Den fullkomligt hjärtlösa politik som förs idag får mig att tänka på den gamle greven Magnus Stenbock, som jag skrivit om tidigare och som dog för något år sedan. Det var mannen som till en intervjuande journalist och apropås sina krämpor, sade att:

Ja det måste jag säga att ibland när man har haft olika sjukdomslidanden så har man tyckt att om man vore en riktig sån där bonddräng som inte fäster sig vid om han har ont här eller där och inte oroar sig för om han har ont här eller där, minns jag att jag tyckte då.

Är det inte precis denna inställning som ligger till grund för alliansens sjukvårdspolitik och socialpolitik? Föreställningen att de där lägre stående varelserna, de där som inte klarar sig själva, som ju måste vara lite dummare än vi andra, eller på annat sätt biologiskt underlägsna oss, nog inte har ett lika välutvecklat känsloliv som vi, upplever nog inte smärta som vi.

Däremot tycks alliansens ministrar vara ganska övertygade om att alla dessa mindervärdiga människor, de där som likt oxar måste piskas till hederligt arbete, liknar dem vad gäller egoismen och arbetsoviljan. Det är bara incitamenten som bör vara olika för de bättre människorna och de sämre. De bättre måste ha moroten, gigantisk lön ex. De sämre däremot, måste ha piskan, hot om total svält och noggrann överhetskontroll.

Länkar:
– Överklassens syn på vanligt folk förr – hur är den idag?, Motvallsbloggen 26/6 2007
– Vårdval Stockholm hotar stödet åt småbarnsfamiljer, DN

Ilse-Marie på bloggen Ett Hjärta Rött skriver flera bra inlägg som den konservativa sjukvårdspolitiken.

Bush har just försvarat USA:s tortyr av människor med att den behövs i kampen mot terrorismen och genom att lägga in sitt veto mot ett kongressbeslut om att förbjuda en del tortyrmetoder. Sanningen är att tortyr endast är bra till en sak, nämligen till att terrorisera ett helt lands befolkning.

Där man torterar fram namnangivelser går ingen säker nämligen, hur vitt mjöl man än har i sin påse, eftersom en torterad människa kan fås att uppge vem som helst för att slippa vidare tortyr. Därmed kan man, med sådana metoder, sätta skräck i alla. Det visste Hitler, det vet Bush! Den värsta terroriststaten vi ser just nu är USA, tätt följd av sin vasall Israel.

I det här fallet verkar målet vara att terrorisera resten av världen, få alla att känna sig oroliga nog att inte protestera mot USA:s och Israels politik och brott mot mänskligheten.

Länk:
Demokraterna hoppas häva veto, SR-Ekot

Det som nu händer i Venezuela luktar CIA så det skriker om det, så vad har USA tänkt ta sig för där? En ockupation? Ett krig genom ombud? Tvinga Venezuela att lägga mer av sina resurser på upprustning än på att bygga välfärd för sin befolkning, som man gjort med både Sovjet och Kuba ex.

Vi kan endast vara säkra på en sak vad gäller galningarna i Vita Huset, att perioden fram till presidentvalet i USA är den osäkraste och farligaste, vad gäller krig/fred och internationella relationer, som västvärlden har upplevt sedan Hitlers dagar.

Härligt när även en och annan ekonom börjar tala ur skägget och kommer fram till slutsatser som varit klara för alla som inte varit förblindade av de senaste 30 årens nyliberala nationalekonomiska ortodoxi, eller som inte värnar om denna endast för att de räknar med att stå vid köttrytorna under den allmänna omfördelningen från vanligt folk till den ekonomiska eliten.

Via bloggen Ekonomikommentarer, ett inlägg där som diskuterar och protesterar mot föreställlningen att frihandel löser alla länders ekonomiska problem, och via en kommentar på inlägget av Jan Wilund, hittar jag en artikel skriven av den norske ekonomen Erik Reinert. Han har också skrivit en bok i vilken han tillbakavisar de numer nära nog allenarådande föreställningen att frihandel och en totaltprivatiserad stat är den enda vägen till lycka och frälsning för alla världens länder.

I en artikel (länk nedan) skriver han bl.a.

All nations which have escaped poverty have protected and subsidised an industrial or manufacturing sector in which economies of scale can be accomplished, before successfully opening up for free trade.

Och lite längre ner i artikeln kan man läsa att:

In three historical periods, economics has degenerated to a profession where “free trade,” regardless of context, has been advanced as policy: in France during the 1770s and 1780s; in Europe in the 1840s; and throughout the world in the 1990s. In all three cases, social havoc ensued.

Detta, som han numer inte är helt ensam om att säga tom offentligt, kan jämföras med vad Johan Norberg skriver i sin uppsats om liberalismens historia och som jag tänkt fortsätta min en kritik av för länge sedan:

De franska fysiokraterna, med namn som Quesnay och Turgot gjorde från mitten av 1700-talet upp med den gamla reglerande, ”merkantilistiska” tull- och regleringsvänliga ekonomiska politiken, och förklarade att samhället mådde bäst av laissez-faire-politik där staten låter näringarna vara i fred. Fysiokraterna hade ibland fel, bland annat trodde de att jordbruket var den enda skapande näringen, men deras pedagogiska förklaringar av varför en fri ekonomi ger välstånd för alla parter spreds snabbt. Flera länder, främst England, började frigöra sina ekonomier. Jordbruken privatiserades (”skiftades”) och bönderna fick nu behålla resultatet av sina insatser. Det ledde till ny teknik och bättre odlingsmetoder, och en livsmedelsproduktion som ökade mycket snabbt. Svältproblemet var snart ur världen i de moderna, liberala länderna.

Så småningom kommer Norberg fram till denna fantastiska slutsats:

Mot slutet av 1800-talet hade liberalismens idéer befriat stora delar av Europa från förtryck och fattigdom. Slaveriet och bördsprivilegierna var på väg att bli ett minne blott. För första gången i världshistorien höll det stora folkflertalet på att få en dräglig tillvaro – tack vare att de tillerkändes den grundläggande rätten att slippa tvång!

Jag undrar såå vilken historiebok Norberg läst som gett honom denna uppfattning om människornas levnadsvillkor under senare halvan av 1800-talet. jag har nämligen aldrig träffat på maken till historieskrivning: Norberg fortsätter:

Liberalismen började sakta förändras inifrån under trycket från olika yttre krafter. En liberal filosof och ekonom som John Stuart Mill leddes av sin utilitarism till att bortse från det principiella behovet av frihet. Där de liberala tidigare tänkt i grundläggande termer om vilka förutsättningar som ger vilka resultat fokuserade man nu bara på resultatet – och ville gärna lagstifta fram dem. Man skulle nu pröva sig fram och utvärdera effekterna efteråt. Där man tidigare ansåg att ökad produktion och innovationer skulle ge ökad rikedom, ville man nu ta genvägen att ge ökad rikedom politiskt – genom att ta från produktionen! Mill själv betraktade sig även mot slutet av sitt liv som anhängare av laissez-faire, men han bidrog till att öppna dörren mot socialdemokratiska idéer om omfördelning och regleringsiver.

Nu var det förstås så att eländet blev totalt i England under 1800-talet, och fattigdomen förvärrades kollossalt, bl.a. på grund av den av Norberg prisade jordreformen, som drev massor av människor från jordbruket och in i städerna. Det var nämligen lönsammare för storgodsägarna att använda marken till fårbete än att låta torpare och småbrukare använda den för att skaffa sig föda, som de och deras förfäder gjort sedan urminnes tid. I praktiken innebar detta att storgodsägarna stal mark från sina medmänniskor.

Det elände som blev följden av att människor blev av med både sina bostäder och sin utkomst bl.a. och som innebar en enorm omfördelning av landets tillgångar till de bättre ställda, fick till slut en del liberaler att reagera. De kunde inte se människor lida en sådan nöd, varför de började anse att samhället måste ta ett visst ansvar för dem som var egendomslösa, och varför de, precis som J S Mill, började förorda en aktivare ”välfärdspolitik” (om man nu kan kalla den så).

Men Norberg han ser 1800-talet, liberalismens århundrade, i rosenrött – helt obegripligt om man betänker att han har ett antal akademiska betyg (en fil.mag) bl.a. i idéhistoria och därmed borde veta bättre. Det han skriver i den här uppsatsen kan bara förstås på ett av två sätt: Han har lyckats skaffa sig en akademisk examen utan att lära sig något, alternativt: Han är en genomgjuten cyniker och medvetet propagandistisk och då är sanningen inte så viktig. Jag föreslår det senare.

Jag ska återkomma med en diskussion om Norbergs åsikter om J S Mill och Herbert Spencer, och vad han glömt berätta om Spencer, som han uppenbarligen anser är en sann liberal, till skillnad från avfällingen J S Mill.

Så ett upplyftande citat från Erik Reinerts artikel, i motsats till Norbergs fantasier:

When economists admit—as Collier implicitly does—that some comparative advantages lead nations into specialising in being poor, then we can return to a framework that was once accepted by the members of the UN: the 1948 Havana charter, which counted full employment, economic and social progress and development among its objectives. Let’s try to agree on what we are in favour of, not haggle to save face over past mistakes.

Även tidigare försök att införa total ”låt-gå-politik” misslyckades redan på halva vägen alltså, och fick humanitärt inriktade och socialt ansvarstagande människor att söka andra svar på frågor om hur man skapar dräglig levnadsförhållanden för det stora flertalet av människor.

Så kan vi sluta med ett av de avslutande avsnitten i Norbergs uppsats:

I takt med att andra ideologier har visat upp sina mänskliga och ekonomiska katastrofer har frihetsalternativet åter uppmärksammats. Numera har socialliberaler börjat kalla sig liberaler igen, och även många konservativa och socialdemokrater vill gärna kalla sig liberaler. De egna ideologierna är allt för diskrediterade, efter årtionden av överhetsstyre och nonchalans mot människors frihet.

Jag vill nog envist hävda att den frihet min generation upplevde, innan samtliga politiker blev överens om att omfördela landets resurser, från vanligt folk till några få av de allra rikaste, innan de blev nyliberala alltså, och då vi hade full sysselsättning, kan nog inte dagens unga människor ens göra sig en föreställning om. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Att kunna be en odräglig chef dra så långt pepparn räcker på fredagen och ha ett nytt anständigt betalt arbete på måndagen – det ger frihet, den största friheten de flesta kan drömma om.

PS 5/3: Men det är klart att Johan Norberg inte minns den tiden då vi hade full sysselsättning och innan Sverige hade följt England och USA i spåren, för då tultade han fortfarande omkring med blöjor och när den stora arbetslösheten bröt ut, den värsta vi sett sedan 30-talet, under den förra borgerliga regeringens tid – den med den enda vägens politik, då var han fortfarande bara en tonåring, närmare bestämt 17-18 år gammal, och hade fortfarande inte börjat ta ansvar för sig själv ens.

Begåvat folk brukar dock ha en viss förmåga att lära sig hur det sett ut före dras egen födelse. Det har jag gjort exempelvis, som vet ganska väl hur det var under 30-talets arbetslöshet – då mina föräldrar var unga. De har nämligen berättat för mig hur det var då. Sedan finns det böcker och sånt att läsa och lära sig från – för den som vill lära sig och förstå.

Länkar:
– bloggen Ekonomikommentarer
– Artikel av Erik S Reinert, ett genmäle
– ”The growth of nations”, recension av Reinerts bok How Rich Countries Got Rich… and Why Poor Countries Stay Poor, Financial Times
– Liberalismens. De individualistiska idéernas historia, J Norberg
– Liberalism a la Johan Norberg del I e, Motvallsbloggen 27/11 2007

Rekommenderad läsning om villkoren för småfolket i 1800-talets England:
Karl Marx, Kapitalet del I, som är en fantastisk källa till insikter om hur folk hade det på den tiden.

Under sextiotalets strukturrationaliseringar började många svenskar bli irriterade på de invandrare som hade rekryterats till industrierna från slutet av femtiotalet och framåt. Då hördes åter obehagligt främlingsfientiga åsikter i samhället. Svaret den gången, från etablissemangets sida, dit jag räknar massmedia, var att starta en intensiv kampanj mot främlingsfientligheten. Man slutade att skriva ut kriminella personers nationalitet i tidningarna och man började, i alla massmedia, tala om för oss ”ursvenskar” hur viktiga invandrarna var för oss och för vår välfärd. Denna kampanj fick effekt. Främlingsskepticismen avtog, enligt de attitydundersökningar som gjordes, och den fortsatte att avta ända fram till 1987. Några år därefter vände attityderna igen. Det var i samma veva som massmedia bestämde sig för att ”lyfta på locket”, som journalisterna kallade det. Man började åter skriva ut nationlitet på kriminella personer (ja inte om de var svenskar förstås). Man började beskriva dem som ett stort problem och man började släppa fram nynazister i radio och TV.

Det var förstås bättre när massmedia drev kampanjen i andra riktningen, då under 60-och 70-talen, men man använde sig den gången flitigt av ett speciellt och i grunden frånstötande argument. Man hamrade formligen in i oss argumentet att ”de tog de jobb vi svenskar inte ville ha”. Vi skulle alltså vara tacksamma mot dem för att de kom hit och nöjde sig med att befinna sig längst ner i samhällshierarkin, att de arbetade inom de värsta låglönesektorerna och ofta tog det hårda slitet i samhället. Det var ju inte ett speciellt trevligt argument även om det var alldeles sant.

Invandrarna ska fortfarande fylla samma funktionen i samhället, den att utgöra bottenskiktet i samhället. Det är bara det att denna funktion ser annorlunda ut idag. Med dagens nyliberala antiiflationspolitik ska vi ha ett visst antal arbetslösa i samhället eftersom det anses pressa ner lönerna och hålla inflationen nere. Minsta lilla arbetslösheten sjunker under en viss nivå, som betraktas som ”den naturliga arbetslöshetsnivån”, ser den numer från allt socialt ansvar befriade Riksbanken till att höja räntan så att investeringarna sjunker och arbetslösheten hålls uppe. Vad är mer passande i detta läge alltså, än att se till att invandrare och flyktingar, som kommer hit, får fylla den för Sverige nya och ”viktiga” funktionen att utgöra arbetslöshetskadern, att vara utgruppen, avskräckningsgruppen.

Det går ju inte dock, att i politisk retorik framställa de arbetslösa som människor som oförskyllt drabbas av den förda politiken som hederliga och arbetssamma människor. Därför måste de arbetslösa invandrarna istället demoniseras, förtalas, förnedras, till skillnad mot vad som var fallet på 60-och 70-talen. Det gäller ju att få majoritetens acceptans för att de utgör just bottenskiktet, det avskräckande skiktet i samhället. Denna acceptans får man inte om de arbetslösa beskrivs som arbetsamma, flitiga och oförskyllt drabbade.

Varje regim som skinnar sin befolkning, vilket är vad dagens ekonomiska politik handlar om, är i behov av en fiendegrupp/en utgrupp, en som den kan rikta människors missnöje mot. Behändigt nog finns muslimerna och andra flyktingar där, att fylla denna funktion, på precis samma sätt som sydeuropéer fick fylla funktionen av lågstatusarbetare tidigare. Att härska genom att söndra är en urgammal överhetsprincip i tider då man pressar människor allt hårdare.

Idag har, det ska man inte förneka förstås, även vissa grupper ”ursvenskar”, nämligen de sjuka och de äldre, kommit att skyfflas in i denna underdoggrupp, den grupp som alla ska lära sig att förakta, att se ner på och lägga skulden för samhälleliga tillkortakommanden på. Vi ska alla lära oss att se de arbetslösa, oavsett varför de inte arbetar, som de där misslyckade individerna som enbart har sig själva att skylla för sina samhälleliga belägenheter.

Det är inte de arbetslösa, det är inte invandrarna eller de sjukas fel att de inte arbetar
För ett samhälle en politik där arbetslösheten ska hållas uppe kommer alltid en grupp människor att förbli arbetslösa, alldeles oavsett om de är friska eller sjuka. Då handlar det endera om ren otur om man drabbas av arbetslöshet, eller om en medveten politik för att göra vissa specifika grupper arbetslösa. Man kan då inte klandra dem som är arbetslösa. Detta är en sanning av samma slag som att alla inte kan vinna på lotterier. Lika lite som man kan hävda att det är de som tar nitlotterna som är skyldiga till att de inte vinner, kan man klandra dem som förlorar sina arbeten för att de inte har något sådant.

För man dessutom, som är högsta mode i företagen, liksom inom offentlig sektor, just nu, en politik som handlar om ”management by fear and stress”, då kan man inte klandra dem som blir sjuka, för det blir oundvikligen en stor mängd människor om de stressas och pressas för hårt.

Länk igen:
– Majoritetssamhället vill inte ge invandrade svenskar en chans att smälta in i samhället, Alliansfritt Sverige, Olle Kjellin

Så har Björklund och Sabuni framträtt och avslöjat sin okunskap om sfi. Det var inte första gången Björklund gjorde sig skyldig till detta. Det de säger är en sådan blandning av fördomar, okunskap, rappakalja och vanföreställningar, uppblandat med vanlig grumlig propaganda, att jag inte orkar reda ut alla galenskaper.

Jag upphör aldrig att förundras över hur okunniga alliansens ministrar är, och ännu mer förundras jag över hur omedvetna de tycks vara om sina egna begränsningar. Det är inte många bokstäver de båda fått rätt, varken i presskonferensen eller i artikeln i DN.

Nå, alla kan inte kunna allt, men ministrar har ju faktiskt möjligheten att omge sig med rådgivare som kan, eller vända sig till människor som är experter på de områden de uttalar sig om eller vill förändra. Sådan noggrannhet verkar vara helt främmande för alla partier i regeringen, den här gången liksom den förra gången vi hade en borgerlig regering. Ministrarna kan ofta inte vad de borde kunna om områden den ger sig på. De bryr sig inte om att informera sig och de bryr sig inte om att försöka förutse konsekvenserna av de förslag de lägger fram. Istället grundar de sina beslut på fördomar och vanföreställningar, om de inte grundas i rent folkförakt. Kunskapsförakt är det mest passande epitetet på alliansministrarnas förhållningssätt. Just kunskapsförakt har alltid varit en viktig och central del i den traditionella, klassiska konservatismen. Däremot var den tidigare inte en äkta del av liberalismen, som den blivit numer.

Förutom en massa galenskaper menar Björklund och Sabuni att man måste utbilda sfi-lärarna. Det är väl gott och väl men tänk, det gjorde man förr, innan stora privatiserings- och besparingshysterin inträdde. Därefter började man privatisera sfi-undervisningen. Det skulle ju bli så mycket bättre på det sättet, sade man och menade nog egentligen bara att det skulle bli mycket billigare. Nu är det så att på nästan alla områden gäller att ju billigare desto sämre kvalitet. Det gäller, inte särskilt förvånande, även på sfi-området. Vi får väl anse att marknadsfanatiker känner till detta och ställa oss frågan vad som är deras egentliga agenda.

Vem tror att kommuner och studieförbund kan hitta kvalificerade lärare om man erbjuder dem en lön som inte ens är i närheten av vad andra lärare tjänar samt erbjuder dem arbetsvillkor som är sämre än dem alla andra lärare har?

För några år sedan sökte jag ett arbete som sfi-lärare i en grannkommun. Undervisningen var uthyrd till ett studieförbund som i kontraktet skrivit på att det skulle anställa behöriga sfi-lärare (sådana fanns tydligen då men behörighetsbeteckningen har avskaffats numer och ersatts med kommunernas egna bedömningar av vem som har ”behörighet”, också en förbilligande åtgärd kan man nog utgå ifrån). Man erbjöd 17.000 kr/mån och för denna summa skulle jag ansvara för två grupper, eftersom den andra gruppen inte skulle få en behörig sfi-lärare. Hur många lärare på gymnasierna har den lönen?Dessutom har sfi-lärare fler arbetstimmar/år än andra lärare? Var och en förstår att de flesta föredrar att arbeta som lärare i andra skolformer där de kan få mellan 3 och 10.000 kronor mer/månad samt längre semestrar.
För att få behörighet som sfi-lärare krävdes tidigare, då behörighet existerade, akademisk utbildning, i princip en vanlig gymnasielärarutbildning, plus 40 poäng sfi från universitetet, alltså en längre utbildning än vanliga gymnasielärare har. Dessa figurer skulle sedan arbeta för lägre löner och med sämre arbetsvillkor än andra lärare med motsvarande utbildningar.

Ovanpå detta slog man sönder de exempel på välorganiserad sfi-undervisning som existerade. Detta lyckades man med både i Göteborg och i Stockholm, där Björklund var inblandad dessutom. Det har blivit kroniskt det här, att alliansen går till storms mot konsekvenser av den politik som de själva fört och försöker skylla dessa på socialdemokraterna.

Den som vill läsa ett lite längre epos om vad det är att lära sig svenska, eller att främmande språk, kan läsa avsnitttet INVANDRARNA OCH DET SVENSKA SPRÅKET – MYTER OCH FÖRDOMAR ur det tidigare omtalade byrålådsmanuset om ”massmedia, flykting- och invandringspolitiken från 1993, som jag tidigare har publicerat en del avsnitt ur på bloggen Avsnittet skrevs i ilska förra gången man skällde på flyktingpolitiken och på sfi-undervisningen i massmedia. Det är lika aktuellt idag. Inget förnuft har visats på området sedan dess, tvärtom.

På bloggen Alliansfritt Sverige, en av kommentarerna, kan man dessutom läsa ett svar till Sabuni/Björklund som är skrivet av Olle Kjellin, en av Sveriges få verkliga experter på området, väl känd bland alla oss som arbetat med sfi under många år och som varit intresserade av ämnet och av att ständigt förbättra våra metoder. Hans meriter på området är gigantiska. Honom borde Björklund konsultera, men det förutsätter förstås att man låter kunskap gå före politisk populism och det ligger ju inte för den här regeringen, och sorgligt nog inte den tidigare socialdemokratiska regeringen heller vad gäller den här frågan.

Fler inlägg på Motvallsbloggen om sfi-undervisningen kan läsas här

Länkar:
– ”Krav på svenskkunskaper skärps för invandrare”. DN debatt
– Skärpta krav på svenskkunskaper, AB
– Tre års betalda studier är knappast snålt”, SvD

Tillägg kl 20.40
Lite vidare efterforskningar visar att förebilden för den sfi-undervisning som Björklund/Sabuni föreslår och vill införa återfinner vi i Danmark. Kanske inte så konstigt. Det är ju där fp har sitt systerparti, dansk folkeparti.

Vidare kan man se Björklund tala om sitt sfi-förslag här

På Ekot kvart i sex hör jag Billström förklara hur bra det är att skicka tillbaka flyktingar till Irak, samt hur de ska kunna söka pengar för att starta om i Irak när de kommit tillbaka.

Tänk. senaste i natt hörde jag en nationaldemokrat, i programmet ”Från gatan in i parlamentet”, i Södertälje föreslå precis detta förfarande. Knappast en ren slump men ytterst sorgligt att återigen tvingas konstatera att alliansen låter sig inspireras av extremhögern.

Vem vill förneka att alliansen blir allt brunare?

Länkar:
– Från gatan in i parlamenten del 1 – om tyska och svenska högerextremister, P1, Dokumentärredadktionen, 2/2 2008
– Från gatan in i parlamenten del 2 – kampen om inflytande, P1, Dokumentärredadktionen, 2/2 2008
– Ekot 17.45 – 18/2

Mer intressant läsning på Klas Sandbergs blogg: Nr 8 i serien om USA:s neokonservativa. Som vanligt rekommenderar jag läsning av de här avsnitten.

Tänk att det finns så många män som aldrig vuxit ur trotsåldern, och tänk att så många av dem finns inom journalistiken!

Så här skrev jag i en kommentar om saken på Lasses blogg (han har ett bra inlägg om eländet) alldeles nyss:

Jag minns när jag var omkring tre år gammal och absolut förbjuden att svära, för det gjorde man inte på den tiden om man var väluppfostrad, då satte jag mig trotsigt i fönstersmygen i trappuppgången och fräste “djävla gubbe” och “djävla gumma” åt alla som passerade mig – och som inte bodde i trappuppgången. Jag minns ännu idag ilningarna av spänning som jag erfor över att göra något så totalt opassande och definitivt förbjudet.
Så jag förstår precis hur de känner sig som har ett obehärskat behov att publicera de här Muhammedbilderna.

Själv hyser jag dock, sedan ganska länge, en viss förståelse för folk som blir förolämpade av somligt som jag kanske inte skulle bry mig om och jag anser mig, sedan lika lång tid tillbaka, inte ha någon anledning att hålla på att oprovocerat förolämpa mina medmänniskor. Detta förhållningssätt kallas HÄNSYN och mogna människor brukar ha lärt sig visa sådant.

För övrigt anser jag fortfarande att denna offentliga mobbing av muslimer är precis lika osmaklig som judeförföljelsen var på sin tid. Sedan när blev det högsta bevis på mod eller civilkurage att mobba redan utsatta grupper?

Det handlar dessutom inte alls om yttrandefriheten här. Vilken myndighet förbjuder, eller hotar att förbjuda någon att publicera dessa bilder? Ingen. Alltså kan man visa muslimer hänsynen att inte publicera dylika bilder utan att detta på något sätt hotar vår yttrandefrihet. Om våra myndigheter ville förbjuda oss att göra sådant, då först skulle det verkligen handla om protest mot ett hot om inskränkande av yttrandefriheten. Som det nu är, är det bara förtäckt rasism.

Här skrev jag 0m saken i samband med en viss rondellhund. Det jag skrev då gäller fortfarande:
– Vilks – en nyttig idiot?, Motvallsbloggen 9/11 2007
– Tillbaka till 30-talet – med musik, Motvallsbloggen 8/11 2007
– Lars Vilks, modig eller en ynklig opportunist?, Motvallsbloggen 29/8 2007
-Varför inte Kristus som rondellhund?, Motvallsbloggen 20/8 2007
– Om den försåtliga antiislamismen, Motvallsbloggen 15/8 2007

Eftersom Klas Sandberg har publicerat ännu ett avsnitt (nr 7) i sin serie om de neokonservativa i USA, skriver jag ingenting idag. Jag rekommenderar istället, som vanligt när han publicerar ett nytt inägg om ämnet, mina besökare att läsa detta avsnitt på hans blogg.

Intressantare än hans rapporter om USA:s inkompetens kan jag inte skriva. Däremot kan jag konstatera att det inte bara är i Sverige som de makthavande eliterna tycks lida av en allvarlig kompetensskräck.