt att få svenskar att tro att detta har börjat hända?
Har skolor börjat bevilja speciella lov till muslimer? Vilka skolor? Det skulle vi vilja veta i så fall.

Och här kom maxisiffran om antalet invandrare och efterföljande svar, som antyder att omkring 100.000 invandrare från muslimska länder, får uppehållstillstånd varje år. Detta är en ren lögn som ingen, varken journalist eller politiker, borde låta stå oemotsagd.

Så här är det:
År 2008 fick 90.021 personer uppehållstillstånd i Sverige.
Av dessa var 25.699 sådana som började arbeta eller var gäststuderande i Sverige:

• 14.513 gick in på arbetsmarknaden
• 11.186 var studerande
• 613 var gästforskare
• 3.747 var säsongsarbetare
• 653 var au pairer eller praktiserande
• 1 117 var artister
• 875 var personer övriga.

Vidare kom 19.398 personer från EU/EES-området, som

• arbetstagare,
• egna företagare,
• anhöriga,
• studerande
• samt rika personer som valde att bosätta sig här.

Så hade vi anknytningsivandrare, 33.687 personer som innefattar:

• 22.519 anhöriga (gifta med svenskar antagligen)
• 10.665 flyktinganhöriga
• 503 adoptivbarn

Så kommer vi till antalet flyktingar som fick uppehållstillstånd 2008, de är 11.237 personer, och den siffran inkluderar tillfälliga uppehållstillstånd.

Alltså, även om vi räknar med att varenda flykting som får uppehållstillstånd är muslim, så kan dessa bara ha varit högst 21 902 personer år 2008, ett år då, enligt statistiken många fler invandrare fick uppehållstillstånd än 2005, då de tillsammans var 62.463 personer. Nu vet vi dessutom att en stor mängd av dem som kommer från Mellersta Östern faktiskt är kristna och inte muslimer.

Flyktingarna som fått uppehållstillstånd har ökat med ca 3.000 sedan 2005, från 8.859 till 11.237.

Så även maxisumman, 21 902 personer, är långt ifrån den siffra som sverigedemokraterna anger, de där 100.000 som man avrundar de verkliga totala antalet till, som redovisas ovan, de 90.021. Man lägger ihop alla kategorier alltså, och låtsas som om de är muslimer med konstig kultur allihop, sedan slänger man på sådär en 10.000 till för att få siffran att verka ännu mer förskräckande och få det att låta som om vi måste försörja 100.000 nya människor varje år, trots att en stor majoritet av de där 90.021 personerna som fick uppehållstillstånd inte alls försörjs av samhället.

Varför journalister inte avslöjar denna rejält stora lögn är mig en gåta, försåvitt de inte vill hjälpa sd in i riksdagen, ja om de inte är rent lata förstås. Politikerna, tja de vill nog inte heller diskutera frågan mer i detalj eftersom de vill ta in fler till svenska arbetsplatser. Så de föredrar kanske av det skälet att inte alls prata om saken och därmed inte heller avslöja sd:s lögn men det är bara en gissning. Det kan ju även i det fallet bero på lättja eller naivitet, att man inte föreställer sig att sd ljuger så rejält och rätt upp och ner.

Det är dessutom ett sorgligt faktum att varje gång sd får häva ur sig den här siffran i media, utan att någon avslöjar bluffen, övertygar de några fler om att Sverige håller på att tas över av muslimer, vilket förstås är rent dumprat.

Vi går vidare i artikeln:

Det var piskan. Förslag till morot?
– Framför allt en förbättrad svenskundervisning. Först när man lärt sig språket på djupet kan man ta del av samhällslivet. Den arbetskraftsinvandring som kom på 60-talet assimilerades snabbt, då var det självklart att det var anpassning som gällde. Vi måste få bort ”integrationstänket” och återgå till assimilering.
Inte kasta ut fler invandrare?
– Nej, men gärna stimulera återvandring. Det finns redan bidrag i dag som kan utvecklas ytterligare. Som flyktingarna från Uganda som fick lära sig borra efter vatten när de var här, ett klockrent exempel på lyckad flyktingpolitik.”

Jodå, att underlätta återflyttning till hemlandet är ingen dum idé, vad gäller dem som kan eller gärna vill flytta hem igen, men då är hemspråksundervisningen ett absolut måste. Annars anser flyktingarna/invandrarna att deras barn inte har en chans om de kommer tillbaka till hemladet och inte kan sitt språk ordentligt.

Slutligen
Det är i alla fall intressant att Guillou avslöjar att sd:s partiprogram mest innehåller stoff lånat från kristdemokraterna, ett parti som står till höger om moderaterna idag, och som är rejält reaktionärt, liksom att Åkesson själv tycks anse att sd står till höger om moderaterna.

Länkar:
– Guillou följer sd en vecka, Aftonbladet
– Migrationsverkets hemsida, statistik över uppehållstillstånd 2005-2008 ( Klicka på ”www.migrationsverket.se/swedish/statistik/” sedan på ”Uppehållstillstånd och uppehållsrätter 2008″.)

Tillägg 23/2
Se även inlägg på bloggen Ett Hjärta Rött om de sociala försäkringarna och hur man ljuger om dessa i media och från politiskt håll.

(Det blir ännu ett mellanstick)

Jag har alltid hävdat att Carl Bildt är tämligen okunnig och inkompetent. Nu hör jag på programmet ”Medierna” på P1 (kl 18.00 idag, hittar det inte för avlyssning på nätet), att han vägrat ta en diskussion med Jan Eliasson i media. Därmed klättrade Carl Bildt upp från nedersta pinnhålet i min aktning, till det näst nedersta. För det är ju trots allt positivt med människor som inser sin begränsning. Å andra sidan är han feg och dessutom försöker han hindra att diskussioner kommer till stånd i media, där han vet att han inte får orera oemotsagd och att hans inkompetens därmed kommer att avslöjas, vilket gör honom till en demokratisk ruskprick. Det gör att han trillar ner till det nedersta steget igen.

När vi talar om Bildt förresten, kan jag inte låta bli att lägga in nedanstående lista på bloggen. Jag fann den på bloggen Maktskifte 2010 och hoppas att ansvarig för denna blogg inte har något emot att jag lägger ut listan även här. Den bör, tycker jag, spridas till så många som möjligt. Så här kommer listan:

(m) röstade:

1904–1918: Nej till allmän rösträtt.

• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.

• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.

• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.

• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.

• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.

• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.

• 1927: Nej till folkskolereform.

• 1931: Nej till sjukkassan.

• 1933: Nej till beredskapsarbete.

• 1934: Nej till a–kassa.

• 1935: Nej till höjda folkpensioner.

• 1938: Nej till två veckors semester.

• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.

• 1946: Nej till fria skolmåltider.

• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.

• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.

• 1951: Nej till tre veckors semester.

• 1953: Nej till fri sjukvård.

• 1959: Nej till ATP.

• 1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.

• 1963: Nej till fyra veckors semester.

• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.

• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.

• 1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.

• 1976: Nej till femte semesterveckan.

• 1983: Nej till löntagarfonderna.

• 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.

• 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.

• 2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom just moderaterna.

• 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.

• 2006: Nej till gröna jobb.

• 2006: Nej till sex timmars arbetsdag.

• 2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.

• 2006: Nej till höjd a- kassa.

• 2006: Ja till sänkt a-kassa.

• 2006: Nej till höjd sjukersättning.

• 2007: Ja till sänkt sjukersättning.

För att vara ett arbetarparti har moderaterna, tidigare högerpartiet, inte visat sig speciellt vänligt inställt till just arbetare och anställda, ja inte ens till det demokratiska systemet. Det tål att minnas detta varje gång företrädare för det här partiet plockar fram gamla kommunistsynder och gör dagens vänsterpartister ansvariga för vad tidigare kommunister gjorde och för vad människor, som de aldrig ens har sympatiserat med, gjorde.

Så vet vi ju alla dessutom, att just Carl Bildt lobbade åt USA för att få Europas länder att delta i kriget mot Irak, för att ”Irak hotade hela världen med sina massförstörelsevapen”, vilket Bushregimen hade fullt klart för sig att Irak inte gjorde eftersom man visste att landet ifråga inte hade några sådana utan var tvungna att fabricera belägg för denna lögn. Inte ens lögnen tvekar Bildt att ta till alltså, eller var det okunnigheten och inkompetensen även i det här fallet tro?

Länkar:
– Medierna,

Idag rekommenderar jag läsning av Pierre Gillys utmärkta postning om amerikanska regeringars propagandastrategi. Ett mycket bra inlägg.

Jag har tidigare kort sammanfattat delar av det Gilly beskriver som den politiska devisen: ”Tala så mycket om att du gör en sak att ingen märker att du gör det rakt motsatta, eller något helt annat ”. Detta har vi sett ganska mycket av även i Svensk politik sedan början av 90-talet.

Det blev tyvärr fel video tidigare. Det skulle vara den här:

Norman Finkelstein speaks in Edmunton

Norman Finkelstein, som bor i USA, är son till ett par överlevande. Hans far överlevde Auschwitz och hans mor levde först i ghettot i Warsawa och satt sedan i Maidanek. Han är professor i statsvetenskap (political sciences) och doktorerade på sionismen.

För att anknyta till mitt förra inlägg. Så här säger Norman Finkelstein bl.a. om Förintelsedagarna i en intervju för skotska radion:

iW: Since 2001, Britain has held a Holocaust Memorial Day every January, which the Muslim Council of Britain – the country’s largest umbrella body of Muslim organisations – have consistently boycotted. They have called for a broader Genocide Memorial Day, but have faced increasing government and media pressure to attend. What do you make of the MCB’s stance?

Finkelstein: I think nobody should participate in those circuses. These Holocaust Memorial Days are an insult to the memory of the people who perished during the Nazi holocaust, and no decent, honourable person would participate in them. They have nothing whatsoever to do with memorialising the Nazi holocaust. They are simply political circuses designed to mobilise support for Israel and its latest killings and murders. So on principle I would not participate in those sorts of events.

Leaving that aside, I think the British have many genocides of their own that they can commemorate; they do not have to commemorate the one that was committed by the Germans. I mean, if the Germans set aside a date for commemorating the Indians who perished in the famines of the late 19th century due to British policy, but did not commemorate the Nazi holocaust, people would laugh. Well, it is exactly the same principle here. Britain has committed crimes aplenty, and under the repellent, repugnant and disgusting Tony Blair, it has added a couple of other crimes to the long list. Let them use a day to commemorate the crimes committed by Britain, and let Germany worry about commemorating the crimes committed by the Nazis. This kind of hypocrisy has gotten out of hand.

iW: How do you connect this activity with support for Israel?

Finkelstein: The two are intimately connected. The whole Holocaust Industry started up in the late 1960s after Israel’s victory in the June 1967 war. At that point, Israel became the United States’ strategic asset in the Middle East, and that is when the Holocaust Industry started. Its purpose was to protect and immunise Israel from criticism due to its policies in the Occupied Territories.The fact of the matter is that before the June 1967 war, the Nazi holocaust was barely mentioned in American life. There is a lot of documentary evidence, but just to give a typical example: in the 1960s, there were exactly two books in the English language – two scholarly studies – about the Nazi holocaust. Nobody was interested in it. The interest in it surged when Israel and its apologists began to use the Nazi holocaust as a weapon to crush dissent regarding Israeli policy.

Så kan man alltså också se på Förintelsedagen, och även om man är jude och son till ett par överlevare. Frågan är således: När ska vi minnas de där människorna som dödades i alla de andra folkmorden som förekommit, och förekommer – för att folkmord i allmänhet inte ska upprepas?

Finkelstein, och andra, om ersättningarna till Förintelsens offer
I ett antal av artiklarna på Finkelsteins hemsida kan man också läsa om hur judiska organisationer sliter hårt för att få ut mer pengar från europeiska regeringar som kompensation för det som offren för Förintelsen förlorade. Man vill bl.a. ha ersättning för fastigheter som judar förlorade när nazisterna övertog deras ägodelar i Tyskland och Polen. När man läser dessa artiklar kan man inte låta bli att undra hur mycket staten Israel betalar palestinierna för egendom som man stulit från dem eller demolerat för dem, eller hur mycket man betalar till släktingar som plåster på såren för de mord man begått på deras anhöriga.

Om man inte tror att dessa mord ägt rum och inte orkar läsa hela böcker om saken (ex dem som jag rekommenderat här), kanske man orkar läsa artikeln Israel Lies, av Henry Siegman i London Review of Books. Där får vi läsa att Benny Morris, som är historiker och bor och verkar i Israel, säger:

He also documents atrocities committed during the 1948-49 war by the IDF, admitting in a 2004 interview, published in Ha’aretz, that material released by Israel’s Ministry of Defence showed that ‘there were far more Israeli acts of massacre than I had previously thought . . .
In the months of April-May 1948, units of the Haganah (en sionistisk terrorgrupp: min anm.) were given operational orders that stated explicitly that they were to uproot the villagers, expel them, and destroy the villages themselves.’ In a number of Palestinian villages and towns the IDF carried out organised executions of civilians. Asked by Ha’aretz whether he condemned the ethnic cleansing, Morris replied that he did not:

”A Jewish state would not have come into being without the uprooting of 700,000 Palestinians. Therefore it was necessary to uproot them. There was no choice but to expel that population. It was necessary to cleanse the hinterland and cleanse the border areas and cleanse the main roads. It was necessary to cleanse the villages from which our convoys and our settlements were fired on.”

In other words, when Jews target and kill innocent civilians to advance their national struggle, they are patriots. When their adversaries do so, they are terrorists.

Vad Benny Morris inte säger eller låtsas om dock, är att de allra flesta av palestinierna som mördades kallblodigt, inte hotade judar på något sätt. Inte heller säger han något om det faktum att de judisk-sionistiska terrorgrupperna startade ”kriget” redan då, det som aldrig var något krig utan rena räder mot fredliga palestinier för att driva bort dem från området och lägga beslag på deras land. (Se text i tidigare inlägg)

Länkar:
– Norman Finkelsteins hemsida
– Israeliska soldater: “Krig, inte kärlek”, Motbilder (Tack för spåret.)
– Klas Sandbergs utmärkta blogginlägg om Israels propagandakampanj inför och under attacken på Gaza.

Just nu högtidlighåller man Förintelsedagen. Jag lyssnar precis till en diskussion på radion, program Studio Ett, om saken och ställer mig mycket undrande.

Varför ska vi högtidlighålla Förintelsen (och just nu dessutom)? Jo, säger man, vi får aldrig glömma för att det aldrig ska upprepas igen. Det låter ju bra – tills man synar argumentet lite närmare och jämför det med verkligheten.

Jag har, i min outsägliga naivitet, trott att minnet av Förintelsen skulle vidmakthållas för att förhindra ALLA folkmord, ALLA folkfördrivningar, ALL tortyr och ALLT massmördande av oskyldiga människor, oavsett var de bor och oavsett vilken etnisk tillhörighet de har. Men så är tydligen inte fallet, förstår jag nu, för när sådant händer, igen och igen, inte minst som nu i Gaza, då får vi genast veta att det FÅR ABSOLUT INTE jämföras med Förintelsen.

Då undrar man VAD det är som vi aldrig får glömma? Och VARFÖR får det aldrig glömmas? För vad är det för vits med att vi alla ska minnas Förintelsen om den per definition aldrig kan jämföras med något annat? Handlar det då inte i grunden endast om att förhindra att just judar råkar ut för sådana illdåd igen, medan andra folks lidanden och hemska öden är totalt ointressanta och dem ska vi lära oss att inte bry oss om.

Är värnandet om minnet av Förintelsen i själva verket ingenting annat än ett utslag av åsikten att det bara finns ett enda folk på jorden som inte får angripas, det judiska, ett utslag av rasism alltså, att judars lidanden är så speciella så att inga andra folk eller människor kan lida lika mycket av samma sorts behandling som judar utsattes för under nazitiden?

Jo, jag tycker att vi ska minnas Förintelsen, men just för att INGA (SKYLDIGA ELLER OSKYLDIGA) MÄNNISKOR SKA BEHÖVA UTSÄTTAS FÖR TOTALT INHUMAN BEHANDLING – NU ELLER I FRAMTIDEN.

Länkar:
– 5 sätt att stoppa Israel, Pierre Schori, AB
– The Holocoust Industry, Part I, Norman Finkelstein
– The Holocoust Industry, Part II, Norman Finkelstein
– The Holocoust Industry, Part III, Norman Finkelstein
– The Holocoust Industry, Part IV, Norman Finkelstein
– The Holocoust Industry, Part V, Norman Finkelstein
– The Holocoust Industry, Part VI, Norman Finkelstein
Norman Finkelstein bor i USA. Både hans far och hans mor satt i tyska koncentrationsläger, men överlevde.